tisdag 5 april 2016

Kaos och svenskhet

I mitt liv råder just nu ett "allmänt kaos". Det är mycket som händer och sker, och som kommer att ske inom mer eller mindre snar förestående framtid. I det här kaoset ryms såväl bra som mindre bra händelser (egentligen, om jag tänker efter, så är det fler bra än mindre bra, men det är ju så att de mindre bra har en tendens att ta över). Mitt i allt försöker jag ju även tillförskaffa mig ytterligare poäng att lägga till min nuvarande "utbildningsmässiga poänghög".

Just det är ju faktiskt en av de bra kaosartade företeelserna, men ändå något som liksom ligger som ett hinder som måste klivas över. Och ja, jag håller på och kliver hela tiden, även om det där eländiga hindret då och då flyttas framåt utan att jag har hunnit kliva, men det är väl smällar man får ta... Idag har jag ägnat mig mycket åt "främlingskap och identitet", och hittade en kul och mycket tänkvärd text som jag tänkte dela av mig av. Den handlar om vår normala svenskhet, den som är som det ska vara, eller...?

Texten är hämtad från boken Frihet Jämlikhet och främlingskap av Järtelius. Här beskriver han hur en afrikan vid sin återkomst till sin hemby berättar om Sverige:

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare. Några dagar i början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.
    Senare på året, när solen som de alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt lands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade var var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
    Det hemskaste hände mig då nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår, och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - då kom deras gud.
    Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna som blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Som sagt, svenskhet då den är som allra mest normal!

Och jag, tja jag fortsätter väl framåt dit vägen bär...


14 kommentarer:

  1. Kan inte låta bli att skratta åt denna berättelse:-)
    Så himla klockrent uppfattat. Känner nästan likadant om man säger så;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det härligt att le åt våra små egenheter, och just det där med djuren är rätt bra ;)

      Radera
  2. Det var en härlig mix du skapat . Det kan vara bra ibland för oss svenskar att se oss själva i spegeln. Särskilt när vi tycker att andra folk beter sig märkligt. Där borta där spången slutar, kanske är det där den där krukan med guld står som du skrev om häromdagen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkte inte på det - ska genast ge mig av och leta!

      Radera
  3. Ibland är ens tillvaro litet smått kaosartad. Men tar man ett steg i taget brukar det gå bra.
    Det var en komisk beskrivning av svenska helger och högtider. ;) Och sann.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett steg i taget är alltid bra!

      Radera
  4. Kaos, jag vet.
    Berättelsen du skriver brukade jag läsa i bussarna när jag jobbade som reseledare ute i Europa,för att ge lite perspektiv till att allt som görs i Sverige inte är naturligt för all. Rolig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltid nyttigt med lite perspektiv på sitt eget då och då. Det finns rätt många varianter av den där berättelsen och många är riktigt bra.

      Radera
  5. Hoppas ditt kaos reder upp sig, snarast. Jobbigt med många hinder. :(
    Texten om oss svenskar är en pärla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är den, och ibland kan man fundera på om vi egentligen är riktigt kloka ;)

      Radera
  6. Den är så rolig berättelsen. Brukade läsa den när jag jobbade som reseledare, lockade alltid fram en massa skratt.
    Kliv på du, hindren brukar bli lägre med tiden. Kram/Annelie

    SvaraRadera
  7. Har du en liten stege Marina så använd den att ta dig över trösklarna, om de plötsligt växer lite till. Känns så väl igen detta. Heja, heja!

    Det är inte så enkelt detta med exotism. Vi tror att vi får uppleva detta när vi reser utomlands och tittar på allting från vår egen horisont. Men visst, nog kan man ju undra om vi är riktigt kloka när man betraktar våra egna traditioner från sidan om. Jag minns när ett par italienare kom hem till oss och stirrade med stora ögon, hänförda över hur exotiskt vi levde. Jag blev stum, för jag tyckte ju att det var dom som var exotiska...

    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
  8. Vi har alla våra särdrag. Svenskarna är oerhört fixerade vid vädret, kräftorna och tomten!

    SvaraRadera
  9. Hoppas att du kommer ur kaoset helskinnad, att det är över till det är dags att härma grodorna :) Underbar text!

    SvaraRadera