Vimmelbilder från Bangkok

Det avslutande inlägget ifrån Bangkok får bli ett gäng "vimmelbilder".

Det är lite spännande det där med bilder, ibland behöver man några dagar på sig efteråt för att smälta alla intryck, och då är det där med bilder fantastiskt. Man kan gå igenom dem gång på gång och komma ihåg hur det var, ljud, dofter och för varje gång är det som om det sjunker in lite mer.

Så för er som vill, här kommer lite mer intryck - och för er som tycker att ni sett nog av mina upplevelser och intryck; jag lovar att nu blir det inget mer (för den här gången!).

Jim Thompson House

Jim Thompson är Thailands okrönte sidenkung. Det är inte alldeles självklart att man vet detta, inte ens att man vet att Jim Thompson ligger bakom grundadet av Thai Silk Company och att Jim Thompsons varor finns över hela världen - jag visste det inte! (Fast nu har jag förstått att det finns en sådan affär även här i Singapore...)

Sidentyger eller inte, oavsett det, så finns Jim Thompsons hus i Bangkok och det är absolut värt ett besök! Inte nog med det, det finns en också en intressant historia kring denne man.

Mr Thompson hamnade i Thailand på grund av (eller tack vare?) andra världskriget. Efter krigsslutet och några år tillbaka i Amerika, återvände han till Thailand och Bangkok för att bosätta sig där. Han startade sin thailändska karriär med att driva ett hotell, men övergav den rörelsen för att satsa på sidenindustrin, vilket uppenbarligen visade sig vara en riktig hit!

Han lät bygga ett helt fantastiskt hus, bestående av sex sammanbyggda hus på pålar som idag är ett museum, och med guidning får man gå runt och beundra alla vackra saker som huset fyllts med. Att ägaren av huset var en stor fantast av asiatisk inredning och möbler är inte svårt att förstå när man vandrar omkring i byggnaden. Här finns hur mycket underbara saker som helst!

Det ligger mitt i Bangkok, men ändå inbäddat i grönska och det vilar ett lugn över trädgården, trots alla turister.

Jim Thompson var väldigt intresserad av astrologi och på väggen hänger det thailändska horoskop han fick. Där står att han skulle flytta in år 1949, vilket han också gjorde. Där står också att år 1967 skulle föra med sig olycka, och det gjorde det väl, eller...? Påskhelgen just det året reste Jim tillsammans med goda vänner till Cameron Highland i Malaysia för att vandra. På påskdagen gav Jim Thompson sig ut på en egen djungelpromenad och där slutar alla spår efter honom.

Ingen vet vad som hände! Trots ihärdiga eftersökningar hittades aldrig några som helst ledtrådar om vad som skulle kunna ha hänt den där eftermiddagen. Teorierna har varit många, allt från kidnappning av kommunister och förd till Kina eller att han avrättats som spion, till att han blev uppäten av en tiger. Eller så kanske han valde att försvinna, vem vet... Det enda vi med säkerhet vet, är att han föddes år 1906, och oavsett vad som hände honom i djungeln, lär han ha tagit svaret med sig i graven vid det här laget.

Eftersom han var ogift och barnlös, så ärvdes huset av en släkting som bestämde sig för att göra ett museum av det. Och om ni någon gång hamnar i Bangkok, så är det här absolut ett besök som man ska försöka hinna med!

Bangkok

Det blev inte kärlek vid första ögonkastet, men spännande och intressant var det. Precis som det alltid är att besöka och upptäcka nya platser. Nu behöver man säkert ett antal fler dagar än fyra för att hinna lära känna Bangkok, men jag har i alla fall hunnit nosa lite på staden.

Bangkok är en plats som verkligen gör skäl för att kallas "storstad". Med sina mellan åtta och nio miljoner invånare, som ibland känns som om de är ute och rör på sig samtididgt, så är det stort och mycket! För en sådan som jag, som har svårt att hitta och som konstant "lär mig hitta genom att gå vilse" kan det vara lite bekymmersamt på grund av språkförbistringar. Här är det långt ifrån alla som talar engelska, och det är inte säkert att de förstår även om man skriver, bokstäverna ser ju lite(!) annorlunda ut här. De är fantastiskt vackra, men det hjälper ju inte så mycket om man vill bli förstådd.

Om man är fascinerad av stadspuls, måste det här vara en drömplats. Här är det folk i farten överallt hela tiden. Människor som köar för att få handla mat vid något av de gatustånd som finns utmed alla gator och som säljer fantastiskt billig och god mat. Nu kan jag inte skryta med att ha testat så många, närmare bestämt bara ett. Jag vågade mig på att köpa nudlar i någon sås, men bara en sådan sak smakade gudomligt. Just maten i Thailand är överhuvud taget en fantastisk smakupplevelse!

Spiced coffee - mycket gott!

Storstadspuls i all ära, men för egen del så uppskattar jag när jag kan hitta till de något lugnare delarna av en stad, och Bangkok var absolut inget undantag. Jag hittade just en sådan "oas" vid ett av mina "gå-fel-tillfällen". När jag skulle besöka "Jim Thompsons House" (vilket var så mysigt så det ska få ett alldeles eget inlägg), så råkade jag komma till en liten kanal med en bro, och på andra sidan bron verkade klockan gå långsammare. Här satt människor i godan ro utanför sina små butiker och matstånd. Blommorna prydde gångvägen utmed vattnet, och här var det riktigt mysigt att flanera omkring en stund innan det var dags att ta sig an storstadspulsen igen.

Vi bodde centralt med fem minuters gångavstånd till en skytrainstation. Tåget var väldigt enkelt att åka och med tanke på att slippa jaga taxi och hitta en där chauffören inte förstår vad jag säger och att jag inte vet var jag ska, så var tågalternativet outstanding. Sedan kan man även för en mycket billig penning ta turistbåten som går fram och tillbaka på floden hela dagen och hoppa av och på hur man vill. Fantastiskt bra!

"Oväntat besök av James Bond, eller...?"

Vår lilla oas blev området kring Phra Athit Pier och Khao San Road, båtens sista stopp. Det här är ett tillhåll för många backpackers, det är mysigt, gott om trevliga barer och restauranger med fantastisk god och billig mat, samt diverse stånd där det mesta säljs. Ett ställe som tilltalade oss mycket och där vi tillbringade ett par kvällar.

Jag hittade även en marknad där det såldes det mesta, inte minst amuletter i alla dess former. Här kunde jag kommunicera lite i lugn och ro via något slags teckenspråk och minspel med försäljarna som verkade ha all tid i världen och som gärna "pratade" lite och gärna visade sina varor, utan att på något vis försöka pracka på mig något.

Om man vill studera tempel, måste Bangkok vara en drömstad! Här duggar de tätt! Nu var inte tempel vår stora prioritet, det känns ju som om vi har rätt gott om Buddhor att titta på där vi är... Vi ratade till exempel templet med den 45 meter liggande Buddhan, Grand Palace och Wat Phra Kaew, som samtliga är stora tempel som man hittar lätt till om man tar flodbåten. Däremot så angjorde vi Wat Arun, eller "the Temple of Dawn" som såg lite annorlunda ut. Fantastiskt mäktigt där det sträcker sig mellan 70 och 80 meter upp i luften med sina underbara utsmyckningar och torn. Om man inte har problem med höjder aller att gå i branta trappor, kan man ta sig upp, på utsidan, mot tornet för att titta på utsikten. Hela templet är prytt med mosaik, och det mesta verkar vara i form av porslinsskärvor, så frågan är om det kastades mycket porslin här då det begav sig...

Jag fick ju också göra ett besök i Bangkoks slum, i området Khlong Toey, tillsammans med mina bloggvänner Annika och Susanna, och se området bakom fasaderna. Det var väldigt spännande och intressant att få vandra omkring i detta gigantsikt stora område bestående av små smala och trånga gränder där mycket unga föräldrar står med sina barn på armen och samsas om utrymmet med hundar och höns. Det känns som om det är en "egen liten värld" bakom kulisserna, världen man på något vis vet att den finns, men inte ser.

Det finns naturligtvis stora vackra köpcenters även här, och det är billigt att handla! Nu fanns inte köpcenters på min "att-göra-lista", eftersom det kändes som om tiden inte räckte till det, men visst skulle man kunna fynda ordentligt här om vilja och ork finns.

Som sagt, det blev inte kärlek vid första ögonkastet, men jag är rätt övertygad om att ifall det blir fler ögonkast, så kan det säkert växa fram, bara jag lär mig hitta de där guldkornen som finns, men jag behöver betydligt längre tid på mig för att finna, i en stad av den här storleken.