onsdag 30 november 2016

Lite barfotakultur

Visserligen är Singapore ett litet land, men hur litet det än är så har man lyckats klämma in ett stort antal museer och tempel av alla de slag. och det kanske inte är så underligt, om man nu ska lyckas få ett antal olika folkslag och religioner att samsas innanför gränsen så måste naturligtvis alla få sin beskärda del.

För egen del är det fantastiskt spännande och intressant att uppleva den här varianten och jag, som aldrig varit speciellt intresserad av historia, suger plötsligt i mig allt möjligt och omöjligt av det jag kommer åt och tycker det är kul att vandra omkring på museer och läsa om folkslag och religioner jag  knappt visste fanns innan jag kom hit. (Vem vet, rätt som det är kanske jag börjar fundera över vår svenska historia också...)


I området "Kampong Glam", det som i vardagstal kallas "Arab Quarters", finns Malay Heritage Centre, ett museum där man får en inblick i malajernas historia och ställning i Singapore. Museet är inhyst i det hus där sultanen bodde. Huset byggdes 1819 till Sultan Hussein och var då ett klassiskt malaysiskt hus på styltor. 1840 byggdes det om till sin nuvarande form av sonen, Sultan Ali, och ända fram till 1999 beboddes huset av släktingar.

Lite underlig känsla måste jag erkänna att det var att kliva in barfota, eftersom alla skor måste lämnas på utsidan. Men jag får väl se det som så, att jag hade i alla fall inte några varma skor på mig så jag slapp lämna svettiga fotspår efter mig, och det är ju alltid något. Det är ett rätt litet museum som det inte tar sådär jättelång tid att ta sig genom, men då inträdet är en rätt oansenlig summa är det absolut värt ett besök om man är i området.

År 1999 fick dock släktingarna flytta ut, då det beslutades att området skulle "K-märkas" och byggnaden skulle bli ett museum. Man hittade 79 släktingar och som kompensation fick de dela på summan 17000 SGD/år under 30 år. Då majoriteten av släktingarna godtog det hela så blev det så. Vart de flyttade eller vad som hänt om de inte godtagit förslaget har jag inga bra svar på om någon skulle fundera över detta.


När jag ändå var på min kulturella barfotavandring, så passade jag på att kika in i moskén också. Det ar faktiskt första gången jag klivit in i denna fantastiskt pampiga byggnad. Allmänheten har bara tillträde vissa tider här och eftersom jag var på plats och ändå sysslade med barfotavandringar, så varför inte...


Sultan Mosqe ligger mitt i området och det är en enormt pampig byggnad med sina lökformade guldkupoler. Här gäller inte bara att man ska vara barfota för att få gå in, man ska även täcka sig så mycket som möjligt. Det är inget större problem, eftersom det finns hjälp att få med påklädnad, så det är ingen större risk att man går in felklädd på något vis. Det finns för övrigt en hel del regler och förordningar när man väl är på insidan.



Det är även från insidan en mycket pampig byggnad, så har man möjlighet, så är det absolut värt ett besök. Det är lite av tjusningen här egentligen, att man har möjlighet att ta del av allas olika religioner, sedan behöver man inte dela åsikterna, men bara möjligheten att kunna få ta del av dem är helt fantastisk. Att inte ta tillvara på den möjligheten skulle vara fullständigt idiotiskt.


måndag 28 november 2016

Suspicious looking persons

Redan i ett inlägg från 2012 skrev jag om hur fascinerande jag tyckte det var med tunnelbaneutropen om hur man ska larma om man ser en "suspicious looking person", (If you see any suspicious-looking person or article, please inform our staff or press the emergency communication button locatet at the side of the train doors) och jag kan väl inte påstå att jag ändrat åsikt i frågan så här fyra år senare.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur man ser ut om man är "suspicious looking", eller vem som bestämmer det. Det måste ju vara väldigt individuellt även här, eller också är det inte det. Frågan är vem som ser mest misstänkt ut i en buss med 45 singaporianer och en västerlänning (typ undertecknad)? Vem vet, det kanske bara är en tidsfråga tills någon trycker på larmknappen och anger mig som en mycket suspekt person. Jag menar, jag har ju varken svart hår, sjal, skägg eller sneda ögon, rätt udda med andra ord.

Nu är det inte bara via utrop på tunnelbanan man efterlyser dessa personer med lite misstänkt utseende. Det sitter skyltar utmed kusterna också, för säkerhets skull. Och det kan väl kanske vara bra på sitt sätt, men det gäller ju fortfarande att veta vem som ser ut som en "suspicious looking person"...


En annan variant av skyltar man kan stöta på då och då, är skyltar som berättar om brott som begåtts. Det kan handla om en cykelstöld som begicks för någon månad sedan, en dryckesautomat som utsatts för inbrott eller något liknade. Oftast står det datum då brottet skedde, samt att man efterlyser vittnen.  Eftersom brottsstatistiken inte består av några skyhöga siffror direkt här, så är det rätt glest mellan de här skyltarna och det är inte alls säkert att man ser någon alls. Under våra sju år kan jag väl inte påstå att jag har träffat på sådär förfärligt många, men några dyker ändå upp då och då.


Den senaste jag passerade var en där man struntat i att det var "tillträde förbjudet" på grund av att det är "state land". Hela fem personer har alltså ertappats med detta påfund sedan 2015. Nu måste jag i och för sig erkänna att just här känns det som om det vore straff nog att passera skylten. Just det området ser ju inte så där förfärligt inbjudande ut med tanke på djurlivet som gömmer sig där inne, och jag kan inte låta bli att fundera över hur någon över huvudtaget kan komma på idén att kliva in bakom den skylten...


fredag 25 november 2016

Singapore runt, etapp 6

Etapp nummer sex blev en lång och varm promenad och jag befinner mig fortfarande i den nordöstra delen av landet, på väg västerut.


Den här gången hade turen kommit till den del av Singapore som heter Punggol. Här har jag inte varit sedan den gången för fem år sedan då vi bestämde oss för att åka lite på måfå och "utforska Singapore" och hamnade här. Då skrev jag det här inlägget om hur öde vi upplevde det och hur mysigt och annorlunda vi tyckte det var.


Nu är det inte riktigt så idag. Nu har man verkligen infriat det där vi läste på skyltarna den gången, att man skulle bygga massor med bostäder, det har man - och gör fortfarande.


Även under den här etappen lyckades jag ta mig i princip hela vägen via fina gång- och cykelvägar. Planen är ju att man någon gång ska ha byggt ut det som kallas "Park connector" så man ska i princip kunna ta sig runt ön med hjälp av dem. De är väldigt bra skyltade för övrigt, även om det ibland kan bli lite förvirrande med alla broar och övergångar, men allt ska väl inte vara enkelt.




Det är verkligen fascinerande att veta att jag befinner mig i denna mycket tätbefolkade stad och samtidigt uppleva att jag befinner mig mitt ute i ingenstans med djurlivet precis inpå livet. För djur finns det, och inte är de inhängnade heller, utan det är "på riktigt". Dagens första möte var med "Herr varan", absolut en av de större jag träffat på sedan jag kom hit. Nu är det inte några speciellt bra bilder, för av någon anledning var han inte intresserad av att posera någon längre tid, men ni får tro mig på mitt ord. (Ni vet det där med "när storfiskaren talar om..." och så vidare)



Nu kan man även träffa på andra varelser på sina utflykter en bit bort från stadskärnan och för alla de eventuella mötena finns instruktioner så man vet hur man ska förhålla sig. Inte mycket lämnas åt slumpen här som ni vet. Dock hittade jag inga instruktioner om hur jag skulle förhålla mig till mötet med Herr varan, så det var kanske tur att han höll sig i vattnet.


Precis utanför kusten ligger en av Singapores många småöar, Coney Island, till vilken jag gjorde en liten avstickare, men den avstickaren ska få ett alldeles eget inlägg så småningom.


Det är nästan inte mer än en simturs avstånd till Malaysia och det är naturligtvis en av anledningarna till att polisen patrullerar här så att ingen ska råka ta båten över bara sådär. En bekant berättade om hur de blev stoppade och kontrollerade av polisen när de var ute i en kajak, men det kanske inte är så konstigt för något måste de ju hitta på. Tänk er själva hur tråkigt det måste bli att patrullera den Singaporianska kusten, men tanke på storleken måste de hinna hur många varv som helst på en dag.


Det finns lite spår efter den gamla stigen utefter vattnet och visst är det härligt med väl utbyggda gång- och cykelbanor, men faktum är ju att den där riktiga charmen försvinner när allt blir tillrättalagt.



Det enda jag egentligen kände igen från vårt förra besök var en liten kustremsa som fanns kvar där det fortfarande fanns några som stod och fiskade. Däremot så hade det byggts nya restauranger ovanför som skvallrade om att det inte alls är någon speciellt öde strand längre.




Inte heller den här gången kunde jag ta mig riktigt den planerade vägen. Även här var det restaureringsarbeten på gång och på sidan av det andra planket är det meningen att det ska bli fler hus.



Men visst finns det många och stora orörda områden kvar och det är fantastiskt hur mycket grönområden man lyckas spara och det där med att Singapore ska vara "a city in a garden" lyckas man rätt bra med. Men visst är det lite trist när det byggs överallt och det är svårt att på något ställe undvika att vandra rakt in i ett bygge av något slag.



Eftersom det inte var någon bra idé att ta sig utefter kusten hela vägen på grund av att det där är "taggtrådsomgärdade arbetarbaracker", industriområden och en flygplats, så blir det en liten extrasväng men det gjorde inte så mycket för det innebar att jag fick besöka ytterligare ett område jag aldrig varit i, nämligen Sengkang, och dagens 14 kilometer långa etapp avslutades i Sengkang River Park där man prytt parken med en Eco-installation. Vacker eller ej, det lämnar jag upp till er att bedöma.


torsdag 24 november 2016

Chicken Rice med Michelinstjärna


I Singapore kan man äta på världens billigaste restaurang som fått en Michelinstjärna! I juli 2016 fick nämligen ett Hawker stall en stjärna i Michelinguiden. För er som inte vet, eller som inte kommer ihåg, så finns en beskrivning från vårt "favvohak" med Hawker stalls här. Det är alltså absolut ingen flashig restaurang med vita linnedukar och silverbestick utan en typ av "Singaporiansk korvgubbe". Vid tiden för utmärkelsen fanns "Hong Kong Soya Chicken Rice & Noodles" inklämt tillsammans med en massa andra likasinnade i Chinatown Food Complex, men efter utmärkelsen så har de flyttat och har nu en ny mycket större lokal.


Om man nu skulle roa sig med att äta där så får man planera i god tid. Här ringlar nämligen kön lång. Just den här dagen var det kö på minst en timme, så det var kanske tur att någon tänkt till och tagit med sig stol och lite tidsfördriv.


Nu måste jag bekänna att jag inte riktigt förstår grejen med "Chicken Rice". Det är en rätt som är oerhört viktig att man äter på rätt ställe här i Singapore. Alla har sin egen favoritrestaurang där de gör den bästa. Nu ska ni veta att det handlar om kokt ris med kycklingbitar, som inte smakar speciellt mycket alls, och någon slags soyasås. Jag erkänner att jag inte känner någon större skillnad, och jag tycker nog inte att det är någon enorm smaksensation heller, men det är kanske något jag missar.


Vi kanske skulle kunna jämföra det med våra köttbullar. Det är ju rätt viktigt vilka köttbullar som är godast. Det är ju inte säkert att någon som inte är uppväxt med denna viktiga information kan känna någon större skillnad på mammas köttbullar eller de man får på Ikea - hemska tanke!

I alla fall så har det hänt, så här kan man hitta världens billigaste "Michelinsstjärneförsedda restaurang". Och visst är det billigt. Menyn ser ut som följer, och med tanke på att singaporedollarn står i 6.50 så har faktiskt de flesta råd att äta här. Och jag lovar, den dag jag passerar och inte behöver stå i kö en timme ska jag smaka och upplysa er om huruvida kycklingen här smakar bättre än på något av alla de andra ställen som har samma typ av meny.


onsdag 23 november 2016

Eugen Kallmans ögon

Håkan Nesser är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag tycker mycket om hans sätt att skriva, hur han använder orden och det sätt han bygger upp sina historier på. ”Eugen Kallmans ögon” är inget undantag, även om det känns som om den skiljer sig lite från de böcker jag läst av honom tidigare.

Handlingen utspelar sig i de norra delarna av Sverige, på en högstadieskola i mitten av 90-talet. Dit flyttar Leon Berger från Stockholm för att börja arbeta som lärare efter att han mist sin fru och dotter i en tragisk olycka. Han ska ta över en tjänst som svensklärare efter Eugen Kallman som avlidit under mystiska omständigheter. Att Berger hittar Kallmans gamla dagböcker gör att han tillsammans med ett par av sina nya kollegor börjar rota i det hela.

Boken har ett antal röster, såväl lärare som elever och föräldrar. Det gör att man får många olika perpektiv på händelserna och för historien framåt. Förutom Kallmans mystiska död förekommer det även rasism, dåtida politik, kärlekshistorier av olika slag och en hel del annat.

Troligen är en av anledningarna till att jag tyckte väldigt mycket om just den här boken alla gånger jag i egenskap av högstadielärare fick ett igenkännande leende på läpparna. Det fanns så oerhört mycket bekant, vilket säkert gör mig till lite part i målet, men det är jag gärna och jag kan varmt rekommendera den.

tisdag 22 november 2016

Hong Lim Park och Speakers' Corner

Mitt emot Clarke Quay, bredvid hotellet ParkRoyal on Pickering hittar man Hong Lim Park, en liten grön oas mitt i stadsmyllret. Det här är en av de allra första parkerna i Singapore och var från början uppkallad efter en polis och hette då "Dunman's Green. När Mr Dunman gick i pension bytte parken namn och från 1876 heter den Hong Lim efter en rik kinesisk affärsman.


Här är platsen där den där sporten jag aldrig riktigt lyckats förstå mig på, det vill säga cricket, började utövas och under 60- och 70-talet visade man kinesiska operor plus att man även hade politiska möten här. Inte nog med det, utan första september 2000 invigdes även Singapores första - och enda - Speakers' Corner här. Jo då, ett sådant finns minsann. Nu är det inte speciellt välbesökt, och det kan ha sina orsaker om man säger så...


Om man nu skulle vilja prata om något måste man ansöka om tillstånd hos "Nationella parkstyrelsen" och då ska man uppge datum, vilken tid man vill tala samt vad man ska tala om. Är man dessutom utlänning så måste man från och med i höst ansöka om tillstånd hos polisen. En ansökan som det tar ungefär sju dagar att behandla. Om man nu skulle få det här tillståndet så ska man betala en avgift på 22 SGD (knappt 150 sek) om man vill prata under en dag. Betalar man istället 44 SGD får man prata vid sju preciserade tillfällen inom en månad - om man får sitt tillstånd vill säga.

På något vis så miste det där med "Speakers' Corner" sin innebörd här. Och det där med spontantal, kanske inte någon bra idé just här då... Och det är ju inte så konstigt att det är rätt glest med talare på platsen.

måndag 21 november 2016

En golfhelg på Batam

Singapore ligger som bekant lite inklämt därborta i Sydostasien. Från norra delen ser man över till Malaysia och från södra änden ser man Indonesien. Nu är ju inte Singapore så stort direkt, så om man anstränger sig lite så kan man säkert se båda de andra länderna från samma ställe, bara man vet vilket som är vilket.


Med andra ord så är det i alla fall väldigt enkelt att ta sig såväl till Malaysia som till Indonesien, och det har blivit ett antal resor över gränserna. Om man till exempel roar sig med att försöka spela golf då och då (ni vet den där sysselsättningen då man försöker få små runda bollar ner i ett hål med hjälp av någon slags klubbor), är det en ypperlig anledning att ta sig över gränsen.


Precis det roade vi oss med i helgen. Vi tog en golfhelg på Batam, en indonesisk ö dit man tar sig genom att åka en färja som tar någonstans under timmen. Det är en sådan där kul tripp där man kommer fram innan man åker. Himla mystiskt fenomen det där med tidszoner...

Batam är en ö jag besökt ett antal gånger, de flesta för att spela golf, men jag har även gjort en lite annorlunda guidad tur dit som finns här.

Att ta en färja från en terminal i Singapore är inte direkt förenat med risken att göra fel. Här blev vi väldigt lotsade av skyltbärande personal. Det var speciella zoner för speciella avgångar, så om man nu skulle ha råkat sätta sig fel, så kom genast någon och upplyste om detta. Sedan var det i vanlig ordning bara att följa "replabyrinten" som man verkligen har viss förkärlek till i den här delen av världen. Man behöver liksom inte bekymra sig så mycket om att behöva tänka själv.


De här golfpaketen över "sundet" innebär för övrigt att någon tar golfbagen och ser till att den hamnar på rätt ställe, inte heller den behöver man bry sig om. Även pass och biljetter blir väl omhändertagna så man har inte ens en rimlig chans att tappa bort dem innan återresan.

Den här gången testade vi en ny golfbana, Indah Puri Golfresort, en mycket trevligbekantskap. Här hade vi, som brukligt är, med oss varsin caddie som tar hand om allt. Man behöver alltså inte tänka där heller! Inte behöver man gå heller, eftersom det är golfbil som gäller. Alltså, minimal ansträngning, såväl på det psykiska som fysiska planet! Fast jag får väl erkänna att med tanke på väderleken så känns det som en enorm ansträngning ändå och svetten rinner i floder utefter kroppen, så det där med bil är väl inte så dumt ändå.


Att göra de här resorna är en kanonbra möjlighet. Färjebiljetten tur och retur, en hotellnatt med frukost, två 18-hålsrundor med bil och caddies kostar faktiskt mindre än en greenfee i Singapore på helgen, så har man tid och möjlighet (och tycker det är kul med golf, vilket kan vara en fördel) så är det ett väldigt trevligt alternativ. Nu finns det naturligtvis olika hotell att bo på och det vi valde den här gången var väl kanske inte det bästa vi bott på, men helt ok, även om utsikten från fönstret var sådär, men å andra sidan så skulle vi ju inte tillbringa tiden på hotellet med att titta ut genom fönstret. Och det fanns massagemöjligheter till bra pris, så en timme med härlig massage uppvägde utsikten...


Summa summarum en riktigt härlig helg och det är absolut något vi gärna gör om! Så, för den här gången så säger vi Terima kasih (tack) och Sampai jumpa (vi ses) till Indonesien och Batam.


torsdag 17 november 2016

Singapore runt, etapp 5

Etapp nummer fem blev av olika orsaker en rätt kort variant uppe i nordost. Tanken var att ta mig betydligt längre än de futtiga sju kilometer som jag tillryggalade, men det blir ju inte alltid som det är tänkt. Saken är den att det inte ens blev sju kilometer i en riktning, utan det blev lite irrande fram och tillbaka, vilket betyder att jag troligen inte är mer än sisådär fyra, fem kilometer längre på min rundvandring, men jag har ju tid på mig...


Ibland förstår jag mig inte riktigt på det där med sannolikhetslära, ni vet när man satt i matten och kastade tärningar för att se efter hur många gånger olika siffror dök upp. Det stämmer inte. Som när små barn börjar sätta på sig skor själva, i nio fall av tio hamnar skorna på fel fot och precis samma fenomen utsätts jag för varje gång jag kliver av en buss eller kommer upp från en tunnelbana, i nio fall av tio går jag åt fel håll. Så fungerade det inte på mattelektionerna! Följaktligen så gick jag åt fel håll, så redan från starten blev det lite fel.


Nåja, jag hade en rätt bra plan hur jag skulle gå sedan, så när jag väl vänt om och hittat parken jag var på jakt efter blev det riktigt bra.


Uppe i nordöstra kanten finns en av alla parker som ligger utmed kusterna och här hittar man Pasir Ris park. Namnet "Pasir Ris" är egentligen malaysiskt och betyder "beach bolt-rope" som ska syfta på att det är en smal strand, vilket det också är.


Det här är en park som är betydligt lugnare än den som finns på östkusten, men även här finns motionärer som springer och cyklar. Här finns också många som provar fiskelyckan.


Om man inte har något fiskespö att sitta och titta på så är det helt ok bara att sitta och titta på vågorna.


Naturligtvis finns det "vattensportsattiraljer" för uthyrning. Skulle man känna för att hyra en kajak och ta en tur så finns det en del varianter att välja på. Hungrig behöver man inte heller vara, för i samband med kajakerna fanns en mysig restaurang precis vid stranden.


Här hittade jag också ett mangroveträsk med en boardwalk man kan traska på för att leta olika djur. Att det är ett populärt ställe för fågelintresserade fotografer skvallrade ett antal jätteobjektiv med tillhörande kamoflageklädda fotografer om.




Ett fyra våningar högt utsiktstorn vilket jag var tvungen att kliva upp i finns också. Jag hade någon sådan där idé om att jag kanske skulle kunna se havet därifrån, men insåg att det är nog där man ska gömma sig och vänta på de där fåglarna som ska fotograferas.



Nu såg jag inga speciella fåglar, och inga vildsvin heller för den delen, trots att jag lärt mig instruktionerna om hur jag skulle bete mig vid ett eventuellt möte.


Om man skulle vilja, så finns det möjligheter att campa. Så bara man fixar "parkeringsbiljett" och ser till att sätta upp tältet på anvisad plats så är det fritt fram att ta någon övernattning. Grillplatser finns det gott om också, så varför inte en grillkväll med övernattning?


Med jämna mellanrum blir man även påmind om att man kan få något annat än grankottar i huvudet...


Något som blev väldigt tydligt idag var i alla fall att det som är grått på kartan är inte riktigt promenadvänligt! Det här innebar att när jag kom fram till "det grå" så fanns det dels sådana där skyltar som gör att det inte känns som en bra idé att passera, dels var terrängen sådär så man förstår att man behöver ha någon typ av machete för att ta sig någonstans och den kombinationen gjorde att jag helt enkelt vände om.


 Det var bara att bita i det sura äpplet och trava tillbaka och försöka med en alternativ väg. I och för sig så passerade jag en hel del fina hus, vilket i sig är rätt kul som uppblandning till alla höga byggnader.


Nu hade jag upptäckt en väg som skulle kunna ta mig dit planen var i alla fall så med gott mod travade jag iväg mot den. Nu blev inte heller det som planerat utan den var naturligtvis "tillfälligt stängd för restaurering" så jag skulle ha behövt tagit en lång omväg. Det i kombination med att kolsvarta moln tornade upp sig på himlavalvet gjorde att jag helt sonika gav upp och tog tunnelbanan tillbaka hem.


To be continued...