söndag 26 mars 2017

Kecak Dance

De flesta som någon gång besökt Bali har troligen sett en föreställning med Kecak Dance. Det är den traditionella dans där man får uppleva berättelsen om hur prins Rama blir landsförvisad och tillsammans med sin hustru Sita irrar omkring i skogen. För att göra en mycket drastisk sammanfattning av den berättelse som sedan framförs så blir Sita bortförd av demonkungen Rahwana för att så småningom befrias med hjälp av apkungen Hanuman och hans armé.


Det hela är en mäktig upplevelse. Det är en förställning som tar cirka 90 minuter, hela tiden ackompanjerad av en kör bestående av ungefär 100 män, "Gamelan Suara", som med hjälp av sina ljud och rörelser står för inramningen av det hela.


De sitter, ligger eller står i en cirkel under hela föreställningen och oavbrutet frambringar de olika toner och ljud. Prata om acapella-kör! Jag måste erkänna att jag funderade mer än en gång på om de utöver själva föreställningen, dessutom övar på det här, hur i hela friden de får rösterna att hålla.

Nu är det inte bara själva kören som är häftig, dansarna är även de helt fantastiska. Speciellt kvinnornas sätt att röra sina armar och fingrar. Ibland måste man liksom undra lite hur de är ledade, eller om de är ledade över huvud taget. Ytterligare något enormt är alla underbara masker och kostymer.


Det hela avslutatdes med en "Trance Dance", vars syfte är att skydda mot mörkrets krafter och olika farsoter. Den kan framställas på olika vis, men just här var det i form av en "häst" och dess ryttare. Ryttaren försätts i trans med hjälp av olika ljud gjorda av Gamelan Suara (kören) och sedan springer han ett antal gånger genom elden samtidigt som han sprätter ut den glödande kolen åt alla håll. Det hela upprepades ett antal gånger, ända tills dess att det inte fanns någon glöd kvar att sprätta ut. Och med tanke på det så kan vi som var där anse oss ha blivit välskyddade mot såväl mörkerkrafter som olika sjukdomstillstånd.


Det är en häftig föreställning, men det är en stor fördel att ha berättelsen klar för sig innan för att hänga med hyfsat i händelserna. För en oinvigd, som till exempel undertecknad, så kan det bli lite drygt mot slutet. Jag har faktiskt sett själva dansen en gång tidigare, men aldrig i sin helhet eller med den inramande kören, och jag måste säga att det, trots att det pågick i längsta laget, var en enormt mäktig upplevelse.


Jag är fullt medveten om att det är en väldigt bristfällig kvalité på bilderna från föreställningen, men jag skyller på mörker, dålig placering och dansare som aldrig höll sig stilla ;)

fredag 24 mars 2017

Fyra dagar med yoga på Bali



Då var jag tillbaka i Singapore efter fyra dagar i Ubud på Bali. Dagar som har varit fantastiska! Det har varit intensivt och samtidigt så avkopplande. En kombination som inte borde fungera, men det går, jag lovar.


Att jag bestämde mig för att boka mig en fyradagars yogaretreat har egentligen olika orsaker. En var att jag har pratat om att åka till Ubud i flera år, men det har aldrig blivit av (mer än en snabbtur genom och ett besök i "Monkey Forest"), samtidigt som jag var väldigt nyfiken på det här med att åka iväg några dagar och just yogan är själva grejen. Sagt och gjort, yoga i Ubud blev det! Inget jag kan säga att jag ångrar. Jag måste säga att jag återvände med mycket nyttigt i bagaget och då menar jag sådant som inte väger något. Dessutom med så många nya spännande bekantskaper...


Ubud är en provins på Bali som består av mer än tiotalet byar, varav själva centralorten är den som många tänker på när man talar om Ubud. Eftersom jag inte varit här tidigare, kan jag bara gissa mig till att den troligen är betydligt mer kommersiell jämfört med ett antal år sedan. Här är det som på många andra välbesökta platser på Bali, full kommers, massor med turister, samma varor i butik efter butik och sådant där väldigt indonesiskt trafikkaos. Ett kaos som på något vis faktiskt fungerar även om det i en ordentligt uppfostrad västerlännings ögon kan verka totalt vansinnigt.


Naturligtvis är det här, precis som på andra platser, mopederna som dominerar trafiken och jag upphör aldrig att förundras över hur smidigt det faktiskt verkar fungera trots allt.


En av de stora begivenheterna i Ubud är "Monkey Forest", men eftersom det är det enda jag tidigare besökt i området så var det inte aktuellt den här gången. Det blev en utflykt på några timmar ner i själva tätorten bara för att se och uppleva kaoset som trots allt är lite charmigt.


Annars är Ubud med sina risfält och tempel ett område som andas lugn och ro. Här finns många  olika konstnärer och gallerier. Och som sagt, det är en plats där det finns gott om möjligheter att utöva yoga.


Mina fyra yogadagar tillbringades på "Blooming Lotus Yoga" som håller till på hotellet "Ubud Corner 88", beläget högt upp med utsikt över djungeln och Wos River, en renande älv, dit byborna kommer för att bada och tvätta sig.


Nu hade jag bestämt mig för att jag ville bo själv och därför bokat en "private villa", men jag hade aldrig kunnat drömma om (trots namnet) att jag faktiskt skulle få en hel villa för mig själv! Porten var vacker, men sa inte så mycket om det innanför...





Inte nog med att jag hade en egen pool, ytorna var enorma med mina mått mätt. Dessutom med en fantastisk utsikt över älven nedanför. Och med tanke på all den tid jag faktiskt tillbringade här med en bok i händerna kan jag lova att det blir ett antal recensioner framöver...


Nu var det inte bara en lugn och slö tillvaro, den var faktisk rätt intensiv också! För första gången i mitt liv skulle jag yoga mer en en gång per dag, dessutom flera dagar i streck! Jag lovar att det plötsligt dök upp några mindre kända muskler som jag inte var sådär väldans medveten om att jag hade.


Inte nog med det, sedan bodde jag 70 trappsteg från restaurang och yogalokal, vilket innebar en himla massa trappsteg varje dag! Med andra ord, rena träningslägret ;) Nu kan jag inte påstå att jag har blivit någon yogavirituos på de här dagarna, jag kan fortfarande inte komma upp i något gracisöst huvudstående och jag kan definitivt inte komma ner från mina försök på ett graciöst vis! men jag tycker det är kul och jag känner hur bra det är för såväl kroppen som själen. Och det bästa av allt är att det funkar för alla, oavsett hur vig eller ovig man är, jag vet, för jag lovar att jag har gott om delar som inte är böjbara.


Min första någonsin yogaretreat blev alltså en mycket positiv upplevelse. Där var en väldig blandning av människor (dock inga manliga) från flera delar av världen. Människor med skiftande bakgrund och anledningar att vara här. Väldigt många ensamresenärer som landat här på sin väg någon annanstans. Summa summarum så blev det väldigt många spännande samtal med nya intressanta människor.


Sista morgonen var vi för övrigt med om en för mig helt ny erfarenhet. Mitt livs första jordbävning! Byggnaden vi stod i började skaka och sedan visade det sig att även marken utanför vibrerade. Det var en mycket läskig och skrämmande känsla. Den där känslan av att "det här är på riktigt, vart ska vi ta vägen" infann  sig rätt snabbt. Nu varade det inte så länge, kanske 20 sekunder, men tillräckligt för att jag skulle hinna känna mig väldigt olustig. Det visade sig sedan att epicentret var 35 kilometer utanför kusten med en styrka på cirka 6, så det var en rätt kraftig skakning, men inte så kraftig så att det utfärdades någon tsunamivarning. Nu hade vi med oss några luttrade deltagare från Los Angeles och de lugnade oss övriga med att det var inget att bry sig om, plus att jag nu vet att jag ska ställa mig i en dörröppning eller krypa under ett bord om det händer igen. Ni ser, på yogakurser kan man lära sig mycket...


Trots att det hunnit bli fem besök på Bali så jag vet jag att det finns så mycket kvar att utforska, och det var verkligen härligt att se någon av de delar där lugnet råder. Om jag kommer tillbaka någon mer gång återstår att se, men man vet aldrig...

torsdag 23 mars 2017

Tryggare kan ingen vara

”Tryggare kan ingen vara” är den första boken jag läst om den lite trumpne, men godhjärtade, kommissarien Ewert Truut, även om det tidigare finns två böcker utgivna i samma serie, skriven av Dag Öhrlund.

Ewert Truut är en av de där poliserna med massor av fördomar, som gillar whiskey och har kärleksproblem. Känns det igen? Det finns ju ett antal poliser av den sorten i litteraturens värld. Nu gör inte det så mycket, man förbiser det lite för han är ju egentligen lite mysig.

Det dagis där Ewerts barnbarn befinner sig blir beskjutet, vilket gör att han kommer att vara såväl polisiärt som personligt inblandad i händelsernas utveckling. Polisen blir kontaktad av en utpressare som visar sig ställa omöjliga krav och det leder även till att en bomb exploderar på Ikea där en människa dör. Polisen försöker förtvivlat hitta samband och förövarens avsikter innan fler dör eller fler dagis blir beskjutna. Förutom Truut så är även hans sons sambo Måns inblandad i utredningen samt den bisexuella polisen Carolina.

En helt ok kriminalroman, men inte mer. Visst är det en skrämmande bild av en krypskytt som skjuter mot barn och frågan om hur man ska lösa det effektivt så inte fler ska bli drabbade och personen i fråga ska göra allvar av sina hot. Men för egen del måste jag säga att om handlingen hade varit lite mer koncentrerad kring det kanske jag hade haft en annan uppfattning. Nu blev det alldeles för mycket koncentrerat kring karaktärernas sexuella läggning och deras kärleksproblem. För att inte prata om alla mycket ingående beskrivningar av de kärleksakter som förekommer. Nu är inte jag någon speciellt pryd person på något vis, men det känns som om det var en hel del överflödig information på den fronten som jag faktiskt hade klarat mig utan.

lördag 18 mars 2017

På väg igen...

Japp, nu bär det av igen! I flera år nu har jag tänkt att jag skulle åka till Ubud på Bali, men det har inte blivit av. Jag har också väldigt länge sagt att jag skulle vilja åka på en liten yogaresa, bara för att testa. Inget av de båda har dock blivit av - tills nu! Nu bestämde jag mig, att blir det inte av nu så kommer jag att sitta där och ångra att jag inte gjorde det. Och som jag har sagt så många gånger, jag kan mycket väl tänka mig att ångra saker jag har gjort, men jag vill inte sitta och ångra saker jag inte gjort, så...

Nu ska det bli av - i morgon åker jag till Ubud på en fyra dagars yoga-retriet. Tycker jag om det kommer det att bli fyra jättehärliga dagar, och om jag inte skulle tycka om det så handlar det ju bara om fyra dagar ;)

Oavsett vilket, så lovar jag att meddela vilket det blev! Ha det så bra allihop så återkommer jag, "ny-yogad och fin".


fredag 17 mars 2017

Food Courts och Hawker Centres

Om jag ska fundera lite över vad jag kommer att sakna mest den dagen då vi inte är kvar här så är det definitivt, förutom värme och enkelheten att resa till andra asiatiska länder, den underbara maten. Alla smaker och all fantastisk kryddning. Då Singapore är det mulikulturella land det är, så finns här så många olika varianter att välja på och all mat är "autentisk" och inte tillrättalagd på något vis, vilket ofta händer på många platser, inte minst i Sverige.


Nu är det inte bara maten som kommer att vara saknad, utan också sättet man så ofta äter på, att man beställer in flera rätter och delar istället för att sitta med sin egen maträtt. Två väldigt typiska platser att äta billigt och gott på, är de som heter Hawker Centres och Food Courts. Idén är den samma på båda platserna. Det är ett antal "hawkers" (olika stånd) som lagar och säljer sin mat. Det innebär att på varje sådan här plats finns det ett antal olika rätter att välja på. På lunch går väldigt många till just ett sådant här ställe för att få sin mat och man hittar alla sorters människor, från bank- och kontorsanställda iklädda kostym eller snäv kjol och pumps, till de som är tandlösa med trasiga kläder. Här kan man köa väldigt länge för att få "den absolut bästa" chicken rice, fish porridge, eller vad det kan vara som lockar mest.


Hawker centres är en gammal företeelse och från början var det olika försäljare som kantade gatorna och sålde sin mat. Det blev då ett problem eftersom man tyckte de var i vägen, och maten som såldes var inte hygiensikt sett helt ok. Och som det mesta i det här landet, upptäcker man ett problem hittar man på något så "det blir ordning och reda". Alltså beslöt man att göra platser där alla försäljare kunde vara, och resultatet av detta blev Hawker Centers. Idag finns det över hundratalet, vilka alla kontrolleras av NEA (Naional Environment Agency).


Nu var det ju så, att någon kom på att det är väldigt fuktigt och varmt att äta utomhus och eftersom ett hawker centre är utomhus så blev det här också ett litet problem som man behövde göra något åt. Bortbyggandet av det problemet resulterade i ett antal "Food Courts", vilket helt enkelt är Hawker centres inomhus i en luftkonditionerad lokal. Alltså ett "lite finare" sätt att äta hawker-mat på. Singapores första Food Court öppnades 1985 och idag finns de över hela landet och jag tror inte det går att hitta ett enda shoppingcenter utan att det finns en (minst) food court någonstans.

Eftersom det är väldigt mycket folk på de populära ställena just kring lunch kan det ju vara idé att paxa plats innan man går och ställer sig i kö. Jag vet inte, men sättet man håller upp sin plats på här, skulle jag nog vilja placera under rubriken "only in Singapore", för jag vet inte om man någon annanstans kan lägga paraply, ett paket servetter eller något litet papperskort på en plats och vara helt säker på att den platsen är ledig då man har köat klart och fått sin mat.

torsdag 16 mars 2017

Fjärilseffekten

"Fjärilseffekten" är ett uttryck som anspelar på hur små förändringar kan få stora konsekvenser någon annanstans och det är precis det som Karin Alvtegens bok med samma namn handlar om.

I bokens inledning finns en tidningsartikel om en kollision mellan en personbil och ett tåg. Tåget spårar ur och elva personer mister livet. Varför blev det så och vilka händelser var det som ledde fram till olyckan?

Läsaren får parallellt följa tre personers liv. Först är det Bodil, en kvinna som precis fått beskedet att hon lider av en muskelsjukdom som med ett snabbt förlopp leder till döden. Hon bestämmer sig för att göra upp med sitt liv, tar ut skilsmässa från sin dominante man och flyttar till en liten lägenhet, ett arv, som ingen i hennes närhet vet finns. Här sitter hon i sin fönsternisch och minns tillbaka, hur hennes liv blev och vilka beslut som lett fram till hur hon lever idag.

Nästa person är Victoria, Bodils dotter. En ensamstående kvinna mitt i karriären som precis börjat gå i samtalsterapi för sin prestationsångest. Via hennes terapi får man reda på hur hennes liv blivit som det blivit och hur hon försöker göra upp med sitt förflutna.

Den tredje och sista personen är Andreas, en helt vanlig familjefar i medelklassen som hamnar på fel plats vid fel tillfälle. Han befinner sig i den guldsmedsaffär som råkar ut för ett rån och det innebär att livet förändras helt för såväl Andreas som för hans familj.

Det här är definitivt en bladvändare och man vill veta hur det går för dem alla tre även om Bodil är den person som lämnar störst avtryck. Här finns utrymme för funderingar om hur mina val påverkar andra och hur det hade blivit om jag valt annorlunda, men trots det kanske ingen bok som lämnar några större eller djupare intryck, men helt klart läsvärd.

tisdag 14 mars 2017

Shophuses i Singapore


Visst dräller det av höga och nya byggnader i Singapore. Tätt står de och mycket glas är det. Men nu är det ju trots allt så, att det finns andra hus också, bland annat den sort som kallas "shophouses". Och nu tänkte jag att det kunde vara kul att visa upp lite av den sidan också.


De finns att hitta i lite olika områden runt omkring i Singapore. De är höga och smala, oftast två till tre våningar och sitter ihop flera stycken i en rad. De kännetecknas av att det finns en täckt "five foot bred" gångväg framför huset.


Att husvarianten heter "shophouses" beror på att det från början bedrevs någon slags rörelse på de första två våningarna medan den tredje var den där man bodde. Vår vän, Mr Stamford Raffles fick en ljus idé, som idag kännetecknar d här husen, nämligen att det skulle finnas en fem fot bred och täckt gångväg framför huset för att skydda mot såväl tropiska regnväder som solen.


Nu visade det sig att just den här gångvägen blev inte bara utnyttjad som skydd, utan även för olika affärsrörelser, här kunde man hitta allt från frisörer och knivslipare till smeder och tidningsförsäljare. Det är lite kul, för till exempel i Little India kan man fortfarande hitta skräddare som sitter med sin gamla trampsymaskin och har sin rörelse utomhus, just i den här täckta gången.


Idag är de här husen K-märkta och uppiffade, många gånger målade i vackra färger med utsmyckningar. De flesta tjänstgör idag som bostäder eller affärer. Det är nog en inte alltför djärv gissning att de här husen i sina olika färger är ett mycket populärt fotoobjekt. Det är inte helt enkelt att kunna hinna ta någon bild mellan alla selfies och kort på poserande kamrater, men med lite tålamod så går det mesta. Och visst är de så vackra att det kan vara värt att vänta...