onsdag 29 mars 2017

All fairytales must come to an end...

...så är det, och nu handlar det om att vår Singapore-saga lider mot sitt slut. Sista kapitlet är nu påbörjat och enkelbiljetten till Sverige är bokad och klar så i slutet av april är det dags att flytta tillbaka.


Visst är det med många blandade känslor som tiden mot avfärd rusar fram. Så mycket som måste fixas, eller är det så? Frågan är om man "måste" göra allt det där jag tror att jag måste hinna...fast det är något jag kan försöka brottas med alldeles själv utan att blanda in er...

Det där enda året vi skulle tillbringa i Singapore blev till dryga sju, vilket känns helt osannolikt. Hade någon sagt det till oss när vi flyttade så hade vi troligen tackat nej, så det var väl en himla tur ingen sa något, för är det något jag definitivt inte vill ha ogjort, så är det "mina Singaporianska år". Så många enorma upplevelser, så många nya bekantskaper, så många underbara resor, och så många erfarenheter jag har med mig hem i bagaget. Jag är så tacksam för allt vi har fått uppleva som vi aldrig skulle ha fått göra annars och som det är rätt få förunnat att få göra och jag känner mig väldigt ödmjuk inför detta.

Ytterligare ett helt fantastiskt resultat av de här åren är vetskapen om att vi plötsligt har vänner över hela världen. Att möjligheten finns att hälsa på någon i så många olika länder, en möjlighet det verkligen gäller att ta tillvara!

Jag vet att jag sa till våra vänner i Sverige innan vi åkte att om jag skulle börja ändra på mig så är det dags att säga till, för då flyttar jag hem igen. Ingen har sagt något, så  jag lever i tron att jag inte har ändrat mig speciellt mycket, utan är samma person som innan och att jag fortfarande har kvar båda fötterna på jorden. Det här är ju trots allt en värld där det kanske kan vara lätt att förlora fotfästet ibland.


Nu har jag ju en del kvar att genomföra innan vi lämnar vårt asiatiska hem. Till exempel har jag ju inte kommit runt ön än, så det är ett gäng promenader kvar. Jag har även en lista på saker som behöver(?) inhandlas innan vi åker, det är ju trots allt inte bara erfarenheter och upplevelser som ska med i bagaget hem!

Det kan vara så, att egentligen hade vi behövt all tid vi kan för att fixa allt, men nu är ju inte fixandet allt, vi måste ju försöka fundera på hur vi ska göra också. För att kunna fundera ordentligt på detta så måste en strand vara bästa stället, eller hur? Nu ska vi göra något vi pratat om sedan vi kom hit, men det har inte blivit av, så i morgon åker vi till Maldiverna och stannar där en vecka, sedan ska vi  ta tag i det som ska göras...


"One month and counting"...


Hos oss på Chesnut Street

Den irländska författarinnan Maeve Binchy har i sin bok ”Hos oss på Chesnut street” skrivit ett antal små berättelser om människor bosatta längs med den fiktiva gatan Chesnut Street i Dublin.

Varje kapitel handlar om olika personer utmed gatan och hänger inte ihop mer än på så vis att någon av de personer som förekomit i något kapitel kan skymta förbi som hastigast i ett annat. Det är inte så att det knyts ihop på något vis, utan det förblir enskilda berättelser.

Här förekommer unga och gamla, förälskade och svikna, föräldrar och barn, de som är nyfikna och de som inte bryr sig om sina grannar, olika yrkesgrupper, gifta och ensamma. Det känns som om Maeve Binchy har lyckas samla väldigt många olika typer av människor utmed sin gata.

Det här är en mysig bok som går väldigt lätt att läsa. Ett enkelt språk och inte särskilt långa kapitel. En riktigt mysig bok och absolut något för hängmattan.

tisdag 28 mars 2017

Simma med de druknade

”Simma med de druknade” är titeln på Lars Myttings roman om Edvard, en ung man som växer upp med sin farfar på en potatisgård på norska landsbygden efter att hans båda föräldrar omkommit i en olycka då Edvard bara var tre år. Exakt vad som hände då föräldrarna omkom har Edvard aldrig lyckats ta reda på då hans farfar aldrig velat tala om händelsen. När farfadern dör börjar Edvard nysta i händelserna som ledde fram till föräldrarnas död.

Efterforskningarna leder Edvard till Shetlandsöarna där han hittar många gömda familjehemligheter och dessutom en kvinna som kommer att spela stor roll för händelsernas utveckling. Edvard kastas mellan driften att stanna kvar och vandra i sina förfäders fotspår och att åka tillbaka till det liv han hade som potatisodlare i Norge.

Det här är en bok där krigshändelser spelar stor roll och de inverkningar kriget hade på de människor vars vägar korsades av kriget. Gamla familjefejder och de efterdyningar de leder till är även det en stor ingrediens, och inte minst trä och träsnideri.

En ok bok, men jag kan inte påstå att jag fick den där hisnande känslan som flera av de recensenter vars åsikter finns på baksidan, verkar ha fått. Författaren skildrar kargheten hos såväl naturen som hos människorna på Shetlandsöarna på ett mycket inlevelsefullt vis och visst är det spännande att följa Edvards resa, såväl utvändigt som invändigt, även om den inre resan kanske inte blir så påtaglig som det möjligen var tänkt. Sammanfattningsvis så är det en klart läsvärd bok även om jag på något vis upplever att den aldrig får det där riktiga lyftet.

måndag 27 mars 2017

Lyxig söndag

Ett sätt att lyxa till det sådär ordentligt, är att tillbringa en söndag med en "Sunday Brunch", att riktigt frossa i läckerheter och dricka champagne till, det är väl inget som händer speciellt ofta, men när det gör det...då!


Väldigt många hotell här har det som kallas "Sunday Brunch", och med tanke på att det är väldigt välbesökt, så är det ett populärt sätt att tillbringa söndagen på. Att med start klockan 12 äta och dricka hur gott som helst i flera timmar är verkligen en lyx utöver det vanliga. Just den här söndagen skulle vi lyxa till det tillsammans med några kamrater, så Sunday brunch blev det.


Att ordet "brunch" är en blandning mellan breakfast och lunch skulle jag gissa att de flesta vet, däremot kanske inte lika många vet att första gången ordet syntes i skrift var 1895, och det var en brittisk författare vid namn Guy Beringer som skrev en artikel med titeln "Brunch: a Plea".


Att det finns många uppdukade läckerheter är i allra högsta drag en underdrift. För egen del så hamnar jag alltid mest vid skaldjurs-faten, att riktigt få frossa i havets läckerheter är en ynnest så god som någon. Nu måste jag dock erkänna att det där med ostron är inte min grej, inte alls, faktiskt. Jag testade även den här gången, ett ostron är liksom ett krav så jag kanske lär mig någon gång. Nu vet jag i och för sig inte varför jag skulle vilja lära mig att äta ostron över huvud taget, men ändå...


Nu finns det ju inte bara skaldjur, det finns hur mycket som helst även av andra läckerheter, så jag är helt övertygad om att det finns mat för alla smaker. Det gäller bara att verkligen ta lite av mycket så man kan smaka av så mycket som möjligt, för mycket spännande mat finns det.

Något annat som tydligen är traditionellt för Sunday Brunch-utbudet är Bloody Mary, så om någon skulle ha sviter från lördagskvällen kan man ju alltid starta här om det skulle underlätta ;)


När man nu känner att man har fått i sig det man behöver tillsamman med ett antal glas champagne så är det dags för efterrättsbordet, vilket inte det heller går av för hackor. Förutom alla vackra kreationer av alla de slag fanns även en chokladfontän där man kan klä in diverse frukt i choklad. Himla kul, men handen på hjärtat så tycker jag nog det är roligare att göra det än att det är gott...en bit ok, men inte mer.


Som sagt, en riktigt lyxig söndag fick avsluta den gångna helgen och det är nästan så att man inte tror man ska behöva så mycket mat veckan som kommer, men riktigt så fungerar det kanske inte...

söndag 26 mars 2017

Kecak Dance

De flesta som någon gång besökt Bali har troligen sett en föreställning med Kecak Dance. Det är den traditionella dans där man får uppleva berättelsen om hur prins Rama blir landsförvisad och tillsammans med sin hustru Sita irrar omkring i skogen. För att göra en mycket drastisk sammanfattning av den berättelse som sedan framförs så blir Sita bortförd av demonkungen Rahwana för att så småningom befrias med hjälp av apkungen Hanuman och hans armé.


Det hela är en mäktig upplevelse. Det är en förställning som tar cirka 90 minuter, hela tiden ackompanjerad av en kör bestående av ungefär 100 män, "Gamelan Suara", som med hjälp av sina ljud och rörelser står för inramningen av det hela.


De sitter, ligger eller står i en cirkel under hela föreställningen och oavbrutet frambringar de olika toner och ljud. Prata om acapella-kör! Jag måste erkänna att jag funderade mer än en gång på om de utöver själva föreställningen, dessutom övar på det här, hur i hela friden de får rösterna att hålla.

Nu är det inte bara själva kören som är häftig, dansarna är även de helt fantastiska. Speciellt kvinnornas sätt att röra sina armar och fingrar. Ibland måste man liksom undra lite hur de är ledade, eller om de är ledade över huvud taget. Ytterligare något enormt är alla underbara masker och kostymer.


Det hela avslutatdes med en "Trance Dance", vars syfte är att skydda mot mörkrets krafter och olika farsoter. Den kan framställas på olika vis, men just här var det i form av en "häst" och dess ryttare. Ryttaren försätts i trans med hjälp av olika ljud gjorda av Gamelan Suara (kören) och sedan springer han ett antal gånger genom elden samtidigt som han sprätter ut den glödande kolen åt alla håll. Det hela upprepades ett antal gånger, ända tills dess att det inte fanns någon glöd kvar att sprätta ut. Och med tanke på det så kan vi som var där anse oss ha blivit välskyddade mot såväl mörkerkrafter som olika sjukdomstillstånd.


Det är en häftig föreställning, men det är en stor fördel att ha berättelsen klar för sig innan för att hänga med hyfsat i händelserna. För en oinvigd, som till exempel undertecknad, så kan det bli lite drygt mot slutet. Jag har faktiskt sett själva dansen en gång tidigare, men aldrig i sin helhet eller med den inramande kören, och jag måste säga att det, trots att det pågick i längsta laget, var en enormt mäktig upplevelse.


Jag är fullt medveten om att det är en väldigt bristfällig kvalité på bilderna från föreställningen, men jag skyller på mörker, dålig placering och dansare som aldrig höll sig stilla ;)

fredag 24 mars 2017

Fyra dagar med yoga på Bali



Då var jag tillbaka i Singapore efter fyra dagar i Ubud på Bali. Dagar som har varit fantastiska! Det har varit intensivt och samtidigt så avkopplande. En kombination som inte borde fungera, men det går, jag lovar.


Att jag bestämde mig för att boka mig en fyradagars yogaretreat har egentligen olika orsaker. En var att jag har pratat om att åka till Ubud i flera år, men det har aldrig blivit av (mer än en snabbtur genom och ett besök i "Monkey Forest"), samtidigt som jag var väldigt nyfiken på det här med att åka iväg några dagar och just yogan är själva grejen. Sagt och gjort, yoga i Ubud blev det! Inget jag kan säga att jag ångrar. Jag måste säga att jag återvände med mycket nyttigt i bagaget och då menar jag sådant som inte väger något. Dessutom med så många nya spännande bekantskaper...


Ubud är en provins på Bali som består av mer än tiotalet byar, varav själva centralorten är den som många tänker på när man talar om Ubud. Eftersom jag inte varit här tidigare, kan jag bara gissa mig till att den troligen är betydligt mer kommersiell jämfört med ett antal år sedan. Här är det som på många andra välbesökta platser på Bali, full kommers, massor med turister, samma varor i butik efter butik och sådant där väldigt indonesiskt trafikkaos. Ett kaos som på något vis faktiskt fungerar även om det i en ordentligt uppfostrad västerlännings ögon kan verka totalt vansinnigt.


Naturligtvis är det här, precis som på andra platser, mopederna som dominerar trafiken och jag upphör aldrig att förundras över hur smidigt det faktiskt verkar fungera trots allt.


En av de stora begivenheterna i Ubud är "Monkey Forest", men eftersom det är det enda jag tidigare besökt i området så var det inte aktuellt den här gången. Det blev en utflykt på några timmar ner i själva tätorten bara för att se och uppleva kaoset som trots allt är lite charmigt.


Annars är Ubud med sina risfält och tempel ett område som andas lugn och ro. Här finns många  olika konstnärer och gallerier. Och som sagt, det är en plats där det finns gott om möjligheter att utöva yoga.


Mina fyra yogadagar tillbringades på "Blooming Lotus Yoga" som håller till på hotellet "Ubud Corner 88", beläget högt upp med utsikt över djungeln och Wos River, en renande älv, dit byborna kommer för att bada och tvätta sig.


Nu hade jag bestämt mig för att jag ville bo själv och därför bokat en "private villa", men jag hade aldrig kunnat drömma om (trots namnet) att jag faktiskt skulle få en hel villa för mig själv! Porten var vacker, men sa inte så mycket om det innanför...





Inte nog med att jag hade en egen pool, ytorna var enorma med mina mått mätt. Dessutom med en fantastisk utsikt över älven nedanför. Och med tanke på all den tid jag faktiskt tillbringade här med en bok i händerna kan jag lova att det blir ett antal recensioner framöver...


Nu var det inte bara en lugn och slö tillvaro, den var faktisk rätt intensiv också! För första gången i mitt liv skulle jag yoga mer en en gång per dag, dessutom flera dagar i streck! Jag lovar att det plötsligt dök upp några mindre kända muskler som jag inte var sådär väldans medveten om att jag hade.


Inte nog med det, sedan bodde jag 70 trappsteg från restaurang och yogalokal, vilket innebar en himla massa trappsteg varje dag! Med andra ord, rena träningslägret ;) Nu kan jag inte påstå att jag har blivit någon yogavirituos på de här dagarna, jag kan fortfarande inte komma upp i något gracisöst huvudstående och jag kan definitivt inte komma ner från mina försök på ett graciöst vis! men jag tycker det är kul och jag känner hur bra det är för såväl kroppen som själen. Och det bästa av allt är att det funkar för alla, oavsett hur vig eller ovig man är, jag vet, för jag lovar att jag har gott om delar som inte är böjbara.


Min första någonsin yogaretreat blev alltså en mycket positiv upplevelse. Där var en väldig blandning av människor (dock inga manliga) från flera delar av världen. Människor med skiftande bakgrund och anledningar att vara här. Väldigt många ensamresenärer som landat här på sin väg någon annanstans. Summa summarum så blev det väldigt många spännande samtal med nya intressanta människor.


Sista morgonen var vi för övrigt med om en för mig helt ny erfarenhet. Mitt livs första jordbävning! Byggnaden vi stod i började skaka och sedan visade det sig att även marken utanför vibrerade. Det var en mycket läskig och skrämmande känsla. Den där känslan av att "det här är på riktigt, vart ska vi ta vägen" infann  sig rätt snabbt. Nu varade det inte så länge, kanske 20 sekunder, men tillräckligt för att jag skulle hinna känna mig väldigt olustig. Det visade sig sedan att epicentret var 35 kilometer utanför kusten med en styrka på cirka 6, så det var en rätt kraftig skakning, men inte så kraftig så att det utfärdades någon tsunamivarning. Nu hade vi med oss några luttrade deltagare från Los Angeles och de lugnade oss övriga med att det var inget att bry sig om, plus att jag nu vet att jag ska ställa mig i en dörröppning eller krypa under ett bord om det händer igen. Ni ser, på yogakurser kan man lära sig mycket...


Trots att det hunnit bli fem besök på Bali så jag vet jag att det finns så mycket kvar att utforska, och det var verkligen härligt att se någon av de delar där lugnet råder. Om jag kommer tillbaka någon mer gång återstår att se, men man vet aldrig...

torsdag 23 mars 2017

Tryggare kan ingen vara

”Tryggare kan ingen vara” är den första boken jag läst om den lite trumpne, men godhjärtade, kommissarien Ewert Truut, även om det tidigare finns två böcker utgivna i samma serie, skriven av Dag Öhrlund.

Ewert Truut är en av de där poliserna med massor av fördomar, som gillar whiskey och har kärleksproblem. Känns det igen? Det finns ju ett antal poliser av den sorten i litteraturens värld. Nu gör inte det så mycket, man förbiser det lite för han är ju egentligen lite mysig.

Det dagis där Ewerts barnbarn befinner sig blir beskjutet, vilket gör att han kommer att vara såväl polisiärt som personligt inblandad i händelsernas utveckling. Polisen blir kontaktad av en utpressare som visar sig ställa omöjliga krav och det leder även till att en bomb exploderar på Ikea där en människa dör. Polisen försöker förtvivlat hitta samband och förövarens avsikter innan fler dör eller fler dagis blir beskjutna. Förutom Truut så är även hans sons sambo Måns inblandad i utredningen samt den bisexuella polisen Carolina.

En helt ok kriminalroman, men inte mer. Visst är det en skrämmande bild av en krypskytt som skjuter mot barn och frågan om hur man ska lösa det effektivt så inte fler ska bli drabbade och personen i fråga ska göra allvar av sina hot. Men för egen del måste jag säga att om handlingen hade varit lite mer koncentrerad kring det kanske jag hade haft en annan uppfattning. Nu blev det alldeles för mycket koncentrerat kring karaktärernas sexuella läggning och deras kärleksproblem. För att inte prata om alla mycket ingående beskrivningar av de kärleksakter som förekommer. Nu är inte jag någon speciellt pryd person på något vis, men det känns som om det var en hel del överflödig information på den fronten som jag faktiskt hade klarat mig utan.