lördag 29 april 2017

Ett dygn på resande fot

Det tar sin lilla tid att forsla sig mellan Singapore och Karlstad. Från dörr till dörr får man räkna med ganska exakt ett dygn. Eftersom det inte har gått något direktflyg tidigare (om man nu tänker sig Singapore Airlines via Moskva som direktflyg) så handlar det alltid om mellanlandning och flygbyte någonstans plus tåg eller flygtransport från Stockholm (eller Köpenhamn) till Karlstad.

Det här betyder att jag har sett rätt många flygplatser under de Singaporianska åren och det timantal jag har spenderat med att vänta på olika flygplatser vill jag helst inte tänka på. Med tanke på att det har blivit runt 35(!) sådana resor den här tiden så är det ju några timmar som gått åt till just "flygplatssittningar".


Nu är jag inte på något vis expert på vare sig flygbolag eller flygplatser, men visst har jag fått några favoriter och några som jag definitivt inte är lika förtjust i. Eftersom det har blivit många olika flygbolag så har det följaktligen även blivit många olika flygplatser och nu är jag kanske lite part i målet, men en av de absolut trevligaste flygplatserna jag varit på är faktiskt Changi i Singapore. Ska jag välja en där jag måste spendera ett antal timmar så ligger den väldigt högt upp på listan.


Den är stor (och större ska den bli eftersom det just nu byggs ytterligare terminaler för fullt) utan att kännas rörig. det är en av de platser som aldrig sover utan det är hela tiden folk i rörelse. Härifrån flyger fler än 100 olika flygbolag till strax under 400 platser i 90-talet länder. Under 2016 passerade nästan 60 millioner passagerare och det är ju en del att ta hand om. Om man dessutom betänker att det lyfter eller landar ett plan var 90:e sekund så får man hoppas att de som finns i trafikledartornet inte har en dålig dag...


De tre terminaler som finns idag är sammanbundna invändigt så man kan promenera mellan, alternativt ta tåget som går mellan terminalerna. Golvytan i hela flygplatsen är klädd med heltäckningsmatta vilket man skulle kunna tro ger en ofräsch känsla, men det underliga är att det inte gör det, det ger istället en lugnande och dämpad effekt och ljudnivån hålls nere betydligt.


En annan stor flygplats som i min värld hamnar på "vill-helst-inte-vänta-länge-på-flygplats-listan" är Bangkok. den är stor, rörig, bullrig och känns bara jobbig. En subjektiv bedömning? Klart det är, och det är väl tur att vi tycker olika!

Jag kan inte påstå att jag är bortskämd med att flyga business-klass, utan det är ekonomi som gäller. Den här gången dock fick vi faktiskt hemresan i den delen av flygplanet. Och visst är det bekvämt - fantastiskt! Och när jag äntligen kommit underfund med hur alla knapparna till stolen fungerade och fått den att sjunka, stiga, massera, växa i ryggslutet och ställt in relaxställningen lyckades jag så småningom hitta sängläget! Helt fantastiskt att ha plats för att kunna sova ordentligt. Och efter att ha blivit serverad ett par glas champagne innan så var det ju inte så svårt att knoppa in några timmar.


SJ skötte sig för övrigt och såväl avgick som ankom i tid så nu är vi på plats i den friska svenska luften. Dessutom har jag dessutom vaknat till en morgon med strålande sol så det känns ju som om det kan bli en mycket bra och härlig första dag på "det nya livet"...

onsdag 26 april 2017

Djävulens tonsteg

Året är 1978 och den elvaårige Jimmy mördas precis innan han ska öva med gosskören i kyrkan. Polisen börjar kartlägga Jimmys bekantskapskrets från bästa kompisen Elias, mellan vilka det rådde någon slags hatkärlek, till körledare och kyrkpersonal samt den lite mer suspekta umgängeskrets Jimmy omgav sig med.

Samtidigt ska en ökänd bankrånare friges efter ett avtjänat fängelsestraff och ju längre polisutredningen pågår, desto mer är det som tyder på att den undre världen har kopplingar till kyrkan och kanske även till mordet på Jimmy.

”Djävulens tonsteg” är den första boken i en trilogi av författaren Hans-Olov Öberg om den unge Elias och polisen Benny Modigh. En polis som är udda på så vis att han besitter vissa övernaturliga förmågor att ”känna stämningar” hos andra. Elias är en speciell pojke som resonerar och tänker på ett vis som är mycket ovanligt för en 11-åring.

Jag är inte helt säker på vad jag tyckte om boken. Stundtals riktigt bra och stundtals blev den bara konstig. Den stora behållningen var nog alla tidstypiska beskrivningar. Eftersom jag är uppväxt under den tid då handlingen utspelar sig var det med många igenkännande leenden jag läste om händelser i världen och vad tv-tablån hade att erbjuda.

En helt ok bok men utan att på något vis avslöja något så kan jag tillstå att jag inte tyckte om slutet. Det blev lite konstigt och förtog lite av den tidigare handlingen. Trots allt så tänker jag nog ändå ge nummer två i trilogin en chans, bara för att…

Boken presenteras som en ”spänningsroman” och jag kan inte låta bli att fundera över skillnaderna mellan spänningsroman, kriminalroman och deckare, eller om det inte finns några skillnader alls egentligen?

måndag 24 april 2017

En kväll på stan

Här har det börjat röra på sig. Det har varit lite fullt ös på "pack- och röjfronten" skulle man kunna säga. Det börjar ju dra ihop sig... Men riktigt än är det inte dags och bara för att påminna er om att jag är kvar några dagar till så blir det lite kvällsbilder från en underbar stad...





Bara så att ni ska veta att det kanske inte är sådär fantastiskt underbart hela tiden, och bara för att jag ska komma ihåg att det inte är det så kommer en liten annan sida av stan här också!


Det är ju så, att när det regnar här så regnar det minst sagt ordentligt och det kan ju vara bra att komma ihåg när jag om några dagar befinner mig på något kyligare breddgrader...

torsdag 20 april 2017

En idé som blev 13 mil lång

Som sagt, nu har jag genomfört det där med att vandra runt Singapore. Hur jag fick idén till det hela vet jag egentligen inte, utan det var bara något som "liksom ploppade upp" och verkade vara en rätt kul idé, så varför inte?


Nu vet jag inte hur ljus den egentligen var, det där med att promenera i 30-gradig värme utmed trafikerade gator eller i fuktig regnskog, men nu är det gjort och jag måste säga att jag är glad att jag genomförde det. Nu blev det lite mer bråttom på slutet än vad jag hade tänkt från början, eftersom det plötsligt dök upp en hemflytt "bara sådär". Men jag hann ju med flera dagars marginal, och det är ju huvudsaken.

Den ursprungliga planen var att vandra utmed kusterna, men det gick rent praktiskt inte att genomföra eftersom det är mycket militärt och många industriområden där man inte kommer intill. Sedan är det faktiskt inte sådär jättekul att vandra omkring bland industribyggnader heller om man säger så... Med andra ord har det blivit lite småfuskande här och där, men jag har försökt hålla mig efter kanterna så långt det har fungerat.

Det jag skulle göra annorlunda om jag skulle göra om det, är troligen att jag skulle försöka promenera  de Park Connectors som finns istället. Det vill säga de gång- och cykelvägar som gjorts iordning och som förbinder i princip samtliga parker i Singapore. Jag tror att det är större chans att se annat, kanske mer spännande saker, det är mindre mindre trafik plus att det är skyltat. Det där med att det är skyltat skulle troligen ha besparat mig ett antal extra kilometer. Det har ju hänt att jag har irrat omkring en del innan jag har hittat rätt, det är ju tyvärr en liten egenhet jag har. Men har man nu lyckats blivit totalt befriad från lokalsinne är det något man får lära sig leva med. och som jag har hävdat så många gånger, tänk vad mycket spännande saker jag hittat tack vare att jag gått vilse...

Den sträcka jag skulle avråda från att promenera är den från Kranji i norr (etapp åtta), där vägen absolut inte var gjord för att promenera. Det är den enda gång jag nästan tänkte avbryta för att det var otäckt. Och då handlade det inte om vare sig krokodiler, apor eller vildsvin utan om tung trafik kombinerat med noll utrymme för gångtrafikanter. (Nu var det inte så himla enkelt att ångra sig när man väl var där. Det är ju inte direkt någon plats där det dräller av vare sig bussar eller taxibilar...)

Om någon, av någon anledning, skulle vilja återuppleva (eller läsa för första gången) de olika promenadetapper jag genomfört så finns de samlade som länkar här:

etapp ett
etapp två (del 1)
etapp två (del 2)
etapp tre
etapp fyra
etapp fem
etapp sex
etapp sju
etapp åtta
etapp nio
etapp tio




Något som jag planerat, men inte hann med. var min "singaporianska ö-luff". Planen var att besöka alla öar som hör hit, men det får väl helt enkelt vara kvar till någon gång i framtiden, man kan ju aldrig veta...


tisdag 18 april 2017

Singapore runt, etapp tio


Mission completed! Det tog tio promenader, men nu är jag tillbaka där jag började. Och visst var det härligt att återse the merlion där han står och sprutar vatten med marina Bay sands i bakgrunden.


Men där började jag naturligtvis inte, utan jag startade dagens etapp vid den park som troligen är Singapores mest udda och bisarra sevärdhet. Eftersom jag varit där ett flertal gånger så bara passerade jag idag, men för den som är intresserad, så finns det här. Första gången jag besökte parken som byggdes av de bröder som skapade tigerbalsamet var den väldigt lite besökt och rätt nedgången. Nu har den gjorts i ordning och är rätt välbesökt. Och den är absolut värd ett besök, en park fylld av kinesisk mytologi gestaltad med hjälp av statyer, den ena mer mystisk och bisarr än den andra...


Eftersom jag till att börja med följde en rätt stor väg så ingick det naturligtvis lite vägarbeten, vad vore väl Singapore utan denna företeelse? Man måste ju få bli lite förvirrad och fundera lite som Robert Broberg: "Hur ska jag göra för att komma över vägen..." Nu kom jag över och allt var frid och fröjd.


Här kan man hitta ett antal stora parker som kan vara trevliga utflyktsmål, varav en är Kent Ridge Park. Inte heller den besökte jag eftersom det hade inneburit en omväg som jag inte ansåg mig ha vare sig tid eller lust med, men den finns där om någon skulle känna sig manad.


Det här är ett område med förhållandevis låga hus och inga höga skyskrapor. Naturligtvis byggs det här också, men även de nya husen byggs i en höjd så de ska passa in i omgivningen.


Som sagt, byggen i alla de slag är ett väldigt återkommande inslag i Singapores stadsbild. Något annat som det är svårt att undvika om man rör sig utanför stadskärnan är områden omgärdade av taggtråd. Ibland funderar jag faktiskt lite på om det här kan var det land som, i förhållande till sin storlek, använder sig av mest taggtråd. Och inte bara taggtråd, utan naturligtvis finns ett gäng av den där mindre trevliga "tillträde förbjudet-skylten" av vilken det finns ett ansenligt antal uppsatta.




Nästa park som dök upp var Labrador Park och eftersom den går utefter kusten så var det helt perfekt att lämna den trafikerade vägen för att vika av hit. En mysig park som följer vattnet vilket innebar ett skönt fläktande, vilket var mer än välkommet efter en något svettig promenad utefter den trafikerade vägen.



Här finns bland annat en klippformation som kallas "Dragon Teeth Gate", men mer om såväl parken som draktänderna kommer i ett senare inlägg.


Precis som sig bör så ser man alla dessa skepp som ligger och väntar utmed kusten och jag kan inte låta bli att undra hur många sådana här båtar som tappar containrar som blir liggandes på havsbotten. Och med tanke på att även vi snart ska ha en sådan seglandes på havet så kan vi ju hoppas att det inte händer just då...


Några av landets mer spektakulära hus ligger precis här. Och även de som kanske inte är så speciella i sig ligger ju väldigt bra med en utsikt som är helt ok.



Om jag skulle ha funderat över var båtarna modell större finns så har jag slutat fundera nu, hittade dem! Och när man behöver ha tre personer som samtidigt skurar så är det mycket att skura.



På andra sidan vägen finns även här en stor och välbesökt park, Mount Faber, som egentligen är en 100 meter hög kulle varifrån man har en härlig utsikt över stan. Härifrån kan man åka gondol över till ön Sentosa om man skulle vilja det.


Om man nu inte vill åka gondol till Sentosa så finns det monorail över och tågen går verkligen hela tiden. Tågen hittar man om man tar rulltrapporna upp i shoppingcentret som finns här, Vivo City, och om jag hade varit shoppingsugen kunde jag ju ha passat på, men så var inte fallet.


Efter Vivo City passerar man en av infarterna till hamnterminalen omgiven av rätt imponerande kranar.


Sedan var det återigen dags att ge mig ut i trafiken igen. Och nu pratar vi stora vägar och trafik på riktigt och återigen ringde Robert Broberg lite i öronen. Det var liksom inte helt enkelt att hitta över, men så småningom dök det upp en liten utväg där till och med jag nästan behövde böja lite på nacken för att ta mig under.


Så där, väl över gatan började det brännas. idel välbekanta byggnader då jag tog mig genom kontorsdistrikten. Något genomsvettig men hyfsat nöjd med mig själv trängdes jag med uppklädda lunchande kontorsarbetande.


Kvällstid förvandlas för övrigt den här gatan till ett enda stort mathav. Den stängs av och här trängs man gladeligen för att äta statyer och annan smarrig "hawker-mat". Då förvandlas gatan till La Pau Sat och plötsligt ser det ut så här. Det är lite svårt att tro då man ser den på dagtid.


Bara en liten bit till och sen ser man alla välkända byggnader vid vattnet och Marina Bay...


...och där är den, efter dagens 16 kilometer, den vattensprutande Merlion-statyn. Så härligt!


Nu blev det ett väldigt långt inlägg igen, och det är bara att buga om ni orkat er igenom det hela. Men nu, tio promenader och tretton mil senare är jag runt!

lördag 15 april 2017

Bröllopsdag på Maldiverna

Att det är många som åker till Maldiverna på sin smekmånad eller för att fira bröllopsdagar är inte så svårt att förstå eftersom det verkligen är ett litet paradis där man inte kan göra så mycket annat än att bara vara och njuta av tillvaron. Om man dessutom ser alla olika resebolag som specialiserat sig just på den sortens resor så förstår man ändå mer hur många det måste vara som gör just det. Vill man däremot gifta sig på platsen i fråga är Maldiverna inget bra alternativ för icke-muslimer eftersom man måste vara muslim för att få gifta sig där, men om det inte är intressant att konvertera så kan man ha en "löftescermoni" där för att sedan ha den juridiska tillställningen på hemmaplan.


Vi har aldrig varit speciellt bra på att fira våra bröllopsdagar trots att vi har haft några på oss men det har liksom aldrig blivit av. Men nu bestämde vi oss, att har det aldrig hänt tidigare så gör vi det nu, och då lät just Madiverna som ett väldigt trevligt alternativ och det beslutet ångrade vi inte alls.


Det finns många, mer eller mindre lockande, aktiviteter för firande par (Det finns ju alltid något att fira, även om man inte just gift sig eller har varit gifta i en himla massa år!). Bland annat så kan man för en icke oansenlig summa hyra en plattform i vattnet för en dag. precis utanför stranden ligger den och där får man då sina måltider och drinkar serverade. Nu kan jag inte påstå att denna aktivitet lockade speciellt mycket, så vi hoppade faktiskt över det. Det verkade för övrigt inte locka speciellt många andra heller, så den var rätt öde hela tiden, fullt förståeligt om ni frågar mig...


Om man hellre skulle vilja det så kan man boka ett privat strandbord till middagen för att sitta där bakom draperierna och kuckilura samtidigt som man intar mat och dryck. Inte heller detta gjorde vi.


Däremot så blev vi härligt överraskade av vänner som sett till att vi fick bubbeldryck placerad i rummet på den aktuella dagen - så mysigt!


På kvällen fick vi även en specialtårta (det kan eventuellt vara så att det serveras ett antal sådana varje kväll, men jag kan ju få leva i tron att den var specialgjord just för oss) serverad till vårt bord. Nu var det i och för sig vackrare än den var god, men ändå...



Och när vi kom till rummet senare hade personalen gjort den där fantastiska kreationen av blomblad och löv på sängen - så vackert! Nästan så man inte hade hjärta att förstöra det och krypa ner, men det känds lite fånigt att sova på golvet, så det blev nedplockat (fotografierna finns ju i alla fall kvar). Och ja, det var faktiskt rätt antal år skrivet, så många år sedan är det som vi sa ja till varandra. Och med tanke på det var det väl dags att fira på riktigt, för det kan ju vara så att om ytterligare 30 år kanske vi får välja ett närmare resmål att fira på.


"30 years and counting..."




fredag 14 april 2017

Prästens lilla flicka

Susanne Casserfelts debutbok "Prästens lilla flicka" är en deckare som utspelar sig till största delen i Östersund, och som sig bör i i Modos hemmastad så spelar hockeyn stor roll för handlingen. Den kände hockeytränaren, Kjell-Åke "Tåget" Wallbäcks 16-åriga dotter Josefin försvinner samtidigt som man hittar en kropp i ett saltmagasin. O-vik cup i ishockey ska precis gå av stapeln och då den kände tränaren tidigare varit utsatt för hot är frågan om händelserna har något samband.

"Tåget" visar sig ha många okända, mindre smickrande, sidor som uppdagas mer och mer ju längre utredningen kring Josefins försvinnande pågår. Även "Tågets" syster, den kända och mycket speciella konstnärinnan "Zeta" hamnar mitt i utredningen och blir tvungen att återvända till sin hemstad för första gången på väldigt många år. En hemkomst som sätter många känslor i svall.

Här finns även den förbigångna och orättvist ratade ishockeyspelande unga kille som ruvar på hämnd. Det är den unga polisaspiranten Kaisas första utredning och det visar sig att det kanske inte är så enkelt att komma in som ung, icke färdigutbildad, tjej och vara med i polisarbetet.

En spännande och mycket bra debutbok! Handlingen förs framåt hela tiden och "dödstunderna" är lätträknade. Jag lyssnade på boken med den fantastiska Katarina Ewerlöf som uppläsare, vilket kanske kan ha påverkat mitt omdöme, men att boken är en bra deckare råder det inga som helst tvivel om.