måndag 27 februari 2017

Inte bara höga glasbyggnader

Alla byggnader i Singapore är faktiskt inte 30 våningar höga, även om det ibland kan verka så. Befinner man sig mitt i stan är det svårt att förstå att det finns andra områden också, men allt syns ju inte. Speciellt om man stannar de 2,5 dygnen som genomsnittsturisten gör, så är det svårt att hinna med något annat än det som nämns i turistguiden Nu tänkte jag ge er en liten tur genom det område som är klassat som "Singapores finaste".


Uppifrån så ser man tydligt det område utan stora höga hus som ligger lite undanskymt men ändå relativt nära den stora shoppinggatan Orchard Road. Här hittar man 30-talet av Singapores cirka 7000 bevarade och k-märkta byggnader från 20- och 30-talet, och jag lovar att det är fascinerande att ta en promenad här och titta på husen där den ena överglänser den andra i storlek.


Nu är det väl kanske inte vem som helst som kan skaffa sig ett hus här, priserna är väl inte direkt för alla om man säger så...


Det finns några hus ute på marknaden just nu  och om man skulle vilja hyra en "liten bungalow" i området, så finns en som mäter cirka 1000m² med fem sovrum och sju badrum (det kan ju vara så att det sover två i några av sovrummen som behöver gå på toaletten samtidigt!) utannonserad för ungefär 200 000 sek/månaden. Intresserad någon?


Om ni istället skulle känna för att investera lite och köpa ett hus, så finns ett till salu med samma kvadratmetermått, men här finns det sju sovrum och nio badrum (för säkerhetsskull alltså...), och om någon hostar upp 217 miljoner sek så är huset ert.


Som sagt, inte riktigt för vem som helst, men kul att det faktiskt bevaras lite gamla hus från kolonialtiden och att inte hela ön består av tätt hopträngda skyskrapor. Sedan är det ju lite kul att ta en promenad i området och titta. Nu vet jag inte exakt vilka hus det är som är ute som försäljnings- eller hyresobjekt, så bilderna har inget med just de husen att göra mer än att de ligger i samma område.




söndag 26 februari 2017

Den tredje rösten

"Den tredje rösten" är författarparet Cilla och Rolf Börjlinds andra bok i serien om Olivia och Tom. Olivia, en kvinna som efter att ha avslutat sin polisutbildning beslutat sig för att, istället för att arbeta som polis, börja studera konstvetenskap. Tom, en före detta polis som efter olika omständigheter slutat sitt arbete och efter en tid som uteliggare nu är på väg att arbeta sig upp tillbaka.

En tonårsflicka, kommer hem och hittar sin pappa hängande i en snara från taket någonstans i Stockholm. En kvinna hittas mördad, styckad och nedgrävd någonstans i Marseille. Två fristående händelser som inte verkar ha något samband, men det visar sig att sambanden är mycket starkare än någon ens kunnat drömma om.

Tom Stiltons vän Abbas, en före detta knivkastare på cirkus, reagerar oroväckande kraftigt på upphittandet av den styckade kvinnan och tillsammans åker han och Tom till Marseille för att forska vidare i kvinnans dödsfall. I Stockholm konstaterar man att mannen som hittades hängd inte begått  självmord utan det handlar om mord, och utredningen leds av polisen, och Olivias vän, Mette.

Man förstår tidigt att Olivia och Tom av någon anledning inte pratar med varandra. Det och mycket annat i inledningsskedet är troligen enklare att förstå om man läst Börjlinds första bok i serien, "Springfloden", vilken även gått som tv-serie. Det går absolut bra att hänga med ändå, men många detaljer blir troligen klarare om man vet bakgrunden.

Det är en spännande kriminalroman som belyser såväl problematiken med äldreboenden som drivs i vinstsyfte och gängbildning på internatskolor, som köp av direktsänd sex över internet. En bra och lättläst bladvändare med väldigt mycket dialog (kanske väl mycket bitvis), och om jag har förstått det hela rätt så kommer även den här boken att bli tv-serie.


fredag 24 februari 2017

Sembawang Hot Spring

Det finns ett antal bortglömda och mer eller mindre undanskymda platser i Singapore. Platser som ofta kan göra mig rätt nyfiken när jag hör talas om dem och fördelen med att bli nyfiken just i Singapore är att det är så korta avstånd så det går alltid att leta upp platsen ifråga. Precis en sådan plats är den varma källan i Sembawang.


Av en slump ramlade jag över en artikel där jag läste om en varm källa och bestämde mig för att leta upp den. Och leta var precis vad jag fick göra! Den är verkligen undanskymd, ingen skylt vid vägen som skvallrar om att det skulle finnas något annat än ett militärt övningsfält. Efter att ha gjort som jag mestadels gör, det vill säga irrat runt ett tag, hittade jag i alla fall betongvägen som visade sig leda fram till källan.


Vägen var inte speciellt inbjudande med tanke på de höga taggtrådförsedda staketen på var sida, men eftersom det är militärt område så ser det i vanlig ordning inte så vänligt och inbjudande ut.


Naturligtvis finns här också den obligatoriska förbudsskylten så man vet vad man får och inte får göra.


Här finns den i alla fall, "Sembawang Hot Spring" som 1908 upptäcktes av en kinesisk affärsman. Efter att ha skickat vatteprover till Europa buteljerade han vattnet och sålde det under namnet "Zombun". Så småningom köptes det upp av ett annat företag och vattnet döptes om till "Zom" och "Vichy Water". Under japanernas ockupation av Singapore byggde man varma bad för officerarna här. Som så mycket annat så blev platsen i fråga träffad av bomber under kriget och stängdes ner och återupptäcktes egentligen inte förrän på 60-talet då man hade planer på att bygga ett spa. De planerna har kommit och gått under åren, men det har tydligen inte hänt så mycket mer.


Då är frågan, vad är det egentligen för ställe idag? Och det är en rätt befogad fråga. Idag är det en fyrkantig inhägnad betongplatta ur vilken det sticker upp ett antal kranar som det rinner varmt vatten ur. Här finns ett rött tegelhus med en låst gallergrind och vad exakt det är på insidan är jag inte helt säker på. Det finns olika uppgifter, men några varianter är att det är "resterna av källan" alternativt ett pumphus. Det första alternativet låter ju lite mer spännande, men något säger mig att det andra kanske kan vara närmare sanningen...


Vattnet som kommer ur kranarna håller cirka 70 grader och om man vill så kan man förse sig med någon av alla plasthinkar som finns, sätta sig på en plaststol och doppa fötterna. Vattnet anses ha helande inverkan och lindra till exempel psoriasis och reumatism. Det innebär att det är inte bara fötterna som doppas, det finns de som försöker kämpa ner större delar av kroppen i de lite större plastbaljorna som också finns. Möjligheten till denna aktivitet erbjuds mellan 07-19 då det är öppet för allmänheten.


Jag hoppade faktiskt såväl kroppsbad som fotbad för jag måste erkänna att det hade nog lockat mer om det varit en kallvattenskälla. Ett jättevarmt fotbad var väl inte direkt det jag längtade efter just då. Som sagt, en väl gömd och snudd på bortglömd plats. Totalt ocharmig men kul att ha sett den. Om ni undrar om jag tänker gå tillbaka någon mer gång så är det nog rätt tveksamt, "been there, done that"...


onsdag 22 februari 2017

Första månvarvets firande

Jag tycker det är jättespännande med olika kulturers traditioner och efter att ha vistats här under de här åren har jag verkligen spätt på mina traditionskunskaper om man säger så. För är det något det är gott om här, så är det just det.

Kring graviditeten och vad mamman får och inte får göra finns det väldigt mycket men här, precis som på andra platser, utarmas mycket i och med att kvinnorna börjar arbeta. Då plötsligt är det liksom inte lika lätt att hålla på olika seder och bruk. Sedan finns det ju sådant som går att efterleva om man vill, till exempel om man inte vill riskera att bebisen föds med gomspalt ska man undvika att lägga knivar eller saxar på sängen. Nu känns ju inte det som någon stor uppoffring, så det kan nog gå att efterleva skulle jag tro. Om man inte vill ha ett olydigt barn ska man inte heller svära under graviditeten så troligen går det omkring ett antal gravida kvinnor och biter sig i tungan här på gatorna.


Oavsett alla gamla traditioner så har man i alla fall hållit i en av dem och det är barnets en-månads-dag, när det fyller "full moon". Det firas ordentligt minsann! Många hyr till och med lokal och bjuder  släkt och vänner på kalas. Barnet får då presenter, och i gengäld så får alla gäster med sig ägg och kakor (inga apelsiner nu, alltså!). Äggen är röda, eftersom det är lyckofärgen och ett jämt antal om det är en flicka och ett ojämnt om det är en pojke.


Nu är det inte bara släkt och vänner som får det här, utan även arbetskarater! Det betyder att vi (eller närmare bestämt maken) återigen förärats med en söt kartong innehållandes lite kakor och ägg. Det känns som om det måste bli en himla massa ägg som ska delas ut innan den första månaden är färdigfirad...


Vi har faktiskt fått en sådan här låda en gång tidigare och då var det en hel massa färgglada kakor i den. Jag vet inte om det har betydelse att det den gången var barn nummer ett och nu var det nummer fyra i barnaskaran.

Tidigare så var det inte tillåtet för den nyblivna mamman att tvätta håret eller bada under den första månaden, men det har jag lite svårt att tro att någon lever upp till idag. Däremot är det tydligen fortfarande så att många under den här tiden äter grisfötter i vinäger och ingefära, vilket ska vara väldigt bra för att återfå krafterna, och vem vet, om någon skulle få för sig att prova kanske det ger en massa krafter utan att man nyss fått barn. Nu måste jag erkänna att jag tänker nog inte prova, men om någon skulle göra det kan ni väl meddela mig resultatet!

tisdag 21 februari 2017

Färgklickar mitt i stan

Det är gott om färgklickar i Singapore. Det finns många områden med hus i olika färg och form och det är på något vis sådant som kan göra en så glad. Att inte allt är grått, färglöst och fyrkantigt gör så mycket för ett helhetsintryck. Nu är det inte bara bostadshus som är färgglada, utan två av de mer kända (och fotograferade!) byggnaderna mitt i city är officiella byggnader och minst sagt färgglada.

Den ena byggnaden är Singapores äldsta bevarade brandstation. Den byggdes 1909 och tjänstgör än i dag till viss del som brandstation. Det är även öppet för allmänheten så man kan få sig en rundvandring i lokalerna.


Fasaden ska symbolisera "Blood and bandage", därav det röda och vita. Under andra världskriget var byggnaden tillfälligt kamoflagefärgad och det kan ju ha varit tack vare det den klarade sig undan med blotta förskräckelsen och trots att den blev träffad några gånger finns den kvar idag.


Den andra mycket kända färgklicken "mitt i city" är det gamla polishuset. Det är svårt att undgå denna färgglada byggnad om man är i krokarna. 1934 stod The Old Hill Street Police Station klar och var då landets största officiella byggnad. Det var till och med så, att huset med sina sex våningar ansågs vara en "modern skyskrapa".


Polisen var kvar här till 1980 och numer är det ett bland annat ett antal konstgallerier som huserar här. Antalet fönster uppgår till 927 och fönsterluckorna är idag alla målade i regnbågens färger.


Båda de här byggnaderna hittar man i närheten av Clarke Quay, på Hill Street och det är svårt att undgå dem om man passerar. Med all rätt så är det ett väldigt populärt fotomotiv, för visst blir man glad av alla färger!

söndag 19 februari 2017

Vanda Miss Joaquim - Singapores Nationalblomma

Med tanke på alla orkidéer man möts av överallt här är det inte speciellt förvånande att det är just en sådan som är vald till "Singapore's National Flower". Nu är det ju inte så enkelt, att det bara är "en orkidé" utan det är en mycket speciell sådan och den har en mycket speciell historia.


I mitten av 1800-talet föds en kvinna, Miss Agnes Joaquim,  som skulle börja ägna sig åt att odla orkidéer och 1893 lämnade hon en av sina "uppfödningar" till Botaniska trädgården. Denna blomma var en hybrid (eller blandras), som skulle komma att bli ett mysterium i mer än 100 år eftersom det, till alla orkidéodlares fasa, inte fanns någon slags dokumentation om vilka de okända föräldrarna var, det enda man visste var att de var av olika ras (och ja, jag pratar fortfarande om blomman!).

Hur som helst, blandras eller inte, år 1981 valdes denna spännande blomma med sin oklara bakgrund till nationens egen blomma. Valet gjordes i konkurrens med 40 olika växter, varav 30 stycken var olika varianter av orkidéer.


Till allas stora glädje och lättnad, så man slapp gå omkring och fundera, så löstes mysteriet 2011 av en forskare som konstaterade att de två orkidéer som använts vid tillblivelsen av Vanda miss Joaquim var Vanda Hookerina och Vanda Teres, varav den förstnämnda är far och den sista mor. Det var nämligen det som var ett av de stora mysterierna, vem som var vem, för bara så ni vet så är orkidéer tvåkönade...

Det kan vara så att även det här går in under rubriken "onödigt vetande", men det kan ju vara käckt att klämma in lite sådant då och då i det där troligen redan överfulla ramminnet, varför inte liksom... Efter att ha försökt sätta mig in i det här så förstår jag plötsligt att det finns orkidéföreningar, för uppenbarligen är det en hel vetenskap. För egen del tycker jag att orkidéer är fantastiskt vackra och framför allt behöver de inte vattnas så mycket vilket passar mig ypperligt.


I Singapore kan man verkligen frossa i orkidéer på fler platser. Den mest kända är troligen National Orchid Garden varifrån jag har en uppsjö av underbara blommor fotograferade. Likadant så finns Heng Soon Farm dit man kan åka och plocka(!) orkidéer - en helt underbar "blomsterhandel".

Om någon undrar kan jag också meddela att Miss Agnes Joaquim avled bara några år efter att hon lämnat sin blomma till Botaniska trädgården och ligger begravd på kyrkogården till "Armenian Church", Singapores äldsta kristna kyrka. Hon hann aldrig uppleva den berömmelse hennes blomma fick, men hon hade troligen varit rätt stolt om hon vetat...



lördag 18 februari 2017

När livet börjar om

”När livet börjar om” är en feelgoodroman skriven av Lucy Dillon som utspelar sig i den fiktiva orten Longhampton på engelska landsbygden där det finns ett gammalt familjeägt hotell som sett sina bästa dagar. Libby och Jason har precis flyttat hit från London och köpt in sig i hotellet som tidigare ägts av Jasons föräldrar. Pappan är död sedan en tid tillbaka så nu ska de samsas med mamman som inte alls har samma planer när det gäller renoveringen som hennes svärdotter har.

Nu är det inte bara renoveringen som ställer till problem, Jason som blivit avskedad från sitt tidigare jobb på grund av spekulation mår inte så bra, vilket har stor betydelse för händelsernas utveckling. Det som dock har mest inverkan på allt och alla får sin upprinnelse i att en ung kvinna blir påkörd utanför hotellet och tappar minnet. Det här visar sig bli något som kommer att förändra tillvaron för många.

Lucy Dillon är en psedonym för Victoria Routledge och hon har skrivit fler böcker som utspelar sig i samma fictiva stad. Tempot är lugnt och det blir lite som att man som läsare, precis som de i boken, tar en bit i taget. Kärlek och vänskap samt människor som lär känna sig själva är de stora ingridienserna i den här boken som absolut kan klassas som en ”feelgood-bok”. Kanske ingen bok som sätter några djupa spår, men helt ok som mysig förströelse, och den karaktär som lämnar de största spåren efter sig är en stor och illaluktande, men mycket charmig, basset.