torsdag 21 juni 2018

Cykeltur utefter Mallorcas kust

Vi transporterade oss inte enbart med hjälp av bil utan vår sista semesterdag var det benkraft och två hjul som gällde då vårt värdpar tog oss på en cykeltur några mil utefter kusten med start öster om El Molinar till "ändhållplatsen" väster om ses Illetes.

En härlig tur då vi blev väldigt medvetna om att Mallorca är vansinnigt kuperat! Den enda trösten efter att ha avverkat ytterligare en av väldigt många branta uppförsbackar var vetskapen om att det följde en lika brant nedförsbacke på andra sidan.


Vi startade öster om Palma och följde cykelvägen som går utmed kusten. Väl vid Palma blev det en sväng genom smala gator i stan innan vi återigen styrde ut mot kusten. Första stoppet blev en liten strand vid Cala Major för en efterlängtad fika vid strandkanten.


En liten mysig strand från vilken man ser kungafamiljens sommarresidens, Palacia Marivent, som vi passerade på vägen hit.


Utflykten fortsatte på backiga vägar utefter kustremsan. En stor fördel med alla dessa backar är att på toppen av dem har man en fantastisk utsikt över havet och omgivningarna. Och en fördel med alla dessa utsiktspunkter är att man har en anledning att pausera!


På vägen passerade vi ytterligare små mysiga stränder och jag inser att det finns en uppsjö av sådana att välja på. Sedan blir det ju betydligt trängre på många av dem under högsäsong, så då kan det kanske vara fördel att hitta de där riktiga pärlorna som kanske är mer svårtillgängliga.



Så småningom nådde vi punkten då vi bestämde oss för att vända om och då hade vi anlänt Cala Comtesa med en udde varifrån man även här hade en häftig utsikt över nejden runtomkring.




En bra sista dag på Mallorcavistelsen blev det som avslutades på bästa sätt med taccos, öl och tequila.




onsdag 20 juni 2018

Stjärnlösa nätter

Arkan Asaad kom till Sverige som tre-åring 1983 från den kurdiska delen av Irak och är uppväxt i Eskilstuna. Han har i sin debutroman "Stjärnlösa nätter" skildrat de kulturkrockar det kan innebära att växa upp i ett land där helt andra regler gäller jämfört med de kulturer föräldrarna har med sig.

Bokens huvudperson, Amar, känner sig som en helt vanlig svensk 19-åring och lever precis som vilken sådan som helst. Han bor tillsammans med sin pappa och sina syskon efter att mamman tagit ut skilsmässa och lämnat familjen. Allt kanske skulle ha kunnat fortsätta som vanligt om inte Amars pappa övertalat honom att följa med till Kurdistan för att hälsa på släkten. Väl där visar det sig att huvudsyftet med resan är att Amar ska gifta sig med sin kusin och att hela släkten är införstådda med det stundande bröllopet, vilket inte alls överensstämmer med det liv Amar tänkt sig...

Det är en bok som behandlar hederskulturen ur en annan vinkel än den man är van, och den belyser verkligen problemet för andra generationen invandrare. Det är en bok om kärlek och svek och främst om rätten att kunna välja sitt liv. Vad som är rätt och fel och vem som behandlar vem illa är inte helt enkelt att bedöma, men att det är många som lider och far illa på grund av beslut som tas, det är helt säkert.

Boken är enkelt skriven, mycket lättläst och helt klart läsvärd.

tisdag 19 juni 2018

Cala Deia


Efter att ha intagit förmiddagsfikat i  Port de Soller fortsatte vi bilturen på otroligt smala och vindlande vägar över bergen mot nästa mål. Inte nog med att det kändes som om vi skulle möta oss själva i varje sväng, utan vi skulle samsas med ett antal cyklister som också bestämt sig för att använda samma väg som vi. Och att cykla på de vägarna är definitivt, åtminstone i min värld, det samma som att cykla med livet som insats! Om jag säger som så, så var jag väldigt lycklig över att vårt värdpar är begåvade med en mycket liten bil.


Hur som helst, när vi närmade oss toppen (i alla fall kändes det som om vi var väldigt högt upp!), så svängde vi skarpt höger och in på en (vilket jag inte trodde var möjligt) ändå mindre och ändå mer krokig väg som plötsligt sluttade brant nedför och som förde oss mot en parkering vid botten av bergen.


Här låg Cala Deja, en liten strand som inte är mer än cirka 70 meter lång, kantad av höga berg och så himla vackert!


Här intog vi vår medhavda picknick på klipporna medan vi njöt av de vackra vyerna. Trots att det inte var speciellt varmt, och trots att det inte är sådär väldigt enkelt att ta sig hit så var det rätt gott om folk  ändå. Jag kan bara tänka mig hur det kan se ut under högsäsong när alla ska försöka ta sig tillbaka ut från parkeringen och tillbaka upp till stora (?) vägen igen.

Här finns gott om vandringsleder och jag skulle kunna tänka mig att många vandrare pauserar med ett dopp i det klara vattnet just här.



Det finns två restauranger vid stranden, varav den ena är insprängd i berget och ser riktigt läcker ut.


Jag har inte sett serien "the Night Manager", men enligt uppgift ska det ha spelats in scener i den serien just här.


Under resan tillbaka till Palma passerade vi ett flertal fantastiskt stora och vackra villor i bergen och ett antal av dem ska tydligen bebos av diverse kändisar och miljonärer. Förmodligen är det ett hyfsat bra ställe att "gömma sig på".


En härlig utflyktsdag blev det och ytterligare några av Mallorcas bergsbyar att ticka av på listan.

måndag 18 juni 2018

En utflykt till Soller


I nordvästra Mallorca, cirka tre mil från Palma, hittar man den vackra byn Soller. Byn, som är omgiven av höga berg, är känd för alla sina citrusodlingar och används som utgångspunkt för många vandrare och cyklister.


Hit kan man ta sig med tåg från Palma, men eftersom vi bodde hos kamrater som har bil, så blev det en bilutflykt till Soller för vår del.


För att slippa åka över alla höga berg på dessa vindlande bergsvägar (vilket vi också gjorde!) så har man byggt en tre km lång tunnel genom bergen, vilken troligen förkortar restiden mellan dessa orter betydligt. Väl framme så tog vi en promenad utmed fruktodlingar med de maffiga bergen i bakgrunden.


Inne i byn är de smala gatorna kantade av stenhus och bara klockan börjar närma sig förmiddagstid öppnar de små butikerna som det finns gott om.


För vår del blev det en förmiddagspromenad då vi bara flanerade runt och insöp atmosfären innan vi fortsatte mot målet för förmiddagsfikat som var Port de Soller.


Om man inte är utrustad med bil, så kan man ta spårvagnen som går regelbundet mellan Soller och Port de Soller. Med tanke på hur många gånger det passerade en spårvagn och hur många människor det fanns på dem så är det ett väldigt populärt sätt att förflytta sig på.


Här, men utsikt över havet stannade vi för att inta vårt obligatoriska förmiddagsfika vilket satt riktigt bra. Och med tanke på alla vindlande bergsvägar vi skulle fortsätta utflykten på, så var det nog bra att det blev lite kaffe först...


söndag 17 juni 2018

Den mörkaste hemligheten

Under ett hejdundrande 50-årskalas försvinner en treårig tvillingsyster spårlöst. Man hittar ett hål i staketet och troligen har hon vaknat och krupit ut den vägen, men frågan är varför ingen har sett henne och varför hon aldrig kommer tillbaka.

12 år senare när fadern till tvillingarna, Sean Jackson, hittas död på ett hotellrum fastkedjad med handklovar i sängen, börjar återigen tidningarna spekulera i vad det var som hände den där natten. Det visar sig att det var mycket inte tidningarna fick veta, många spår som sopades igen och som aldrig uppdagades och frågan är, vad var det egentligen som hände...

Den mörkaste hemligheten, skriven av Alex Marwood, är en bok som bitvis kryper under skinnet även om den samtidigt kanske blir väl stereotypisk då det gäller de olika karaktärerna. Här finns så mycket yta och så lite känslor så att man som läsare bitvis blir riktigt frustrerad. Många oansvariga vuxna och många beslut som får ödestigra konsekvenser.

Till att börja med upplevde jag boken som väldigt rörig och hade svårt att hänga med i svängarna. Rösterna i boken tillhör olika personer och handlingen hoppar mellan nutid och dåtid. Men när jag väl fått grepp om det hela var det svårt att lägga bort den och det är verkligen en bok som är värd att kallas bladvändare.

Alex Marwood är en pseudonym för Serena Mackesy och hon har tidigare skrivit de två böckerna Onda flickor och Granne med döden.

lördag 16 juni 2018

Mallorca i maj


Så gick tiden sådär fort igen...att tiden inte riktigt räcker till kan kanske möjligen ha något att göra med att jag numer befinner mig i det berömda ekorrhjulet igen, men bara kanske... Man skulle kunna säga att under tiden som gått sedan sist har det runnit mycket vatten under broarna, men det är väl just det som det inte har gjort. Med tanke på torkan vi har haft så har väl inte varit så mycket med det där vattnet.


I alla fall lyckades vi ta os till Mallorca och hem igen. Det var en mycket trevlig liten resa där vi hälsade på våra numer mallorcastationerade vänner. Det är alltid så himla mycket roligare att upptäcka saker "inifrån" med hjälp av de som finns på plats och har koll på vad man kan göra. Det blev mitt andra besök på den spanska ön och om jag nu hade några som helst fördomar kvar av de som fanns innan jag var där förra gången så har nu alla definitivt försvunnit.


Det var inte speciellt varmt, närmare bestämt så var det kallare där än vad det var i Sverige under den aktuella perioden, och stränderna var inte speciellt välbesökta. Men en dag var vi ju tvungna att tillbringa på en sandstrand bara för att, men badvänligt i vattnet var det inte! Jag badade i alla fall, eller det var väl att ta i, jag doppade mig så jag åtminstone kunde säga att jag blött ner mig i Medelhavet, men mer än så blev det inte, och det enda doppet var ett mycket snabbt dopp om man säger så!


Vi gjorde några besök i Palma, vilken är en mycket mysig stad, såväl för lite butiksbesök som för god mat och dryck. Och det där med att ha med sig några som känner till området gör ju att man hamnar på sådana där ställen man troligen inte skulle göra som "vanlig turist" och det är så himla kul!


Vid mitt förra besök (för tre år sedan) gjorde jag inlägg från PalmaKatedralen i Palma och Valdemossa och om någon vill läsa de gamla inläggen, så varsågoda!


Den här gången blev det andra utflykter, så fortsättning följer...


tisdag 22 maj 2018

Sista vakten

"Sista vakten" är nummer tre i Stephen Kings trilogi om den pensionerade polisen Bill Hodges. I den här, precis som i de två tidigare böckerna i serien "Mr Mercedes" och "Den som finner", är Mercedesmördaren Brady Hartsfield i händelsernas centrum trots att han numer förvandlats till en grönsak. Han anses hjärndöd och befinner sig på en klinik. Frågan är om han är så hjärndöd, ändå. Det händer konstiga saker kring honom och vissa i personalen säger sig uppleva mystiska saker då de är i hans rum.

Det som får Bill Hodges att börja tro att något inte står rätt till är då det dyker upp mystiska självmordssfall, vilka samtliga på något vis kan knytas till Hartsfield. Det verkar ha satts igång en självmordsepedemi bland ungdomar och frågan är om han kan få något att tro på sina misstankar. Brady Hartsfield är ju oskadliggjord och kan inte göra någonting, eller kan han det...?

Jag har alltid varit stor slukade av Stephen Kings böcker, men jag måste erkänna att den här var jag inte alls speciellt förtjust i. Den var betydligt mer seg är vad som är vanligt och det blir väldigt utdraget innan det närmar sig en upplösning. Trots det så finns det en intressant och skrämmande samhällsaspekt i boken och det är internets förmåga att skapa masshysteri samt dataspelens inverkan på den yngre generationen, men ändå inte tillräckligt mycket för att göra den till en "måste-läsa-bok".

onsdag 16 maj 2018

Sköna maj och golfpremiär

Vilken maj vi har haft så här långt! Prata om att bli helt överrumplad och bara sådär plötsligt få dyka in i garderoben och leta fram de där kläderna som knappt var använda på hela sommaren förra året, de där sommarklänningarna och tunna linnena. Frågan vi alla ställer oss nu är naturligtvis, hur länge kommer det att vara? Vi är ju liksom inte invaggade i någon slags sommarsäkerhet i den här delen av världen...

Att få inleda golfsäsongen i det här vädret var minsann inte helt fel, och inte sådär vanligt heller. De där rundorna som brukar företas i fleecetröja och regnställ gick nu av stapeln i kortbyxor och ärmlös jumper - helt underbart!


"Jaha", tänker ni nu som inte spelar golf, "är det vettigt det, att tillbringa de där ljuvliga kvällarna på golfbanan"? Och tro det om ni vill eller ej, men det kan det faktiskt vara. Att kunna gå där, bland de nygrönskande träden och lyssna på fåglarna som kvittrar ikapp och göken som gal, det är helt magiskt. Att golfspelet väldigt sällan är magiskt spelar ingen roll, det är i alla fall ett fantastiskt sätt att tillbringa en milslång promenad på. (Skulle man dessutom träffa bollen så är det väl lite bonus, men som sagt, absolut ingen nödvändighet)



Nu är det ju inte bara fåglarna som vaknat till liv, utan även våra ringlande kamrater. Igår mötte vi ett sådant där praktexemplar som man hittar i skolböckerna. Tydligare sicksackmönster får man liksom leta efter. Och ja, jag tycker den är vacker! Eftersom huggormar parar sig nu på våren, så är det mycket möjligt att den här var på jakt efter en partner, vem vet? Ungarna föds sedan levande i augusti-september och så kan jag passa på att ta död på myten om att ungarna är giftigare än de vuxna huggormarna, det stämmer nämligen inte, så nu vet ni det. Det är väl ungefär som den där myten som en hel generation blåögt gick på, att man inte skulle få bada förrän det gått en timme efter man ätit den där smörgåsen på stranden...


Nu tänker vi lämna den svenska värmen några dagar för att kontrollera hur läget är i de lite sydligare delarna av Europa. Vi ska nämligen tillbringa en långhelg hos kompisar på Mallorca och styr mot Stockholm och Arlanda i kväll.


söndag 13 maj 2018

Valborg i Cannes

Visserligen är det lite historia nu, men årets Valborg spenderade jag tillsammans med några kamrater i Cannes. Några härligt varma dagar innan värmen slagit till i Sverige.


Precis som sig bör, så blev det gott om härliga sittningar med god mat och dryck. Och vad vore en vistelse i Cannes utan den obligatoriska Moule Frites, och lite sniglar blev det också. Det är konstigt, men på något vis smakar det mycket bättre där än vad det gör på hemmaplan. Om det beror på smaken eller på omgivningarna är svårt att avgöra, men så är det i alla fall.



En liten förmiddagskaffe på torget tillsammans med alla loppisstånd ingår också. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom...


Att ta en morgonpromenad utefter strandpromenaden är aldrig fel det heller. Det är speciellt att insupa atmosfären innan allt kommer igång och det fortfarande är rätt lugnt överallt.



Nu håller filmfestivalen på för fullt och den röda mattan som förbereddes under tiden vi var där har säkert vid det här laget blivit trampad på av ett antal skådespelare och regissörer.


Filmfestivalen i Cannes startade 1946 och har med undantag för tre år (1948, 1950 och 1968) hållits varje år. Första åren var det fyra pris som delades ut: bästa film, bästa regissör samt bästa manliga, respektive kvinnliga skådespelare. Sedan dess har det ju tillkommit ytterligare ett antal priser, varav det mest prestigefyllda, Guldpalmen, har delats ut sedan 1955.


Två svenska filmer har fått guldpalmen, 1992 fick "Den goda viljan" priset och 2017 var det Ruben Östlunds "The Square" som vann den. Nu får jag erkänna att jag skäms lite, jag hade nämligen ingen aning om att det var en svensk film som vann förra året, än mindre vad det är för film. Det kanske är läge att ta reda på det...


Nåja, filmfestival eller inte, Cannes är en trevlig stad och det lär bli fler besök med fler vidhängande inlägg. Den här gången blev det inga utflykter, utan vi tillbringade samtliga dagar på plats, men det är som sagt inte fel det heller.


lördag 12 maj 2018

Se till mig som liten är

I Dag Öhrlunds fjärde bok om polisen Ewert Truut, "Se till mig som liten är", kastas Truut dramatiskt  in i händelserna genom att han håller på att bli skjuten av en ung kvinna som hittas sittande på en parkbänk. Det visar sig att kvinnan har varit utsatt för en fruktansvärd tortyr och frågan är av vem och varför. Fallet har kopplingar till människohandel och fruktansvärda pedofilbrott. Utredningen sker av Ewert tillsammans med kollegorna Måns och Carolina, och ju längre de kommer i sin utredning, desto klarare står det att det finns förgreningar högt upp i samhällsskiktet där det finns starka krafter som till varje pris vill stoppa utredningen.

Det är en ruskig bok som tar upp fruktansvärda teman som människohandel och barn som utsätts för oerhörda handlingar. Vissa delar är så detaljerat beskrivet så att det får sig att vända sig i magen. Sedan finns naturligtvis alla sedvanliga ingredienser i svenska kriminalromaner, poliser med kärleksbekymmer och personliga problem som gör att många runt omkring blir lidande. Vissa delar känns som om det skulle skalas ner i längd till fördel för de delar av boken som verkligen känns relevanta. De delarna däremot, gör verkligen boken till en riktig bladvändare.

Det här är den andra boken om Ewert Truut som jag läser, och jag vet att jag tyckte att den tidigare "Tryggare kan ingen vara" innehöll alldeles för många och ingående beskrivna sexscener, de finns här också, men nu är de inte alls lika många och definitivt inte lika detaljerat beskrivna vilket känns som ett klart lyft.

En helt ok kriminalroman som verkligen tar upp ett aktuellt och skrämmande samhällsproblem.

måndag 23 april 2018

Ett år senare...


För ganska precis ett år sedan höll vi som bäst på att tömma lägenheten i Singapore för att, efter närmare åtta år, lämna "den lilla asiatiska ön" för ett återvändande till Sverige. Jag hade tillryggalagt sista etappen på mitt projekt att promenera runt landet, vi hade slängt och sålt av det vi inte ville ha med oss hem och väntade på flyttfirman för att packa ihop de ägodelar vi skulle ta med oss till Europa.


Hur gick det då? Har vi det bra och hur mycket saknar vi egentligen Singapore? (Om ni inte vill veta svaren, så gör det inte så mycket, ni kan ju enkelt sluta läsa här och så kan jag leva i tron att ni läste och var väldigt intresserade...)


Jag kan säga som så, att det har gått väldigt bra. Visst finns det mycket jag saknar, i alla fall om jag börjar tänka efter, men i det stora hela så känns det bra att vara tillbaka. Året som gått har gått väldigt fort, samtidigt som jag bilan kan fundera på om jag verkligen varit där borta så länge. Om jag verkligen har upplevt och gjort allt det där som jag har. Ibland känns det nästan som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Himla tur faktiskt att det finns bildbevis!


Jag har fått ett jobb som jag trivs bra med, så det är väl även det något som bidrar till att trivseln finns.

Sedan är det klart, att det känns alltid enklare med det mesta när ljuset kommer tillbaka, fåglarna kvittrar och uteserveringarna fylls till bredden med soltörstande vinterbleka svenskar som vänder näsan mot solen. Fast det går inte att helt låta bli att sakna känslan av att inte behöva ta med en (eller två!) tröja och vira in sig i en filt när solen försvinner, utan det räcker med en tunn klänning och glasen immar när den kalla drycken möter värmen.


Men i det stora hela, så kan jag inte säga att vi saknar Singapore, kanske är det så, att det är livet i Singapore som är mer saknat, men ändå...vi har det bra här och nu njuter vi av det vi har, så får vi väl se vad som kan hända i framtiden. Det är det ju liksom ingen som vet...


Om någon skulle råka fundera på hur det gick med de saker vi hade med oss från Singapore kan jag berätta att det mesta är uppackat och på plats, men det finns fortfarande alldeles för många saker som fortfarande står i kartonger i ett förråd. Någon gång kanske de också kan komma på plats, vem vet?