lördag 18 augusti 2018

Playground

Ytterligare en bok av Lars Kepler, det vill säga makarna Ahndoril, lät spännande, och titeln "Playground" kunde ju innebära i princip vad som helst, så det blev en av sommarens lästa böcker.

Den här gången lyser dock Joona Linna med sin frånvaro, istället heter huvudpersonen Jasmin Pascal-Andersson och hon är löjtnant i en svensk styrka i Kosovo. Hon blir allvarligt skadad i Kosovo och svävar mellan liv och död. Hennes hjärta stannar och står stilla i drygt en och en halv minut och under tiden hon är "död" hamnar hon i en kinesisk hamnstad, en slags mellanvärld mellan de levande och de döda. Här styr kriminella krafter och ingen går säker. Jasmins hjärta startar igen och hon återvänder till den "vanliga världen". Hennes upplevelser har satt djupa spår och kommer att påverka hennes liv på många vis. När så småningom hennes son drabbas av samma sak vet Jasmin att hon måste rädda honom till varje pris, och hon vet också hur hon måste gå till väga, frågan är om det kommer att fungera och om hon ska kunna klara sig tillbaka ytterligare en gång.

Det är en våldsam och mycket dramatisk historia. Anhalten halvvägs till dödsriket är så väl beskriven och så inlevelsefull att man som läsare till och med kan känna dofterna och höra ljuden. På sätt och vis kanske även lite tankeväckande, för vi har ju inte riktigt koll på vad som händer "på andra sidan". Vem vet, det kanske finns ett mellanrike.

Trots det är jag inte så där väldigt begeistrad. Boken var bitvis i våldsammaste laget för mig. Dessutom förblev karaktärerna lite grå och det var ingen av dem som man riktigt lärde känna. Om det skulle vara så att det kommer en uppföljning med samma huvudperson är jag inte helt säker på att jag kommer att ge mig på den, men man ska aldrig säga aldrig...

torsdag 9 augusti 2018

Det kyrilliska alfabetet

Det där med bokstäver kan ju se lite olika ut, beroende av var någonstans i världen man befinner sig. Och de där bokstäverna kan ju vara mer eller mindre enkla att förstå. Bulgarien är det enda EU-land som använder sig av kyrilliska, men annars delar de alfabetet med rätt många människor i vår vida värld. Det äldsta kända exemplet på sådan här skrift är från en gravinskription från 943.


Det är ett antal såväl slaviska som icke-slaviska språk som använder sig av kyrilliska, bland annat ryska, vitryska, serbiska, ukrainska och ett antal av de länder som tidigare ingick i forna Sovjetunionen. Och som sagt, i de där krokarna bor det ju en hel del människor. Sedan är det ju inte så att alla länder har exakt samma alfabete. Bulgariska till exempel har 30 bokstäver medan ryska har 33. Nu är ju inte det så konstigt, samma fenomen finns ju faktiskt när det handlar om vårt eget alfabete också. Vi har ju några extra bokstäver som inte andra har, ni vet de där med en massa prickar och ringar över. Gubbar av olika slag ser dock väldigt lika ut världen över.


Kyrilliska bokstäver är lite kul så tillvida att ibland kan man faktiskt gissa sig till vad det står trots att en del bokstäver ser ut precis som våra, men visar sig vara en helt annan bokstav än den man tror. Eftersom vi väldigt ofta har med oss kamrater som pratar språket och som kan tyda skrifterna är det inget stort problem, men när man är ensam så kan det bli lite problematiskt, det är ju inte alltid man förstår vad det står. En beställning på restaurang kan bli väldigt spännande eftersom det man tror man har beställt inte alltid visar sig överensstämma med verkligheten. Nu är ju det mesta gott, så det är väl ingen större panik, men spännande.


Att förstå en vacker dikt (eller vad det nu kan vara!) är lite mer problematiskt, men det kan ju räcka med att skylten är vacker.


Att det är vägen till fotbollsstadion som är utmärkt med en liten träskylt är kanske inte heller så enkelt att förstå om man inte vet.


Men det är väl lite av just det här som är charmen med att resa, att det inte är som hemma och att det kan vara små utmaningar här och där.