...och i Sade står tiden fortfarande still...

Även den här resan till Lombok innebar ett besök i Sasakbyn Sade. Precis som jag beskrev byn för ett år sedan, så är det byn där tiden stått still. Här gifter man sig med sina kusiner (ingen får gifta sig utanför familjen), män och söner sover för sig och kvinnor och döttrar för sig. Männen är lantbrukare och kvinnorna väver och man är självförsörjande. Och över alltihop regerar hövdingen i byn.

Här finns guider som visar tillströmmande turister runt och berättar om livet i byn. Och enligt uppgift finns det ett antal byar av det här slaget på Lombok. Vid vårt förra besök berättade vår guide att de skötte om barnens skolgång själva, medan de nu går i "vanlig" skola. Elektricitet fick man indraget för tre år sedan, och på tv-apparaterna som finns har man två kanaler att välja mellan.

När man vandrar omkring är det kvinnorna som sitter utanför sina hus, flera med munnen full av "betel leafs". Man hackar nötterna från betelpalmen, blandar hacket med kryddor och kalk, rullar in det i löven som sedan tuggas. Den används som medicinalväxt och stimulansia och som blandad med saliv bildar en röd färg i munnen. Detta innebär att det sitter ett antal glada rödtandade kvinnor utefter husväggarna.

De här byarna har sina egna lagar och följer sina egna regelverk. Men lite kan man ju inte låta bli att undra hur länge det kommer att fungera. Kommer det att hända något när barnen hamnar i vanlig skola med andra barn och när de har tillgång till tv. Och frågan är ju hur länge kusinerna kommer att räcka till...

(Om någon vill veta mer, finns lite fler fakta och siffror i inlägget från mitt förra besök.)

Tillbaka på Lombok

Efter mitt andra besök på den Indonesiska ön Lombok kan jag bara bekräfta det jag sa efter förra gången, det är en jättemysig ö. Lugn och trevlig med härliga och vänliga människor. Eftersom det bara är ett år sedan förra besöket, tänkte jag försöka låta bli att upprepa det jag skrev då, så för den som är nyfiken på det, så finns det här.

Det blev naturligtvis ett antal återupplevda platser. Senggigi, den lilla kuststaden där vi tillbringade kvällarna såväl förra gången som den här, är inte så stor, så visst hamnade jag på samma ställen som sist. Vissa platser var sig helt lika, medan andra ställen hade förändrats ordentligt.

Även den här gången åkte vi under lågsäsong. vilket gör att stränderna i princip kändes öde, och jag vet att jag sa det efter förra resan, och jag säger det igen, vill man handla så är priserna här mycket prutbara på grund av att antalet turister inte är många den här tiden. Sedan är det klart, att om man bara reser med handbagage, så går det ju inte att få med så mycket - på både gott och ont!

Att bara promenera utefter strandremsan i Senggigi innebär många härliga samtal med de som bor och arbetar här. Alla är vänliga och de flesta är även mycket pratsjuka. Och den kombinationen gör att en sådan promenad för med sig många nya trevliga bekantskaper.

Att sedan, efter en sådan promenad, slå sig ner på någon av strandrestaurangerna för att bara insupa atmosfären är helt fantastiskt. Att se fiskarna bli mötta av sina familjer när de kommer in med sin fångst, att lyssna på havet när vågorna rullar in och se molnen byggas upp mot de blå bergen i horisonten och njuta av de ljuvliga ljumma vindarna. Att bara kunna sitta så utan någon tid att passa, det känns så fantastiskt och lyxigt, så det är väldigt enkelt att längta tillbaka så fort man lämnat platsen...

Eftersom Senggigi-stranden vätter åt väster så har man även en fantastisk solnedgång som med fördel kan insupas tillsammans med fantastiskt god mat på någon av de strandrestauranger som finns.

På utflykt med Djungel-George!

På Lombok finns en 3726 meter hög vulkan, till vilken man kan göra en tvådagarstur med övernattning. Det gjorde vi inte, men däremot tog vi oss till två av de vattenfall som finns på ön.

En två timmar lång bilresa med svindlande vackra vyer över Lomboks vikar, Giliöarna och Bali i horsonten, tog oss till byn Senaru som är porten till Rinjani National Park.

Här får man en guide som tar en med genom djungeln till de båda vattenfallen Sendang Gile och Tiu Kelep. Vägen till vattenfallen är en brant nedförssluttande stig som kantas av kaffe- kakao- cashewnöts- och mangoträd. Delvis är det naturstig och delvis byggda trappor. Närmare bestämt runt 200 trappsteg som absolut inte var byggda för min benlängd, utan det blev någon slags haltande trappgångsstil, men man kan ju inte få allt här i världen...

Vår guide var Djungel-George personifierad! Han såg ut som honom och han rörde sig som honom! Om jag kommer ihåg rätt ifrån filmen, så sprang han först, och de som var efter fick hänga på så gott det gick - så var det! Vår "promenad" blev ett slags motionspass i djungeln, över stock och över sten. Vår vän George hade nog inte riktigt förstått att han fått två stela medelålders turister på halsen... Men fram kom vi, och fort gick det.

Det första vattenfallet kom vi fram till efter att ha gått de 200 trappstegen, och där stannade vi för att fotografera till ett helt fantastiskt dånande innan vi gick vidare på vår djungelvandring som härifrån innebar korsande av älv på slippriga stenar och mer "riktig" djungelvandring innan vi till sist nådde fram till Tiu Kelep. Nu kan vi prata om dån!

Här slängde vår egen Djungel-George av sig byxorna och iklädd kalsonger visade han glatt hur man kunde klättra upp en bra bit på berget för att sedan kasta sig i bassängen under vattenfallet! Han upplyste oss dock snällt om att vi inte behövde göra så, utan vi kunde nöja oss med att simma i det underbart kalla källvattnet - vilket vi också gjorde.

Att det var något vi inte borde göra förstod vi, men inte så mycket mer... och vi vet fortfarande inte vad det var vi inte skulle göra...

När vi lyckats, mer eller mindre graciöst, ta oss över de hala stenarna dit, simmat omkring lite och hissnat sådär härligt som man gör i kallvatten (det påminde lite om känslan när man badar första gångerna på försommaren i Sverige) och halkat tillbaka över samma stenar, var det dags för återmarch. Återmarschen gick i samma rasande tempo, och efter att ha fegat ur 200 meters tunnelvandrande, så blev det trappor upp sista biten... (Visst är det konstigt att det kan vara längre tillbaka än det var dit...)

Efter en härlig dag i Djungel-Georges sällskap blev det en välförtjänt och jättegod mee goreng med vyer över vattenfallet långt där nere.

Inte för att jag vet om det stämmer det där med att man blir yngre varje gång man badar i vattenfallet, men om de säger att det är så, så är det väl så...

Sade - byn där tiden stått still

Att besöka byn Sade på Lombok är troligen det närmaste en infödingsby man kan komma. Oavsett vad som händer runtomkring, fortsätter byborna att prata sitt eget språk och ha sina egna regler.

Utanför byn, som består av små hus byggda i rader så att alla ska peka mot vulkanen på Lombok vilket för tur med sig, möts man av en guide som för en liten summa pengar visar turisterna runt i byn och berättar om livet som levs här.

Det kostar inget att komma in i byn, om man bortser från att när man kommer innanför staketet ska man skriva i en gästbok och tala om hur mycket man vill donera. Eftersom alla andra före oss fallit för trycket och skrivit en summa, så fick vi väl göra likadant, men den summan kunde vi faktiskt tänka oss att lägga i lådan på bordet.

Väl där inne visade det sig vara väl värt det! Jättekul att se byn och få berättat om den. Här finns ca 150 hus,  som alla är 7x5 meter och byggda i traditionell sasakarkitektur. I rummet innanför dörren sover föräldrarna och sönerna i varsin ände. Sedan finns en liten trappa upp, där är köket och flickornas sovplats.

Det finns några hus som är större än de andra. Det ena tillhör hövdingen och hans familj, och det andra är moskén. Det är Lomboks äldsta och byggd i samma stil som de övriga husen. Det enda som skvallrar om att det är en moské är storleken samt högtalaren på taket. Dessutom finns en byggnad speciellt för byråd. Om man blir osams om något samlas man i en speciell lokal för att lösa problemen.

Byn har ca 700 invånare och här söker man sig inte utanför byn för att hitta någon att gifta sig med, utan giftemål sker inom familjen, så det handlar till stor del om kusingifte. Ingen går i skola, utan den undervisning som på något vis skulle verka nödvändig sker innanför bystaketen.

Männen här är jordbrukare och kvinnorna väver. Utanför nästan alla hus hängde vävda tyger i alla färger och kvinnorna satt med sina små vävar och arbetade. Naturligtvis finns det upphängt till försäljning till alla turister som kommer på besök.

Så här verkar tiden verkligen stått stilla....och det kändes lite fel i sammanhanget med den tjej som satt vid sitt hus och lekte med sin mobiltelefon...

Lombok - ytterligare en paradisö!

Ordet "paradisö" börjar nästan bli lite uttjatat, men vad ska jag göra när jag går och förälskar mig i alla öar där vi hamnar? Lombok är inget undantag! En indonesisk ö med vänliga människor, fina stränder, god mat...och bara såå härlig!

Lombok, med sina dryga tre miljoner invånare, ligger öster om Bali och på något vis väntar på att bli upptäckt. Här är inte alls lika mycket turister som på "storebror" Bali, utan allt är mycket lugnare. Visserligen åkte vi "off season", vilket innebar att en del stränder hade vi i princip för oss själva, vilket inte gjorde saken ett dugg sämre.

Eftersom vi reste med bara handbagage, så kunde vi inte köpa med oss sådär väldigt mycket, men att åka hit den här tiden på året, då turisterna lyser med sin frånvaro, till ett paradis när det gäller olika slags hantverk, gör att man verkligen kan handla billigt och då menar jag riktigt billigt!

Lomboks motsvarighet till Balis Kuta Beach heter Senggigi, men är så mycket mindre överhopad med försäljare och turister. Att sitta på en av restaurangerna utefter stranden och se solen gå ner är inte helt fel - jag lovar! Det är precis som att kliva in i en 70-tals affisch...

Efter att ha gjort ett flertal utflykter med hyrd chaufför och guide till olika platser på ön, så inser man kvickt att här finns fantastiskt många orörda stränder. Det håller dock på att byggas ett antal hotell, så planen är ju att locka hit fler turister.

Det finns en "Kuta Beach" även här, där sanden är vitare än på övriga Lombok där det är mycket lavasand. En eftermiddag spenderades på denna underbara helt öde strand - fantastiskt att ha såväl en tropisk strand som ett hav för sig själv! Nja, riktigt för oss själva var vi inte, det var ju söndag, så de små tjejerna som inte var i skolan använde oss som objekt för sin säljutbildning", plus för att träna på sina inlärda engelska fraser "What´s your name"? "Where are you from"? "Where do you live"? "Buy bracelet for you or present".... Vissa fraser lär man sig väldigt tidigt...! Nåja, lite söta var de ju, och så småningom insåg de ju att vi inte tänkte köpa mer, så då gav de upp.

Vi gjorde även en dagsutflykt till Gili Trawangan och Gili Meno för att snorkla. Och även den här gången blev det sköldpaddespotting - så helt fantastiskt! Någon fullfjädrad undervattensfotograf är jag väl kanske inte, men kort blir det i alla fall, och ibland är det till och med fiskar på dom!

Förutom turistnäringen, så försörjer sig människor här på fiske och jordbruk, bland annat så odlas det mycket ris och enligt vår chaufför, så är det det absolut bästa riset som odlas här! (Bara så ni vet)

Religionen skiljer sig på Lombok från Bali, eftersom flertalet här är muslimer. Att det finns en moské i varje yttepytteby och i varje gathörn är svårt att ungå att märka eftersom de "låter" ett antal gånger per dag, inte minst väldigt tidigt på mornarna! Den muslimska religionen är dock upblandad med såväl buddhism som hinduism.

Vi roade oss också med utflykter som inte innebar havsbad, men min vana trogen, så blir det som vanligt fler inlägg från resmålet (jag lyckas ju alltid få det himla långt utan att få med allt...), så fortsättning följer...