Vimmelbilder från Phnom Penh

Det där med att vara i en storstad med kameran i högsta hugg innebär alltid att det dyker upp något värt att fotografera. Följden blir naturligtvis en himla massa bilder - mer eller mindre intressanta naturligtvis, men ändå... För egen del är ju de flesta intressanta, eftersom jag genom bilder kan återskapa ljud, dofter och även känslor som sammankopplas med just den bilden.

Och då bloggen tjänstgör som mitt nuvarande fotoalbum, så kommer de här: Vimmelbilderna från Phnom Penh! (Ni som tycker ni har sett tillräckligt från nämnda stad, kan bara undvika att scrolla ner, för det är "bara en massa bilder")

Dödens fält: "Choeung Ek Memorial"

Jag vet att jag hört talas om honom, men jag hade egentligen inte en aning om vad det var han sysslat med, Pol Pott. Efter att ha tillbringat en dag i hans fotspår kunde jag inte låta bli att fundera över varför ingen pratade om det här med oss i skolan, varför fick vi inget veta? Tills det plötsligt slog mig, det här pågick under tiden jag satt i skolbänken och ingen visste något! Med andra ord, det hände ju under min tid, nutid, och ingen visste, ingen förstod...

Den 17/4 1975 intogs Phnom Penh av Röda Khmererna under ledning av Pol Pott och de hade snart tagit kontrollen över Kambodja, som under åren 1975-1979 gick under namnet "Democratic Campuchea". Utlänningar fick inte vistas i landet, främmande språk fick inte talas, tv- och tidningsredaktioner stängdes, ambassader stängdes och snart var landet avskärmat från omvärlden.

Pol Pott hade en vision där Kambodja skulle bli självförsörjande och samtliga invånare skulle arbeta på risfälten eller med vattendammsbyggen. Det innebar att städerna tömdes på invånare och alla levde i stora kollektiv på landsbygden. Ingen fick ha några pengar, utan alla skulle vara gemensamt självförsörjande.

Under åren 1975 - 1979 då Röda Khmererna styrde landet stängdes skolor, intellektuella och präster avrättades, ofta tillsammans med hela familjer så att ingen skulle kunna leva och berätta. Såväl män som kvinnor och barn avrättades av anledningar som mer eller mindre verkade uppfinnas på plats. Många bekännelser om brott  tvingades fram för att det skulle finnas en anledning till avrättning. De som inte avrättades dog av utmattning under arbetet eller svalt ihjäl. De flesta pagodor förstördes och de som sparades användes som lagerlokaler.

Under de här åren avrättades ca 2 000 000 människor, det vill säga ungefär 25% av Kambodjas befolkning!

Idag kan man besöka några av de platser som användes som för att göra sig av med människor under de här åren. En av platserna är "Dödens fält", Choeung Ek Memorial som ligger 15 km utanför Phnom Penh. Här upptäcktes massgravar som visade sig innehålla ungefär 17 000 kroppar. Med en berättarröst i öronen kan man gå runt och få information om de hemskheter som ägde rum här. Det är en tung men samtidigt oerhört intressant promenad som resulterar i många tankar. Förutom själva rundvandringen finns även en stupa där man har samlat dödskallar och benrester som hittats i massgravarna.

Vi gjorde även ett besök på Toul Sleng Genocide Museum, en skola som intogs av Röda Khmererna och förvandlades till ett tortyrfängelse. 1980 när arkiven öppnades hittade man här 6000 foton av fångar, vilka alla bokfördes noggrant innan de avrättades. Idag kan man se samtliga foton som finns uppsatta. Man kan också se hur man murat upp väggar och gjort minimala celler samt olika tortyrredskap. Även det här är en oerhört tung vandring genom lokaler där skräcken sitter kvar i väggarna. Allt är fruktansvärt otäckt, men det är absolut värt att besöka.

Som sagt, just den här dagen blev en mycket otäck, men samtidigt intressant, resa i nutida historia som jag egentligen inte visste något om, men som jag är glad att jag fick möjligheten att ta del av.

Phnom Penh

Så var det dags att summera fyra intensiva och härliga dagar i Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Här som i övriga storstäder i den här delen av världen råder ett slags organiserat kaos i trafiken. Det är ett slags kaos som gör att vi strukturerade nordbor bara kan stå och skaka i huvudet, samtidigt som man inte kan upphöra att förvånas över att det faktiskt fungerar. Att ta sig över från den ena sidan av vägen till den andra kan vara lite av ett äventyr. det är liksom ingen idé att vänta och tro att det ska bli ett hål i trafiken, nej det gäller att våga gå rakt ut och sicksacka sig över mellan bilar, bussar och mopeder. Här finns ca 2 miljoner invånare och ibland känns det som om de befinner sig ute på gatorna allihop samtidigt.

Wat Phnom är stadens enda kulle och det är den kullen staden byggdes kring. Någon gång på 1300-talet lyckades en kvinna, Lady Penh, hitta fyra buddhastatyer inuti ett träd som flöt omkring i floden. Som alla andra små Buddhor, så behövde de ett litet hus, så Lady Penh lät bygga ett litet tempel åt dem här, och eftersom "Phnom" betyder "kulle" så fick staden som växte fram runt kullen just namnet "Phnom Pehn". (Visst är det en legend, men den är ju rätt mysig, så vi kan väl leva i tron att det gick till ungefär så).

Här finns idag en gigantisk klocka som av någon anledning vaktas av en ännu mer gigantisk kobra. Här finns även en stupa med relikerna efter en kung, Lady Penhs altare och naturligtvis också ett tempel. Eftersom drygt 95 % av befolkiningen är buddhister, finns det gott om tempel och pagodor överallt i och omkring staden.

Vi passade på och ta en liten flodtur också på Tonle Sap River, en av de tre floderna som möts här. De övriga två är Mekong och Bassac. Man kan köpa biljett till båtturer lite överallt utefter floden som rinner genom staden, och man kan även välja hur länge man vill vara ute. Vi tog en kortistur, men man ska nog i alla fall försöka vara ute ett par timmar för att hinna se något. Men oavsett så är det alltid kul att få lite andra vinklar och se staden från ett lite annat håll. Här blandas nybyggnationer, av det som ser ut att kunna bli jättehotell, med de som bor i sina båtar och lever av fiskarna från floden. Man får också en fin vy över de vackra byggnaderna i form av Nationalmuséet och Kungliga palatset.

Nationalmuséet fick ett besök av oss (egentligen ett misstag eftersom vi trodde det var något annat!), och det var helt ok att se. Här finns stenstatyer i mängder plus en hel del andra föremål. Royal Palace tänkte vi besöka, men hade gjort misstaget att inte ha med några långbyxor, så av det besöket blev det intet, eftersom kungen uppenbarligen inte vill ha barbenta besökare.

Marknader finns det också gott om. De mest kända är "Central Market", "Russian Market" och "Night Market". Vi hann med alla tre. Vi tillbringade inte speciellt mycket tid på någon av dem, men vi sprang i alla fall igenom delar av dem.. Om man är intresserad av tyger så är "Russian Market" att rekommendera. Här finns verkligen tyg i drivor! Inte bara tyg, man kan naturligtvis köpa allt möjligt på alla tre ställena. Souvernierer, dvd-filmer, klockor och solglasögon av alla "märken" man kan tänka sig - bara att välja! Ray Ban, Cartier eller Gucci, vilket som passar just den dagen!! Nu var det inte så mycket shopping på vår "to-do-list", det är lite körigt med den saken när man reser med bara handbagage, fast fördelen är att man inte får med sig en massa onödiga saker hem. För billigt är det - alldeles fantastiskt billigt!

Det är inte bara saker som är billigt, mat och dryck kostar inte många kronor det heller. Sedan är det fantastiskt enkelt att ta sig någonstans. Om man inte vill gå, så finns det alltid tuc tuc-förare som står beredda att köra dit man vill för en billig penning. Och man kan hyra dem för så länge man vill. Vi gjorde någon korttur, plus att vi anlitade en som körde oss hela dagen när vi gjorde vår utflykt till "Dödens fält".

Människorna här är generellt fantastiskt trevliga och hjälpsamma. Tyvärr så finns det många fattiga, vilket återspeglas i alla tiggare, varav många är barn. Tiggande barn har jag inte träffat på tidigare, och just den biten var mindre trevlig. Det finns många outbildade, till stor del som en följd av att skolor förbjöds under en stor del av 70-talet, vilket resulterade i nästan en hel generation som saknar utbildning. För flera av dessa kan det vara svårt att förstå att man ska låta barnen gå i skolan, eftersom de tjänar mer på att tigga. En svår balansgång det där, om man gör dem en tjänst eller ej om man skänker dem pengar...

Mycket hann vi i alla fall med, och naturligtvis är det mest bestående minnet utflykten till "Choeung Ek Memorial" (the Killing Field) och "Toul Sieng Genocide Museum", men mer om det kommer!