söndag 30 december 2012

Och årets nyårslöfte blir?

Snart är 2012 till ända och det börjar bli dags att tänka ut årets nyårslöfte...eller inte...!

Jag tillhör de som normalt inte avlägger nyårslöften, jamen varför lova något som säkerligen inte kommer att hållas i alla fall?

Det är inte någon speciellt gammal tradition i Sverige, det här med att avlägga nyårslöften. Jag försökte roa mig med att hitta något om varifrån det kommer från början, men det var tydligen inte sådär jätteenkelt. Jag hittade en artikel i en SvD, där Beng af Klintberg jagat svar på frågan. Det han kom fram till var att det är en amerikansk tradition vi tagit till oss (det känns som om det hänt fler gånger...!). Där talas det tidigt om "New Year´s resolutions", medan våra "nyårslöften" inte finns omnämnda på riktigt förrän framåt mitten på 40-talet.

Normalt sett är det ju egentligen bara en massa "tråkiga" nyårslöften som avges, som att sluta äta god och onyttig mat, sluta äta godis, bli bättre på att hålla ordning, börja springa varje morgon innan jobbet istället för att ligga kvar i sängen och må gott, att sluta ta det där extra glaset rödvin på fredag kväll, att gå ner i vikt, eller att försöka göra något annat man inte klarar av att hålla.

I år tror jag att jag ska frångå mina traditioner och avge ett löfte i alla fall. Jag ska lova att göra saker som får mig att må bra, oavsett om det handlar om att promenera fem kilometer eller om det är att ligga kvar en extra halvtimme i sängen!

Appropå gamla seder och traditioner, kan jag tipsa om att ni vill hålla er friska det kommande året, så är det första ni ska äta på nyårsdagen ett äpple. Vill ni dessutom slippa ekonomiska bekymmer så ska ni möta det nya året i nya kläder och stoppa lite pengar i fickorna!

Med eller utan avlagda nyårslöften:

  Gott Nytt År till er alla!


 

Sticka en fluga?

Ha - nu har jag konstaterat att jag är inne! Jag har nämligen fått ett litet vansinnesryck och börjat sticka, och vad pratades det om på tv:s morgonnyheter, om inte stickning!

Jag har aldrig varit någon handarbetsmänninska, jag tyckte heller aldrig speciellt mycket om textilslöjden i skolan. Däremot var jag en av alla andra som satt tillsammans med goda vänner och tittade på någon hyrd videofilm någon gång på 80-talet och stickade tröjor så det yrde ullgarsnflagor omkring oss. Det spelade liksom ingen roll när vi träffades, så nog var stickningen med!

Nu fick jag helt plötsligt för mig att det skulle vara kul att sticka något - varför inte liksom... Så här produceras ullstrumpor minsann. Tydligen har det varit lite inne i höst, det där med att sticka. Och uppenbarligen ska det ha en viss lugnande och terapeutisk inverkan på oss. Och är det så, att vi kan sticka oss friska, så varför inte...

(Jag kan erkänna att det inte är något sådär väldigt avancerat, det där med att sticka sockor i min värld, det där med hälar är överkurs, ni har väl hört talas om tubsockor!)

fredag 28 december 2012

Livet deluxe

"Livet deluxe" av Jens Lapidus är den tredje boken i serien om gangstervärlden i Stockholm. Den första, "Snabba cash", läste jag och den tyckte jag om. den var bra och jag ville verkligen veta hur det skulle gå och följde huvudpersonerna med spänning. Den andra "Aldrig fucka upp" har jag inte läst, och den sista i raden kan jag inte påstå att jag är speciellt imponerad av.

I boken skildras olika karaktärer, gangsters som planerar och genomför det stora perfekta rånet, maffiabossens dotter som försöker hämnas sin fars död, polisen som arbetar undercover och som har problem med sin identitet (såväl sexuellt som klassmässigt) och "svennen" som suttit av sitt straff för narkotikabrott. Alla har de det gemensamt, att efter det att de fixat till det för sig, så tänker de leva "livet deluxe".

De olika karaktärerna har varsina kapitel, och det går snabbt, ibland är det till och med lite svårt att hänga med i svängarna. "Juggetugget" blandas med vanligt språk, utdrag ur polisregister och förhörsprotokoll.

Den här gången blev det för mycket för min smak. För mycket "Gudfadern" och gangsterspråk.  För mycket av idetitetssökande poliser. För mycket av det mesta. Flera av sidorna ögnade jag igenom just på grund av känslan av att det bara var för mycket...

onsdag 26 december 2012

Annandag jul

Annandag jul är en dag man kan roa sig med olika saker. Något som idag är rätt vanligt att sysselsätta sig med är att springa runt och tjäna(?) pengar på rean. "Annandagsrea", som idag på många håll faktiskt drar igång redan före jul, är ett bergrepp som kommit för att stanna.

Om man inte har lust att skutta runt på stan och slita i alla reakläder för att hitta det plagg som man kan tjäna mest pengar på, kan man alltid titta på bandy. "Annandagsbandy" är ett annat svensk ord som återkommer varje år vid den här tiden.

Eller varför inte titta på ishockey eller handboll? Annandagen har kommit att bli en stor sportdag i Sverige. Så man skulle ju faktiskt helt enkelt kunna kalla det för "annandagssport".

Alternativt kan man roa sig med att sjunka ner i soffan, vira in sig i en filt och lyssna på annandagsregnet när det smattrar emot fönstren. Det sistnämnda är ungefär vad jag har sysselsatt mig med under årets annandag och det har känts rätt ok.

Under filten i soffan har jag försökt att ta reda på varför vi egentligen firar annandag jul, och kommit fram till att det hela på något vis handlar om martyren sankt Stefan som sjöng Krist lov och stenades till döds - ibland firar vi rätt underliga saker...

På engelska heter det Boxing Day utan att på något vis ha något att göra med boxning, utan det handlar om lådor och det finns olika teorier om varför det heter som det gör. En förklaring är att man under medeltiden  ställde ut lådor med gåvor till de utsatta utanför kyrkor. En annan är att tjänstefolket,som alltid fick arbeta under juldagen, fick ledigt första vardagen efter jul och då fick med sig lådor hem till familjen med gåvor och överbliven mat.

Det finns säkert andra förklaringar också, men hur som helst så handlar det i alla fall om boxar av olika slag och inget annat!

Innan jag klev ur sängen idag så hade jag någon slags idé om att ta med kameran ut p åen riktig vinterfotografisk expedition, men annandagsregnet fick mig på andra tankar, så det får bli en bild utan gnistrande snö och träd med iskristaller som blänker i solen, men det är i alla fall snö...


söndag 23 december 2012

Dan före dopparedan

Nu är det nära, nu kommer tomten snart...Ni vet den där skäggige rödklädde mannen som tog över efter julbocken någon gång i slutet av 1800-talet och springer omkring och kollar var alla snälla barn bor.

Risken finns väl att tomten inte kommer till oss, han har hoppat över oss ett antal år nu, men det går rätt bra ändå. Det finns ju andra traditioner som lever kvar. Till exempel att vi ikväll kommer att göra i ordning en av alla de skinkor som sålts. Med tanke på att det säljs ca sju miljoner kilo(!) skinka till jul, så behöver vi väl hjälpa till med uppätandet vi med. I kväll ska den griljeras och julens första skinkmacka kommer att intas.

Även Kalle Anka kommer att hälsa på hos oss, precis som vanligt. Det är egentligen ingen som tittar på det, men teven ska på och när signaturen till tomteverkstan drar igång, då börjar liksom julen "på riktigt". Programmet som för övrigt har sänts i Sverige sedan 1960 har under årens lopp förändrats, men några inslag, bland annat just tomteverkstan finns ju kvar.

Appropå Disneys beslut att ta bort vissa delar, så har det har faktiskt hänt en gång tidigare, av samma anledning som den här gången. Det fanns under några år i slutet av 60-talet en film med Kalle Anka på picknick, där det förekom en massa myror som stal maten. Inslaget togs bort efter fyra år eftersom myrornas utseende kunde uppfattas som rasistiskt.


Oavsett hur ni har det, tomte eller inte tomte, skinka, julgran, glögg och Kalle Anka,  till er alla:

Ha en riktigt GOD JUL!

lördag 22 december 2012

Torka aldrig tårar utan handskar


Jag är en av de som inte har sett tv-serien "torka aldrig tårar utan handskar", utan endast läst boken som Jonas Gardell skrivit. Jag vet inte om  bokupplevelsen hade varit annorlunda om jag sett serien innan,  och det lär jag inte heller få veta.

Det här är en bok som börjar med slutet. Redan första sidan är en stark och mycket otäck beskrivning av en döende man isolerad i ett rum på Roslagstulls infektionssjukhus. Det betyder att vi som läsare hela tiden vet hur slutet kommer att bli.

Vi vet att de två unga männen, en nybliven studenten ifrån Koppom och ett  ungt "lite vilset" Jehovas vittne i Stockholm, kommer att träffas och att livet kommer att ta sig mycket oönskade vägar...

Det är en bok där Gardell blandar det fiktiva med svensk homohistoria och Gardells ilska och bitterhet lyser igenom ganska kraftigt genom hela boken. Läsaren får sig fakta till livs hela tiden om hur det var, hur homosexuella upplevdes, hur de var tvungna att smyga med sin kärlek långt in på 80-talet.

Man får fälja de två männen i 20-årsåldern, hur de på varsitt håll får uppleva sin sexdebut som homosexuella, deras förtvivlade sökande efter en identitet, och hur deras vägar så småningom möts. Eftersom man som läsare redan från början vet att det bara kan sluta på ett sätt, så kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt, om det hade kunnat sluta annorlunda om det hade varit idag, om de förhoppningsvis inte hade behövt smyga och gjort som de gjorde. Jag vill ju i alla fall tro att det hade varit så, att vi på något vis blivit bättre och mer vidsynta.

Trots att det är en tänkvärd bok att ta till sig och absolut värd att läsa, så måste jag ändå säga att jag är inte enbart eld och lågor över den. Kanske är det så, att efter att ha hört så mycket fantastiskt sägas om tv-serien så hade jag för stora förväntningar. Jag vet inte, men jag upplevde bland annat att det blev för mycket ingående beskrivningar på sinaställen, ibland hade kanske vissa detaljer kunnat utelämnas? Men kanske är det Gardells sätt att få ur sig all den frustration som samlats under alla dessa år? Jag vet inte, men jag är nog lite tveksam till nödvändigheten av det...

fredag 21 december 2012

21 december 2012

Nu har vi tagit oss halvvägs genom det mycket väl mytomspunna datumet 21 december år 2012 och eftersom jag antar att det i nuläget finns delar av vår värld som redan har klivit in i morgondagen, så vi får nog fira jul i år också.


Nu finns det säkert utrymme för omtolkningar och omräkningar så datumet kan flyttas, för det vore ju lite tragiskt om inte alla som samlat konserver och batterier skulle få användning för dem. För egen del känns det rätt bra att det inte blev nu, för den mängden ätbara varor som finns i skåpen här skulle nog inte ta oss igenom så mycket mer än kanske just julhelgen...

Många är de domedagsprofetior som har förutspåtts under 2012, det har bland annat handlat om geomagnetisk omkastning med försvagat magnetfält som följd, svarta hål solstormar och kometer. Sedan har vi den "galaktiska konjunktionen, som avser det astronomiska fenomenet att Solen står på linje med Vintergatans centrum sett från Jorden, vilket inträffar bara vart 26.000:e år" (Wikipedia), 
Och det kanske är det som skulle innebära den där "blodröda solen" förebådar acapolypsen.



Visst skulle man kunnat tro på just den där blodröda-solen-teorin i morse med en helt fantastisk soluppgång över ett vinterskrudat Karlstad, men jag föredrar att se det som ett tecken på den andra tolkningen av mayakalendern  om att vi går en ny och ljusare era till mötes och att slutet på 2012 är början på denna era.



Och bara en sådan sak som att det från och med dagens datum börjar bli ljusare igen, måste ju tyda på det.

torsdag 20 december 2012

Den döende Dandyn


Så har det tagits livet av ytterligare personer någonstans i Sverige. Den här gången på ett snöbeklätt Gotland. I Mari Jungsteds "Den döende dandyn" är det en konsthandlare som blir den förste att få sätta livet till. Dessutom hängs han upp till allmän beskådan i en av Visby ringmurs portar.

Som vanligt finns det väl dolda hemligheter som kommer upp till ytan under mordutredningens gång och gamla bakomliggande skäl som måste hittas.

Det är en helt ok deckare, en spännande bladvändare där man absolut måste ta sig till slutet och få reda på hur det går. Den här gången utspelar sig handlingen till stor del i konstkretsar och även till viss del i Stockholms mer eller mindre "ljusskygga delar".

Huvudpersonerna, den gotländske polisen Knutas och journalisten Johan från Stockholm, brottas i vanlig ordning även med sina egna personliga problem, vilka ibland tenderar att ta över litegrann. Men som sagt, en  bra "bladvändardeckare" som det kan vara mysig att underhålla sig med i mellandagarna...

onsdag 19 december 2012

Tillbaka till världen med den riktiga julen!

Så var vi tillbaks hemma i "den riktiga julevärlden" igen.

Världen där ögonen och näsan rinner, läpparna spricker och huden krackelerar på de flesta ställen och åtgången på mjukgörande salva är katastrofalt stor. Men det är världen där den riktiga tomten finns, och där man får den riktiga julkänslan!

Visst är det underbart att bo och leva i en värld där man inte behöver dra på sig den stora och tunga klädarsenalen när man ska sticka näsan utanför dörren, där det alltid är varmt och huden är len som en barnrumpa hela tiden. Det är klart att det är, men det blir liksom inte riktigt rätt när tomten sitter på en pall framför en julgran med palmer i bakgrunden och alla barn som köar för att få berätta om sina önskningar är iklädda kortbyxor och t-shirts.

Och vsisst är det något speciellt med att stiga upp ur sängen och det är mörkt och kallt ute, det ligger snö på marken och det lyser adventsljus i alla fönster runtomkring. Att då tända ljusen och slå sig ner vid köksbordet med en kopp kaffe och bara njuta av tystnaden - det är alldeles fantastiskt!

Nu har jag inte kommit riktigt så långt som till att få fram alla ljusstakar och sådant än, men jag är på god väg. De som ska sättas upp har i alla fall hittat upp ifrån källaren, vilket är ett stort steg i rätt riktning. Det blir väl kanske inte så mycket i år, det är ju för en rätt kort tid, men lite måste ju i alla fall upp.


Och imorgon bitti, då ska jag tända de där ljusen och njuta i alla fulla drag!

måndag 17 december 2012

Långa och vackra(?) naglar

Här verkar naglar ha rätt stor betydelse. Det är inte många som kommer med nedtuggade fingernaglar, utan de flesta är långa och vackert målade i någon glänsande nyans. Det handlar om såväl finger- som tånaglar. Inte bara att de är målade, utan även att de är långa!

Det är klart, det är kanske enklare att ha långa tånaglar här, med tanke på att man sällan klämmer in fötterna i en tight strumpa, som sedan i sin tur kläms in i en trång sko. Långa tånaglar i det läget låter inte som någon speciellt bra idé. Men här, här kan man ju gå omkring och vfta med strumpfria spretande långa tånaglar hela tiden om man skulle vilja det i sina öppna skor.

Såväl manikyr som pedikyr är mycket vanligt, och det går att finna utövare av dessa sysslor lite överallt. Jag får väl i det här läget erkänna att det är något jag har kvar på "ska-testa-listan", men det kommer, förr eller senare.

Nåväl, vid en av mina senaste bussresor hamnade jag snett bakom en kinesisk dam med just sådana enormt långa och klarlacksröda tånaglar. De var hon antagligen rätt nöjd med till skillnad från sina fingernaglar. Endera hade hon helt enkelt missat sin manikyrtid den dagen, eller så var hon fått väldigt bråttom på morgonen och inte hunnit med sina dagliga nagelsysslor. Denna dam var nämligen fullt upptagen med att klippa, peta och fila sina naglar under bussfärden! Ok, jag kanske ska vara tacksam att hon inte fixade tånaglarna, fast å andra sidan gick jag av bussen tidigare än vad hon gjorde, så hon kanske hann med det också, vad vet jag...

Ett annat fenomen i den här delen av världen är män med långa lillfingernaglar! Det är väldigt vanligt, och trots att jag vet att det är jättevanligt, och att jag ser det hela tiden så har jag svårt för det. Kalla mig fördomsfull eller vad som helst, men ja, jag har svårt för det fenomenet och ja, jag tycker det ser konstigt ut! Nageln ska vara en kvarleva sedan gammalt att det är ett tecken på att man inte är arbetare, utan sysslar med något högre upp på statusstegen. Sedan ska det rent praktiskt finnas andra användningsområden, som att man kan öppna brev med nageln eller peta sig i öronen eller så...

Nu ska jag packa, för i natt bär det av mot Sverige! Nu ska värmen bytas mot snö och kyla några veckor, och det ska bli jättehärligt!


söndag 16 december 2012

Jersey boys

Jersey Boys är titeln på en musikal som handlar om en av 60-talets största grupper, The Four Seasons. Den sattes först upp på Brodway 2005 och sedan dess har den gjort succée världen över.


Nu hade turen kommit till Singapore så dit begav vi oss för att beskåda den på Marina Bay Sands Theatre. Jag erkänner, jag hade inte en aning om vad det var jag skulle se. Jag hade heller aldrig hört talas om gruppen ifråga, men oj vad jag blev glatt överraskad!

En jättebra musikal, fylld med bra musik och drag rakt igenom. Musikalen berättar helt och hållet historien om gruppen från början fram till idag. Att jag kände igen musiken som spelades kanske inte var så konstigt, men tanke på att The Four Seasons var uppenbarligen oerhört stora under en lång tid. Åren 1960-1962 var det bara The Beach Boys som kunde mäta sig med dom i staternas skivförsäljningsstatistik.


Bandets sågare, Frankie Valli, är fortfarande ute och turnerar, och om det finns någon mer "musikaliskt okunnig person" där ute, kan jag upplysa om att det var han som sjöng in singeln "Grease" när det begav sig 1978.

Summa sumarum, en fantastiskt härlig kväll som slutade med att jag glatt nynnande på diverse gamla låtar  lämnade teatern. Det enda "smolket i bägaren" skulle väl i så fall vara att jag under kvällen brutalt togs ur tron att det var min ungdoms favvopojkband Bay City Rollers som gjorde "Bye Bye Baby"...

lördag 15 december 2012

Sista delen i serien om Margaret River


Med risk för att bli jättetjatig, kommer ytterligare ett inlägg om Margaret River. Bara det, att den här gången blir det bara bilder. Det är egentligen mest för min egen skull, numer tjänstgör ju bloggen som mitt lilla fotoalbum, eftersom i och med digitalkamerans intåg i mitt liv slutade jag tyvärr ner det där med att göra fotoalbum.

(Det kan också vara ett sätt att försöka konservera värmen eftersom det bär av mot snö och kyla på måndag...)

Så alltså, lite bilder för att sammanfatta resan till Margaret River:





















fredag 14 december 2012

Fremantle

Fremantle är en liten stad bara 20 kilometer ifrån Perth. Med sitt läge vid havet och vid mynningen av Swan River ligger den väldigt vackert och är absolut värd ett besök om man "råkar ha vägarna förbi".


Hit kom de första nybyggarna runt 1830 och någon bestämde sig då för att detta skulle bli en stad. Med tanke på att den idag tjänstgör som Perths hamn, var det förmodligen ett rätt bra drag.


Här finns massor av mysiga caféer, små butiker och - inte minst - ett antal vackra byggnader! När man går omkring där, med näsan upp mot skyn och befinner sig i gränslandet till nackspärr för att kunna upptäcka alla detaljer,är det lite svårt att förstå att den här staden faktiskt bara är 150 år. Att då börja jämföra med de gamla städer vi har i Europa, så är ju det här rena spädbarnet!





Vi hann tyvärr inte med mer än en snabb vandring genom staden med lite lunch och fika, flyget gick ju på utsatt tid, oavsett hur gärna vi hade velat var kvar och upptäcka mer. Men om jag skulle göra om resan, så skulle jag definitivt stanna någon natt i Fremantle, det finns en hel del att upptäcka här om man har tiden till det.


För övrigt kan man säga att temperaturen i området inte var riktigt att lita på, inte nog med att vi gjorde en svindlande härlig resa på kort tid, vi gjorde även en svindlande temperaturresa!



torsdag 13 december 2012

Golfrunda med studs!

Det blev ju som sagt inga valar, och inte blev det några koalor heller, trots att jag satt och spanade upp i träden så nacken höll på att gå ur led. (Det höll jag på med ända tills någon vänlig själ upplyste oss om att det inte fanns några sådana i den delen av Australien!) Men jisses vad kängurur vi fick se!


Att vi fick se några som glatt hoppade omkring i en kohage var ju jättehäftigt, och efter ett hastigt inbromsande utefter vägen och ett onaturligt intensivt fotande (men visst är det konstigt att turister i Sverige beter sig så knäppt när de får syn på en älg??), så trodde vi nog att vi fått se de kängurur vi skulle få se, men ack vad vi bedrog oss...

För att trösta oss för de uteblivna valarna tog vi enhälligt beslutet att spela golf (ungefär samma sak...eller inte...). Vi hade ju packat ner skorna "just in case" och resten av prylarna fanns att låna på plats, så det var inga problem alls. Vi hittade en jättetrevlig golfbana "Margaret River Golfcourse", väldigt gemytlig och vi blev fantastiskt trevligt bemötta och allt fungerade jättebra.



Spelet var väl inget att skryta med, så det ska jag inte göra, men det absolut bästa av allt - det fullkomligen kryllade av kängurur på banan!!! Där fanns stora, små, mellanstora jättestora och pyttesmå! Där fanns de som åt, de som hoppade omkring, de som med allvarlig och intensiv blick iakttog de mystiska varelser som men järnklubbor försökte gräva gropar på deras betesmarker, de som sov och de som bara fanns där mellan träden - såå häftigt!


Till och med papperskorgarna indikerade att det här var en golfbana där kängururna bodde.

Jag får väl erkänna att jag kanske tyckte att det var onödigt mycket träd på banan, men att jag tyckte det har väl kanske inte så mycket med träden att göra, utan det har väl mer med att de så ofta var ivägen när jag skulle försöka få bollen närmare hålet. Men om man bortser från det lilla problemet, så var träden i alla fall rätt vackra!



Men jag måste ju erkänna, att jag har nog aldrig ens i min vildaste fantasi trott att jag en dag skulle vänta på att en känguru skulle behaga äta klart innan jag kunde putta ner bollen i hålet.


Ni som har planer på att bege er åt detta håll och som kanske har lite dragning åt det där golfiska hållet, så är det helt klart att rekommendera en runda här - det är ju inte så ofta vi får chansen att dela en golfbana med livs levande kängurur.

onsdag 12 december 2012

Vin, vin vin...

Är det något det finns gott om i regionen Margaret River, så är det vindruvsrankor! I broschyren "Visitor Guide" kan man läsa att det finns över 150 vinproducenter, och enligt vår hotellägare så finns runt 500 stycken, så nog kan den som är intresserad av vin ha en fantastisk vistele här minsann!


Jag är inte någon stor vinkännare, men jag tycker om vin, och jag tenderar att dela in vinerna mer i de jag tycker mycket om, de jag tycker om, de jag tycker mindre om och de jag inte tycker om, istället för efter jordsmak, fruktdoft, blåbärsarom eller något annat vinigt uttryck.


Vi gjorde oss några utflykter till vingårdar och smakade viner. Vi hittade några ställen där vi fick mycket bra vägledning och någon som verkligen berättade om de olika vinerna som vi smakade. Ni vet sådär med olika druvor, dofter och fruktighet. Vi fick bra vägledningoch vi snurrade glas, luktade och smakade efter bästa förmåga (däremot spottade vi kanske inte så ofta som man borde om man ska göra det helt by the book...)


Flera av gårdarna har även restauranger där man kan äta god mat, vilket vi tyckte att vi skulle prova och det var fantastiskt gott. Vi lyckades naturligvis också köpa med oss en låda med viner hem. Det ska bli väldigt spännande när den kommer så vi får se om det är lika gott när det dricks på hemmaplan.


Säga vad man vill, men visst känner man skillnad om man får ett sådant där riktigt bra vin i munnen, de där man liksom aldrig går och köper sig.

Vi besökte även något ställe där vägledningen inte var fullt så bra, utan det mer var frågan om vad vi ville smaka på, de hällde upp, vi smakade och sedan var det bra. Det gav kanske inte så mycket mer än lite mer vin, vilket kanske inte är fy skam det heller, men nu var det ju lite för just informationen vi gjorde det.


Här finns såväl stora gigantiska gårdar som mindre mysiga ställen. Vi hade som sagt inte så många dagar på oss, men om man har tid och är riktigt intresserad, så finns det förmodligen tillgång till gårdar så man kan fylla(!?)  en hel semester.

tisdag 11 december 2012

Margaret River

Efter att ha landat i Perth, fått tag i hyrbilen och åkt de knappa 30 milen söderut var vi framme i det lilla mysiga Margaret River. En bilfärd som verkligen är en kontrast till bilåkandet i Singapore. Helt plötsligt var det ingen trängsel och det kunde gå flera mil utan vare sig bebyggelse eller människor.



Margaret River är inte bara namnet på staden, det är även namnet på hela regionen plus själva floden som flyter genom området. Stad och stad, förresten, jag vet inte riktigt om jag skulle kalla Margaret River för stad. Det är i princip en gata med lite affärer och restauranger, inte speciellt mycket folk var det heller. Med tanke på att hela regionen har knappt 10000 invånare, så är det väl inte att räkna med att själva samhället ska ha speciellt många fasta invånare. Däremot ska området bevistas av ca en och en halv miljon turister årligen.



På 60-talet ska platsen ha upptäckts på allvar av surfare och människor som var ute efter ett lite "alternativt leverne" så här blandades konstnärer och hantverkare med surfare och några år senare, även med vinbönder.



Vi hade ju inte så många dagar på oss, men stränderna kände vi absolut var ett måste! Där själva floden rinner ut i havet, vid stranden Prevelly, finns surfer´s point, ett av de ca 75 surfställen som regionen har att erbjuda. Det var verkligen häftigt att se den blandade skara som kom med sina brädor på biltaket för att ta sig en tur på vågorna. Här var verkligen beviset på att åldern spelar ingen som helst roll för denna sysselsättning! Jag kan ju säga som så, att några av de som kom med sina brädor var säkert med och surfade på 60-talet också.






Om man tar sig några mil söderut, mot Augusta, hittar man Cape Leeuwin lighthouse. Den sydvästligaste punkten av Australien, där Indiska Oceanen och Södra ishavet möts.. Den vackra vita fyren längst ut på udden används fortfarande och fyller förmodligen sin funktion väl..






Här kan man se valar med lite tur! Jag tittade och tittade och till slut var jag nog rätt övertygad om att jag såg något valliknande, men å andra sidan kan det ha varit berg som vågorna slog upp mot, men jag kan ju få leva i tron om att det var en val...Det blåste nämligen någon alldeles fantastiskt denna dag, vilket antagligen underlättade tron om att det var valar där ute.



Men valar eller inte, att havet är mäktigt, det är det ingen tvekan om! Att stå och blicka ut över detta kraftfulla element är helt fantastiskt och när dessutom vinden tar i så vågorna skummar och rullar in mot klipporna, då är det "så vackert så det nästan gör ont".



To be continued...