söndag 17 december 2017

Ile Sainte Marguerite


På cirka 15 minuters avstånd med båt från Cannes ligger ile Sainte Marguerite, en ö dit man kan ta sig med båt för en trevlig dagsutflykt. Båten avgår med jämna mellanrum från hamnen i Cannes och i november då vi åkte var det ingen större rusning efter biljetterna utan det fanns gott om plats, såväl på båten som på ön.

Sådär någon gång kring Medeltiden skulle ön enligt legenden ha fått sitt namn efter en nunna med namnet Sainte Marguerite.


På 1600-talet byggdes det fort som man idag kan besöka och som numer är ett museum med inriktning mot det maritima. Till den största delen finns här de fynd som gjorts då man hittat sjunkna skepp i närheten. Och med tanke på allt som fanns till beskådan så är det ett ansenligt antal båtar som gått till botten i den här trakten.


Här kan man även besöka de fängelsehålor där diverse "fula fiskar" har hållits fångna. Bland annat satt här den mystiske mannen med järnmasken, om vilken det finns ett antal myter om vem det var. Nu är det faktiskt så, att det fortfarande inte finns någon som säkert vet vem det är, så den gåtan är fortfarande olöst.


Nu var det inte sådär himla spännande att se hans cell, för det fanns absolut inget annat än just en cell. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men kanske något mer än det.


Eftersom det var november och väldigt lite trängsel, så hade vi hela borggården för oss själva. Eller i alla fall nästan själva, det var vi tillsammans med väldigt många fåglar som, med tanke på antalet mänskliga besökare, hade det väldigt lugnt och skönt.



Det finns en by bestående av 20-talet hus, till största delen bebodda av fiskare.




Här finns även ett par restauranger, men när vi var här var allt stängt, så det var enbart medhavd matsäck som gällde.


Någon iordninggjord boulebana såg vi inte, så här fick det spelas på stranden, för boule spelar man oavsett förutsättningar!


Om man skulle vilja det, så går det att gå runt den cirka en gånger tre km stora ön genom att följa stigen utmed vattnet.


Det är förutom den härliga strandremsan med väldigt klart vatten, gott om skog om man skulle föredra det. En liten insjö finns också där det är gott om fåglar för den som tycker det är kul.


Nu måste man inte ha en massa olika mål med sin utflykt hit. Det är härligt bara att vandra runt utefter vattenkanten och njuta av de vackra vyerna. Jag kan nog aldrig få nog av just det där med havet, segelbåtarna och de snöklädda alperna i bakgrunden, det är en vy som är svårslagen.


Helt klart en trevlig dagsutflykt och det kan ju hända att vi gör om den när det blir varmt i vattnet så man kan leta reda på en liten vik där man kan passa på att njuta av Medelhavet genom att befinna sig i det.

fredag 15 december 2017

Öga för öga tand för tand

"Öga för öga tand för tand" av Mats Ahlstedt är den andra boken om Ella Werner, gärningsmannaprofilerare vid Göteborgspolisen. En psykologisk thriller där Ella får ett mystiskt brev, undertecknat med "L" och den enda hon kan komma på som har ett namn på begynnelsebokstaven L är Leonard, hennes make. Problemet är bara att Leonard omkom i en bilolycka för ett antal år sedan, men ju mer tiden går desto mer övertygad blir Ella att det kanske ändå inte var så. Leonard, som var en känd brottsmålsadvokat, visar sig ha ett antal skelett i garderoben och frågan är vem han egentligen var. Dessutom avlider en läkare av en bilbomb som exploderar utanför hans hem. Frågan är om det kan ha något med Leonard och det mystiska brevet att göra...

Polisen är övertygad om att det handlar om ett terrordåd, men Ella är inte alls med på den idén utan driver sin egen utredning med såväl legala som illegala metoder.

Det här är en bok som tar upp spelberoende, illegalt spel, misshandel, maktbegär och utnyttjande av kvinnor. Det är absolut en helt ok bok, spännande med en handling som gör att man hela tiden vill vända blad. Det som talar mot den är att det är i mesta laget av osannolika händelser, det blir på något vis lite väl mycket av Ellas egna utredning och hennes framfart och hur slumpen kastar henne rätt i alla lägen. Men, som sagt, helt ok.

söndag 10 december 2017

Julmarknad i Mariebergsskogen

Av vissa förklarliga anledningar så var det ett antal år sedan jag besökte en hederlig julmarknad men i år tyckte vi att det var dags. Nu är vi ju på hemmaplan och allt är "som vanligt" igen. Sagt och gjort, på julmarknad skulle vi gå! En av de återkommande julmarknaderna är den i Mariebergsskogen. En park som idag innehåller ett antal olika naturupplevelser, motionsspår samt ett antal gamla byggnader. En perfekt plats för en julmarknad. Nu var det inte bara vi som tänkt tanken utan en stor del av Karlstads befolkning verkade ha fått samma ljusa idé så det tog sin lilla tid innan alla tagit sig in genom grindarna.


Det är i och för sig i många fall bra att vi går mot ett kontantlöst samhälle, men just i det här fallet, med krånglande kortautomater och swischande som inte förberetts i kön utan görs väl framme vid luckan, då kan det ta tid, och det gjorde det!

Väl innanför grindarna så var det så där som julmarknader är mest, det säljs allt och lite till. Lite som en vanlig hederlig marknad med korvar, ost, strumpor, mössor, trasor, godis och en massa annat man liksom har svårt att leva utan.


Nu finns det ju faktiskt julsaker också, annars vore det ju ingen julmarknad. Det vill säga julkransar och små tomtar och annat smått och gott. Naturligtvis kan barnen besöka tomten också. Nu tyckte vi väl kanske inte vi behövde prata med tomten så vi struntade i den kön och vandrade vidare. Det var inte bara till tomten det var kö, det var även lite väntetid för den som ville ha något ätbart i form av korv eller hamburgare.


Ville man däremot ha en hederlig kolbulle så var kön kortare. En kolbulle är gjort på en smet av vatten och mjöl som hälls över små saltade fläskbitar och steks över öppen eld och här såldes som "Värmländska kolbullar". Om de skiljer sig från kolbullar från andra ställen i vårt avlånga land ska jag låta vara osagt, men kanske är det så.


Hur som helst så var det ett trevligt besök även om det alltid blir mer julstämning och myskänsla om det finns lite snö på marken, men den kommer väl den också...

fredag 8 december 2017

Saint-Paul de Vence


En av byarna i bergen på franska rivieran är den kända konstnärsbyn Saint Paul de Vence. Att den är känd som konstnärsby beror troligen på att det var här kända konstnärer gömde sig under andra världskriget då Frankrike ockuperades. Jag läste någonstans att om inte det varit för alla kända konstnärer som hittat hit så skulle inte den här byn varit något speciellt jämfört med övriga byar i bergen.


Om det nu stämmer så kan jag säga att det är nog tur att de kom hit då, för visst känns den lite speciell. Runt själva kärnan ringlar sig en mur och innanför den finns det gott om vindlande smala kullerstensbelagda vägar. Här fanns 2010 cirka 3500 invånare och något säger mig att de under högsäsong får trängas med rätt många fler turister som kommer för att besöka deras mysiga by.


Redan innan man kommer innanför muren så samlas de boulesugna för att inta planen som ligger precis framför en restaurang där man kan inta en måltid eller lite kaffe och samtidigt som man beundrar de skickliga boulespelarna. Och visst kan man fascineras över hur de beter sig för att få det där klotet att hamna precis där de vill, det ser så lätt ut, men så himla enkelt är det ju inte om man säger så...


Efter att studerat dessa precisionskast ett tag var det dags att kliva innanför murarna. Vi var här i november och det var inte speciellt mycket turister så vi behövde absolut inte trängas trots att gränderna verkligen är smala. Här trängs konstgallerier, cafeer, restauranger och små butiker och jag kan tänka mig att det kan bli lite trångt under högsäsong.


Från kyrkogården som agerar viloplats för en del kända konstnärer, bland annat Chagall har man en vidunderlig utsikt över bergen.


Det är lätt att förstå att den här byn lockat många. Att vakna här och sätta sig på verandan för att inta sin frukost med den här utsikten måste vara helt fantastiskt.



Saint Paul de Vence är även en plats där många kändisar har haft eller har sommarhus. Bland annat så hade Roger Moore ett hus här men vilket hus det var, eller om man kan se det över huvudtaget, vet jag inte, men visst finns det stora hus som man kan se uppe från själva stadskärnan.


Att avsluta vår rundtur i bergen med ett glas rosé och njuta av utsikten var helt fantastiskt och jag kan absolut tänka mig att komma tillbaka hit för tid att utforska den mysiga byn mer ordentligt.

tisdag 5 december 2017

En biltur i franska bergen


Under novembers vistelse i Cannes så passade vi på att hyra bil en dag för att utforska de omkringliggande omgivningarna uppe i bergen. Här finns gott om mysiga små byar med medeltida stadskärnor, vackra trånga kullerstensbelagda gränder och murar precis som det ska vara. Vi fick tips om en bra rutt vi skulle kunna roa oss med under en dag så försedda med en liten söt hyrbil, passande för trånga vindlande bergsvägar och en karta med markerade stopp, gav vi oss iväg.


Det blev en resa med många smala mysiga bergsvägar med hisnande vackra vyer och ett antal stopp efter vägen.


Första stoppet blev i parfymstaden Grasse, 15 km från Cannes. Här har det sedan slutet av 1700-talet tillverkats parfymer och man kan besöka parfymmuseer och fabriker, få gratis guidade turer och till och med tillverka sin egen parfym.


Nu är väl inte jag någon stor "parfymkonsument", men jag har läst mig till att det finns i alla fall tre märken som tillverkas i Grasse: Fragonard, Molinard och Galimard. Inget sa mig speciellt mycket, närmare bestämt ingenting, men nu passade jag i alla fall på och fick med mig en doft hem som till och med jag tyckte om. Jag är ju liiite kinkig på den fronten. Jag är en sådan där som väldigt gärna vill ha en god parfym och passar på att testa på flygplatser och det slutar alltid med att jag hittar någon sötsliskig variant som får mig att må illa efteråt, men nu tror jag att jag äntligen hittat något som duger åt mig.


Nästa stopp blev den lilla söta byn Chateauneuf de Cannes för att stilla ett visst uppblossat koffeinbehov. Här blev vi varse en speciell parkeringsmodell a la France och konstaterade att det var en himla tur att vi hade semester. Ägaren till bilen kom i och för sig rätt snart för hon hade ju bara varit och köpt lite bröd, och då är det säkert ursäktat, för vad vore livet utan bröd?


Sedan blev det mer fantastiska vyer och vindlande vägar innan vi så småningom kom fram till den fantastiska  konstärsbyn St-Paul de Vence. Den var så mysig så den förtjänar ett alldeles eget inlägg...



fredag 1 december 2017

Ekorrhjul och glögg

"Long time, no see..." - igen! Jisses vad tiden rinner iväg! Jag har precis konstaterat att november är slut, vilket i och för sig absolut inte gör någonting men frågan är var tiden tar vägen.

Jag har ju plötsligt, hastigt och lustigt, börjat jobba vilket i ärlighetens namn är ett tag sedan det hände senast. I alla fall "på regelbunden basis" och plötsligt kommer jag ihåg hur man känner sig när man masat sig ur sängen sådär okristligt tidigt hela veckan och mötts av det där kompakta mörkret utanför fönstret efter att ha vickat på persiennerna. Den känslan är inte sådär väldigt mysig, men det är väl bara att inse, nu är vi tillbaka och jag ska försöka rätta in mig i ledet och skutta omkring i ekorrhjulet i alla fall i några år framöver, eller...?

För första gången på många år är vi på plats lagom till det är dags att ta fram ljusstakar, stjärnor och andra adventiga saker. Så den här helgen ska vi kontrollera vad som finns och framför allt vad som fungerar. Ni vet den där känslan när man plötsligt kommer ihåg att man ställde in alla ljusstakar i januari med tanken att "jag kommer ihåg att lamporna var trasiga", för vem kommer ihåg det ett år senare? Inte jag i alla fall! med andra ord så är helgens mission utstakad.

Nu är det ju inte bara ljus som ska fram. Vi måste ju se till att vi har glögg också. Lite glögg och pepparkakor hör väl liksom till advent. Nu såg jag att årets glögg har smak av mango och det känns sådär, jag tycker nog ändå att glögg ska smaka glögg, så det så. Visste ni förresten att vi i Sverige dricker närmare sju miljoner flaskor glögg per år? Frågan är om det är gott... Uppgiften har jag hittat på juligen.se och oavsett om siffran stämmer eller ej så är det väldigt mycket glögg som vi tömmer i oss varje år.

Som sagt, dags att göra ett djupdyk i kartongerna där ljusstakar, tomtar, glitter och kulor är nedstoppat lite lagom huller om buller för att se vad som kan vara värt att plocka upp för att lysa upp tillvaron fram till jul.

söndag 19 november 2017

Lite novemberbilder från Cannes

Åter hemkomna till novembermörkret där vi möttes av isiga vindar och nederbörd som förtvivlat försöker likna snö, men som lika snabbt som den landat på marken övergår i någon slags grå sörja. Det är väl bara att inse att det är november, och det är precis så här november brukar vara... Jag hävdar fortfarande att just november är en av de där två stora plumparna han däruppe gjorde då han skapade världen (den andra är fästingen), den fyller liksom ingen som helst funktion... Men nu ska jag inte klaga, vi fick två härliga novemberveckor i Cannes och för att förgylla er murriga novembertillvaro ska jag dela med mig av några bilder från dessa veckor.


Vi har pysslat med lite diverse och fixat lite i lägenheten, i övrigt mest skrotat omkring och haft det jättebra. En riktigt lyxig tillvaro med andra ord.


I vanlig ordning blev det naturligtvis mycket god mat och dryck, vilket är halva nöjet med tillvaron där på franska rivieran. Att bara driva omkring och tillbringa ett antal timmar på någon restaurang efter stranden och njuta av såväl sol som god mat är aldrig fel. Och i just det fallet är det ju väldigt mysigt att ta seden dit man kommer, det vill säga att äta i flera timmar.


Ett antal njutbara morgonpromenader utefter stranden blev det också. Helt underbart! Det var inte sådär väldans varmt tidigt på morgonen innan solen kom fram ordentligt, men trots det så fanns det några tappra själar som var nere och tog sitt morgondopp. Nu tillhörde inte jag de som badade, riktigt så varmt kändes det väl kanske inte, men heller inte helt avskräckande.


Att dessutom vår favoritpub sände fotbollsmatchen mot Italien och att vi lämnade puben gladare är alla italienare (och alla andra som av någon outgrundlig anledning höll på Italien), gjorde ju inte saken sämre.


Förutom allt pysslande och skrotande så blev det även ett par utflykter, men mer om dessa kommer. Just nu blir det bara ytterligare ett par aptitretare så här en dag i november...





måndag 6 november 2017

Tjejhelg med skratt och Lerin, och på väg söderut igen

En härlig helg går mot sitt slut och visst är det skönt att kunna konstatera att det, trots gråväder och regn, har varit en kanonhelg. Att umgås med ett underbart tjejgäng med kamrater man känt i en himla massa år innebär att det blir mycket motionerande av skrattmuskler, och det är något som känns väldigt bra när novembermörkret börjar omsluta oss.


Det har varit en helg som inneburit en hel del såväl bubbel som babbel, stand up-show med Claes Malmberg (ytterligare motionerande av skrattmuskler), en spa-dag samt ett besök på Lerin-museet, och trevligt restaurangbesök. Jodå, allt det där lyckades vi med i lilla Karlstad.


Lerin-museet innebär alltid en trevlig upplevelse och trots att jag varit där flera gånger tidigare så finns det alltid något nytt att upptäcka. Många läckra tavlor finns det! En av de läckraste är nog i alla fall den stora bokhyllan och jag kan inte låta bli att fundera över hur man över huvud taget kan komma på iden att måla en massa pärmar, tidskriftshållare och böcker som inte ens är vackra och lyckas få det till en fantastisk tavla.


Jag är också helt övertygad om att om jag skulle spika ihop en massa träbitar och sätta teckningar i hålen så skulle det troligen inte se speciellt vackert ut, men för vissa bara fungerar det...


Som sagt, en fantastiskt härlig och kul helg, men nu får det vara bra med novembermörker ett tag, nu blir det en ny tur till Cannes, om inte annat för att kunna jämföra novembervädret ;)

söndag 5 november 2017

Vänd dig inte om

"Vänd dig om" är en bok av Tove Alsterdal som handlar om Eva som blir oskyldigt misstänkt på mord på sin före detta man Svante, som knivhuggs till döds en kväll på sin väg hem från affären. Det finns bara en person som skulle kunna rentvå henne, en utländsk kvinna som satt och tiggde utanför affären och som måste ha bevittnat det hela, men frågan är om Eva ska lyckas hitta henne i tid. För att få hjälp i sitt sökande kontaktar hon sin son som hon inte har haft kontakt med på väldigt länge och som dessutom kanske har sina sympatier på exmakens sida.

Parallellt med detta hittar några pojkar benrester i närheten av mordplatsen som visar sig kunna spåras till Beckomberga, det nedlagda mentalsjukhuset. Frågan är om det finns kopplingar och vad som en gång utspelats innanför de stängda dörrarna innan det lades ned och vilka hemligheter som gömmer sig där...

Det låter som en lovande intrig och här finns inlägg i samhällsdebatten då det gäller såväl mentalsjukvård som flyktingpolitik, men tyvärr måste jag erkänna att jag blev aldrig riktigt fast. Jag tyckte boken var rörig och jag kom aldrig nära någon av karaktärerna.

Med andra ord är det ingen bok jag skulle rekommendera, men eftersom Tove Alsterdal har skrivit fler böcker kanske jag kommer att ge henne ytterligare en chans, man vet ju aldrig.

tisdag 31 oktober 2017

Lite ta-bort-kaffe, kanske??


Att språk förändras över tid är ju inget nytt, det sker hela tiden, det är bara att acceptera. Om det inte skulle vara så skulle vi fortfarande stava en massa ord med extra bokstäver, som dufva och hafva och det känns ju rätt bra att det inte är så.


Numer så dräller vårt svenska språk av ord och uttryck som är väldigt influerade av engelskan. Och om man börjar tänka efter är det kanske tur för det skulle kännas lite mystiskt att trava in på fiket och fråga om de möjligen har ta-bort-kaffe att sälja. Att ta med ego-pinnen för att ta en bild under snöbräde-åket skulle även det vara lite konstigt att säga, för att inte tala om att efter åket knalla in på efter skidåkningen-stället och fråga om de har glad timme där...

Frågan är vad man skulle få om man frågade efter en hundpåse på restaurangen...

Hur många är det som flugit och tänker att man visar upp sitt gå-ombord-kort när man går genom grinden till flygplanet? Ordet ekonomiklass är i och för sig ett ord som faktiskt används, men frågan är hur många som använder sig av affärsklass? Erkänn att det låter lite bättre att boka en biljett i business class jämfört med i affärsklass.

Att fråga efter en refillförpackning känns ju faktiskt väldigt mycket bättre än att fråga om det finns en förpackning för återfyllande, eller att gå in och beställa en piercing jämfört med en genomborrning. Att äta rawfood låter ju även det lite häftigare än att leva på råmat. Sedan kan jag inte låta bli att undra hur länge det kommer att finnas några kvar som vet vad en muffins är, numer äter man ju istället cupcakes till kaffet.

Om man skulle vilja grotta ner sig i det här så finns det långa listor med ord som vi adopterat och använder hela tiden, de flesta utan att tänka på det över huvudtaget. och det är faktiskt så att alla ord är inte nya, det finns även uttryck som använts under en längre tid. Det är ju faktiskt så, att jag gissar att det inte är så många som tänker sig att jorden bildades vid den stora smällen, och visst låter det lite bättre (och lite mer spännande) att det handlar om the Big Bang.


Jag ska försöka ge mig här, även om jag har en känsla av att jag skulle kunna hålla på rätt länge, men risken finns att det skulle bli oerhört tjatigt i längden, för de här orden tar liksom aldrig slut. Men har ni inget annat för er i kväll kan ni ju alltid ta en tur till träningslokalen för att ta ett pass på korstränaren och lite kroppspump innan ni går hem och strömmar en film...

Som sagt, jag är absolut av åsikten att språket ska ändras och jag har inget mot det, jag tillhör även de som tror att vi kommer att skriva dom istället för de och dem inom en rätt överskådlig framtid. jag kan även acceptera (även om det sitter långt inne) att vi kommer att godkänna apostrofer på ett icke-svenskt sätt (Svensson's restaurang istället för Svenssons restaurang), men det jag aldrig kommer att vika mig för, det är särskrivningar! Det spelar ingen roll vad någon säger eller hur mycket röda streck det blir i rättstavningsprogrammen, det är skillnad på en mörkhårig sjuksyster och en mörk hårig sjuk syster...