Gröna oaser

Här finns verkligen allt!! Naturligtvis finns allt man kan önska i en storstad och det mesta av det som finns, finns med råge: affärer, höga glashus, många människor, trafik, ljud av alla de slag (inte minst från byggen) etc.

Men något av det underbara med Singapore är att man på nolltid kan  ta sig till kontrasten - hav, palmer, blomsterprakt, stillhet, platser där man kan bara vara och nästan glömma bort att några minuters resväg därifrån finns staden med sina miljoner invånare och allt larm.

Vid ett besök i Botanic Garden är det svårt att förstå att på några minuters promenadvägs avstånd ligger Orchard Road!

 En tur till Chinese garden är lite av "manna för själen", här händer inget, man kan strosa runt i lugn och ro och fundera över det mesta i den takt det behöver funderas över.

 Här finns bonzaiträd i mängder - det ena mer fantastiskt än det andra!

Vet inte hur kul det är att konstatera att man är en oxe, men de kinesiska tecknen finns här allihop och man kan kontrollera vad det är för egenskaper man har, om man inte redan vet det!

 Sedan finns ju alla oaser vid havet (det är ju faktiskt en ö, och då bör det ju i rimlighetens namn vara vatten runt om, det inser till och med jag med mina begränsade kunskaper i geografi!). Här finns alltid någonstans att krypa undan en stund och filosofera. Märk väl att det är enklare att hitta total stillhet under veckorna. Det finns ju faktiskt några av de fem miljonerna singaporianer som inte vill shoppa på helgen!

 Dessa oaser är sköna andningshål för någon som i grund och botten inte är någon storstadsmänniska utan tycker om att sitta på en stubbe i skogen...

                                                          

MRT

Mass Rapid Transit, eller MRT, är namnet på tunnelbanesystemet i Singapore. Ett fantastiskt väl fungerande transportmedel som verkligen gör skäl för sitt namn!

Som de flesta sådana här system går det till största delen under mark, men man får aldrig riktigt känslan av att vara på väg ner i underjorden som man kan få i andra städer. Här finns inga rappliga rulltrappor, inga murriga gångar med doft av fukt och mögel, och jag har väldigt svårt att tro att jag skulle kunna få se en råtta springa omkring på spåret! Inte heller finns ett enda tuschstreck någonstans!

Istället för unkna dofter och känslan av instängdhet så möts man här av att det luktar badhus (de flesta rengöringsmedel  som används här innehåller säkert sådana mängder av klorin så det skulle räcka för att rena ett helt badhus!) och ljusa, skinande, rena kakelväggar. Golvet är naturligtvis också ljust och skinande rent - skam vore det väl annars!! En morgon har jag faktiskt lyckats komma innan det hade hunnit städats på "vår" station, och då fanns det faktiskt lite skräp på golvet... Väl nere vid tågen möts man av glasdörrar som stänger till runt spåren. Enligt rykten beror det på att det inte ska gå att ramla/hoppa ner på spåret. Och det är klart, det skulle väl bli väldigt jobbigt om det hände, för då skulle tidsschemat ruckas!

Var tredje minut under rusningstid (som verkar vara en stor del av dagen) strömmar en käck jingelmelodi ur högtalarna som förkunnar högt och tydligt att "Train is coming, train is coming, start quing now" och det är ju en himla tur, annars kanske man skulle missa att tåget kom... (När det inte är rusningstid kan man faktiskt få vänta upp till hela fem minuter på nästa tåg!) När tåget stannat öppnar sig glasdörrarna och det går att kliva på. Under rusningstid kan det vara väldigt trångt, och men tanke på Kiasu-moralen så vill gärna singaporianen på först, men konstigt nog är det aldrig fråga om något knuffande, och på något vis får oftast alla plats! Och visst går det att klämma in en kärra i en full tunnelbanevagn, bara man vill nog gärna...

Väl på tåget klingar den käcka jingel-rösten ur högtalarna igen men nu med  uppmaningen att lämna platsen "to those in need". Förutom den, så talar också en röst om vilken station som tåget närmar sig plus att det står med rullande neontext i tågvagnen, så det är svårt att missa var man ska gå av. På tågen roar sig de flesta med sina telefoner, i-pods, i.pads och alla andra tekniska prylar man kan tänka sig, om de inte sover förstås och det kan man göra både sittande och stående!

Systemet består av fyra linjer, med tre nya på gång som beräknas vara klara 2020, det går tåg hela tiden med 3-6 minuters mellanrum från tidig morgon till runt midnatt och det är ca 2 miljoner människor som transporterar sig med hjälp av detta system varje dag - och detta på en yta som är mindre än Karlstad kommuns!!!

Det är i  alla fall ett fantastiskt transportsystem, det går hela tiden, det går snabbt och smidigt, inga trafikstopp och man lämnar alltid stationen glatt nynnande på någon trevlig jingel som har fastnat i huvudet "train is coming, train is coming..."

Kiasu och supersale

 Kiasu är ett uttryck som på hokkien betyder "att vara rädd för att misslyckas". Det är ett bra sätt att beskriva singaporianen i allmänhet. Han är jätterädd att misslyckas, att inte vara först, eller det värsta av allt; att missa ett erbjudande, det är nog en av singaporianens största fasa.

Kiasun går igen i många sammanhang. Den finns alltid där, oavsett om det gäller att kliva på tunnelbanan, att vara bland de första att köpa en nysläppt produkt, att alltid utnyttja affärens erbjudande (även om det innebär att du måste spendera £200 innan du får din rabatt!), att köpa en lott, eller i trafiken.

I trafiken märks det tydligt. Där är det jätteviktigt att vara först! Du behöver nödvändigtvis inte ha bråttom, men du ska vara först och absolut inte - och det är jätteviktigt - släppa någon före dig! Räkna med att om du vill byta fil så kommer bilisten bakom dig att göra allt som står i dennes makt för att förhindra att detta sker! 

Ytterligare ett tillfälle där det inte går att missta sig på den singaporianska kiasun är vid en "supersale"! I början av vistelsen här gjorde jag misstaget att försöka tävla med lokalbefolkningen om att hitta de bästa erbjudandena, men det var dömt att misslyckas! Tjorven skulle troligtvis ha uttryckt det i stil med att "Marina, du har inte rätta knycken", för något är det jag inte har! Jag har jättesvårt för att dyka ner i en klädhög och slita till mig plagget i botten för att konstatera att det inte var rätt och då slänga tillbaks det någon annanstans, och detta medan någon stackars förtvivlad expedit försöker hinna med och vika ihop plagg och lägga tillbaks i sin ursprungliga hög. (vilket naturligtvis är ett slags "mission impossible" för innan vederbörande ens hunnit tanken har nästa kiasuiska singaporian slitit till sig plagget i fråga!)

Nu har jag insett min begränsning och håller mig till vanliga normala reor där kläderna fortfarande hänger på sin plats, för så fort skylten med "supersale" kommer upp och kläderna läggs ut på ett bord, då håller jag mig undan!

Restaurang med D.I.Y.

Nu har vi varit på restaurang och lagat vår egen mat! Vi har ätit på "Steamboat" och vi hade inte en aning om vad vi gav oss in i, men bra blev det!

Det är ju något av en gyllene regel att söka upp restauranger som ser välbesökta ut, och precis en sådan hittade vi när vi var ute på vår kvällspromenad med siktet inställt på mat. Vi hittade en restaurang med väldigt mycket folk. Den såg helt ok ut så vi bestämde oss för att äta där. Det visade sig att vi skulle betala först, och sedan var det "ät så mycket du vill" som gällde, alltså en slags buffé. Men det skulle väl inte innebära några hinder, buffé har vi väl alla ätit förut...det var bara att här fanns det några små hinder att komma över. Det ena var de små (!?) språkförbistringar som kan uppstå, och det andra var naturligtvis att vi inte visste vad det var vi skulle äta! All heder ska den stackars servitören ha som fick på sin lott att försöka förklara för dessa lätt förvirrade varelser hur de skulle bete sig. Han fixade detta på ett ypperligt sätt, med en stor portion tålamod och ett leende på läpparna (fast det kanske fanns en anledning till leendet!).

Vi fick i alla fall klart för oss att vi kunde plocka till oss allt möjligt som vi sedan skulle ha i en soppgryta på bordet, vi kunde även ta kött av olika slag och få grillat. Detta gjorde vi, och insåg inte förrän det var för sent att det där med kött tog vi på alldeles för stort allvar. Det visade sig ju finnas precis hur mycket annan mat som helst! Det var alla möjliga sorters skaldjur, fisk, grönsaker, svampar, tofus, sushi, japanska fiskbullar av alla de slag, ris, nudlar, såser, efterrätter.....

Nåja, vi var hungriga och gjorde väl som vi brukar, tog till oss mat, hällde ner allt i soppgrytan och åt och njöt, för gott var det! Men eftersom vi åt som vi västerlänningar har en tendens att göra - för fort - så blev det stopp rätt snart! Det var alldeles för mycket godsaker som vi missade just på grund av detta. Men nästa gång, för fler gånger blir det, då vet vi hur vi ska göra, då minsann ska jag smaka allt det där som jag inte fick plats med den här gången...

Det kalla Singapore

Jodå, det är kallt i Singapore - i alla fall om man är inomhus! Det är vid tillfällen då man vet med sig att tid ska spenderas inomhus, det är då man måste fundera över klädsel.

Ute är det alltid varmt, det finns aldrig någon anledning att ta på sig mer kläder än ett linne och kortbyxor. Sol eller regn spelar ingen roll, det är varmt ändå. När det börjar dra kallt åt benen vet man att man precis passerar en dörröppning som leder in någonstans. Ska man tillbringa en dag med att shoppa är det en bra idé att  klä på sig lite mer än vanligt, för det blir kallt efter ett tag. Att gå på bio utan tröja eller sjal att linda in sig i är dömt att misslyckas. Utan detta är man som en isbit efter halva filmen, och hur kul är det?

Det här är verkligen luftkonditioneringens förlovade land! Frågan är hur kul det är att sitta på ett kontor där man måste ha tjock tröja för att stå ut. Men det ska vara kallt! Det är nästan så att ju kallare, desto bättre. Det är inte utan än att man kan fundera över hur mycket ström det går åt till att kyla ner ett land jämfört med att, som vi gör, värma upp ett land.

Det är det som det handlar om, att hålla landet kallt! Och inte bara inomhus! Nöjesområdet Clarke Quay har "byggts in" med tak av jätteparasoller samt enorma jättemonster i någon slags järnkonstruktion som öser kalluft över hela området. Så här kan man till och med se asiater sitta utomhus och äta utan att behöva vara rädda att bli för varma. Det är väl bara vi västerlänningar som faktiskt vill sitta uta och bli varma. I min värld är det jätteskönt att sitta ute utan vare sig filt eller infravärme, och när detta äntligen går, så vill jag ju inte att någon ska ösa kalluft över mig!

 Kalluftsmonstren i Clarke Quay

Little India

Att komma till Little India är lite som att komma till en annan värld. Det är en liten ö av kaos mitt i det så välordnade Singapore. Här finns människor, bilar, färger, dofter, ljud, allt i en härlig röra.

Redan innan man hinner ända upp till toppen av rulltrappan på tunnelbanestationen möts man av den indiska kryddoften. Det är curry, garam masala, spiskummin, koriander, ingefära, anis och en massa andra kryddor som tillsammans ligger som en doftridå över hela området. Kryddor som man kan köpa i de flesta grönsaksstånd, där det även finns frukt och grönsaker i mängder.

Väl framme vid Serangoon Road, som går genom hela området, så möts man av det totala kaoset. Här är trafiken enorm, och till stor del verkar djungelns lag gälla.Ttroligen fungerar den lagen bäst om man tutar varje gång man bestämmer sig för att byta fil! Det finns folk i mängder överallt och att ta sig över vägen är ett äventyr varje gång. Det går naturligtvis att korsa vägen vid trafikljusen, men de finns uppenbarligen inte nog tätt, så många försöker sick-sacka mellan bilarna.

De flesta affärer spelar indisk musik, men eftersom varje affär verkar ha valt egen musik, så hör man hela tiden att det låter indiskt, men man kan inte vara riktigt säker på hur det låter. Något annat man slås av, är alla färger som finns, klara, ljusa och härliga färger på såväl kläder som allt krimskrams. Här är det inte frågan om några murrigt bruna och grå höstfärger inte!

Blommor finns också i mängder! Överallt finns det stånd där det görs blomsterkransar av levande blommor. Doften som dessa sprider omkring sig är underbar. Just nu är det fler blomsterstånd än vanligt på grund av den ståndande hinduiska högtiden "Deepavali" som är ljusets högtid, och en slags indisk nyår. I samband med detta är det extra marknader med ännu mer färglada inslag än vanligt. I och med denna högtid flödar också hela Little India av ljus, vilket gör det väldigt speciellt efter mörkrets inbrott.

Med andra ord så är en utflykt hit ett ypperligt tillfälle att testa alla sinnen, och förutom dom ovan nämnda, så är ju även smaken ett bra sinne att använda sig av här, under förutsättning att man tycker om indisk mat...

Möte med en singaporian

Nu har jag träffat en av dom där som nästan inte finns, en arbetslös alkoholist (?). Närmare bestämt så syns dom inte, och det som inte syns finns ju inte, eller???

Det var under en av "Marinas fotografiska expeditioner" detta möte ägde rum. Mitt under mina allra djupaste funderingar över vilken vinkel jätteparasollerna i Clarke Quay gjorde sig bäst, tassade det upp en liten man vid min sida och började prata. Jag lovar att han var verkligen liten, jag var tvungen att böja nacken i en för mig mycket onaturlig vinkel, dvs nedåt, när vi pratade!

Han började med att prata om hur Clarke Quay sett ut innan det blev nöjeskvarter, på den tiden då det varit lagerbyggnader. Samtalet fortsatte med hur Singapore växer hela tiden, hur det blir fler byggnader och mera människor. Han pratade om familjelivet och gjorde jämförelser mellan öst och väst. Han berättade att  han var arbetslös, att han hade varit gift men aldrig lyckats få några barn, och numer var skild. I handen höll han en plastkasse som innehöll en öppnad ölburk, och det förklarade han lite generat med att han "brukade dricka sådana för att lugna ner sig".

Han pekade på andra sidan av Singapore River, upp mot Fort Cunning Park, och sa att han brukade sitta där i skuggan under ett träd för att det var så lugnt och skönt. Riktigt varför han tagit vägen från lugnet i parken ner till folkvimlet på Clarke Quay fick jag aldrig riktigt reda på, men han kan ju ha varit pratsjuk. Vid det här laget hade jag uppfattningen om att det var en väldigt gammal man som stod mitt emot mig, så döm om min förvåning när han berättade att han var 53 år. Men det är klart, man kanske blir väldigt gammal i ett land som har en medelålder på 36 år! Förvånansvärt nog pratade han bra engelska, och var ganska lätt att förstå. Men det kan jag ju säga, att vi hade definitivt inte samma uppfattning om hur stor "comfort zone" man ska ha. Det kändes som om han tänkte krypa upp i knät på mig trots att vi stod upp!

Det var ett såväl trevligt som spännande och oväntat samtal , men när han föreslog att jag skulle följa med till parken och sitta under ett träd en stund tyckte jag att det var dags att avsluta samtalet och fortsätta fundera över rätt fotovinkel!