Så meningslöst!!

Så har det hittat till oss, det där meningslösa våldet som bara händer i andra delar av världen. Ni vet, i länder som USA, Asien eller i något "diffust krigshärjat afrikanskt land".

Ända tills igår har vi mer eller mindre trott att vi skulle vara förskonade från såväl bomber som vettlösa galningar med skjutvapen! Här kunde det inte hända, och det känns fortfarande så osannolikt, så det är svårt att förstå att det verkligen har hänt.

I ganska exakt i ett dygn nu, har det obegripliga och fullständigt meningslösa våldet krupit under skinnet på oss alla med hjälp av nyhetssändningarna från Norge. Det är så oerhört fasansfullt det som inträffat, så jag tror inte att jag varken kan eller vill förstå att det har hänt. Och frågan är om man någonsin kommer att göra det...

Något att leva efter?

Jag blir så glad när jag ramlar över sådana där bra citat som någon har sagt någon gång . Den här gången har jag snubblat över något som en dansk diktare ska ha sagt, och som känns bekant på något vis...

Det är bara den som går vilse som finner de nya vägarna.
(Niels Kjaer)

Fritidsnöje eller total idioti?

Jag vet att jag har nämnt det förr, men jag måste få säga det igen: Det kan inte finnas något mer mysko släkte än golfare (underteckad inbegripen!).

I natt vaknade jag av ett mycket ihållande smattrande på sovrumsfönstret, och åtskilliga millimeter senare, när väckarklockan började föra oväsen, vad gör jag då? Jo, istället för att helt enkelt konstatera att regnet fortfarande strilar från en otroligt jämngrå himmel och krypa tillbaka under det varma sköna täcket, så skuttade jag upp och iklädde mig full regnmundering och tillbringade hela förmiddagen på golfbanan!

Nu skulle man ju kunna tro att jag skulle ha varit ensam ute i detta väder, men eftersom det nu är golfare vi pratar om, så var vi en hel hög med lika dumma personer, som samtliga valt bort en varm säng med en kopp kaffe och en morgontidning till förmån för en klassvåt golfbana... visst kan man fundera över vad det är för fel på alla dessa människor.

Men, men, av någon outgrundlig anledning så är det himla roligt, och frisk luft får man ju i alla fall...och det händer ju faktiskt att solen skiner också...

Saltkråkesommar

 Idag har jag lärt mig ett nytt uttryck: "Saltkråkesommar". Det ska vara den idealbilden av sommar som många av oss har. Ni vet, sol, bryggor, sjöbodar, mycket bad och en himla massa glada människor. För att inte prata om den obligatoriska bryggdansen till dragspel och solnedgång i havsbandet!

Det är ju rätt fantastiskt att bilden av just Saltkråkan är den som fladdrar för näthinnan på så många människor, trots att det faktiskt är nästan 40 år sedan det sändes första gången. Men vem kommer inte ihåg hur Tjorven väckte farbror Melker ur sin hängmattesömn med sitt "Farbror Melker, vet du vad?", eller hur den tandlösa lilla Stina störde stackars metande Pelle med sina historier om "hemma på vår gata i stan".

Här lyste solen nästan alltid, och om det skulle råka regna, så hade alla lika roligt i alla fall. Barnen tog ekan och rodde iväg till någon kobbe och hade picknick, kärleken spirade för den unga, snälla och söta Malin på bryggdansen och farbror Melker badade med kläderna på...

Det här är så här vi vill tro att den ideala sommaren är. Lite spännande är det ju, speciellt med tanke på ,att det är väldigt få av oss som verkligen har upplevt sommaren på det sättet - även om vi vill!!

(Nu hade jag tänkt sätta in några härliga sommarbilder från Saltkråkan här, att titta på och bli nostalgiska över, men det misslyckades totalt, så ni får faktiskt tänka er de bilderna själva!!)

Maskarna på Carmine Street

Nu har jag läst ytterligare en bok av Håkan Nesser, denna gång med titeln Maskarna på Carmine Street.

Här är det ett par som fått sin dotter bortförd för ett och ett halvt år sedan och flyttar till New York, han för att skriva, hon för att måla och kanske för att försöka bearbeta sorgen efter sin dotter och försöka hitta tillbaka till varandra.

Det går väl lite si och så med allt det där, inget fungerar väl egentligen som det var tänkt. Istället glider de längre ifrån varandra, hustrun börjar uppträda mer och mer konstigt och verkar ha sina egna teorier om dottern, vilka hon inte delar med sig av.

Fadern, bokens berättare, får bearbeta sin sorg själv, samtidigt som alla mystiska händelser som har att göra med hustrun gör att hans frustration över deras situation bara växer och blir större hela tiden ända fram till det (i alla fall i mitt tycke) något abrupta slutet.

Jag var inte speciellt förtjust i boken, även om språket är fantastiskt och miljöerna är väldigt läckert beskrivna. Men, tyvärr, det är inte en bok som jag skulle vilja höja till skyarna...

Regn med soffmys

Så kom regnet och kylan som tidningarna har förberett oss på senaste veckan! Himla tur att de har det, förresten, för tänk om vi hade blivit överraskade, vad hade hänt då? Ja, troligtvis hade vi väl både frusit ihjäl och drunknat eftersom vi har så få byggnader som står emot regn och kyla...

Nej usch, vad jag kände mig hemsk och sarkastisk nu - det som är så väldigt olikt mig...eller kanske inte ändå!

Men ni måste väl ändå hålla med om att kvällstidningarnas löpsedlar, speciellt sommartid, handlar oerhört mycket om just väder. Fast lite variation kan det ju vara: "Nu kommer värmeböljan!" eller "Regnkaos i hela landet!" Ja, ja, om man blandar och ger nog mycket så blir det väl rätt förr eller senare.

Tidning eller inte, idag har det i alla fall regnat hela dagen och det är väl synd att påstå att det varit varken varmt eller skönt och eftersom inte solen skiner, så är det ju legalt att vara inomhus. Ibland kan det faktiskt vara rätt skönt det med, så nu tänker jag faktiskt sjunka ihop i ett soffhörn med en bra bok i högsta hugg, så det så!

Skogens gula läckerheter

Jag älskar att gå på jakt efter de där underbart goda gulingarna som börjar ploppa upp lite här och var i våra skogar nu - kantarellerna!

Det är så mysigt att ströva omkring i skogen, omgiven av fågelkvitter, och leta efter dessa gula läckerheter. Jag tycker inte om att plocka bär, det tycker jag är jättetråkigt, men svamp däremot, det kan jag leta efter hur mycket som helst.

Jag vet inte, men det finns säkert någon slags bokstavskombination för detta, att inte kunna gå i en skog utan att ha näsan i mosshöjd och konstant leta, och alltid ha med sig något i svampväg hem. Det måste inte nödväntigtvis vara kantareller, det finns många fler läckra matsvampar, men just nu är det mest de gula som lyser upp tillvaron i skogen.

Däremot får jag väl erkänna att det där med fågelkvitter var en lite romantiserad bild av dagens svamputflykt, idag var det mest kråkor som pratade med varandra, men man kan ju inte få allt...