tisdag 6 november 2018

Minnen finns alltid kvar...

Så har "Alla helgonahelgen" passerat med allt vad det innebar. Egentligen är det ingen helg jag någonsin tänkt på som speciell, men just i år blev det lite annorlunda...


November har kommit med buller och bång. När klockan är fem är det så mörkt att det känns som om  det är dags att krypa ner i sängen och dra upp täcket över öronen. (Jag har sagt det förut, och jag vidhåller envist att november är en av de där plumparna han gjorde, han där uppe, när han skapade världen och den andra är fästingen. Ingen av de där två fyller någon som helst funktion!) Just då, när november är som mörkast, är det rätt skönt att tänka tillbaka på den härliga sommaren vi hade.

För visst var det en härlig sommar på alla sätt och vis, den var varm och alldeles underbar. Nu var det inte enbart en underbar sommar, det var också den där sommaren då vi blev brutalt medvetna om hur skört livet är. Det var sommaren då en av våra bästa vänner gick bort. De som har varit med mig ett tag kanske kommer ihåg inlägget om vårt härliga kompisgäng och våra barn. En vänskap som varat i 40 år och som fortfarande finns kvar. På något vis levde vi nog alla i tron att så här skulle det alltid vara, att det var en kedja som för alltid skulle finnas utan brustna länkar. Men så blev det inte, alldeles för tidigt brast det en länk och det osannolika hände, och en av oss fattas oss andra. Det känns konstigt och det är väldigt svårt att förstå. Vi andra har naturligtvis fortfarande varandra, och även om inget blir som förut så har vi i alla fall en enorm uppsjö med fantastiska minnen kvar, och de kan ingen någonsin ta ifrån oss.


Så visst blev det en speciell helg med besök på den helt fantastiskt upplysta kyrkogården och lite tid för eftertanke. Hur det plötsligt känns ännu viktigare än tidigare att leva nu och inte vänta till sen, för vi vet ju inte vad som väntar bakom hörnet, och livet går ju faktiskt inte i repris...

8 kommentarer:

  1. Håller helt med dig om den fantastiska sommaren och november som precis som tisdagar inte har något existensberättigande alls.

    Så trist när en nära vän går bort alldeles för tidigt. Det sätter verkligen ett helt annat perspektiv på allhelgonahelgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tisdagar...tja, de kanske inte heller är något att ha ;)

      Radera
  2. Men om inte november fanns så skulle det vara något annat i stället. Dessutom behöver man ju alltid något som gör att man ska förstå hur bra andra saker är. Visst är november mörk och grå i Sverige men för mig är det också en månad med flera födelsedagar i familjen.

    Förstår att denna Allhelgona blev extra tung för er med den nya frånvaron i ert liv. Det är verkligen sorgligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, november skulle helt enkelt uteslutas, inget annat istället ;)

      Radera
  3. Jag har plötsligt insett att november är riktigt vacker. Faktiskt. Blev förvånad när jag stod ute i det allt mera mörknande dagsljuset att det ÄR riktigt vackert just nu.
    Undrar om vi inte behöver den här "vilan" som november också ger? Eller försöker jag bara intala mig att det är så. Fästingen var nog ett stort misstag, det håller jag med om till hundra procent. Inte förstår jag det här med mördarsniglarna heller? Men vi har alla våra dagar tycks det som :)
    Också här har en gemensam vän till många i vänkretsen lämnat den här världen. Jag förstår så väl vad du skriver så oerhört vackert om, för att inte tala om dina fantastiska foton. Så stämningsfulla, talande.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm...nu tror jag att jag skulle behöva några "käcka novemberinputs" för att förstå det här. Just nu är det för övrigt så mycket november det bara kan bli - mörkt, grått, disigt och inte speciellt charmigt alls!

      Radera
  4. Man inser rätt som det är att livet pågår här och nu. Lätt att glömma mellan varven. Förstår att er saknad över er vän är stor och livet blir inte desamma nu. Men ni har alla fina minnen med er vidare. Just denna helg blir också saknaden än mer påtaglig. En saknad som består.
    November är mörk på många sätt och jag har för några veckor bytt Stockholm mot den spanska sommarstugan. Ocj ljuset är här mer påtagligt. Något jag uppskattar.
    Tankar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med minnen är något som är underskattat! Det blir inte lättare att förstå, men det är härligt att komma ihåg alla härliga stunder som man haft tillsammans. Och att inse att livet pågår här och nu blir väldigt påtagligt!

      Radera