Glitter, glögg och glada miner

Då var årets luciagolf avklarad! Iklädda viss luciautstyrsel i form av diverse glitterbeklädnad och tomtar hängandes lite här och där angjorde ett gäng svenska golfande kvinnor en av Singapores vackra golfbanor under gårdagen. Tävlingsformen dagen i ära var "Texas Scramble", och för er som vet vad det handlar om och är intresserade kan jag tala om att det är en perfekt variant för en dag som denna. För er som varken vet eller är intresserade tänker jag inte gå in närmare på det hela, jag lovar!

För att ytterligare understryka att det faktiskt var lucia och att detta är en väldigt viktig tradition intogs även glögg, pepparkakor och hembakade lussebullar efter nio av de arton hålen.

Nu är det inte helt enkelt att hitta "normalt glitter" i det här landet, utan det handlar mest om glitter i kolossalformat och sådant glitter är lite svårt att placera i håret, så det fick helt enkelt pryda golfbilen. Troligtvis var inte banarbetarna eller personalen på plats helt på det klara med vad det hela innebar. Men några leenden och lätt förvirrade "Merry Christmas" fick vi i alla fall med oss på vägen.

I det drygt 30-gradiga vädret var det väldigt skönt att avnjuta glögg på singaporianskt vis efter halva vägen. Det vill säga med is och lime i, och jag lovar, det är jättegott då det är varmt ute! Att till detta få mumsa i sig lussebullar gjorde dagen perfekt! Under glada rop och skratt genomfördes en jättekul dag som avslutades med lunch och sedvanligt julklappsbyte.

Visst är det bra att vi har sådana där himla kul traditioner att ta med oss, det är ju bara alla andra som har konstiga...;)

The Tembusu Tree och fem-dollarsedeln

Innanför de vackra grindarna till Botaniska trädgården i Singapore döljer sig mycket grönska och härliga promenadvägar samt picknickytor. Här kan det vara rätt trångt om saligheten trots parkens storlek då det drar ihop sig till helg.

Det är en fantastisk park där man till och med kan glömma bort att man befinner sig mitt i en storstad där skyskrapor och shoppingcenter duggar tätt. Förutom alla stora gräsytor, dammar och olika arter av träd och andra växter finns den fantastiska National Orchid Garden med sina dryga 1000 olika orkidéarter.

Allt det här är något som de flesta besökare upptäcker utan problem, men det finns faktiskt något som i alla fall tog mig lite tid att upptäcka (närmare bestämt sisådär sex år), och det är att här finns trädet som är avbildat på fem-dollarsedeln.

Det är the Tembusu Tree och jag har inte hittat någon svensk översättning på det, så om någon vet om det finns ett svenskt namn får ni väldigt gärna berätta det. Det är ett träd som kan bli upp mot 40 meter högt. Det typiska för trädet är dess väldigt låga grenar som sträcker sig uppåt i ändarna. Vilka fantastiska klätterträd det här måste vara! Tänk att få bygga en träkoja i det trädet! Nu är det ju inte tillåtet att klättra i just det här drygt 150 år gamla trädet som är staketomgärdat. Troligen för att förhindra just denna aktivitet. Att trädet är äldre än 150 år vet man därför att det stod här innan parken kom till, så man kan nästan påstå att parken är byggd runt trädet.

Och som sagt, om man inte hittar trädet i Botaniska så kan man alltid hitta det i plånboken.

James Bond och Spectre

Laddade till tänderna med en massa popcorn och en värmande sjal (biosalonger med AC-kyla är inte att leka med!) sjönk vi ner i varsin biofåtölj för att se den 24:e filmen om James Bond, "Spectre", och vi blev inte besvikna. Allt fanns där: biljakter, båtjakter, explosioner, slagsmål på tåg, kärlek och martini.

Att Bond-bruden bär namnet Madeleine Swann visar sig inte vara någon slump, utan hon bär samma namn som kvinnan i Marcel Prousts roman "In Search of Lost Time" ("På spaning efter den tid som flytt") från tidigt 1900-tal. Och det är väl precis vad det är, en slags "Bondfrossa" i gamla händelser som känns bekanta.

Startscenen som är från "De dödas dags-parad" i Mexico City påminner lite (bara lite, men ändå) om strtscenen i "Leva låta dö" där filmen börjar med en begravningsprocession. Sedan radas mer eller mindre bekanta scener från tidigare filmer upp. James Bond blir också påmind om alla som avlidit genom hans väg som agent under åren, och det via ytterligare en bekant karaktär.

Efter de två första filmerna med Daniel Craig i huvudrollen, "Casino Royale" och "Quantum of Solace" var jag lite tveksam och tyckte inte längre det var James Bond på riktigt. Men efter de två senaste filmerna tar jag tillbaka det. Nu är det James Bond som det ska vara, han har glimten i ögat och det är sådär lagom "James Bond-överdrivet". Man har lyckats bra med såväl Q som Miss Moneypenny, båda karaktärerna bidrar till att det lite humoristiska som kännetecknar just James Bond finns där.

Filmens bondbrud, Léa Seydeux, lyfter det hela genom att vara en kvinna med skinn på näsan och med en alldeles egen vilja till skillnad från tidigare filmer. Plötsligt blir det inte bara ett "Bond-ligg" utan det handlar mer om kärlek. Och det utan att den typiska James Bond-känslan försvinner, det fungerar ypperligt ändå.

Med andra ord, om man gillar James Bond är det absolut ingen besvikelse, utan alla ingredienser finns där och man kan lugnt luta sig tillbaka och nicka igenkännande. Det finns scener att le åt och det finns någon scen där man (i alla fall jag) kanske helst vill blunda. Som sagt många igenkänningsfaktorer, det enda som egentligen saknas är nog det välkända "Åh James"...

Och lite fler bilder med kontrast...

Jag är fullt medveten om att det har nämnts av mig säkert ett antal gånger, troligen är det gränsfall till att jag blir tjatig, men det är så fascinerande så det kommer ytterligare en gång (minst!) till.  Jag pratar om alla underbar kontraster som finns överallt när det gäller byggnationen i den här staden.

Det är så härligt att det faktiskt finns en hel del gamla byggnader kvar trots att det smälls upp nya hus hela tiden. Och det är väl inte direkt någon överdrift om jag påstår att de nya hus som dyker upp överallt hela tiden byggs på höjden! Det gäller ju att få in så mycket folk som möjligt på en så liten yta som möjligt...

Att då hitta de där låga, lite äldre, husen inklämda här och där är rätt fantastiskt och det är bara att hoppas att det får vara så, att de får vara kvar.

Nu är det väl som med allt annat, det handlar om pengar. Det är förmodligen lite mer lönsamt att ha fem 25-våningshus på samma yta som man kan ha tre enfamiljshus... och att det skulle vara en möjlig ekvation betvivlar jag inte för en sekund. Ibland kan man fundera på om det är den byggfirma som kommer med lösningen "flest möjliga antal hus på minsta möjliga yta" som vinner tävlingen om att få stå för konstruktionen av nya byggnader.

Även här finns det naturligtvis områden och byggnader som är "K-märkta", men det är nog fortfarande alldeles för många som inte är det och som befinner sig oroväckande mycket i farosonen för att få ge vika för ytterligare något hus som sträcker sig upp mot himlavalvet.

Om inte annat så finns ju "Världen högsta byggnad" fortfarande någon annanstans och på just den listan kommer Singapore rätt långt ner, och så kan vi säkert inte ha det i längden vilket innebär att det finns en del att jobba på...

(Tills det blir ändring på den fronten får man nöja sig med att toppa listan på "värdens dyraste byggnad" med 50-miljadersbygget Marina Bay Sands)

TSF: Singapore - Land of Abbreviations

Nu har jag fått en alldeles lysande idé om jag får säga det själv. Jag har ju sett att det där med teman är lite inne på bloggfronten. Det finns masor med olika teman där man ska lägga ut speciella saker speciella dagar. Nu tillhör jag inte de som har hakat på något tema, utan det blir som det blir, men nu har jag hittat på ett tema åt mig själv!

Jag har bestämt mig för att göra ett helt eget tema som jag tänker kalla ”TSF” (Typiskt Singaporianskt Faktiskt) och det innebär att jag kommer att ta upp något som är speciellt för just Singapore varje fredag (så länge som jag orkar och som jag tycker det är kul, sedan lägger jag ner!). Det kommer att kunna bli allt ifrån byggnader och landmärken till mat, turistfällor, egenskaper och annat smått och gott som jag kan komma på. (Det innebär att det kan komma att bli ett antal små repriser från tidigare publicerade inlägg, men det är smällar man får ta...)

Titeln på ämnet, TSF, är ju rätt typisk singaporiansk den med. Trebokstavsförkortningar är minst sagt väldigt populärt. Ska man ta någon av motorvägarna kan man välja på PIE, ECP, AYE eller BKE. Man kan också välja att åka på CTE,TPE, KPE eller varför inte ta MCE?

Att välja skola åt sina barn kan innebära ett val mellan skolor som GWP, ISS, ACS, AGS, DPS eller varför inte välja NPS eller OFS? Nu finns det väldigt många fler att välja på, men jag antar att det räcker och att ni förstår vad jag menar.

Om man behöver ta kontakt med myndigheter eller statliga verk av något slag kan det vara bra att veta om man ska vända sig till PUB, HDB, CPF, MOH, MOM eller CWO. Ska du kontakta banken kan det vara en fördel att veta om pengarna finns på DBS, UOB, SCB eller UOB.

Listan kan göras hur lång som helst och för den som tycker att just det här kan vara något att fylla ut ramminnet med så finns en förteckning över de flesta förkortningar här.

Och det är ingen sådan där väldans stor överdrift att kalla Singapore för LOA – Land of Abbreviations…

Stalker

”Stalker” är ytterligare en av flera gastkramande böcker skrivna av psedonymen Lars Kepler. Vid det här laget vet väl de flesta som läst någon av böckerna att det döljer sig två namn bakom psedonymen, nämligen paret Alexander och Alexandra Ahndoril.                 

När boken startar möter vi den gravida polisen Margot Silverman som ersatt den förmodade döda Joona Linna. Polisen får en filmsnutt skickad till sig via nätet som visar en kvinna i sitt hem, en kvinna som filmas av någon som befinner sig utanför hennes hus. Dagen efter hittas kvinnan brutalt mördad och eftersom det hela upprepas börjar polisens jakt på en våldsam seriemördare.

För att få hjälp med att lösa morden tar poliserna kontakt med psykologen Erik Maria Bark som även varit behjälplig i tidigare svårlösta fall. Han besitter nämligen en egenskap som man tror kan vara till stor hjälp, han kan hypnotisera. Till undsättning kommer även en sjuk och sargad Joona Linna. Frågan är om dessa ska kunna lösa fallet, en svårt sjuk före detta polis, en höggravid polis samt en tablettmissbrukande hypnositör.

Det här är absolut en spännande bladvändare. Man vill hela tiden veta vad som händer på nästa sida. Kapitlen är korta, vilket gör att den trots sin tjocklek är lättläst. Kanske bitvis väl detaljerad. Jag kanske inte behöver veta exakt hur morden går till och hur blodet skvätter. Sedan får man ha lite överseende med förekomsten av ”supersnutar”, men det är väl en del av det hela.

En bra bok är det i alla fall om man gillar genren. Spänningen och ovissheten håller i sig ända in i det sista och man behöver inte ha läst de tidigare böckerna i serien, även om det kanske kan vara en fördel.

Mer National Gallery

Lite mer från själva utställningarna hade jag ju tänkt bjuda på och det kommer nu. Jag hade ju hela sex våningar på mig där jag kunde irra runt som en vilsen höna i godan ro och titta på det som erbjöds. Nu har jag förstått att jag har missat en del samtidigt som jag har sett andra saker flera gånger, men för somliga av oss (mig till exempel) tillhör det vanligheterna.

I den här enorma byggnaden finns det alltså sex våningsplan med utställningar av olika slag. Här hittar man två fasta som är fördelade på 14 olika gallerier. Här finns mycket av Sydostasiens historia på bild, såväl dåtid som nutid. Mycket som anspelar på de olika krig som förts i den här delen av världen.

Förutom målningar finns också möbler kvar från byggnadens forna dagar och i ett rum kan man gå runt och följa utvecklingen väldigt detaljerat. Om man är riktigt intresserad och har enormt mycket tid till sitt förfogande måste det vara en fantastiskt möjlighet till historieutbildning.

Hittar man upp till de högre våningsplanen finns även "hederliga installationer" av olika slag.

Förutom dessa mattallrikar och flipflops så fanns ett helt fantastiskt skåp fyllt med små glasflaskor varav varje innehöll ett gammalt foto.

Plötsligt dyker en sådan där skylt upp, en sådan som man bara kan hitta här, som varnar "känsliga tittare" för vidare studerande av konsten. Det är ju inte så vanligt just här med bilder som visar känsliga delar av kroppen, så man får väl förstå varningen...

Nu kan jag inte låta bli att fundera över vad som skulle behöva sitta på väggarna för att en dylik skylt skulle dyka upp i Sverige, men det som dolde sig bakom skylten här var bland annat dessa "hemskheter", och glöm nu inte att ni som är lite känsliga bör sluta läsa här!

Sådär, nu har ni fått er såväl lite porr som religonskarikatyrer till livs. (Behöver jag säga att det var betydligt fler än jag som förevigade de här bilderna?)

Förutom alla dessa utställningar så finns det även restauranger och caféer, plus att det i källaren finns en liten egen avdelning för barnen där de dels kan se vad som finns i skogen och dels en avdelning för eget kreativt skapande.

Och som sagt, jag får nog pallra mig tillbaka för att försöka hitta det jag missade...