lördag 18 juni 2016

Livet på landet eller på landet finns ingen likaberättigandeplan

Jag hade någon sådan där vision om att jag tyckte alla var lika mycket värda och att jag var en riktig djurvän, men allt är inte alltid som det verkar...


Vi har ju en liten stuga på landet. En alldeles underbar tillflyktsort där man kan sitta vid vattenkanten och höra vågorna klucka sådär ljuvligt mot stranden, där man kan lyssna på fågelkvitter, se fåglarna jaga insekter och flyga in i holken och mata alla ivrigt väntande ungar och bara njuta av stillheten. Eller...?


Jodå, visst är det så, men om jag behandlar alla levande sommarvarelser på samma sätt? Nej, här får jag erkänna mig skyldig till det motsatta, som sagt på landet gäller inga likaberättigandeplaner!

När sädesärlorna plötsligt började bete sig som om jag var något mycket störande objekt som befann mig i vägen för deras möjligheter att förse ungarna med föda så smög jag mycket försiktigt runt hörnet och satte mig på andra sidan, bara för att liksom...men jag måste erkänna att när det visade sig att jag störde en annan art i vår natur så reagerade jag inte riktigt på samma sätt.


Här surrade det plötsligt små randiga varelser runt mig och vad gör jag då, flyttar mig? Nehej då, efter att ha insett att de gulsvarta hade bosatt sig under altangolvet ringde jag ett samtal som resulterade i utryckning med giftspruta och hur snällt är det?

Nästa anfall mot naturens små var när jag tröttnat på att bli tuggad på av de där sexbenta arbetsamma stackbyggande krypen. Många är de och mycket enerverande är det när de inte kan låta bli att smaka lite på mina fötter varje gång de passerar. Nu tog tålamodet slut och min mordiska sida kom fram och många elaka planer smiddes. Jag vet att stacken bör flyttas på och jag ska göra det i höst när alla milioner invånare har krupit in och gömt sig, jag lovar för jag är helt säker på att de fortfarande kommer att vara kvar då, hur mordisk jag än kommer att vara fram till dess.


Sedan finns det fler sådana där naturens under som jag inte uppskattar speciellt mycket, typ fästingar, och är det någon som har något tips hur jag kan utrota dom tar jag tacksamt emot tips! Jag måste erkänna att jag inte heller uppskattar den läskiga svarta blodsugande varelsen som kröp fram under en sten när jag satt och plaskade med fötterna vid strandkanten, men vad gör man...man kan kanske inte bli av med alla man inte tycker om...


Trots alla mina (troligen fruktlösa försök) att bli av med några av de stickande, bitande och surrande varelserna så är livet på landet underbart. Tystnaden, fågelkvittret och vågskvalpet är fantastiskt. Och att sitta på verandan och äta frukost i pyjamas och titta ut över vattnet är något som är svårt att slå, och det är klart, surrande insekter hör ju dit de också, men någon likaberättigandeplan kommer aldrig att upprättas där!


18 kommentarer:

  1. Jag är nog inte djurvän ut i fingerspetsarna, gillar inte möss eller mördarsniglar, usch!!!!
    Ha en bra helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det där med "djurvännandet" kan faktiskt ha vissa gränser.

      Radera
  2. Haha, jag gillar nog inte alla djur lika mycket heller... Jag gillar iofs inte att döda några djur (inte ens insekter) men jag sopar bort spindlarna och spindelnäten från vår husbåt då och då ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar inte det heller - egentligen - men ibland får det finnas gränser...

      Radera
  3. Säg som så, jag vet varför vi inte har en stuga "in the middle of nowhere". Med tanke på allt sällskap du har/haft så hade jag endast stått ut med sädesärlan. Resten hade gjort mig fullständigt hysteriskt.
    Så "kill them before they kill you" om man säger så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, nu tycker jag ju om "livet på landet" fast ibland kan det bli lite för mycket sällskap av vissa små individer.

      Radera
  4. Oj, så jag känner igen mig.
    På landet finns inget likaberättigande, helt rätt.
    Här gullas det med de flesta men ack så farligt mördarsniglarna och mårdhundarna lever. Sniglarna går åt varje morgon och kväll, bladlössen får sig också en rejäl dust. De invasiva ligger risigt till hos oss, de som stör. Det är skillnad där också. Rättvist är det inte, men här mördas det också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, vem har sagt att livet ska vara rättvist ;)

      Radera
  5. Myror, getingar och flugor kan man gott klara sig utan. Mördarsniglar har vi inga än. Men visst är det gött med sommar ändå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det visst - sommaren är mysig och att det för med sig vissa "olägenheter" får vi väl stå ut med.

      Radera
  6. Vissa djur har man mer tolerans för än andra. Jag har absolut ingen tolerans för svarta änkan-spindlar eller skorpioner. Farliga djur som man skall ha stor respekt för och som jag tar kål på om jag kan. Sedan finns det djur som är jobbiga som myggor men som ju inte utgör någon större fara. Ni har det väldigt fint vid er sommarstuga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, farliga är de inte, men fruktansvärt enerverande!!
      Tack, vi trivs mycket bra där ute i skogen trots alla mer eller mindre välkomna gäster.

      Radera
  7. Visst är det så att vissa av naturens invånare är mindre önskvärda.
    Vi gjorde en stackattack för nåt år sedan och myrorna flyttade.
    Sädesärlorna tycker jag dock är trevligt sällskap när jag klipper gräs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sädesärlor är jättemysiga! Det där med stackattack får nog bli höstens mission.

      Radera
  8. Ja visst är livet på landet helt underbart ändå. :)

    Jag har på min blogg precis gett dig en Award och 11 frågor att svara på. ��
    Direktlänk: http://www.29grader.se/2016/06/the-liebster-award.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då ska jag ta och kika in till dig!

      Radera
  9. Kan inte annat än hålla med!

    Vissa liv är lite mer lika värda än andra lika värda när man ställs inför myrinvasion i skafferiet, så att säga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det...alla naturens varelser har rätt att leva bara behåller sig på sin kant långt bort...;)

      Radera