Vikten av vänskap

Vänner är något man ska vårda ömt och näst efter familjen är de det viktigaste jag har. Vetskapen om att det finns människor som ställer upp och som finns där i vått och torrt är guld värt (minst sagt!). Jag vet att det i min omgivning finns väldigt många jag kan lita på och att vi finns där för varandra.

Alla vänner är naturligtvis speciella, men det finns en klick som är mer speciell än de andra och det är det kompisgäng där vi har känt varandra och umgåtts sedan slutet av 70-talet och det är speciellt! Vi är fem par som lärde känna varandra då och som fortfarande umgås. Vi har bott väldigt nära varandra, och eftersom vi fick barn ungefär samtidigt så har de växt upp tillsammans och även de har fått en väldigt speciell relation tillvarandra.

I den "äldre generationen" bor vi fortfarande kvar och träffas som vanligt, men våra elva döttrar (ja, det blev bara flickor!!) bor lite mer utspritt så de ses inte ofta alls. Vi har försökt några gånger att samla alla, men det är inte lätt. För några helger sedan gjorde vi ett försök och det lyckades nästan! Samtliga utom fyra kunde vara med på vår lek- och korvgrillningsdag i skogen - jättekul! Numer växer ju även skaran som träffas med svärsöner, barnbarn och hundar och det är alltid lika kul att träffa alla.

Den här träffen mynnade ut i en sorts "nostalgiorgie", en sådan där utflykt som vi gjort så många när barnen var små. Packat picknick-korgen och dragit ut i skogen där vi lekt och tävlat tillsammans. Den här gången ratades dock sittunderläggen bestående av tidning i plastkasse och det fanns bara "riktiga doningar" med.

Att dessutom kunna fånga alla på bild och försöka förstå att våra döttrar är flera år äldre än vi var när vi började umgås är svårt men väldigt fascinerande. Så "bara för att" kommer här ett av de sällsynta korten på bloggen med människor jag känner, men den här gången kan det vara värt ett undantag...

Vad vore augusti utan kräftor

Som vi alla vet så har vi ett gäng tillfällen i Sverige då vi ska sitta ute och äta mat oavsett väderlek. Förutom midsommar så är den traditionella kräftskivan ett sådant. Oräkneliga är nog de kräftskivor många av oss sörplat kräftor och huttrat lite då den höstliga kvällsdaggen börjat göra sig påmind.

Årets kräftätning blev dock lite halvfusk eftersom vi intog dessa röda läckerheter på en inglasad balkong. (Något säger mig dock att med alla inglasningar som finns överallt numer så är vi nog inte de enda...)

Visst är det lite kul, det där med traditioner och hur inrotade vi blir. jag menar nu kan man ju får tag i kräftor året om, men hur många av oss kan tänka sig en kräftskiva i mars? Nej, på något vis är det bara så att det ska ske i augusti/september och ingen annan tid på året, då blir det "fel". Det här bottnar i att det fram till 1982 var förbud mot fiske från november till 7/8 kl.17.00. Senare, under åren 1982-1994 så kunde man fiska kräftor från och med första onsdagen i augusti innan det släpptes helt fritt. Jag kan fortfarande komma ihåg hur det låg skynken över frysdiskarna i affären innan det var dags att börja sälja de röda godingarna, och visst var det lite mer speciellt då.

Om vi ska tro på Nordiska museet (och det gör vi ju) så nämndes kräftor för första gången officiellt i Sverige i ett brev från Erik XIV till fogden på Nyköpings slott, där han villa ha kräftor till sin syster Annas bröllop. Då åt man dem inte som vi gör idag, utan det skulle göras kräftfärs, kräftkorv och kräftstuvning och andra varianter som kunde tänkas bli ätbara.

Men visst var det väl tur att det någon gång i början av 1900-talet fanns någon som upptäckte att man kunde äta dem hela och kalla, för annars hade vi ju inte suttit idag och sörplat på dessa läckerheter insvepta i en filt under skenet av en lyckligt leende pappersmåne...

En väska med pengar och fulla silverfickor

Jag vet inte hur många av er som har sett det, men just nu florerar det (igen) ett meddelande, dels på facebook och dels som mail. att nu är det ett ypperligt tillfälle att bli rik! Det är ju  nämligen så att augusti 2014 har fem fredagar, fem lördagar och fem söndagar och det händer ju bara en gång var 823:e år. Det kallas "Silver pocket´s full" av kineserna och då är det läge att bli riktigt rik. Speciellt om man skickar meddelandet om detta vidare, annars vet man ju inte vad som kommer att hända...

Nu är ju frågan om det här stämmer. Jag har försökt att kolla upp det lite och hittade en sida på nätet där någon räknat ut att så är inte riktigt fallet. Det där med fem helger i samma månad händer visserligen inte hela tiden, men definitivt mer ofta än vart 823:e år. Nu är inte matte och siffror riktigt min grej, så efter att ha försökt att förstå resonemanget med veckor och dagar och hur ofta allt inträffar, så gav jag upp och bara tror på resultatet att det händer oftare!

För övrigt finns det ett annat sätt som enligt kineserna och feng shui kan inbringa lite extra klirr i kassan, och det är deras "money bag", vilken är en tygpåse innehållandes mynt och en sådan kan man ju alltid göra sig om man vill ha lite extrainkomst. Klipp bara till ett fyrkantigt rött tygstycke och lägg i nio mynt. Knyt sedan ihop "påsen" med ett färgat band och placera den nära den plats där pengar kommer på ett eller annat sätt. (Om man till exempel får lönebesked med posten kan man med fördel placera pengapåsen i brevlådan eller nära brevinkastet)

Visst känns det bra att inte behöva haka upp sig på vilka månader som har en massa fredagar, lördagar och söndagar, utan bara knyta ihop en liten röd påse och hoppas på det bästa!?

Mysigt...eller inte...

Visserligen uttryckte jag att skulle bli riktigt mysigt att kunna kura ihop sig under en filt och höra regnet smattra mot rutan när jag nu återvände till Sverige Och jag kan fortfarande tycka att det är mysigt att göra så, men nu måste jag säga att jag har myst klart!!

Nu känns det som om regnet smattrat färdigt för rätt lång tid framåt. Fast risken är kanske att det inte blir så. Frågan är hur mycket av denna våta vara det finns som kan fortsätta att ösa ner ovanifrån! Antar att vi bara invaggades i någon slags falsk säkerhet om att vädret skulle fortsätta sådär fantastiskt under hösten också, men det var kanske för bra för att vara sant...

Ok, regnet är bra, och ja, det var för torrt i marken, men när vägar spolas bort och viadukter och källare vattenfylls, då känns det lite som att det är i mesta laget av det där som faller från himlen. Fast blir det bara lite varmt och det slutar regna så kan det kanske bli en fantastisk september i svampskogen, så inget ont som inte har något gott med sig...

Hus i Bulgarien!

Jag har alltid sagt att den dag jag sitter på hemmet och ser tillbaka på mitt liv kan jag mycket väl tänka mig att ångra saker, men då ska jag ångra saker jag gjort och inte saker jag inte gjorde! Nu vet jag naturligtvis att det troligen inte kommer att hålla fullt ut, men så långt det går ska jag i alla fall försöka tänka så. Och lite fanns väl det i bakhuvudet när vi gjorde som vi gjorde i just det här fallet...

Visst var det så att vi åkte till Bulgarien för att ha en veckas semester, och visst åkte vi dit för att hälsa på våra goda vänner som har sommarhus där, men det fanns en anledning till... Nämligen resultatet av ett samtal som innebar ett tillfälle som var svårt att säga nej till, och det hela resulterade i ett husköp i just Bulgarien och Balchik!

Jo då, visst är det så att vi numer kan titulera oss husägare i Balchik. Gissa om det var en spännande resa på många vis, huset hade vi nämligen inte ens sett mer än på bild tidigare, men vi blev absolut inte besvikna. Ett jättehärligt hus mitt emellan den lilla staden Balchik och badorten Albena med en helt fantastisk trädgård!

En trädgård som innehöll blommor i massor, vindruvor, persikor, tomater, gurka, chili, lök, fikon, björnbär, granatäpple...och en hel del mer. Nu är det en himla tur att det finns en "trädgårdstomte", och i det här fallet en sån där bra variant som sköter trädgården med allt dess innehåll. För det första så är jag ju ingen trädgårdmänniska över huvudtaget och för det andra så är jag ju inte på plats för att kunna ta hand om det även om jag hade velat.

Nu ska det göras i ordning och sen får vi väl se vad som händer, hur mycket vi kommer att vara där, eller om det kommer att hyras ut, men en dag kanske vi kommer att tillbringa mer tid där, man vet aldrig... Men som sagt, vi vet inte hur det blir, men det kommer i alla fall aldrig att bli en av de där sakerna som jag ska ångra att jag inte gjorde!

I djävulens sällskap

När det handlar om deckare/kriminalromaner så är nog Peter Robinson något av en favoritförfattare. Hans böcker har det där härliga brittiska lugnet och det är väl något med det som tilltalar mig.

"I djävulens sällskap" är en av ett tjugotal böcker om komissarie Alan Banks som håller till i den fiktiva staden Eastvale i Yorkshire. Här, precis som på många andra små orter som det skrivs böcker om, begås det så många mord att man häpnar över att någon vill bo kvar.

I den här boken är det bland annat en rullstolsbunden kvinna som får sätta livet till. En kvinna som ingen tycks sakna, ingen vet vem hon är eller varifrån hon kommer. Dessutom, någon annanstans, blir en 19-åring våldtagen och strypt efter en glad kväll men sina vänner.

Alan och kollegan Annie får i uppgift att lösa de här morden på varsitt håll, och som brukligt är så kommer naturligtvis frågan upp om de kan ha någon gemensam nämnare? Finns det något i det förflutna som spelar in?

En trevlig (om nu en bok som handlar om mord kan vara trevlig!) bok att fördriva några sommardagar med, eller varför inte några kulna höstkvällar - det går precis lika bra! Och som sagt, jag tycker att Robinsons böcker är ett bra alternativ när det gäller kriminalromaner.

Spela golf i Bulgarien

Bulgarien är inget land som är direkt känt för sin golf. Om en svensk golfare tänker sig en golfresa utomlands så handlar det oftast om Spanien, Turkiet, Portugal eller något åt det hållet (under förutsättning att vi stannar i Europa). Men det kanske är dags att tänka om? Bulgarien är nämligen ett mycket bra alternativ!

Det är fortfarande ett land där inte golfen är speciellt stor, här finns endast ett tiotal banor, och med svenska ögon är ju inte det speciellt många alls. Av detta tiotal så hittar man tre av dem väldigt nära Balchik, Thracian Cliffs, Black Sea Rama och Lighthouse. tre golfbanor varav de två förstnämnda är designade av golfspelaren Gary Player. Nu hann vi bara prova Thracian Cliffs under vår Bulgarienvistelse, men det var en upplevelse!

Enligt beskrivningen så är det "One of the most dramatic courses on earth" och jag kan nog vara beredd att hålla med. Det är en 18-hålsbana som löper cirka fem kilometer utefter Svarta havet med en vidunderlig utsikt hela vägen. Vilket innebär att även om man inte spelar, så kan det vara värt att följa med bara för att få den andlösa upplevelsen som utsikten för med sig.

Här finns inte bara golfen, utan även en privat strand för hotellgästerna dit de blir körda i en golfbil när det suger i bad- och soltarmen.

 

Inte heller känns det helt fel att sätta sig på restaurangen och njuta av vyerna som bjuds till maten.

När det gäller själva golfbanan så är det en par 72 med fem olika tees, svart, guld, silver, vit och grön med längd från 6452m (svart) till 4483m (grön). Med facit i hand så skulle jag kanske ha spelat från grön och svalt lite stolthet, men nu gjorde jag inte det, utan jag valde vit, och det blev kostsamt på bollfronten minsann!

Jag tror att vi räknade ut att mellan oss (maken och jag) gjorde vi nog av med någonstans 15-20 bollar, vilket nog är rekord på den fronten. (Fast vi fick höra efteråt att det sägs att den som går runt med samma boll i 18 hål bör rama in den och sätta upp på väggen!)

Man skulle kunna säga att på de första nio hålen finns det längsta (och största!) sidovattenhinder jag har varit med om! Och förutom det finns här mycket spektakulära hål, eller vad sägs om att stå oerhört högt upp och försöka träffa den där "lilla lilla runda gräsplätten" långt där nere?

Bara att se den välskötta drivingrangen är en fröjd. Inte nog med att den är välklippt, den är också full av välkrattade bunkrar!

Visst är det en fruktansvärt svår och trixig bana och visst gnisslade jag lite tänder under resans gång, men vilken upplevelse! Och eftersom jag är helt övertygad om att det till stor del var hyrklubbornas fel att det inte gick så bra (ett klart understatement!), så är jag helt övertygad om att jag ska göra om det med egna klubbor, och då minsann, då ska det bli så bra så!

Oavsett vad man tycker om golf, så är det som sagt vyer utöver det vanliga, och för er som tycker att ni har förstått ungefär hälften av vad ni läst, så kan jag bara hoppas att ni har uppskattat bilderna.