måndag 22 april 2013

Det fanns en tid innan mobilen...

Tänk att det faktiskt är så - det fanns en tid innan mobiltelefonen! Det är dock lite svårt att tro ibland. Undrar just vad alla tunnelbaneåkande människor gjorde tidigare. Numer vet jag i alla fall vad de gör, och det är inte många som inte roar sig med sin telefon under resans gång.



Det är lätt att glömma bort att det inte är sådär jättelänge sedan telefonen var en apparat som stod på en bänk i hemmet och dessutom satt den fast i väggen! Om man ville vara i fred och prata så var man tvungen att insförskaffa en förlängd telefonsladd och dra med sig telefonen genom huset. Och vi pratar inte 100 år, inte ens 50 år, vi pratar om sisådär 30 år!


För det var ju först under 80-talet de började komma, de där biltelefonerna! För det var vad det var, biltelefoner, de satt ju fast i bilen. Och de som var riktigt hippa, de kunde ta loss sin telefon och bära in jätteklumpen på kvällen. Tänk om man vetat då, att en dag skulle man stoppa den där telefonen i fickan, och dessutom skulle den komma att bli så liten så man nästan inte kunde hitta den. I mitten av 80-talet blev den dock lite lättare, för då fanns det modeller som "bara" vägde drygt ett halvt kilo!


Det är även svårt att tro att 1991 fanns det ca 500 000 stycken i världens mobiltätaste land - Sverige! !992 skickades det första sms:et och vad som hände sen, tja, det vet vi väl... Fast det positiva med sms-skickande kanske kan vara att somliga kommer att utveckla sin förmåga att göra upp emot tre saker samtidigt - gå, tugga tuggummi och skicka sms!



Nu är det ju inte bara så enkelt att det endast är en en telefon längre. Det är kamera, videokamera, bioskärm, bokhylla, almanacka, räkneapparat, spelapparat, dator och om man har tur, kan man även ringa på den! Det har blivit en assesoar och man kan utsmycka den med allehanda olika skal och små smycken, helst så att den matchar kläder och väska.




Visst är det bra att den finns, man kan hålla kontakten med sin omgivning överallt, men det är inte bara positivt. Hur många är vi inte som skickat sms till ungar, eller ringt och inte fått svar, med följden att man genast börjar fundera på vad som hänt. Troligen har man varit (och fortfarande är?) rätt odräglig som mobilägande mor! I övrigt var det kanske lite synd om våra ungar med tanke vad de erbjöds att leka med om de gnällde, jo en käck nyckelknippa istället för, som nu, mammas iPhone.

Frågan är, om det var bättre när man kunde klara sig med att skicka ett vykort från semestern som kom fram efter man kommit tillbaka hem och dessutom förklara varför man inte hört av sig med att "det fanns inga telefonkiosker", eller "de telefonkiosker vi hittade var trasiga"...


(Jag ber om ursäkt för den fruktansvärt dåliga fotograferingsteknik som visas upp här, men det där med att smygfota a la papparazzi är nog inte riktigt min grej...)

16 kommentarer:

  1. Och allt detta har jag varit med om. Utveckling kan te sig rätt overklig när man tänker till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns nästan overkligt om man tänker tillbaka, hur fort det har gått.

      Radera
  2. Köpte min första NMT (som dom hette före GSM)i början av 90-talet. Behövde en för jobbet skull. Den kostade 10.000:- mark. En horribel summa! Och den var så stor att jag var tvungen att köpa ny handväska för att kunna släpa på den. :o)
    Och jag minns att jag skämdes för att svara i den på allmän plats. Man väckte uppseende då...

    Men nu är det annat! Nu är den med mej i vått och torrt och jag kan sitta och "pilla" på den på allmän plats. Tiderna förändras... Men nog funderar jag som du, vad gjorde vi innan mobiltelefonerna...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer ihåg den första vi hade. Det var en telefon som satt fast i bilen och den var verkligen gigantisk!

      Radera
  3. Intressant inlagg! Laste en gang en artikel om att mobilen tagit mycket av var tid da man satt och funderade, filosoferade emedan man numera sitter med FB, mail och spel pa mobilen och inte far den stunden att bara kontemplera! Och minns nar man var ute och reste och kopte telefonkort for att ringa hem! Nu kan man slanga ivag mail, sms, bilder, helt annat satt att halla kontakten! Pa got och ont!

    SvaraRadera
    Svar
    1. När man börjar tänka i de banorna är det nästan lite otäckt, för visst tar tekniken upp mycket tid då man skulle kunna göra något annat...fundera, till exempel.

      Radera
  4. Superintressant och helt sant!! Till och med när jag flyttade hemifrån 1999 var det en riktigt stengammal sak som jag hade. Med antenn! Och det gick knappt att skicka ett sms. Det var nymodigheter nåt år innan, eftersom mamma hade köpt den, men gav den till mig när jag flyttade...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Några antennförsedda saker har vi faktsikt sparat som ligger och dräller i ett skåp, bara för att det är kul!!

      Radera
  5. Tänk, när jag var ca 20-21 reste jag SJÄLV mellan Spanien och Sverige i flera dagar utan att höra av mig hem. Ingen visste exakt var jag var. Det skulle vara otänkbart idag.
    Idag hör jag till dem som släpar mobilen med mig var jag än är. Men mest för att barnen ska kunna ringa om de har problem eller för att själv kunna ringa om t ex bilen pajar.
    Under helgerna vilar mobilen mest, tack och lov.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som du säger, det är svårt att tänka sig något liknande idag. Men de hade väl inget val...

      Radera
  6. Som med allt annat är det på gott och ont. Gillar din mening. Har man tur kan man även ringa på den. Ofta älskar jag att vara eller spela riktigt anti mot tekniska nya saker. När det gäller småbarn spelar jag inte. Tycker det är fel någonstans när fyra-femåringar ska leka med senaste modellen. Själv stänger jag av eller glömmer att sätta på min antika modell. Men jag vill verkligen att det ska gå att nå döttrarna när de är ute senare än vanligt. Tänker jag tillbaka skulle jag älskat att ha haft en egen nalle när man bodde hemma. Smyga in på rummet om någon söt tjej ringde. Eller det hände något annat trevligt bus. Ringa någon mitt i natten. Jag är med andra ord inte rättvis i mina tankar om ämnet :) Tycker dock det är lite läbbigt att många inte verkar kunna leva utan sin leksak.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också väldigt kluven, men jag försöker acceptera världen som den är, det är ju ingen större idé att sträna mot.

      Radera
  7. Det är otroligt vad fort det gått, och hur man glömmer! En stor skillnad blev ju när man gick från bärbar telefon, till att faktiskt ha en liten dator med sig. Förut läste jag böcker på bussen. Nu sitter jag och knappar som alla andra. Blir väl helt illitterat på kuppen ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tillhör de som fortfarande använder kontantkort och inte har uppkoppling överallt så på bussen får jag vackert klara mig utan...men man är kanske inte sämre än man kan ändra sig, så en dag sitter säkert jag också där och knappar på min telefon.

      Radera
  8. Det är lika här. Många står och går hukande med mobilen i hand, ögonen på den och tummarna som hela tiden tar fram nya sms och bilder eller vad det nu är. Det kommer att bli både förändringar i nacke och tummar för de som använder telefonen mest. Fast värst är väl de som cyklar och pysslar med telefonen samtidigt. Det fungerar inget vidare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Plötsligt känns det som om alla tror sig ha hur mycket simultanförmåga som helst.

      Radera