Svenska hemlisar

Det sägs ju att "inget ont som inte har något gott med sig" och det kan man väl säga om den här sommaren. Allt regnande har ju gjort att svampen växer så det knakar. Nu är väl i och för sig det bara gott om man uppskattar att leta svamp, men det är ju trots allt rätt många i vårt avlånga land som roar sig med detta ibland, varav jag är en.

Just det här med svamp, främst då kantareller, har något magiskt över sig. Att ha sitt eget kantarellställe i skogen är väldigt speciellt och bara möjligen den man tycker extra mycket om kan får reda på var det är.

Annars är ju det en av sakerna man inte frågar, nämligen var någon har hittat sina kantareller. och om man skulle drista sig till att fråga, så får man något svävande svar tillbaka att det är "borta vid åsen" eller något liknande. För att vara helt på den säkra sidan att vederbörande inte hittar dit så har man innan man svarar säkerställt att "borta vid åsen" innefattar ett område av sisådär två kvadratkilometer. För tänk om någon skulle hitta till mitt kantarellställe!

Nu finns det faktiskt riktigt bra kamrater som berättar, eller kanske till och med visar, sina fyndplatser, men då inträder ytterligare en oskriven regel. nämligen den att man går inte ensam tillbaka och vittjar någon annans kantarellställe! Och skulle man mot förmodan göra det så gäller det att det är vid en tidpunkt då man absolut inte riskerar att bli ertappad. Plus att man efteråt behöver brottas med ett mycket dåligt samvete, för just det gör man bara inte som regelrätt svensk! För tänk bara känslan när sedan kompisen kommer och berättar att någon redan plockat alla gula läckerheter och du måste stå där och hålla med om hur hemskt detta är samtidigt som du vet varifrån alla nyinfrysta kantareller kommer från...

Nej, det är bara att gå ut i skogen och leta reda på dina egna fyndplatser och hålla dem hemliga och njuta av att det bara är du i hela världen som hittar just till de platserna...