Himlen är alltid högre

"Himlen är alltid högre" handlar om Nathalie Svensson, en frånskild psykiatriker som bor i Uppsala. De helger hon inte har hand om barnen drar hon till Stockholm och ”lever livet”. Det innebär en hel del olika förbindelser och när en av dessa stämmer möte med Nathalie resulterar det hela i att hon blir vittne till hur mannen hon skulle träffa blir brutalt mördad. Och det på samma sätt som hennes dåvarande pojkvän, 10 år tidigare, miste livet.

Eftersom hon även är verksam inom rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp börjar hon rota i det hela, och frågan är vem hon kan lita på och vem hon inte kan lita på…

Jag tyckte mycket om Jonas Moströms ”Hjärtats mörker” och såg fram emot att prova ytterligare en bok av samme författare. Här handlar det inte om de två kamraterna, polisen Axberg och läkaren Jensen, utan det är första boken i det som ska bli en ny serie böcker.

Jag måste dock säga att jag tyckte bättre om den förra och jag är inte helt säker på att jag kommer att fortsätta se hur det går för Nathalie Svensson och det trots att slutet definitivt påvisar att det kommer en fortsättning. Jag blev nog mer irriterad över det sätt boken slutade istället för att bli sugen på att ta reda på hur det kommer att gå…

MRT och tuggummi

För att haka på lite där förra inlägget slutade, så kan jag berätta att här finns för närvarande fem tunnelbanelinjer, fördelade på ungefär 150 km och drygt 110 stationer. Det är i och för sig kanske inte sådär väldans mycket, men om man betänker att det hela rör sig om en yta som är ungefär 4x7 mil (mindre än ytan på Karlstads kommun!) så känns det genast lite mer. Tågen går med 1-2 min. mellanrum under rusningstid och kommer man någon annan tid på dygnet och har riktig otur kan man få vänta så länge som upp till sex (!) minuter. Med tanke på att det varje dygn är i runda slängar 2.7 miljoner människor som förflyttar sig på det här viset är det troligen bra att tågen går rätt ofta.

Tunnelbanan, som här heter MRT (Mass Rapid Transport), invigdes 1987 med en sträcka på 6 km fördelad på fem stationer, och tanken är att den till år 2030 ska ha växt till åtta olika linjer som ska täcka 360 km av ön. Förstår ni min oro över att ön kommer att sjunka? I min värld kan man inte bygga så mycket tunnlar på en så liten yta och tro att det ska fungera! Inte nog med det, vissa av de nya linjerna byggs dessutom på "reclaimed land" (landmassor som använts för att göra Singapore större!). Hur säkert känns det? Ja, jag vet att de som konstruerar allt häromkring troligen vet vad de gör, men ändå...

Något av det mest fascinerande ändå men tunnelbanan är att i alla nedgångar är kaklet skinande rent och det doftar renare än i ett badrum! Här får man aldrig känslan av att man försvinner ner i en mörk och murrig gång med hjälp av en rapplig rulltrappa, nej det är ljust och rent. Ofta är väggarna dessutom fyllda med konst av något slag, gärna i små mosaikformationer. De nyare linjerna har inga väggar som täcker fönstren längst fram heller, så i de förarlösa tågen kan man stå längst fram och låtsas att man är på tivoli för det känns lite som att åka spöktåget, bara med den skillnaden att man får hoppas att det inte hopar fram något skelett efter vägen.

Appropå renlighet, kan jag ju berätta att det är egentligen tack vare - eller på grund av - tunnelbanan som det inte finns tuggummi i Singapore. Tuggummi är förbjudet och får varken säljas eller föras in i landet. 1987, då tunnelbanan startade, fanns det nämligen personer som roade sig med att fästa tuggummi över sensorerna till dörrarna, vilket innebar förseningar i systemet. Sagt och gjort, problemet löstes på singaporianskt singaporianskt vis, så från och med 1992 är det totalförbud för varan i landet. Och det är den enkla anledningen till att det inte finns tuggummi på gatorna i Singapore.

Bara för att det är kul ska ni avslutningsvis få lite kuriosa över tuggummit:

- Har funnits sedan forntiden, då i form av någon slags blandning byggd på kåda.

- Dagens tuggummi "uppfanns" av amerikanen Thomas Adams på 1880-talet.

- 1962 såldes 300 000 ton i USA.

- Toy var nordiskt. Det grundades 1934 och upphörde 1998.

- 1928 kom bubbelgummet som man kunde blåsa bubblor med.

- Ett populärt försäljningsknep var att sälja fyrkantiga tuggummin tillsammans med olika bilder. (Någon     mer än jag som kommer ihåg 60-talets pussel av "Monkeys" som man skulle samla på?)

- Wrigleys grundades 1891 och finns fortfarande!

En byggarbetsplats i mastodontformat

Ibland känns det som om vi bor mitt i en byggarbetsplats som aldrig blir klar. Det byggs hela tiden och det finns alltid höga plåtavspärrningar och koner i vägen. Just den biten känns lite trist och det innebär ju också att det aldrig är riktigt tyst, för det pågår alltid något någonstans.

Där vi bodde då vi först anlände hit byggdes det runtomkring oss i tre år och då det äntligen blev tyst så flyttade vi! Då vi kom till nya lägenheten var det rätt lugnt, inga byggen mer än lite allmänt rotande runt omkring. Lite asfalt som nödvändigtvis måste brytas upp på lördag morgon och sådant där annat käckt, men för ett tag sedan drog det igång på riktigt.

På granntomten fanns det väldigt mycket mark och lite byggnader, så ner med det och gör plats för något annat! Den här gången ska det inte byggas nya hus, utan nu är det en ny tunnelbanestation som ska till. En helt ny linje är på gång, och bortsett från att det är ett bygge som kommer att pågå ett tag, så är det lite spännande ur den synpunkten att Singapore är ju inte så stort och här finns redan fem olika linjer vilket naturligtvis betyder ett antal tunnlar under marken. Frågan är hur många tunnlar kan man bygga innan ön blir underminerad och sjunker!?

Det där med byggen är annars rätt intressant för det borde ju bli rätt skitigt med tanke på all tung trafik som far ut och in på alla byggnadsområden. Men glöm nu inte att vi är i Singapore. Det är ju som bekant ett land som är känt för sin renhet och då kan man ju inte låta några små byggarbetsplatser förstöra detta rykte, eller hur? Lösningen på det är ju egentligen rätt enkel, man låter helt enkelt spola av hjulen på lastbilarna innan de kör ut på vägarna! Ingen lera på vägarna här inte, det kan ju innebära att bilarna blir smutsiga - hemska tanke...

Själva stationen är beräknad att vara klar i slutet av nästa år och etapp ett av tunnelbanelinjen under 2020 och det känns väl rätt ok med tanke på att det tog ett år att bygga en rondell "hemma på vår gata i stan"...

Operation Napoleon

Ytterligare en ny bekantskap i författarvärlden, nämligen den isländske Arnaldur Indridason. Hans bok ”Operation Napoleon” börjar med att ett flygplan störtar i slutet av andra världskriget och försvinner ned i den isländska glaciären. 54 år senare är det någon som hittar planet igen, och det visar sig vara ett plan med hemligheter. Hemligheter som somliga inte skyr några som helst medel för att de ska så förbli.

I berättelsens centrum står systern till en av de pojkar som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och hon gör allt (och lite till) som står i hennes makt för att avslöja den hemlighet som är anledningen till alla fruktansvärda händelser.

Ett tag kändes det som om jag kastats tillbaka till den tid i mitt liv då jag med glädje läste Alistar McLeans böcker, och på något vis känns det som en blandning av hans böcker och dagens deckarförfattare. Det var en bok som jag uppskattade och en riktig bladvändare. Nu ska det kanske tilläggas att det är mycket i boken som känns väldigt osannolikt, men ibland gör inte det så mycket. Eller så är det helt enkelt som en av karaktärerna säger: 

There´s no such thing as truth, Kristin, if ever there was, no one knows the answers any more and few even care enough to ask the questions.

Man vet aldrig...

Hur som helst så har tydligen denne författare även skrivit deckare, och den här boken gjorde mig i alla fall så nyfiken så jag kommer att försöka mig på även någon av dessa.

Cloudspotting på 56:e våningen

Att det finns gott om platser att beundra utsikten från i den här staden är minst sagt ett understatement. Och nu har jag hittat ytterligare en sådan.

Utefter den mest berömda shoppinggatan, Orhard Road, ligger ett antal shoppingcenter, det ena större och häftigare än det andra. Ett av de nyare, Ion, är ett sådant som egentligen innebär en mardröm för en person med total avsaknad av lokalsinne - alltså för en sådan som jag! Jag lyckas alltid gå vilse när jag är där, men ofta så slutar det ju med att man hittar nya delar. Och de där "nya delarna" verkar aldrig ta slut...

Det finns naturligtvis inte bara affärer (vem har påstått att ett shoppingcenter nödvändigtvis bara behöver innehålla sådana?), utan man kan hitta allehanda annat också. Nu ska jag inte gå in på det i detalj, men jag kan ju i alla fall nämna att förutom de runt 400 affärer och restauranger som inhyses här, så finns även cirka 500 kvadratmeter galleriyta där man kan gå runt och titta på olika utställningar.

Men nu var det ju inte det som det här skulle handla om, utan det var det som finns högst upp i byggnaden! Från galleriområdet på fjärde våningen, kan man nämligen ta hissen till 56:e och hamna 281 meter upp i luften.

Singapores högsta punkt. Berget(?) Bukit Timah med sina modiga 163 meter över havet.

Det här är världens andra officiella "molnstuderingsplats" (på något vis så låter "cloudspotting area" bättre), vilket jag inte ens visste existerade, men man upphör ju aldrig att lära sig. På en jätteyta kan man gå runt och se Singapore från ovan samtidigt som man kan läsa sig till vilka olika moln man kan hitta om man nu tycker det är kul att lära sig något sådant.

När man sedan har fått nog av vacker utsikt kan man som vanligt hitta en plats precis intill där man kan ta sig något svalkande att dricka, eller en matbit samtidigt som man fortsätter beundra utsikten. Troligen inte någon av stadens billigare platser att äta och dricka på, men den delen är ju liksom frivillig...

Samtliga bilder är tagna genom något skitiga fönsterrutor, så kvalitén blir därefter sorry! Men det är kanske så, att fönstren på den höjden inte tvättas så ofta...

Visning pågår

”Visning pågår”, en deckare av Sofie Sarenbrant, är den tredje i en serie om polisen Emma Sköld. Jag har inte läst de två tidigare i samma serie, men det är absolut inget måste, det var inga som helst problem att hänga med i svängarna ändå.

Morgonen efter en husvisning hittar en dotter sin pappa brutalt mördad och det som använts är en av familjens köksknivar. Det finns ingen misstänkt, och det enda som skulle kunna rentvå mamman i familjen är dotterns vaga antydningar att en främmande person varit inne till henne under natten. Har någon stannat kvar efter visningen, och i så fall varför?  

Det här är ingen bok som imponerade på mig. Jag har svårt att sätta fingret på varför, det kan ha varit karaktärerna som kändes överdrivna utan att man kom dem in på livet,  eller om det var att jag upplevde handlingen för osannolik, eller om det var något annat, jag vet inte riktigt…

Trots det, en helt ok bok att fördriva några timmar med, men det förde absolut inte med sig någon känsla av att jag måste läsa de två tidigare i samma serie.

Sentosa Boardwalk

Ni som läst inlägget från söndagsutflykten till Sentosa, vet att det finns olika sätt att ta sig dit och ett av de sätten är att ta den boardwalk som sammanbinder den lilla ön Sentosa med den lite större "moderön" Singapore.

Den här boardwalken är väldigt speciell, det är alltså en slags träbro, cirka 700 meter lång som inte bara innefattar fem restauranger och ett par affärer (varav naturligtvis en är en sådan där fylld av diverse souvenirer), utan även fem olika "theme gardens". Jodå, man kan inrymma mycket på 700 meter! (Bland annat runt 40 000 växter så det ska vara lite grönt och fint på vägen ut)

Den här vägen öppnades i januari 2011 och om man tycker det är långt att gå så finns det 10 stycken rullband som man kan ta i båda riktningarna. Nu är det ju dock så, att om man skulle välja att vandra mot Sentosa efter midnatt och innan klockan slår 7, så får man vackert promenera, för då är rullbanden avslagna!

Den här vägen är planerad för att det ska kunna passera 8000 människor/timme i varje riktning, och eftersom man under förra året hade cirka 20 miljoner besökare här ute kanske det behövs...

Men det finns ju alternativ, det går att ta sig ut via linbana, eller Sentosa Express, som är pastellfärgade monorail-tåg som går hela tiden med jämna mellanrum.

Och naturligtvis kan man ta bron för biltrafik, så lite kan man ju fundera på hur nödvändig gångbron var egentligen...helt gratis kan den ju inte ha varit att bygga utan den har säkert kostat sina modiga kronor. Enligt wikipedia så skulle kalaset gått på ungefär 350 miljoner sek, men det får ni ta med en nypa salt.

Nu skulle man ju kunna tro att det här med att ta boardwalken till Sentosa skulle vara en lugn och skön upplevelse, men jag vet inte riktigt hur det är med det... Man är ju liksom aldrig riktigt ensam och skulle man mot förmodan vara det, är det ingen större risk att det skulle behöva bli tyst, för utefter hela vägen sitter det högtalare ur vilka det strömmar musik, allt för att man inte ska känna sig ensam och övergiven...