Den sanna historien om Pinocchios näsa

”Den sanna historien om Pinocchios näsa” är den första bok av Leif GW Persson som jag läst, och jag är inte helt på det klara med vad jag tycker. Till att börja med var jag övertygad om att jag inte skulle läsa klart, eftersom jag bara satt och retade mig på den korrupte och otrevlige polisen Evert Bäckström. Det blev bara för mycket fixering vid dennes ”supersalami” som levde sitt eget liv i mannens byxor. Men hur det var så fortsatte jag läsa och rätt som det var kunde jag slå ihop pärmarna efter 600 sidor tillsammans med denne man och hans kollegor.

Det är en underhållande deckare med väldigt många olika karaktärer, där så gott som samtliga är tydliga karikatyrer, alla med olika öknanmn i Evert Bäckströms värld. Det som börjar med en död kanin och anmälan om djurplågeri utvecklas till ett mystiskt dödsfall med förgreningar till konstvärlden och kungafamiljens bekanta.

Trots att det egentligen inte händer speciellt mycket drivs man framåt i handlingen med undantag för cirka 100 sidor där det beskrivs mycket ingående hur en viss konstskatt hamnat hos en viss person. Och det blir alldeles för mycket ryska tsarer och kungligheter och allehanda beskrivningar som i mitt tycke inte tillför speciellt mycket alls. 

Ja, Leif GW skriver bra och ja, han har en väldigt egen stil även om jag inte är sådär väldigt sugen på att läsa någon av hans tidigare böcker i samma serie, men man ska ju aldrig säga aldrig. Och lite spännande är det kanske att fundera på vem den korrupte mansgrisen Bäckströms karaktär bygger på…