onsdag 3 april 2013

Kennedys hjärna

Jag har läst många böcker av Henning Mankell och när Wallander-böckerna kom så slukade jag dem verkligen. Sedan dess har vi mött herr Wallander så många gånger, gestaltad av så många olika personer  att man på något vis har börjat tröttna på honom.

Det här är ingen Wallander-historia, det är över huvud taget ingen polishistoria i vanlig bemärkelse. Visserligen är det ett dödsfall som är upprinnelsen till det hela, men det ska väl också vara det enda "polisiska" i den här berättelsen.

En kvinna hittar sin ende son död i sin lägenhet och vägrar tro på polisens förklaring att det är ett självmord. Kvinnan, som blir mer och mer förvissad om att sonen varit något mycket känsligt och hemligt på spåren försöker, genom att följa ledtrådar, resa i sonens spår. Detta för henne till olika platser i världen, men avgörandet finner hon i Afrika, där hon upptäcker det fruktansvärda som sonen upptäckte och som kanske ledde till hans död.

Det är en helt ok bok. Ingen som jag känner att jag inte hade klarat mig utan att ha läst, men absolut värd att läsa. Det är hemska scenarier som målas upp, och tyvärr inte helt osannolika. Däremot känns kanske inte huvudpersonen helt trovärdig, det blir nästan lite för mycket av det osannolika hon lyckas med under sitt sökande.

Sedan kan jag väl tillägga att jag funderar fortfarande vad det egentligen är Mankell vill säga med Kennedys försvunna hjärna, men det är kanske det som är meningen...


8 kommentarer:

  1. Ungefär så var mina reflektioner när jag läste Kennedys hjärna. Jag hade haft boken rätt länge i min bokhylla, såg den varje kväll jag gick förbi mot sängen. Den blev inkörsporten till Henning Manckell för min del, jag som inte hade läst någonting av honom tidigare. Roligt att bli påmind, tror jag ska läsa om den igen.

    Önskar dig en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så var det med den här boken, den har funnits i mina föräldrars bokhylla länge och jag har sett den stå där, men inte gjort något åt det förrän nu, så det kanske är en bok som måste stå till sig...

      Radera
  2. Jag har inte läst något av Henning Manckell. Jag väntar fortfarande på att den sedan 1 år försvunna läslusten ska återvända. Jag har ett av dina många tips "Sju jävligt långa dagar" liggande först på väntelistan. Alltid nåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas verkligen att du får din läslust tillbaka!

      Radera
  3. Vet du, jag har fullständigt tröttnat på Henning Mankell. Jag kastade mig över hans första böcker (och gillar hans barnböcker) - men sen tröttnade jag på hans trötta huvudperson, det går liksom inflation i överviktiga supande kommissarier av manlig kön i svensk krimlitteratur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger väldigt mycket i det, jag vet att jag filosoferade lite över just detta i ett tidigare blogginlägg; var alla lyckliga poliser tagit vägen, eller om de finns överhuvud taget...

      Radera
  4. Har inte läst den här boken men många andra av Mankell, och känner lite likadant som du. Har börjat tröttna...

    Började fundera på lyckliga poliser *ler* och hade svårt att komma på någon såhär snabbt. Men så kom jag på att i Michael Connellys böcker är huvudpersonen väldigt glad när han är kär....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då ska jag ta och leta reda på en sådan bok, för en lycklig och kär polis är absolut en utrotningshotad art!

      Radera