Singapore är ett elittänkande land, inte minst när det handlar om skolan. Barnen börjar drillas tidigt och för de bästa finns det elitskolor från tidig ålder. Något jag funderat på är om det finns plats för de som inte hänger med, barn med inlärningsproblem och barn med förståndhandikapp.
Dessa funderingar ledde till att en kompis och kollega till mig på Svenska skolan här i Singapore, och jag gjorde ett mycket intressant besök på Metta school.
Metta school är en skola för barn med MID (Mild Intellectual Disabilities)/autism. Den startades av den man som idag är chef för Buddha Tooth and Relic Temple och även idag är chefen för skolan en munk. Det buddhistiska synsättet märks bland annat genom att man förordar en vegetarisk kost.
Vi blev mycket väl emottagna och blev guidade runt av en kvinna som gärna berättade och svarade på frågor om verksamheten. Vi fick först och främst se arbetet med de yngsta eleverna, 4-6 år, som arbetade tillsammans med sina lärare i väldigt små grupper.
Tanken var väl från början att få se undervisningen för de äldre eleverna, men med tanke på alla olika språkförbistringar som kan uppstå, så får vi vara glada att vi fick komma över huvudtaget! Oavsett vilka elever vi fick möta, så var det väldigt spännande att prata om verksamheten och hur det fungerar i Singapore.
Många barn blir diagnostiserade i 2-3 årsåldern och ofta är det personalen på kindergarden som är initiativtagare till det. De här barnen kan sedan börja i någon av de specialskolor som finns. I januari 2010 fanns det 20 SPED-schools (Special Education) i Singapore, varav de flesta sträcker sig från 6-18 år och drivs av "Volutary Welfare Organisations"
Målet med undervisningen är att eleverna ska kunna fungera socialt och att de så småningom ska komma ut i arbetslivet.
Besöket på Metta gav bra vibbar, det kändes som om att alla trivdes, såväl stora som små, och att personalen var stolta över vad de gjorde.
Tyvärr finns det även en annan utväg, eftersom skolan inte är obligatorisk för de här barnen, och det är helt enkelt att hålla barnen hemma. En personlig reflektion här är, att jag tror tyvärr inte att detta är helt ovanligt. En anledning till det, kan nog vara att man skäms över sina barn. Att man "drabbas" av detta är ett slags straff för något man gjort (eller inte gjort).
En av mina mycket tidiga funderingar när jag kom hit, var just var alla förståndshandikappade var, man ser dom nämligen inte ute. Men i ett land med fem miljoner invånare måste de ju finnas, eller? och nu vet jag att de gör det.
Usch, så här är det nog i många länder. Att det inte är tvunget att gå i skolan om man har svårigheter och det är sorgligt!
SvaraRaderaVisst är det sorgligt, och speciellt sorgligt att det är så i de länder där man faktikt har möjlighet att ta hand om alla barn!
RaderaDet jag reagerar på mest är att barnen får en diagnos så tidigt. Visst, i en del fall är det säkert uppenbart, men ändå. jag har själv jobbat på skolor där särskoleintegrerade barn gått, UTAN att ens klasskompisarna förstått att de är just särskoleelever. Idag är det inte så ovanligt att någon här och var har en annan bok i t ex matte eller engelska och i de flesta andra ämnen funkar samma bok för alla, men vi lärare jobbar lite annorlunda med just de barnen...
SvaraRaderaJag håller med om att det verkar väl tidigt, sedan blir det så oerhört segregerat här, till stor del naturligtvis beroende på att utbildningen för barn med speciella behov till stor del bygger på bidrag och välgörenhet.
RaderaRätt tänk tycker jag. Till skillnad från många andra så ser jag inte en tidig diagnos som en stämpel i pannan utan som en möjlighet för barnet att tidigt få rätt stöd och hjälp. I enlighet med min grundsyn " Tidiga insatser, långsiktigt tänkande".
SvaraRaderaJag kan nog tycka att det är väl tidigt, framför allt här, där det är så oerhört viktigt att hänga med och vara jätteduktig redan som väldigt ung. Det finns ju faktiskt barn som utveckals senare än andra och att då jämföras med "elitdrillade" treåringar känns lite hårt...
RaderaJag håller med om att "stämpeln i pannan" istället kan vara en möjlighet för att utvecklas, men sättet det hanteras på här tror jag har långt kvar innan det blir en "möjlighet för alla", många föräldrar tar en tidig diagnos väldigt hårt och det kan alltså resultera i ett undangömt barn...
Annars köper jag helt och hållet devisen "Tidiga insatser, långsiktigt tänkande".
Positivt att läsa om skolan, men sorgligt att en del av de här barnen hålls hemma. Jag jobbar med ett projekt för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning, så när jag reser reflekterar jag ofta över om man ser den här gruppen, och andra med funktionsnedsättningar, ute i samhället.
SvaraRaderaDe är väldigt bra på att ge barn bra skolgång i Asien. I många länder pushar de barnen att göra bra i skolan, och barnen och ungdommarna själva strävar efter bästa resultat. Där får man status om man får A i alla ämnen, i västerländerna får man status om man är en rebell och skippar lektioner. Konstigt det där. Men jag tror oxå att det systemet i Asien, många gånger leder till vad du skriver; att man låter barn med inlärnings svårigheter stanna hemma. Vilket är hemskt synd. Kanske vi där är lite bättre i västvärlden? Eller inte...
SvaraRaderaTänkvärt inlägg i alla fall! =o)
Det finns säkert jättemycket vi inte är speciellt bra på i västvärlden, men just att ta hand om och acceptera barn med problem av olika slag, tror jag vi är rätt bra på jämfört med många andra.
SvaraRadera