Singaporedate och besök i feskekörka

Det här blev en helg på västsidan av vårt avlånga land, närmare bestämt i Göteborg. Fredagen tillbringade jag hos en vän från Singapore som just nu är hemma i Billdal på besök. Att få lite vårkänslor i det fantastiska vädret vid havet var inte fel alls. Lite kontraster blev det med tanke på all snö vi hade kring oss förra helgen.

Nu får jag väl erkänna att det var inte riktigt så varmt och skönt som det ser ut, närmare bestämt var det väldigt kallt! Men det spelade ingen större roll, solen sken, vattnet glittrade och det kändes i alla fall lite som om våren är på väg.

En uppfriskande promenad utmed havet blev det innan kvällens begivenheter då vi var flera kamrater från Singaporetiden som träffades och åt god mat. Kvällen bjöd på många glada skratt innan vi skildes åt.

På lördag blev det en tur in till Göteborg innan det var dags att återvända till Karlstad, och var ska man äta lunch om man är på besök i Göteborg, om inte i Feskekörka? Eftersom vi inte hade något bra svar på den frågan, så blev det just där lunchen intogs.

Feskekörka invigdes 1874 och där hölls fiskauktioner fram till 1910 och numer finns här Göteborgs främsta plats för försäljning av fisk och skaldjur. Förutom att man kan inhandla fisk och skaldjur så finns det även restauranger och möjligheter till catering, festarrangemang och vinprovning. För de som tycker om ostron (jag vet att det finns sådana personer!) kan man äta på restaurang Gabriel, där man kan få ostronen öppnade av den svenske mästaren i ostronöppning, Johan Malm. Jag erkänner att jag inte visste att det fanns svenska mästerskap i just den tävlingen, men varför inte liksom...

Nu är ju jag som bekant ingen storfantast av just ostron, men det fanns ju lite annat att välja på. Nu blev det en hederlig Toast Skagen, för om man någonstans skulle kunna få en sådan serverad som den ska vara, så borde det ju vara just här, och det var det, jag lovar! Nu är frågan om det inte är bäst att inte beställa en sådan någon annanstans, utan bara inse att nu har jag ätit den precis som den ska vara och låta det var bra med det.

Som sagt, det blev några härliga dagar, och den isande vinden till trots så lyste vårsolen över Göteborg.

Nu går det i ett!

Det sägs att tiden går fort när man har roligt, men hallå, hur roligt har inte jag? Med tanke på hur fort tiden rinner iväg måste jag ha fantastiskt kul mest hela tiden! Jag tycker inte jag hinner hälften av det jag vill göra plötsligt. Nu kan ju det bero på att jag under ett stort antal år haft väldigt mycket tid att göra vad jag vill och väldigt lite måsten så det kan ju tänkas att jag blivit lite bortskämd på den punkten, Men bara liiite...

Jag antar att jag även har rätt kul på jobbet, för även den tiden springer iväg med ungefär samma fart som ett höghastighetståg och det är inte helt enkelt att hänga med i alla svängar. Nu ska ni veta att jag inte arbetar heltid utan faktiskt har lediga fredagar, så tanken är att jag ska hinna en massa kul när jag är ledig. Och det gör jag, vilket ju också vara en orsak till att det går fort.

För två veckor sedan tillbringade jag helgen i Stockholm med att bland annat att träffa ena dottern. Dessutom hann jag med att träffa två av mina Singaporekamrater. Vilket alltid är lika kul! Det är alltid så konstigt att träffas i varma bylsiga vinterkläder, man har ju liksom bara träffats i kortbent och ärmlöst där borta i värmen. Jag har sagt det tidigare, och jag hävdar återigen att det är något av det bästa med åren i Singapore, alla de underbara vänner som vi fick och som nu finns på varierande platser i världen.

Vi hann även med en lite kulturell tur, den här gången gick den turen till Medelhavsmuseet för att titta på mumierna (bland annat), vilket är enormt fascinerande. Hela avdelningen om det gamla Egypten är verkligen så intressant och absolut värt värt ett besök.

Jag måste säga att det där med alla museer som numer har fritt inträde måste vara en jättehit. Det är en fantastisk möjlighet att bara kunna vraka och välja och se det man vill utan att behöva känna att man betalt en massa pengar och måste stanna kvar och titta på något man egentligen inte vill se.

Förra helgen blev det en tur med andra dottern och hennes man till Sälen. En plats som är så snörik så det är svårt att förstå! Det finns precis hur mycket snö som helst.

Det är ju helt underbart när man ska åka skidor och bara känslan att åka på ett underlag helt av natursnö är väldigt annorlunda mot den konstgjorda snö som behövts de senaste åren. Nu slipper man isen i backen och det blir en helt annan åkning.

Vi njöt verkligen hela helgen och kom hem tillbaka fyllda med energi.

Nu har det förflutit ytterligare en vecka och den här gången ska jag sätta mig på tåget och styra mot Göteborg för att träffa ännu en Singaporekompis.

Sov du lilla videung

Den fjärde boken om Olivia Rönning och Tom Stilton av Rolf och Cilla Börjlind börjar med att ett vildsvin gräver upp delar av ett pojklik som saknar inre organ. Det visar sig att det ligger en grym sanning bakom det uppgrävda liket och för att finna den tar sig Tom och Olivia till Bukarest där de bland annat hamnar i kloakerna under Bukarests gator.

I "Sov du lilla videung" finns gott om olika personer, alla med sin egen lilla historia. Muriel Johansson, en vilsen knarkande själ som funnits med mer eller mindre i samtliga böcker, dock utan någon större roll, kliver nu fram och intar en betydande roll. Hon råkar på en nigeriansk flicka som hon tar med sig hem, en händelse som kommer att få stor betydelse, inte minst för Muriel själv.

Här finns flyktingar som flockas på Stockholms central i väntan på att bli körda någonstans och de som utnyttjar situationen. Samtidigt har såväl Tom Stilton som Olivia sina egna bekymmer att brottas med.

Det här är en mycket bra bok som lyckas sätta fingret ordentligt på ett antal av de problem vi brottas med idag. Inte minst speglar den ett kusligt scenario med illegal organhandel. En handel som drabbar de som ingen saknar, eller...?

Det är en av de där böckerna som stannar kvar efter man har slagit ihop sista sidan, och den här gången räckte det inte ens med att sista sidan var läst, utan jag var tvungen att läsa om den inledande prologen och nu väntar jag på nästa bok.

Proteiner som flödar

Ibland funderar jag över varför jag reagerar som jag gör. Vad är det som gör att jag kan sitta och gråta när någon, för mig totalt okänd person, korsar en mållinje och jublande glad sträcker upp armarna mot skyn? För att inte prata om när samma, fortfarande för mig totalt okända person, kliver upp på en prispall föra att ta emot en os-medalj. Skulle dessutom denna person själv börja gråta, då rinner det  ytterligare några tårar utmed mina kinder.

Däremot är det inte alls säkert att jag fäller några tårar när jag ser en sorglig film, inte alls. Men till slutscenerna i "Pretty Woman" när Richard Geere kommer i sin vita bil och klättrar uppför brandstegen för att hämta Julia Roberts, då är det dags igen, då kommer det någon liten tår i ögat minsann. Det kan även hända till ett antal scener i Disneys tecknade filmer, att det kan börja rulla lite tårar. Det är vid de här tillfällena man blir lite expert på att försöka torka lite diskret så ingen ser att man gråter till sådana där löjliga händelser.

Om man ska tro på en artikel från "Allt om Vetenskap", så finns det tre olika sorters tårar: bastårar, reflextårar och tårar som produceras till följd av starka känslor. Den första varianten har till uppgift att hålla ögonen fuktiga och nummer två bildas då man tillexempel får smuts i ögonen eller hackar lök. Den tredje varianten, den som uppstår då det handlar om känslor, skiljer sig från de andra två genom att de här tårarna innehåller en större andel proteiner. Proteiner som utgörs av stresshormoner som bildas i kroppen då vi blir upprörda. Det här har lett till teorin att känslomässiga tårar avlägsnar de här hormonerna från kroppen och får oss i och med det att må bättre.

Eftersom Sverige lyckades ta ett rätt stort antal medaljer i OS den här gången så har jag alltså blivit av med ett antal hormoner via mina känslomässiga tårar. Det känns ju rätt bra att veta att det de där timmarna som jag tillbringat i tv-soffan framför alla skidåkare, skidskyttar, curlingspelare och övriga deltagare har fått mig att må bättre och bättre för varje fälld glädjetår.

Down memory lane

Om man rör sig på diverse sociala medier så ploppar det alltid upp "minnen från förr", det vill säga sådant som publicerades samma dag x år sedan. För egen del betyder det ett antal minnen från mitt andra liv, det som lyxhustru i den varma världen på andra sidan klotet. Det innebär alltid en massa minnesflashbacks och många härliga kom ihåg. Idag när just detta hände blev jag lite nyfiken på vad jag egentligen skrev och publicerade här på bloggen sådär i början. Sagt och gjort, jag letade upp mitt allra första inlägg från Singapore, vilket publicerades i oktober 2010 och handlade om Singlish. Jag vet att det språket fascinerade mig oerhört mycket i början, och den fascinationen blev inte mindre allt eftersom åren gick. Ni som har varit med ett tag vet att det är ett slags blandspråk, egentligen är det engelska, men inte vilken engelska som helst...vill ni veta mer så finns inlägget i sin helhet att läsa här.

Rätt nyligen firades Thaipusam, vilket även det innebar ett visst minnesregn. Ett stort antal bilder från denna, ur mina västerländska ögon lite mysko, hinduiska högtid dök då upp lite här och där. Det är ju trots allt en rätt tacksam tilldragelse ur fotografisk synpunkt med tanke på alla färgsprakande utstyrslar. Om någon vill dra sig till minnet varför en massa människor bestämmer sig för att promenera ett antal kilometer perforerade av diverse krokar och spjut finns även ett inlägg med förklaringar till det samt ett antal fler bilder på välperforerade personer här.

Det är verkligen en speciell tilldragelse. Nu är jag i alla fall en bit på väg i mitt eget perforerande, sista meningen i just det inlägget är ju att jag inte ens vågar ta hål i öronen, men det har jag ju vågat nu!

När jag nu ändå är inne på den nostalgiska vägen kan jag inte låta bli att förära er inlägget från första gången jag provade den lite speciella rätten "Fish head Curry". Bara så att ni ska veta vad ni ska göra med fiskhuvudena när ni rensar fisk så kommer även det. Varsågoda:  Fish Head Curry!

Nog med gammal skåpmat för idag. Nu börjar det dra ihop sig till Chinese New year och det blir första året på väldigt många år som jag får betrakta det via sociala medier, och det kan ju hända att några gamla bilder på detta evenemang även kommer att drabba er...

Mello-yra i Karlstad

Under helgen gick som bekant första deltävlingen i årets mello av stapeln i Karlstad och på torget har det varit diverse jippon och vår egen fredsgudinna var helgen till ära klädd i någon vacker rosa kreation.

Eftersom jag var lite nyfiken på vad som var på gång så blev det en promenad i det kylslagna vintervädret och jag konstaterade att det var till största delen huttrande småbarnsföräldrar som stod i kö med sina barn så att de skulle få träffa någon av sina melloidoler i tältet.

Innan igår hade jag inte sett melodifestivalen på rätt många år men bestämde mig för att nu skulle det ske, jag menar går det i Karlstad också, tyckte jag väl att jag kunde ge det en chans. Och för övrigt så är ju Sverige en av världens bästa land på musikexporter, så vad kunde gå fel liksom...men nu vet jag!

Efter att det hela inletts med en oerhört energisk citrongul leende tjej som lika energiskt sjöng om Patrik Swayze hade jag någon liten förhoppning om att det skulle bli bättre så småningom. Det där med att sjunga om andra artister brukar ju inte bli någon hit tänkte hon som var med på den tiden då Forbes trallade sig genom låten om Beatles och det gick ju sådär...

Som sagt, fortfarande levde förhoppningen. Men nu började de avlösa varandra, en countrysångerska i övre medelåldern som drömmande sjöng om Osby och Nashville som följdes av en kokboksförfattare som lät som en revykung från 20-talet flankerad av en vindruvsklase, en jordgubbe och en hummer. När det sedan dök upp en norska utklädd till en enhörning så började jag tappa hoppet på riktigt.

Nej, om det ska skickas någon representant från Sverige efter gårdagens program så röstar jag på David Lindgren eller Ebbot!

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal, och jag ska inte säga att det var bättre förr, men jag erkänner att jag saknar Anders Berglund i sin vita kostym som höjde taktpinnen så orkestern kunde följa. Det är kanske en anledning till att det är omdöpt till "mello", det är liksom inte på riktigt längre.  Nu har jag i alla fall givit det en chans och en fördel är det med det, jag behöver inte göra om det nästa lördag.

Fel skrivningar... Lite funderingar från en hög stadielärare

Jag tycker det är kul med språk och väldigt intressant med ursprung och olika uttryck. Det finns kanske en anledning till mitt yrkesval (språklärare), och tur är väl det, för annars skulle det troligen varit mindre kul att gå till arbetet.

Det är trots det inte sådär jätteofta jag agerar språkpolis, det är inte så mycket som triggar igång den ådran hos mig. Det finns dock ett undantag, och det är den klassiska särskrivningen. Jag erkänner att jag har väldigt svårt för just det och jagar gärna detta fenomen och ägnar onödig tid till att irritera mig över att det förekommer. 

Han blev lämnad ensam för att han var en skum tomte

Det är säkert så som många säger, att det går att förstå ändå, och det gör det, men visst finns det tillfällen då man kan fundera lite extra. Ni vet exemplet på den där arbetssökande som avslutar sitt personliga brev med att "Jag har bra grund med ingen vidare utbildning". Kanske inte helt säkert att personen får jobbet...

Jag tänker inte fortsätta radda upp exempel, men däremot så har jag konstaterat att det inte är något nytt fenomen. I helgen då vi var på tekniska museet i Stockholm hittade jag en bok i en monter som bevisar just detta. 

En bok från 1862 som plötsligt får mig att fundera över om det är någon idé att fortsätta agera särskrivningspolis. Det verkar ju som om det inte är ett problem man kan få bukt med på några få år om man säger så...