tisdag 28 mars 2017

Simma med de druknade

”Simma med de druknade” är titeln på Lars Myttings roman om Edvard, en ung man som växer upp med sin farfar på en potatisgård på norska landsbygden efter att hans båda föräldrar omkommit i en olycka då Edvard bara var tre år. Exakt vad som hände då föräldrarna omkom har Edvard aldrig lyckats ta reda på då hans farfar aldrig velat tala om händelsen. När farfadern dör börjar Edvard nysta i händelserna som ledde fram till föräldrarnas död.

Efterforskningarna leder Edvard till Shetlandsöarna där han hittar många gömda familjehemligheter och dessutom en kvinna som kommer att spela stor roll för händelsernas utveckling. Edvard kastas mellan driften att stanna kvar och vandra i sina förfäders fotspår och att åka tillbaka till det liv han hade som potatisodlare i Norge.

Det här är en bok där krigshändelser spelar stor roll och de inverkningar kriget hade på de människor vars vägar korsades av kriget. Gamla familjefejder och de efterdyningar de leder till är även det en stor ingrediens, och inte minst trä och träsnideri.

En ok bok, men jag kan inte påstå att jag fick den där hisnande känslan som flera av de recensenter vars åsikter finns på baksidan, verkar ha fått. Författaren skildrar kargheten hos såväl naturen som hos människorna på Shetlandsöarna på ett mycket inlevelsefullt vis och visst är det spännande att följa Edvards resa, såväl utvändigt som invändigt, även om den inre resan kanske inte blir så påtaglig som det möjligen var tänkt. Sammanfattningsvis så är det en klart läsvärd bok även om jag på något vis upplever att den aldrig får det där riktiga lyftet.

måndag 27 mars 2017

Lyxig söndag

Ett sätt att lyxa till det sådär ordentligt, är att tillbringa en söndag med en "Sunday Brunch", att riktigt frossa i läckerheter och dricka champagne till, det är väl inget som händer speciellt ofta, men när det gör det...då!


Väldigt många hotell här har det som kallas "Sunday Brunch", och med tanke på att det är väldigt välbesökt, så är det ett populärt sätt att tillbringa söndagen på. Att med start klockan 12 äta och dricka hur gott som helst i flera timmar är verkligen en lyx utöver det vanliga. Just den här söndagen skulle vi lyxa till det tillsammans med några kamrater, så Sunday brunch blev det.


Att ordet "brunch" är en blandning mellan breakfast och lunch skulle jag gissa att de flesta vet, däremot kanske inte lika många vet att första gången ordet syntes i skrift var 1895, och det var en brittisk författare vid namn Guy Beringer som skrev en artikel med titeln "Brunch: a Plea".


Att det finns många uppdukade läckerheter är i allra högsta drag en underdrift. För egen del så hamnar jag alltid mest vid skaldjurs-faten, att riktigt få frossa i havets läckerheter är en ynnest så god som någon. Nu måste jag dock erkänna att det där med ostron är inte min grej, inte alls, faktiskt. Jag testade även den här gången, ett ostron är liksom ett krav så jag kanske lär mig någon gång. Nu vet jag i och för sig inte varför jag skulle vilja lära mig att äta ostron över huvud taget, men ändå...


Nu finns det ju inte bara skaldjur, det finns hur mycket som helst även av andra läckerheter, så jag är helt övertygad om att det finns mat för alla smaker. Det gäller bara att verkligen ta lite av mycket så man kan smaka av så mycket som möjligt, för mycket spännande mat finns det.

Något annat som tydligen är traditionellt för Sunday Brunch-utbudet är Bloody Mary, så om någon skulle ha sviter från lördagskvällen kan man ju alltid starta här om det skulle underlätta ;)


När man nu känner att man har fått i sig det man behöver tillsamman med ett antal glas champagne så är det dags för efterrättsbordet, vilket inte det heller går av för hackor. Förutom alla vackra kreationer av alla de slag fanns även en chokladfontän där man kan klä in diverse frukt i choklad. Himla kul, men handen på hjärtat så tycker jag nog det är roligare att göra det än att det är gott...en bit ok, men inte mer.


Som sagt, en riktigt lyxig söndag fick avsluta den gångna helgen och det är nästan så att man inte tror man ska behöva så mycket mat veckan som kommer, men riktigt så fungerar det kanske inte...

söndag 26 mars 2017

Kecak Dance

De flesta som någon gång besökt Bali har troligen sett en föreställning med Kecak Dance. Det är den traditionella dans där man får uppleva berättelsen om hur prins Rama blir landsförvisad och tillsammans med sin hustru Sita irrar omkring i skogen. För att göra en mycket drastisk sammanfattning av den berättelse som sedan framförs så blir Sita bortförd av demonkungen Rahwana för att så småningom befrias med hjälp av apkungen Hanuman och hans armé.


Det hela är en mäktig upplevelse. Det är en förställning som tar cirka 90 minuter, hela tiden ackompanjerad av en kör bestående av ungefär 100 män, "Gamelan Suara", som med hjälp av sina ljud och rörelser står för inramningen av det hela.


De sitter, ligger eller står i en cirkel under hela föreställningen och oavbrutet frambringar de olika toner och ljud. Prata om acapella-kör! Jag måste erkänna att jag funderade mer än en gång på om de utöver själva föreställningen, dessutom övar på det här, hur i hela friden de får rösterna att hålla.

Nu är det inte bara själva kören som är häftig, dansarna är även de helt fantastiska. Speciellt kvinnornas sätt att röra sina armar och fingrar. Ibland måste man liksom undra lite hur de är ledade, eller om de är ledade över huvud taget. Ytterligare något enormt är alla underbara masker och kostymer.


Det hela avslutatdes med en "Trance Dance", vars syfte är att skydda mot mörkrets krafter och olika farsoter. Den kan framställas på olika vis, men just här var det i form av en "häst" och dess ryttare. Ryttaren försätts i trans med hjälp av olika ljud gjorda av Gamelan Suara (kören) och sedan springer han ett antal gånger genom elden samtidigt som han sprätter ut den glödande kolen åt alla håll. Det hela upprepades ett antal gånger, ända tills dess att det inte fanns någon glöd kvar att sprätta ut. Och med tanke på det så kan vi som var där anse oss ha blivit välskyddade mot såväl mörkerkrafter som olika sjukdomstillstånd.


Det är en häftig föreställning, men det är en stor fördel att ha berättelsen klar för sig innan för att hänga med hyfsat i händelserna. För en oinvigd, som till exempel undertecknad, så kan det bli lite drygt mot slutet. Jag har faktiskt sett själva dansen en gång tidigare, men aldrig i sin helhet eller med den inramande kören, och jag måste säga att det, trots att det pågick i längsta laget, var en enormt mäktig upplevelse.


Jag är fullt medveten om att det är en väldigt bristfällig kvalité på bilderna från föreställningen, men jag skyller på mörker, dålig placering och dansare som aldrig höll sig stilla ;)

fredag 24 mars 2017

Fyra dagar med yoga på Bali



Då var jag tillbaka i Singapore efter fyra dagar i Ubud på Bali. Dagar som har varit fantastiska! Det har varit intensivt och samtidigt så avkopplande. En kombination som inte borde fungera, men det går, jag lovar.


Att jag bestämde mig för att boka mig en fyradagars yogaretreat har egentligen olika orsaker. En var att jag har pratat om att åka till Ubud i flera år, men det har aldrig blivit av (mer än en snabbtur genom och ett besök i "Monkey Forest"), samtidigt som jag var väldigt nyfiken på det här med att åka iväg några dagar och just yogan är själva grejen. Sagt och gjort, yoga i Ubud blev det! Inget jag kan säga att jag ångrar. Jag måste säga att jag återvände med mycket nyttigt i bagaget och då menar jag sådant som inte väger något. Dessutom med så många nya spännande bekantskaper...


Ubud är en provins på Bali som består av mer än tiotalet byar, varav själva centralorten är den som många tänker på när man talar om Ubud. Eftersom jag inte varit här tidigare, kan jag bara gissa mig till att den troligen är betydligt mer kommersiell jämfört med ett antal år sedan. Här är det som på många andra välbesökta platser på Bali, full kommers, massor med turister, samma varor i butik efter butik och sådant där väldigt indonesiskt trafikkaos. Ett kaos som på något vis faktiskt fungerar även om det i en ordentligt uppfostrad västerlännings ögon kan verka totalt vansinnigt.


Naturligtvis är det här, precis som på andra platser, mopederna som dominerar trafiken och jag upphör aldrig att förundras över hur smidigt det faktiskt verkar fungera trots allt.


En av de stora begivenheterna i Ubud är "Monkey Forest", men eftersom det är det enda jag tidigare besökt i området så var det inte aktuellt den här gången. Det blev en utflykt på några timmar ner i själva tätorten bara för att se och uppleva kaoset som trots allt är lite charmigt.


Annars är Ubud med sina risfält och tempel ett område som andas lugn och ro. Här finns många  olika konstnärer och gallerier. Och som sagt, det är en plats där det finns gott om möjligheter att utöva yoga.


Mina fyra yogadagar tillbringades på "Blooming Lotus Yoga" som håller till på hotellet "Ubud Corner 88", beläget högt upp med utsikt över djungeln och Wos River, en renande älv, dit byborna kommer för att bada och tvätta sig.


Nu hade jag bestämt mig för att jag ville bo själv och därför bokat en "private villa", men jag hade aldrig kunnat drömma om (trots namnet) att jag faktiskt skulle få en hel villa för mig själv! Porten var vacker, men sa inte så mycket om det innanför...





Inte nog med att jag hade en egen pool, ytorna var enorma med mina mått mätt. Dessutom med en fantastisk utsikt över älven nedanför. Och med tanke på all den tid jag faktiskt tillbringade här med en bok i händerna kan jag lova att det blir ett antal recensioner framöver...


Nu var det inte bara en lugn och slö tillvaro, den var faktisk rätt intensiv också! För första gången i mitt liv skulle jag yoga mer en en gång per dag, dessutom flera dagar i streck! Jag lovar att det plötsligt dök upp några mindre kända muskler som jag inte var sådär väldans medveten om att jag hade.


Inte nog med det, sedan bodde jag 70 trappsteg från restaurang och yogalokal, vilket innebar en himla massa trappsteg varje dag! Med andra ord, rena träningslägret ;) Nu kan jag inte påstå att jag har blivit någon yogavirituos på de här dagarna, jag kan fortfarande inte komma upp i något gracisöst huvudstående och jag kan definitivt inte komma ner från mina försök på ett graciöst vis! men jag tycker det är kul och jag känner hur bra det är för såväl kroppen som själen. Och det bästa av allt är att det funkar för alla, oavsett hur vig eller ovig man är, jag vet, för jag lovar att jag har gott om delar som inte är böjbara.


Min första någonsin yogaretreat blev alltså en mycket positiv upplevelse. Där var en väldig blandning av människor (dock inga manliga) från flera delar av världen. Människor med skiftande bakgrund och anledningar att vara här. Väldigt många ensamresenärer som landat här på sin väg någon annanstans. Summa summarum så blev det väldigt många spännande samtal med nya intressanta människor.


Sista morgonen var vi för övrigt med om en för mig helt ny erfarenhet. Mitt livs första jordbävning! Byggnaden vi stod i började skaka och sedan visade det sig att även marken utanför vibrerade. Det var en mycket läskig och skrämmande känsla. Den där känslan av att "det här är på riktigt, vart ska vi ta vägen" infann  sig rätt snabbt. Nu varade det inte så länge, kanske 20 sekunder, men tillräckligt för att jag skulle hinna känna mig väldigt olustig. Det visade sig sedan att epicentret var 35 kilometer utanför kusten med en styrka på cirka 6, så det var en rätt kraftig skakning, men inte så kraftig så att det utfärdades någon tsunamivarning. Nu hade vi med oss några luttrade deltagare från Los Angeles och de lugnade oss övriga med att det var inget att bry sig om, plus att jag nu vet att jag ska ställa mig i en dörröppning eller krypa under ett bord om det händer igen. Ni ser, på yogakurser kan man lära sig mycket...


Trots att det hunnit bli fem besök på Bali så jag vet jag att det finns så mycket kvar att utforska, och det var verkligen härligt att se någon av de delar där lugnet råder. Om jag kommer tillbaka någon mer gång återstår att se, men man vet aldrig...

torsdag 23 mars 2017

Tryggare kan ingen vara

”Tryggare kan ingen vara” är den första boken jag läst om den lite trumpne, men godhjärtade, kommissarien Ewert Truut, även om det tidigare finns två böcker utgivna i samma serie, skriven av Dag Öhrlund.

Ewert Truut är en av de där poliserna med massor av fördomar, som gillar whiskey och har kärleksproblem. Känns det igen? Det finns ju ett antal poliser av den sorten i litteraturens värld. Nu gör inte det så mycket, man förbiser det lite för han är ju egentligen lite mysig.

Det dagis där Ewerts barnbarn befinner sig blir beskjutet, vilket gör att han kommer att vara såväl polisiärt som personligt inblandad i händelsernas utveckling. Polisen blir kontaktad av en utpressare som visar sig ställa omöjliga krav och det leder även till att en bomb exploderar på Ikea där en människa dör. Polisen försöker förtvivlat hitta samband och förövarens avsikter innan fler dör eller fler dagis blir beskjutna. Förutom Truut så är även hans sons sambo Måns inblandad i utredningen samt den bisexuella polisen Carolina.

En helt ok kriminalroman, men inte mer. Visst är det en skrämmande bild av en krypskytt som skjuter mot barn och frågan om hur man ska lösa det effektivt så inte fler ska bli drabbade och personen i fråga ska göra allvar av sina hot. Men för egen del måste jag säga att om handlingen hade varit lite mer koncentrerad kring det kanske jag hade haft en annan uppfattning. Nu blev det alldeles för mycket koncentrerat kring karaktärernas sexuella läggning och deras kärleksproblem. För att inte prata om alla mycket ingående beskrivningar av de kärleksakter som förekommer. Nu är inte jag någon speciellt pryd person på något vis, men det känns som om det var en hel del överflödig information på den fronten som jag faktiskt hade klarat mig utan.

lördag 18 mars 2017

På väg igen...

Japp, nu bär det av igen! I flera år nu har jag tänkt att jag skulle åka till Ubud på Bali, men det har inte blivit av. Jag har också väldigt länge sagt att jag skulle vilja åka på en liten yogaresa, bara för att testa. Inget av de båda har dock blivit av - tills nu! Nu bestämde jag mig, att blir det inte av nu så kommer jag att sitta där och ångra att jag inte gjorde det. Och som jag har sagt så många gånger, jag kan mycket väl tänka mig att ångra saker jag har gjort, men jag vill inte sitta och ångra saker jag inte gjort, så...

Nu ska det bli av - i morgon åker jag till Ubud på en fyra dagars yoga-retriet. Tycker jag om det kommer det att bli fyra jättehärliga dagar, och om jag inte skulle tycka om det så handlar det ju bara om fyra dagar ;)

Oavsett vilket, så lovar jag att meddela vilket det blev! Ha det så bra allihop så återkommer jag, "ny-yogad och fin".


fredag 17 mars 2017

Food Courts och Hawker Centres

Om jag ska fundera lite över vad jag kommer att sakna mest den dagen då vi inte är kvar här så är det definitivt, förutom värme och enkelheten att resa till andra asiatiska länder, den underbara maten. Alla smaker och all fantastisk kryddning. Då Singapore är det mulikulturella land det är, så finns här så många olika varianter att välja på och all mat är "autentisk" och inte tillrättalagd på något vis, vilket ofta händer på många platser, inte minst i Sverige.


Nu är det inte bara maten som kommer att vara saknad, utan också sättet man så ofta äter på, att man beställer in flera rätter och delar istället för att sitta med sin egen maträtt. Två väldigt typiska platser att äta billigt och gott på, är de som heter Hawker Centres och Food Courts. Idén är den samma på båda platserna. Det är ett antal "hawkers" (olika stånd) som lagar och säljer sin mat. Det innebär att på varje sådan här plats finns det ett antal olika rätter att välja på. På lunch går väldigt många till just ett sådant här ställe för att få sin mat och man hittar alla sorters människor, från bank- och kontorsanställda iklädda kostym eller snäv kjol och pumps, till de som är tandlösa med trasiga kläder. Här kan man köa väldigt länge för att få "den absolut bästa" chicken rice, fish porridge, eller vad det kan vara som lockar mest.


Hawker centres är en gammal företeelse och från början var det olika försäljare som kantade gatorna och sålde sin mat. Det blev då ett problem eftersom man tyckte de var i vägen, och maten som såldes var inte hygiensikt sett helt ok. Och som det mesta i det här landet, upptäcker man ett problem hittar man på något så "det blir ordning och reda". Alltså beslöt man att göra platser där alla försäljare kunde vara, och resultatet av detta blev Hawker Centers. Idag finns det över hundratalet, vilka alla kontrolleras av NEA (Naional Environment Agency).


Nu var det ju så, att någon kom på att det är väldigt fuktigt och varmt att äta utomhus och eftersom ett hawker centre är utomhus så blev det här också ett litet problem som man behövde göra något åt. Bortbyggandet av det problemet resulterade i ett antal "Food Courts", vilket helt enkelt är Hawker centres inomhus i en luftkonditionerad lokal. Alltså ett "lite finare" sätt att äta hawker-mat på. Singapores första Food Court öppnades 1985 och idag finns de över hela landet och jag tror inte det går att hitta ett enda shoppingcenter utan att det finns en (minst) food court någonstans.

Eftersom det är väldigt mycket folk på de populära ställena just kring lunch kan det ju vara idé att paxa plats innan man går och ställer sig i kö. Jag vet inte, men sättet man håller upp sin plats på här, skulle jag nog vilja placera under rubriken "only in Singapore", för jag vet inte om man någon annanstans kan lägga paraply, ett paket servetter eller något litet papperskort på en plats och vara helt säker på att den platsen är ledig då man har köat klart och fått sin mat.

torsdag 16 mars 2017

Fjärilseffekten

"Fjärilseffekten" är ett uttryck som anspelar på hur små förändringar kan få stora konsekvenser någon annanstans och det är precis det som Karin Alvtegens bok med samma namn handlar om.

I bokens inledning finns en tidningsartikel om en kollision mellan en personbil och ett tåg. Tåget spårar ur och elva personer mister livet. Varför blev det så och vilka händelser var det som ledde fram till olyckan?

Läsaren får parallellt följa tre personers liv. Först är det Bodil, en kvinna som precis fått beskedet att hon lider av en muskelsjukdom som med ett snabbt förlopp leder till döden. Hon bestämmer sig för att göra upp med sitt liv, tar ut skilsmässa från sin dominante man och flyttar till en liten lägenhet, ett arv, som ingen i hennes närhet vet finns. Här sitter hon i sin fönsternisch och minns tillbaka, hur hennes liv blev och vilka beslut som lett fram till hur hon lever idag.

Nästa person är Victoria, Bodils dotter. En ensamstående kvinna mitt i karriären som precis börjat gå i samtalsterapi för sin prestationsångest. Via hennes terapi får man reda på hur hennes liv blivit som det blivit och hur hon försöker göra upp med sitt förflutna.

Den tredje och sista personen är Andreas, en helt vanlig familjefar i medelklassen som hamnar på fel plats vid fel tillfälle. Han befinner sig i den guldsmedsaffär som råkar ut för ett rån och det innebär att livet förändras helt för såväl Andreas som för hans familj.

Det här är definitivt en bladvändare och man vill veta hur det går för dem alla tre även om Bodil är den person som lämnar störst avtryck. Här finns utrymme för funderingar om hur mina val påverkar andra och hur det hade blivit om jag valt annorlunda, men trots det kanske ingen bok som lämnar några större eller djupare intryck, men helt klart läsvärd.

tisdag 14 mars 2017

Shophuses i Singapore


Visst dräller det av höga och nya byggnader i Singapore. Tätt står de och mycket glas är det. Men nu är det ju trots allt så, att det finns andra hus också, bland annat den sort som kallas "shophouses". Och nu tänkte jag att det kunde vara kul att visa upp lite av den sidan också.


De finns att hitta i lite olika områden runt omkring i Singapore. De är höga och smala, oftast två till tre våningar och sitter ihop flera stycken i en rad. De kännetecknas av att det finns en täckt "five foot bred" gångväg framför huset.


Att husvarianten heter "shophouses" beror på att det från början bedrevs någon slags rörelse på de första två våningarna medan den tredje var den där man bodde. Vår vän, Mr Stamford Raffles fick en ljus idé, som idag kännetecknar d här husen, nämligen att det skulle finnas en fem fot bred och täckt gångväg framför huset för att skydda mot såväl tropiska regnväder som solen.


Nu visade det sig att just den här gångvägen blev inte bara utnyttjad som skydd, utan även för olika affärsrörelser, här kunde man hitta allt från frisörer och knivslipare till smeder och tidningsförsäljare. Det är lite kul, för till exempel i Little India kan man fortfarande hitta skräddare som sitter med sin gamla trampsymaskin och har sin rörelse utomhus, just i den här täckta gången.


Idag är de här husen K-märkta och uppiffade, många gånger målade i vackra färger med utsmyckningar. De flesta tjänstgör idag som bostäder eller affärer. Det är nog en inte alltför djärv gissning att de här husen i sina olika färger är ett mycket populärt fotoobjekt. Det är inte helt enkelt att kunna hinna ta någon bild mellan alla selfies och kort på poserande kamrater, men med lite tålamod så går det mesta. Och visst är de så vackra att det kan vara värt att vänta...


söndag 12 mars 2017

Singapore runt, etapp 8


I 30-gradig värme och strålande sol bestämde jag mig för att avverka etapp åtta på min promenad runt Singapore. Med facit i hand var det i varmaste laget för att promenera en sträcka som består av en väg utan tillgång till speciellt mycket skugga, men har man bestämt sig så har man...


Eftersom den norra delen är klar så är det dags att börja vika av söderut utefter den västra kanten av landet och dagens etapp startade i Kranji reservoar Park, ytterligare en plats som bär spår från andra världskriget. Här försökte man 1942 mota ett anfall från japanerna då de invaderade Singapore. Man lyckades också till viss del, men i det stora hela så gick det som bekant inte så bra.


Den här lilla parken ligger mitt emot Sungei Buloh Wetland, ett välbesökt mangroveområde där man, förutom många olika fåglar, med lite tur kan få se såväl krokodiler som riktigt stora varaner. Att bada just här känns väl kanske inte som någon bra idé...



Sedan började den promenad som visade sig bli den mest äventyrliga på min rundvandring. Nu berodde det inte på något vis på att jag mötte spännande djur eller att jag skulle ta mig genom någon djungel eller smyga förbi avstängda områden. Nej, äventyret bestod i att jag skulle gå på en oerhört smal väg utan plats för gångtrafikanter där det hela tiden passerade väldigt mycket trafik, varav ett högt antal lastbilar och det är synd att påstå att hastigheten var låg. Många skutt in bland gräs och grenar blev det.


Det här är ett område där det finns väldigt många odlingar, såväl i form av fisk och grodor som grönsaker och att det rör sig mycket tung trafik i området har naturligtvis med transporter till de olika farmerna att göra. I och för sig ett trevligt område, men kanske inte för en promenad. Sedan känns det kanske som om vissa skyltar har gjort sitt och skulle behöva bytas ut.




För sisådär 200 kronor kan man få meta i en av de dammar med inplanterad fisk som finns och skulle man vilja prova fiskelyckan lite längre så kan man stanna i sex timmar för ungefär 600 kronor.


Det finns till och med en resort här där man kan bo för i runda slängar 600 kronor per natt. Om det är välbesökt har jag ingen aning om, men det är väl mycket möjligt att det kan vara lite kul att ta med familjen från den stimmiga och stökiga storstaden och flytta ut på landet någon natt.


Här finns även den underbara oasen Bollywood Veggies, där man kan äta lunch och promenera runt bland alla frukt- och grönsaksplanteringar. Ett jättemysigt ställe. Och den alohe vera-dryck som jag inhandlade på min lilla paus här var verkligen välbehövlig.




Det är mycket obebyggt land i det här området, och förhoppningsvis får det förbli så, men det vet man aldrig. Rätt som det är kanske det även här ploppar upp hus av något slag.



Fast å andra sidan så fanns det faktiskt ett bostadsområde här, Neo Tiew Estate, som sedan 2002 står övergivet. Området är numer inhägnat och, som det såg ut, till stor del hem för många "straydogs".


När farmområdena tar slut är det mycket militära områden som tar vid med mycket taggtråd och många mindre trevliga förbudsskyltar.


Som sagt, varmt var det och trångt var det och när jag avverkat i det närmaste en mil så insåg jag att det inte blev roligare än så och vägen blev ändå mer svårframkomlig, då tog jag beslutet att hoppa på en buss som tog mig mot civilisationen. Nästa gång tänker jag hoppa över resten av den långa resterande bilvägen och starta i lite mer promenadvänliga områden.


Dagens etapp: 9 km