Lyckliga poliser - finns dom?

Med tanke på alla deckare/kriminalromaner som skrivs idag, kan man faktiskt fundera över om dom verkligen existerar, glada och harmoniska poliser. Frågan är, om det är så, att nästan alla poliser har trassliga familjeförhållanden, alkoholproblem, oförstående kollegor och har ett brinnande intresserade för klassisk musik.

Jag tycker om deckare och läser dom gärna. Eller om det kanske handlar mer om kriminalromaner än deckare. Jag funderade lite över vad som egentligen är skillnaden, så jag kollade upp det, och så här säger NE om kriminalromaner:

"kriminalroman, dels detsamma som detektivroman, dels benämning på fiktionsprosa som behandlar brott och brottslingar med tyngdpunkt på psykologiska och sociala faktorer och motiv. Personskildringen är där av större betydelse än vad som är fallet i detektivromaner, där gåtan och mysteriet är det primära."

Så nu vet ni det! Hur som helst så tycker jag att det är lite synd att det har blivit så mycket fokus på någon stackars utarbetad polis, så jag funderar allvarligt på att skriva en alternativ variant...

Huvudpersonen i min deckare ska vara en lycklig polis utan alkoholproblem som aldrig suckar, lever i en lycklig och harmonisk familj och är begåvad med trevliga arbetskamrater. Han ska dessutom lösa ett oblodigt mord i ett mystiskt fallfärdigt hus i skogen utan att några kroppsdelar kommer i kuvert med posten!

Problemet är väl bara att ingen kommer att vara intresserad av att läsa något sådant, men ändå...