Sommarläsning med palperande litterär brio?

Med risk för att bli tjatig, så blir det ytterligare lite boktjat här och nu!

För mig är sommaren ett tillfälle då jag gärna läser böcker som jag kan kalla för "bladvändare", böcker som man kan läsa utan att behöva använda de där små grå i någon större utsträckning. Om det handlar om poliser, kärlek, familjer, skräck, nutid, dåtid eller något helt annat spelar inte så stor roll, bara det är såna där "härliga sommar-böcker".

Det finns säkert de som skulle kalla min sommarboks-hög för "skräplitteratur", men då kan man ju fråga sig om det finns, och vad det i så fall är!? Det är en diskussion som jag inte tänker ta upp nu och här, men jag är absolut av den åsikten att uttrycket är så subjektivt att det inte går att generellt säga vad som är "skräp" inom litteraturen och vad som inte är det.

Anledningen till dessa djupa(?) funderingar på måndag förmiddag är helt enkelt, att SvD idag hade boktips för sommarläsningen och jag tyckte att det kunde vara värt att kolla om det fanns något för mig att underhålla mig med några lata sommardagar... men frågan är, vem följande meningar lockar till läsning:

Impressionistisk historieskrivning som får en att öppna öronen för vad tystnaden har att säga.

Den palperande och flödande prosan ger energi åt små och stora händelser

...denna reseroman som med enorm litterär brio skildrar andra världskrigets mänskliga bankrutt. 

Kinkig, ja det är jag säkert, men jag tycker fortfarande inte att det är beskrivningar som lockar oss som är ute efter lättsmält sommarläsning. Någon som förstår innebörden i "litterär brio" får gärna förklara det för mig! Sedan är jag faktiskt lite tveksam till uttrycket "palperande och flödande prosa"...men det är ju jag det...

Nej, jag skippar nog de riktiga kritikerna och förlitar mig på de åsikter jag hittar hos vänner och bekanta, samt hos andra i den här cybervärlden!