fredag 14 oktober 2011

Att ta seden dit man kommer

Att ta seden dit man kommer när man är ute och reser, det är något jag alltid försöker göra. Fast man kanske inte behöver överdriva det hela...

När man reser från Singapore till Koh Lanta är det så himla fiffigt att det går direktflyg till Krabi och därifrån är det väldigt enkelt att ta sig till och från semesterön...eller inte...!

Under högsäsong går det båtar ifrån Krabi, men nu var det ju inte högsäsong, så nu var det minibuss som gällde. Inga problem, jag hade fått biljett bokad åt mig via snäll kamrat, så det var bara att vänta på bilen utanför entren när jag kommit ut genom alla kontroller på flygplatsen. Jag väntade...och väntade...och väntade...

Jodå, det kom en bil på avtalad tid, men den fick jag inte åka med! En avvärjande handviftning och ett upprepat "full, full - no booking" så åkte han iväg, och där stod jag! Men, inget ont som inte har något gott med sig, jag träffade många trevliga taxichaufförer som engagerade sig i den där stackars övergivna människan som inte kom iväg. Så småningom (en timme senare) kom det i alla fall en bil, så jag kom ju fram till slut, och jag hade ju semester och koh Lanta var ju kvar och väntade, så det gjorde ju inte så mycket.

Med detta färskt i minnet så bokade jag en biljett för hemresan i god tid och med många garantier och förvissningar om att den skulle:
1) Komma i tid
2) Hämta mig på rätt adress
3) Köra mig till flygplatsen
Det gick väl sådär... den kom nästan i tid och den kom till rätt adress, men där tog det slut!

När vi närmade oss flygplatsen blev det plötsligt ett totalt trafikkaos! Där var människor överallt, bilar stod parkerade efter gatan åt båda håll och vid entrén till flygplatsen var det tjockt med människor. Själva infarten var avspärrad av polisen och det var trafikkoner i vägen, så chauffören fortsatte. Här trodde jag då att han skulle göra en u-sväng längre fram för att komma tillbaka, men efter två sådana passerade möjligheter förstod jag det jag inte ville förstå, han hade missat att jag skulle till flygplatsen!

Mycket riktigt, det hade han inte en aning om, och som det såg ut fanns det inte en möjlighet för honom att vända om. Här vände han sig glatt mot mig och föreslog att jag skulle gå därifrån! När jag i min tur upplyste honom om att det tänkte jag inte alls göra, lämnade han helt sonika bilen, stoppade trafiken på den trefiliga vägen, klev upp på betongfundamentet som delade körriktningarna och började veva i armarna!

Han lyckades inte få stopp på någon av de passerande lastbilarna, så det blev inget flakåkande för mig, men däremot fick han stopp på en äldre herre på moped! Här började jag väl fundera lite, men det var nog så att jag ville inte inse åt vilket håll det lutade. Efter en liten "pratstund" med mopedisten kom chauffören tillbaka och visade att jag skulle gå ur bilen. Han tog min resväska och drog iväg över gatan med mig efter, över betongen i mitten med ett inte så graciöst skutt och fram till min blivande privatchaufför. När jag insåg på riktigt att jag faktiskt skulle äntra mopeden med all packning, kändes det rätt bra att det inte var iklädd snäv kjol och högklackat detta skulle ske...

Jag måste erkänna att jag skulle ge en hel del för att få se detta ekipage köra in på flygplatsen: En äldre, rätt stor, thailändare på moped med en tant, iförd ryggsäck och handväska bakom sig, som har ett krampaktigt tag i en resväska mellan sig och mopedföraren. Eftersom det fortfarande var ett totalt kaos med människor och vakter och poliser, så var det en mycket snirklig entré detta ekipage gjorde!

Men jag blev körd ända fram till entrén! Jag har inte en aning om vem han var eller varför han gjorde det. Men det var ju oerhört snällt, även om fortskaffningsmedlet inte var det bekvämaste, men som sagt, man får ta seden dit man kommer...

Jag lärde mig något mer denna dag också, efter att ha fått klart för mig vad detta totala kaos berodde på: Undvik att resa samma dag som det är avfärd för pilgrimsresenärerna på sin väg till Mekka!

16 kommentarer:

  1. Helt otroligt! De här var det bästa jag hört på väldigt länge! :) Älskar verkligen spontaniteten!

    SvaraRadera
  2. Haha, var det DET kaoset berodde på, ja det var kanske inte så smart! Annars så håller jag med dig, så klart man måste ta seden dit man kommer men ibland kan det vara lite svårt ;-)Skulle velat se er!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Sky is the limit - har själv åkt med stor resväska bakpå en moppe från Krabitown till flygplatsen. Hade dock gärna sett ditt ekipage.....

    SvaraRadera
  4. Trillingnöten: Ja, med spontanitet kommer man långt!

    Malin å Susanna: Jag kan ju säga som så, att jag hade väldigt gärna sett det jag också!

    SvaraRadera
  5. häftiga strapatser du är ute på. Kul att ha memory-kontot, att le åt i efterhand.
    Kram

    SvaraRadera
  6. hahahahaha! Helt suveränt!
    Vilka historier du samlar på!
    En enorm rikedom!
    Tack för att du delar med dig av allt du får uppleva!
    Kram E

    SvaraRadera
  7. Ha ha. Vilken fantastisk historia. Synd att du inte lyckades fånga mopedfärden på bild.

    SvaraRadera
  8. Hej och hå! Försöker tänka mig den synen framför mig, men resväskan får bara inte plats...!!! Vilken grej...
    Hade verkligen varit underbart med ett foto av det ekipaget...

    SvaraRadera
  9. Sarah: Visst är det härligt att det fantastiskt med alla minnen man sparar för att plocka fram när de behövs.

    E: Jättekul att ni vill dela dom med mig!

    Per-Anders: Där gick väl gränsen kanske, att plocka upp kameran där bak också hade nog inte varit någon bra idé!

    Eva: Den fick inte plats - fast det gick ändå...

    SvaraRadera
  10. Ojojoj....så det kan gå :)
    Hahaha...Vilken upplevelse :)
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  11. Vilken underbar berättelse men vad vi undrar över är: Vart var taxichauffören på väg till när han inte visste att du skulle till flygplatsen?

    SvaraRadera
  12. Camilla: Ja, det var en upplevelse av den lite ovanligare sorten!

    Anna o Jan: Jag vet faktiskt inte! Det var en sådan där lite större minibuss med plats för en himla massa människor, och som tar upp och släpper av folk efter vägen utan något märkbart system. (I alla fall förstod inte jag om det fanns något) Vi var fyra stycken kvar i bilen när flyplatsen passerades och vad målet var lär jag väl aldrig få reda på...

    SvaraRadera
  13. Ha, ha! Saker och ting blir ju inte alltid som man tänkt sig, dock kan det blir riktigt bra till slut!

    Kram

    SvaraRadera
  14. Ett riktigt äventyr vill jag påstå. Sorteras lätt in i mappen "minnen för livet".

    SvaraRadera
  15. Underbart att läsa! Nu känns det som jag verkligen är på väg till Singapore. Anna har just åkt och vi har pratat igenom en massa detaljer. I maj kommer jag. Ska bli jättekul att träffa dig IRL!
    Stor kram från Kim :D

    SvaraRadera
  16. Katarina: Oftast blir det det som inte "blir som man har tänkt sig" som blir riktigt bra!

    Steve: Visst är det härligt när den mappen växer.

    Kim: Kul! Jag läste precis mailet ifrån Anna och såg att det var klart. Det ska bli jättroligt att ses!
    Kram

    SvaraRadera