Att ta seden dit man kommer

Att ta seden dit man kommer när man är ute och reser, det är något jag alltid försöker göra. Fast man kanske inte behöver överdriva det hela...

När man reser från Singapore till Koh Lanta är det så himla fiffigt att det går direktflyg till Krabi och därifrån är det väldigt enkelt att ta sig till och från semesterön...eller inte...!

Under högsäsong går det båtar ifrån Krabi, men nu var det ju inte högsäsong, så nu var det minibuss som gällde. Inga problem, jag hade fått biljett bokad åt mig via snäll kamrat, så det var bara att vänta på bilen utanför entren när jag kommit ut genom alla kontroller på flygplatsen. Jag väntade...och väntade...och väntade...

Jodå, det kom en bil på avtalad tid, men den fick jag inte åka med! En avvärjande handviftning och ett upprepat "full, full - no booking" så åkte han iväg, och där stod jag! Men, inget ont som inte har något gott med sig, jag träffade många trevliga taxichaufförer som engagerade sig i den där stackars övergivna människan som inte kom iväg. Så småningom (en timme senare) kom det i alla fall en bil, så jag kom ju fram till slut, och jag hade ju semester och koh Lanta var ju kvar och väntade, så det gjorde ju inte så mycket.

Med detta färskt i minnet så bokade jag en biljett för hemresan i god tid och med många garantier och förvissningar om att den skulle:
1) Komma i tid
2) Hämta mig på rätt adress
3) Köra mig till flygplatsen
Det gick väl sådär... den kom nästan i tid och den kom till rätt adress, men där tog det slut!

När vi närmade oss flygplatsen blev det plötsligt ett totalt trafikkaos! Där var människor överallt, bilar stod parkerade efter gatan åt båda håll och vid entrén till flygplatsen var det tjockt med människor. Själva infarten var avspärrad av polisen och det var trafikkoner i vägen, så chauffören fortsatte. Här trodde jag då att han skulle göra en u-sväng längre fram för att komma tillbaka, men efter två sådana passerade möjligheter förstod jag det jag inte ville förstå, han hade missat att jag skulle till flygplatsen!

Mycket riktigt, det hade han inte en aning om, och som det såg ut fanns det inte en möjlighet för honom att vända om. Här vände han sig glatt mot mig och föreslog att jag skulle gå därifrån! När jag i min tur upplyste honom om att det tänkte jag inte alls göra, lämnade han helt sonika bilen, stoppade trafiken på den trefiliga vägen, klev upp på betongfundamentet som delade körriktningarna och började veva i armarna!

Han lyckades inte få stopp på någon av de passerande lastbilarna, så det blev inget flakåkande för mig, men däremot fick han stopp på en äldre herre på moped! Här började jag väl fundera lite, men det var nog så att jag ville inte inse åt vilket håll det lutade. Efter en liten "pratstund" med mopedisten kom chauffören tillbaka och visade att jag skulle gå ur bilen. Han tog min resväska och drog iväg över gatan med mig efter, över betongen i mitten med ett inte så graciöst skutt och fram till min blivande privatchaufför. När jag insåg på riktigt att jag faktiskt skulle äntra mopeden med all packning, kändes det rätt bra att det inte var iklädd snäv kjol och högklackat detta skulle ske...

Jag måste erkänna att jag skulle ge en hel del för att få se detta ekipage köra in på flygplatsen: En äldre, rätt stor, thailändare på moped med en tant, iförd ryggsäck och handväska bakom sig, som har ett krampaktigt tag i en resväska mellan sig och mopedföraren. Eftersom det fortfarande var ett totalt kaos med människor och vakter och poliser, så var det en mycket snirklig entré detta ekipage gjorde!

Men jag blev körd ända fram till entrén! Jag har inte en aning om vem han var eller varför han gjorde det. Men det var ju oerhört snällt, även om fortskaffningsmedlet inte var det bekvämaste, men som sagt, man får ta seden dit man kommer...

Jag lärde mig något mer denna dag också, efter att ha fått klart för mig vad detta totala kaos berodde på: Undvik att resa samma dag som det är avfärd för pilgrimsresenärerna på sin väg till Mekka!