Proteiner som flödar

Ibland funderar jag över varför jag reagerar som jag gör. Vad är det som gör att jag kan sitta och gråta när någon, för mig totalt okänd person, korsar en mållinje och jublande glad sträcker upp armarna mot skyn? För att inte prata om när samma, fortfarande för mig totalt okända person, kliver upp på en prispall föra att ta emot en os-medalj. Skulle dessutom denna person själv börja gråta, då rinner det  ytterligare några tårar utmed mina kinder.

Däremot är det inte alls säkert att jag fäller några tårar när jag ser en sorglig film, inte alls. Men till slutscenerna i "Pretty Woman" när Richard Geere kommer i sin vita bil och klättrar uppför brandstegen för att hämta Julia Roberts, då är det dags igen, då kommer det någon liten tår i ögat minsann. Det kan även hända till ett antal scener i Disneys tecknade filmer, att det kan börja rulla lite tårar. Det är vid de här tillfällena man blir lite expert på att försöka torka lite diskret så ingen ser att man gråter till sådana där löjliga händelser.

Om man ska tro på en artikel från "Allt om Vetenskap", så finns det tre olika sorters tårar: bastårar, reflextårar och tårar som produceras till följd av starka känslor. Den första varianten har till uppgift att hålla ögonen fuktiga och nummer två bildas då man tillexempel får smuts i ögonen eller hackar lök. Den tredje varianten, den som uppstår då det handlar om känslor, skiljer sig från de andra två genom att de här tårarna innehåller en större andel proteiner. Proteiner som utgörs av stresshormoner som bildas i kroppen då vi blir upprörda. Det här har lett till teorin att känslomässiga tårar avlägsnar de här hormonerna från kroppen och får oss i och med det att må bättre.

Eftersom Sverige lyckades ta ett rätt stort antal medaljer i OS den här gången så har jag alltså blivit av med ett antal hormoner via mina känslomässiga tårar. Det känns ju rätt bra att veta att det de där timmarna som jag tillbringat i tv-soffan framför alla skidåkare, skidskyttar, curlingspelare och övriga deltagare har fått mig att må bättre och bättre för varje fälld glädjetår.

Down memory lane

Om man rör sig på diverse sociala medier så ploppar det alltid upp "minnen från förr", det vill säga sådant som publicerades samma dag x år sedan. För egen del betyder det ett antal minnen från mitt andra liv, det som lyxhustru i den varma världen på andra sidan klotet. Det innebär alltid en massa minnesflashbacks och många härliga kom ihåg. Idag när just detta hände blev jag lite nyfiken på vad jag egentligen skrev och publicerade här på bloggen sådär i början. Sagt och gjort, jag letade upp mitt allra första inlägg från Singapore, vilket publicerades i oktober 2010 och handlade om Singlish. Jag vet att det språket fascinerade mig oerhört mycket i början, och den fascinationen blev inte mindre allt eftersom åren gick. Ni som har varit med ett tag vet att det är ett slags blandspråk, egentligen är det engelska, men inte vilken engelska som helst...vill ni veta mer så finns inlägget i sin helhet att läsa här.

Rätt nyligen firades Thaipusam, vilket även det innebar ett visst minnesregn. Ett stort antal bilder från denna, ur mina västerländska ögon lite mysko, hinduiska högtid dök då upp lite här och där. Det är ju trots allt en rätt tacksam tilldragelse ur fotografisk synpunkt med tanke på alla färgsprakande utstyrslar. Om någon vill dra sig till minnet varför en massa människor bestämmer sig för att promenera ett antal kilometer perforerade av diverse krokar och spjut finns även ett inlägg med förklaringar till det samt ett antal fler bilder på välperforerade personer här.

Det är verkligen en speciell tilldragelse. Nu är jag i alla fall en bit på väg i mitt eget perforerande, sista meningen i just det inlägget är ju att jag inte ens vågar ta hål i öronen, men det har jag ju vågat nu!

När jag nu ändå är inne på den nostalgiska vägen kan jag inte låta bli att förära er inlägget från första gången jag provade den lite speciella rätten "Fish head Curry". Bara så att ni ska veta vad ni ska göra med fiskhuvudena när ni rensar fisk så kommer även det. Varsågoda:  Fish Head Curry!

Nog med gammal skåpmat för idag. Nu börjar det dra ihop sig till Chinese New year och det blir första året på väldigt många år som jag får betrakta det via sociala medier, och det kan ju hända att några gamla bilder på detta evenemang även kommer att drabba er...

Mello-yra i Karlstad

Under helgen gick som bekant första deltävlingen i årets mello av stapeln i Karlstad och på torget har det varit diverse jippon och vår egen fredsgudinna var helgen till ära klädd i någon vacker rosa kreation.

Eftersom jag var lite nyfiken på vad som var på gång så blev det en promenad i det kylslagna vintervädret och jag konstaterade att det var till största delen huttrande småbarnsföräldrar som stod i kö med sina barn så att de skulle få träffa någon av sina melloidoler i tältet.

Innan igår hade jag inte sett melodifestivalen på rätt många år men bestämde mig för att nu skulle det ske, jag menar går det i Karlstad också, tyckte jag väl att jag kunde ge det en chans. Och för övrigt så är ju Sverige en av världens bästa land på musikexporter, så vad kunde gå fel liksom...men nu vet jag!

Efter att det hela inletts med en oerhört energisk citrongul leende tjej som lika energiskt sjöng om Patrik Swayze hade jag någon liten förhoppning om att det skulle bli bättre så småningom. Det där med att sjunga om andra artister brukar ju inte bli någon hit tänkte hon som var med på den tiden då Forbes trallade sig genom låten om Beatles och det gick ju sådär...

Som sagt, fortfarande levde förhoppningen. Men nu började de avlösa varandra, en countrysångerska i övre medelåldern som drömmande sjöng om Osby och Nashville som följdes av en kokboksförfattare som lät som en revykung från 20-talet flankerad av en vindruvsklase, en jordgubbe och en hummer. När det sedan dök upp en norska utklädd till en enhörning så började jag tappa hoppet på riktigt.

Nej, om det ska skickas någon representant från Sverige efter gårdagens program så röstar jag på David Lindgren eller Ebbot!

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal, och jag ska inte säga att det var bättre förr, men jag erkänner att jag saknar Anders Berglund i sin vita kostym som höjde taktpinnen så orkestern kunde följa. Det är kanske en anledning till att det är omdöpt till "mello", det är liksom inte på riktigt längre.  Nu har jag i alla fall givit det en chans och en fördel är det med det, jag behöver inte göra om det nästa lördag.

Fel skrivningar... Lite funderingar från en hög stadielärare

Jag tycker det är kul med språk och väldigt intressant med ursprung och olika uttryck. Det finns kanske en anledning till mitt yrkesval (språklärare), och tur är väl det, för annars skulle det troligen varit mindre kul att gå till arbetet.

Det är trots det inte sådär jätteofta jag agerar språkpolis, det är inte så mycket som triggar igång den ådran hos mig. Det finns dock ett undantag, och det är den klassiska särskrivningen. Jag erkänner att jag har väldigt svårt för just det och jagar gärna detta fenomen och ägnar onödig tid till att irritera mig över att det förekommer. 

Han blev lämnad ensam för att han var en skum tomte

Det är säkert så som många säger, att det går att förstå ändå, och det gör det, men visst finns det tillfällen då man kan fundera lite extra. Ni vet exemplet på den där arbetssökande som avslutar sitt personliga brev med att "Jag har bra grund med ingen vidare utbildning". Kanske inte helt säkert att personen får jobbet...

Jag tänker inte fortsätta radda upp exempel, men däremot så har jag konstaterat att det inte är något nytt fenomen. I helgen då vi var på tekniska museet i Stockholm hittade jag en bok i en monter som bevisar just detta. 

En bok från 1862 som plötsligt får mig att fundera över om det är någon idé att fortsätta agera särskrivningspolis. Det verkar ju som om det inte är ett problem man kan få bukt med på några få år om man säger så...