torsdag 28 februari 2013

"Low crime doesn´t mean no crime"

En text man möts av på olika platser i Singapore, är att "Low crime doesn´t mean no crime". Det är ju lite så att Singapore är känt för att vara fritt från brott.

Hela sanningen är det väl kanske inte, men det är ändå väldigt nära. Om man vet hur det är i den "riktiga världen", den som faktsikt finns utanför vår lilla glasbubbla (eller som någon sa en gång, "den stora vida världen utanför Sundbyberg...), så kan man nästan tillstå att det där med "fritt från brott" nästan är en sanning.

Det händer saker här också, visst gör det. Enligt en lista jag hittade har det redan under 2000-talet begåtts fyra(!) mord. (jag har en känsla av att jag inte vill veta hur många det har begåtts i lugna trygga Sverige under samma tid...)

På Singapore police force sida över brottsstatistik kan man läsa att det under 2012 begicks 30 868 brott allt som allt! Och då är 21 797 av dessa stöld/snatteri eller någon typ av ekonomiska brott. Nu ska man alltid ta statistik med en nypa salt, men ändå. Om vi nu ska tro på siffrorna, så skulle det innebära att det handlar om lite mer än 9000 andra brott under 2012 i ett land där det finns mer än fem miljoner invånare och dubbelt så många turister. Det är nästan så att det där med att det är "brottsbefriat" är ett befogat uttryck.


Och visst är det skönt att kunna konstatera, att när mannen som underhåller tunnelbaneåkarna med sitt muciserande blir hungrig, då kan han lämna kvar all utrustning och i lugn och ro inta lunch någon annanstans.


onsdag 27 februari 2013

På tal om det här med lyx...

Så fick vi då våra nya gröna kort och får stanna kvar ett tag till. Säga vad man vill om 80-talet, men hon som "hjälpte" oss med våra papper igår hade verkligen behövt gå en av JanneCarlssons charmkurser från den tiden - eller kanske till och med tre... Ibland kan man verkligen fundera över hur visssa människor kan hamna på så totalt fel platser i livet, men det hör egentligen inte hit alls...

Efter gårdagens inlägg började jag fundera lite på vad det här med "lyx" egentligen innebär för mig. Jag tycker verkligen att jag lever "lyxliv" just nu, men troligen innebär det olika saker för olika personer. Eftersom jag insåg att själva ordet "lyxhustru" är ett typiskt googlingsbart ord, och efter att ha googlat runt lite så hittade jag rätt mycket som kanske inte rimmar riktigt med hur jag tänker. Till exempel så kanske det inte är riktigt min grej, det där med att ha "blivit såå lycklig över att ha fått en uurtjusig Chloéväska för 20 000", nej jag trivs alldeles utmärkt med de väskor jag har, som kostar ett par tre nollor mindre.

Jag är, och har alltid varit, alldeles för praktisk för att ens tänka tanken att hänga en sådan väska över axeln. De som känt mig länge, sådär "på riktigt" och inte bara här i bloggvärlden, vet att jag skulle nog aldrig riktigt smälta in i den där "lyx- och flärdvärlden" även om jag skulle försöka. Man kanske inte kan duka med vaxduk och bjuda på kaffe i sådana där väl använda temuggar, med en huhållspapperrulle utplacerad på bordet om man ska lyckas att bli en "riktig lyxhustru"...

Nej, för mig handlar det om tid, tid att göra det jag vill!

Efter att ha gjort de där åren med arbete, hus, aktiva barn och aktiv hund - fantastiskt härliga år som jag inte skulle vilja vara utan för allt i världen - så är det tid som är lyx för mig! Känslan att kunna styra helt och hållet över sin egen tid. Att kunna göra vad jag vill hur jag vill och när jag vill, det är så fantastiskt så det är svårt att tro att det är möjligt. Om det är svårt att få tiden att gå? Inte det minsta, och det är väl kanske också en del i lyxtillvaron, att kunna låta tiden räcka till precis det jag vill, och inte minst att ha tid att upptäcka allt det vackra som finns omkring oss...


tisdag 26 februari 2013

Att förnya ett beroende

Det är väl inte alltid en bra grej att förnya ett beroende, men just det beroende jag ska förnya är väl rätt ok, om man säger så...

I mitt nuvarande liv, det som "svensk lyxhustru" i Singapore har jag nämligen papper på att jag är beroende! Jo då, så är det! På mitt lilla gröna kort som talar om att jag får vistas i detta land, står det klart och tydligt, brevid ett fingeravtryck så att det inte går att ta fel på att det verkligen är mitt.


Nu hör det till saken att alla tillstånd har en tidsbegränsning, så och ett singaporiskt uppehållstillstånd. Kruxet i mitt fall var att det faktiskt gick ut under tiden jag befann mig i Sverige under julhelgerna - "ooops, tänkte inte på det"... Så är det, men man kan ju inte tänka på allt!!

Hur som helst, idag är det alltså dags att, i sällskap av maken, eftersom det är honom jag är beroende av,  bege oss till MOM - Ministry of Manpower - en av alla inrättningar här som innehar en trebokstavsförkortning, och förhoppningsvis få med oss ett varsitt nytt grönt kort därifrån så jag får fortsätta "leva lyxliv" ytterligare en tid framöver

Och ja, i det här fallet kan jag absolut tänka mig att vara beroende ett tag till, och tänk, det känns inte fel alls...

måndag 25 februari 2013

"Nu är glada nyår slut slut slut..."

...eller nå´t...

Nu vet jag ju inte om man har någon motsvarande visa i den här delen av världen, men med tanke på hur mycket det kinesiska nyårsfirandet påminner om vårt julfirande så kanske det finns det.

Hur som helst, igår tog firandet slut för det här året. Hos oss på vårt boende, firandes det genom att det kom lejondansare och förgyllde(?) helgen. Säga vad man vill om dessa lejondansare, men populära är de, det var många som flockades runt för att se dem "hoppa omkring och spotta apelsinskal" omkring sig.


Om någon har glömt vad det här med lejondans innebär, kör jag en sådan där "latvariant" igen, så om ni skulle vilja förkovra er lite mer i ämnet finns det här och här.

Eftersom vi var bortbjudna till singaporianska goda vänner under helgen fick vi även i år glädjen att få delta i "apelsinbytarritualen". Det vill säga att man tar med sig två apelsiner när man går bort och får två andra med sig när man går hem, allt för  "Good luck, happiness and longlivety...


lördag 23 februari 2013

Buangkok - en annorlunda del av Singapore

Buangkok är Singapores sista kampong, det vill säga en liten by som ser ut precis som den gjorde i mitten av 50-talet när den byggdes på den tidens landsbygd. Och det enda som skvallrar om att den överhuvudtaget finns där bakom staketet, är en handskriven skylt som är sådär lagom dold bakom växtligheten.



Att kliva innanför staketet som omgärdar byn är som att kliva in i en annan värld och en annan tid. Här befinner man sig fjärran från höga hus, stress och trafik. Det är grönt och lummigt och det vilar ett lugn över området som man inte trodde fanns i Singapore.


På verandorna utanför de små husen ligger katter, hönsen går omkring och pickar och det enda som hörs är suset i träden och fågelkvitter, och det bara ett stenkast ifrån det "vanliga Singapore" med sina skyskrapor och trafiktäta vägar.


För bara 50-60 år sedan var det så här Singapore mer eller mindre såg ut. Sedan kom någon på den briljanta idén att man skulle bygga på höjden istället och det gjordes med besked vill jag lova! Av någon anledning blev just den här byn med sina 25-30 hus kvar och där finns den alltså än idag.


Marken köptes i mitten av 50-talet av en man vars barn numer äger den och hyr ut husen till de boende. Under promenaden genom byn ramlade hakan längre och längre ner, för det hela kändes så osannolikt, att det här kunde få finnas kvar "bara sådär".



Jag hittade en tidningsartikel ifrån 2009, då det tydligen var rivning på gång, men eftersom byn finns kvar idag, så hände det väl inte så mycket på den fronten. Jag har inte hittat något mer trtos idogt letande, men visst känns det osannolikt att den ska få finnas kvar med tanke på hur allt som råkar bli lite gammalt (sisådär 10-15 år eller så...) och slitet jämnas med marken för något nytt.


Just där och då, under den lilla utflykten, måste jag säga att det skulle ha varit fantastiskt roligt att få åka tillbaka i tiden de där 60 åren bara för en liten stund och få se hur Singapore såg ut här då, för jag har en bestämd känsla av att det är oerhört svårt att föreställa sig det för en sådan som jag, som bara har sett landet i sin nuvarande skepnad.


fredag 22 februari 2013

"Köp med en telefon när du ändå ska handla"...eller inte...


I vår seven-eleven på hörnet kan man köpa telefoner! Så är det! Det är mycket möjligt att jag har missat något och att alla seven-elevenbutiker säljer telefoner, men jag har lite svårt att höra mig själv säga "kan jag få en tidning, en ask läkerol och en telefon, tack". Fast å andra sidan så kommer jag ju från tiden då det enda ställe som sålde telefoner var teliabutiken...

Inte nog med att det var bara där man kunde köpa sin telefon, det var ju inget sådär jättestort beslut som skulle tas heller. Valet stod på sin höjd mellan en telefon som stod på bordet eller en som hängde på väggen och det beslutet kunde ju inte ta sådär väldigt lång tid.

Annat är det idag minsann! Att köpa ny telefon är lite av en hel vetenskap! Eftersom jag tillhör den där skaran som en gång knallade till teliabutiken, lever jag fortfarande lite kvar i världen där jag gärna vill prata med någon när jag handlar något, men jag håller på och övar på att handla på nätet.

För mig då, som inte är riktigt komfortabel med att inhandla tekniska apparater på nätet, så är det ju rätt lagom att det finns möjligheter att göra både och! Phonehouse, till exempel, har en sida där man kan gå in och rota runt bland alla modeller i lugn och ro, sedan kan ju en sådan som jag försöka komma ihåg vad jag har sett och helt enkelt knalla in i butiken och fråga någon så har jag ju liksom gjort både och...

Och när det gäller den där butiken på hörnet,  så får nog inköpen i den även fortsättningsvis bestå av tidning och tablettask...

onsdag 20 februari 2013

Att förena kropp och själ

En rätt vacker rubrik som låter sådär lagom poetisk, eller hur? Jo då, men om jag säger att det hela egentligen handlar om att jag försöker lära mig att mer eller mindre slå knut på mig själv, blir det genast mindre djupt och en liten bit närmare sanningen.

När jag kom hit för tre år sedan, insåg jag snabbt att yoga var något väldigt många sysslade med. Sedan dess har jag sagt att det låter ju spännande och det ska jag testa. Det är en mening som har kommit över mina läppar ett antal gånger, men nu äntligen har jag gjort slag i saken. Nu har jag testat och insett att det är ju inte sådär alldeles enkelt när man tillhör de som verkar vara väldigt nära besläktatde med någon slags byrå eller så...

Jag hade aldrig testat över huvudtaget tidigare, bara sett bilder på yogande människor som verkligen ser ut att vara så lyckliga, lugna och harmoniska där de sitter med benen uppdragna under kroppen, eller står på huvudet på en strand i full harmoni, under tiden som solen sakta stiger upp vid horisonten.

Jotack! Nu var det väl inte riktigt så jag upplevde det. Det är inte så himla enkelt att andas lugnt och harmoniskt, stående på alla fyra när man ska vika en arm åt något håll och försöka lyfta ett ben i luften, samtidigt som kroppen ska fällas åt höger...eller om det var vänster... Jag trodde inte heller att jag hade några större problem med höger och vänster, men att fatta höger hand om vänster fot och vika vänster arm över kroppen samtidigt som man ska ligga på vänster sida...eller nåt... det är nog det närmaste att slå knut på mig själv jag någonsin kommit.

Efter mina tre första yogatillfällen förstår jag precis innebörden i meningen från filmen Göta kanal: "Dö, den där modellen är inte viiikbar"... Plus att jag, "den hårda vägen", blivit oerhört medveten om att det i min kropp finns muskler som jag inte hade en aning om att de fanns!

Nåja, skam den som ger sig! Nu är jag där och nu ska jag glatt kämpa vidare, för vem vet, någon gång kanske jag också kan nå mina tår och förstå beskrivningen som finns på americanyogaassociations hemsida, nämligen att "The word Yoga means “to join or yoke together,” and it brings the body and mind together into one harmonious experience".


Någon gång, liite längre fram, kanske jag kan lägga in en urtjusig bild på mig i någon stilit yogaposé, men just nu känns det rätt ok att låna en bild från nätet...

tisdag 19 februari 2013

Nostalgitripp till 80-talet

Ibland är det kul att minnas tillbaka och bli sådär lagom nostalgisk. Det som är så fantastiskt är att varje gång man sitter och börjar prata om svunna tider, blir jag alltid lika förvånad över dåtida vardagliga företeelser som jag nästan glömt fanns.

Ni vet den där listan över utdöda ord, den kan göras väldigt lång. Och det som är lite skrämmande, är att jag är en som tillhör det där dinosariesläktet som inom en snar framtid är ensamna om att veta de utdöende ordens betydelse...

Jamen, vem i den kommande generationen har koll på vad en telefonkisok är? Och framför allt, vem skulle kunna begripa att vi faktiskt köade utanför denna tingest om vi behövde ringa hem!

Meningen "Hoppa inte på golvet för det blir hack i skivan!" är det inte heller så många som idag har förståelse för. Det känns som om det är lite tur att "Gagnam Style-killen" blev poppis nu och inte då...

Ytterligare ett ord som kan föras upp på listan är stereobänk! tänk att det faktiskt fanns en speciell möbel där skivspelare och kasettbandspelaren skulle stå. Dessutom var det viktigt att denna möbel hade en central plats i hemmet. Gärna under någon vacker bild av ett förälskat par på en strand framför en eldröd dalande sol.

Vem hade inte ett kasettställ, där alla fantastiska blandband, halvt sönderpratade av Kaj Kindvall, förvarades? Jag hade även en fantastiskt vacker och praktisk kasettväska, där jag förvarade de band som inte spelades så ofta och därför inte behövde stå framme och pryda sin plats brevid stereobänken.

Hade vi fest och skulle laga mat så var något av det bästa som kunde hända, en trerätters middag med i tur och ordning räkcoctail, ugnsbakad kassler (som kunde bytas ut mot fläskfilé om det var nyårsafton eller så) med ananasskivor samt en glace au four till efterrätt. Om man mot förrmodan inte visste hur man skulle tillaga det, så kunde man ju plocka fram den lilla plastlådan där alla recept förvarades som kom med posten en gång i månaden.

Förutom receptklubbar fanns det även skivklubbar, och jag här en känsla av att inte heller de orden är speciellt välanvända i den yngre generationens vokabulär.

Troligen är kartbok också ett ord som är på väg ut ur svenska akademiens ordlista för att göra plats åt ogooglingsbar och andra välanvända(?) ord.

Försök dessutom få någon yngre idag att förstå fenomenet att man inte kunde prata i telefonen samtidigt som internet användes, det är inte alldeles enkelt...

Ja, vad ska man säga...ljuva 80-tal, eller??





måndag 18 februari 2013

Lita på stickan!

Nu har jag gjort det enkelt för mig - jag har köpt mig en burk med ett antal stickor i, och om jag skakar om stickorna litegrann och häller ut en, så kommer jag att veta vad dagen kommer att föra med sig! Eller det kanske inte är så enkelt...


Det handlar om Kau Cim, en kinesik variant av Tarotkort. En burk med ett antal kinesiska "fortune telling sticks" i bambu. Om man tar av locket och skakar burken försiktigt, så kommer så smångingom en av alla stickor att sticka ut längre än de andra. Då tar man ut den och läser nummret på stickan, och eftersom burken så fiffigt är försedd med ett papper med engelsk text, där man kan läsa om vad just det numret kommer att föra med sig under dagen, så behöver man aldrig mer fundera över vad som kommer att hända under dagen.


Om man ska göra det "på riktigt" så ska det göras i ett Buddhisttempel där man frågar gudarna först, sedan ska man skaka fram en sticka, och slutligen, om man vill vara riktigt säker, så går man till en man som finns där och kan svara slutgiltigt på frågan om han får ytterligare detaljer om när man är född. När han sedan har funderat lite på hur månen såg ut just den tidpunkten, om det var några speciella element som var på kollissionskurs med varandra, eller om det hände något annat som kan vara viktigt för det frågan rör, då kan man få svar på om det är rätt man man ska gifta sig med, eller om man det är rätt dag att satsa alla besparingar på nummer sju på casinot.

Det är faktiskt så, att många går till templet och använder den här metoden för att ställa frågor som kan vara livsavgörande, så det är ju bara att hoppas att det ligger något i det hela...

Enligt källan där köpet av min "framtidsburk" köptes, så är det inte "på riktigt" om man inte gör det i ett tempel, men man kan göra det på skoj, och hon gör det varje morgon "bara för säkerhetsskull", det kan ju vara bra om dagen skulle innebära ett svårt val, då vet hon ju hur hon ska göra.

Inte vet jag om jag blev så mycket klokare, men här är dagens dragna nummer:

Forty-four for luck today,
But afterward is hard to say.
YOUR FORTUNE
If you would win success in life
Beware of being vain,
Remember that by work alone
You´ll cultivate your brain.
Look for treason from a friend.
You have made unreasonable wish


Fast å andra sidan, skulle det inte fungera, så är det en fin burk med vackra bilder som pryder sin plats där den står...




fredag 15 februari 2013

På utflykt med Djungel-George!

På Lombok finns en 3726 meter hög vulkan, till vilken man kan göra en tvådagarstur med övernattning. Det gjorde vi inte, men däremot tog vi oss till två av de vattenfall som finns på ön.


En två timmar lång bilresa med svindlande vackra vyer över Lomboks vikar, Giliöarna och Bali i horsonten, tog oss till byn Senaru som är porten till Rinjani National Park.



Här får man en guide som tar en med genom djungeln till de båda vattenfallen Sendang Gile och Tiu Kelep. Vägen till vattenfallen är en brant nedförssluttande stig som kantas av kaffe- kakao- cashewnöts- och mangoträd. Delvis är det naturstig och delvis byggda trappor. Närmare bestämt runt 200 trappsteg som absolut inte var byggda för min benlängd, utan det blev någon slags haltande trappgångsstil, men man kan ju inte få allt här i världen...





Vår guide var Djungel-George personifierad! Han såg ut som honom och han rörde sig som honom! Om jag kommer ihåg rätt ifrån filmen, så sprang han först, och de som var efter fick hänga på så gott det gick - så var det! Vår "promenad" blev ett slags motionspass i djungeln, över stock och över sten. Vår vän George hade nog inte riktigt förstått att han fått två stela medelålders turister på halsen... Men fram kom vi, och fort gick det.

Det första vattenfallet kom vi fram till efter att ha gått de 200 trappstegen, och där stannade vi för att fotografera till ett helt fantastiskt dånande innan vi gick vidare på vår djungelvandring som härifrån innebar korsande av älv på slippriga stenar och mer "riktig" djungelvandring innan vi till sist nådde fram till Tiu Kelep. Nu kan vi prata om dån!



Här slängde vår egen Djungel-George av sig byxorna och iklädd kalsonger visade han glatt hur man kunde klättra upp en bra bit på berget för att sedan kasta sig i bassängen under vattenfallet! Han upplyste oss dock snällt om att vi inte behövde göra så, utan vi kunde nöja oss med att simma i det underbart kalla källvattnet - vilket vi också gjorde.

Att det var något vi inte borde göra förstod vi, men inte så mycket mer... och vi vet fortfarande inte vad det var vi inte skulle göra...

När vi lyckats, mer eller mindre graciöst, ta oss över de hala stenarna dit, simmat omkring lite och hissnat sådär härligt som man gör i kallvatten (det påminde lite om känslan när man badar första gångerna på försommaren i Sverige) och halkat tillbaka över samma stenar, var det dags för återmarch. Återmarschen gick i samma rasande tempo, och efter att ha fegat ur 200 meters tunnelvandrande, så blev det trappor upp sista biten... (Visst är det konstigt att det kan vara längre tillbaka än det var dit...)


Efter en härlig dag i Djungel-Georges sällskap blev det en välförtjänt och jättegod mee goreng med vyer över vattenfallet långt där nere.

Inte för att jag vet om det stämmer det där med att man blir yngre varje gång man badar i vattenfallet, men om de säger att det är så, så är det väl så...

torsdag 14 februari 2013

Sade - byn där tiden stått still

Att besöka byn Sade på Lombok är troligen det närmaste en infödingsby man kan komma. Oavsett vad som händer runtomkring, fortsätter byborna att prata sitt eget språk och ha sina egna regler.


Utanför byn, som består av små hus byggda i rader så att alla ska peka mot vulkanen på Lombok vilket för tur med sig, möts man av en guide som för en liten summa pengar visar turisterna runt i byn och berättar om livet som levs här.


Det kostar inget att komma in i byn, om man bortser från att när man kommer innanför staketet ska man skriva i en gästbok och tala om hur mycket man vill donera. Eftersom alla andra före oss fallit för trycket och skrivit en summa, så fick vi väl göra likadant, men den summan kunde vi faktiskt tänka oss att lägga i lådan på bordet.


Väl där inne visade det sig vara väl värt det! Jättekul att se byn och få berättat om den. Här finns ca 150 hus,  som alla är 7x5 meter och byggda i traditionell sasakarkitektur. I rummet innanför dörren sover föräldrarna och sönerna i varsin ände. Sedan finns en liten trappa upp, där är köket och flickornas sovplats.






Det finns några hus som är större än de andra. Det ena tillhör hövdingen och hans familj, och det andra är moskén. Det är Lomboks äldsta och byggd i samma stil som de övriga husen. Det enda som skvallrar om att det är en moské är storleken samt högtalaren på taket. Dessutom finns en byggnad speciellt för byråd. Om man blir osams om något samlas man i en speciell lokal för att lösa problemen.


Byn har ca 700 invånare och här söker man sig inte utanför byn för att hitta någon att gifta sig med, utan giftemål sker inom familjen, så det handlar till stor del om kusingifte. Ingen går i skola, utan den undervisning som på något vis skulle verka nödvändig sker innanför bystaketen.



Männen här är jordbrukare och kvinnorna väver. Utanför nästan alla hus hängde vävda tyger i alla färger och kvinnorna satt med sina små vävar och arbetade. Naturligtvis finns det upphängt till försäljning till alla turister som kommer på besök.




Så här verkar tiden verkligen stått stilla....och det kändes lite fel i sammanhanget med den tjej som satt vid sitt hus och lekte med sin mobiltelefon...


onsdag 13 februari 2013

Lombok - ytterligare en paradisö!

Ordet "paradisö" börjar nästan bli lite uttjatat, men vad ska jag göra när jag går och förälskar mig i alla öar där vi hamnar? Lombok är inget undantag! En indonesisk ö med vänliga människor, fina stränder, god mat...och bara såå härlig!


Lombok, med sina dryga tre miljoner invånare, ligger öster om Bali och på något vis väntar på att bli upptäckt. Här är inte alls lika mycket turister som på "storebror" Bali, utan allt är mycket lugnare. Visserligen åkte vi "off season", vilket innebar att en del stränder hade vi i princip för oss själva, vilket inte gjorde saken ett dugg sämre.


Eftersom vi reste med bara handbagage, så kunde vi inte köpa med oss sådär väldigt mycket, men att åka hit den här tiden på året, då turisterna lyser med sin frånvaro, till ett paradis när det gäller olika slags hantverk, gör att man verkligen kan handla billigt och då menar jag riktigt billigt!


Lomboks motsvarighet till Balis Kuta Beach heter Senggigi, men är så mycket mindre överhopad med försäljare och turister. Att sitta på en av restaurangerna utefter stranden och se solen gå ner är inte helt fel - jag lovar! Det är precis som att kliva in i en 70-tals affisch...


Efter att ha gjort ett flertal utflykter med hyrd chaufför och guide till olika platser på ön, så inser man kvickt att här finns fantastiskt många orörda stränder. Det håller dock på att byggas ett antal hotell, så planen är ju att locka hit fler turister.


Det finns en "Kuta Beach" även här, där sanden är vitare än på övriga Lombok där det är mycket lavasand. En eftermiddag spenderades på denna underbara helt öde strand - fantastiskt att ha såväl en tropisk strand som ett hav för sig själv! Nja, riktigt för oss själva var vi inte, det var ju söndag, så de små tjejerna som inte var i skolan använde oss som objekt för sin säljutbildning", plus för att träna på sina inlärda engelska fraser "What´s your name"? "Where are you from"? "Where do you live"? "Buy bracelet for you or present".... Vissa fraser lär man sig väldigt tidigt...! Nåja, lite söta var de ju, och så småningom insåg de ju att vi inte tänkte köpa mer, så då gav de upp.



Vi gjorde även en dagsutflykt till Gili Trawangan och Gili Meno för att snorkla. Och även den här gången blev det sköldpaddespotting - så helt fantastiskt! Någon fullfjädrad undervattensfotograf är jag väl kanske inte, men kort blir det i alla fall, och ibland är det till och med fiskar på dom!



Förutom turistnäringen, så försörjer sig människor här på fiske och jordbruk, bland annat så odlas det mycket ris och enligt vår chaufför, så är det det absolut bästa riset som odlas här! (Bara så ni vet)




Religionen skiljer sig på Lombok från Bali, eftersom flertalet här är muslimer. Att det finns en moské i varje yttepytteby och i varje gathörn är svårt att ungå att märka eftersom de "låter" ett antal gånger per dag, inte minst väldigt tidigt på mornarna! Den muslimska religionen är dock upblandad med såväl buddhism som hinduism.


Vi roade oss också med utflykter som inte innebar havsbad, men min vana trogen, så blir det som vanligt fler inlägg från resmålet (jag lyckas ju alltid få det himla långt utan att få med allt...), så fortsättning följer...