"Sista vakten" är nummer tre i Stephen Kings trilogi om den pensionerade polisen Bill Hodges. I den här, precis som i de två tidigare böckerna i serien "Mr Mercedes" och "Den som finner", är Mercedesmördaren Brady Hartsfield i händelsernas centrum trots att han numer förvandlats till en grönsak. Han anses hjärndöd och befinner sig på en klinik. Frågan är om han är så hjärndöd, ändå. Det händer konstiga saker kring honom och vissa i personalen säger sig uppleva mystiska saker då de är i hans rum.
Det som får Bill Hodges att börja tro att något inte står rätt till är då det dyker upp mystiska självmordssfall, vilka samtliga på något vis kan knytas till Hartsfield. Det verkar ha satts igång en självmordsepedemi bland ungdomar och frågan är om han kan få något att tro på sina misstankar. Brady Hartsfield är ju oskadliggjord och kan inte göra någonting, eller kan han det...?
Jag har alltid varit stor slukade av Stephen Kings böcker, men jag måste erkänna att den här var jag inte alls speciellt förtjust i. Den var betydligt mer seg är vad som är vanligt och det blir väldigt utdraget innan det närmar sig en upplösning. Trots det så finns det en intressant och skrämmande samhällsaspekt i boken och det är internets förmåga att skapa masshysteri samt dataspelens inverkan på den yngre generationen, men ändå inte tillräckligt mycket för att göra den till en "måste-läsa-bok".
tisdag 22 maj 2018
onsdag 16 maj 2018
Sköna maj och golfpremiär
Vilken maj vi har haft så här långt! Prata om att bli helt överrumplad och bara sådär plötsligt få dyka in i garderoben och leta fram de där kläderna som knappt var använda på hela sommaren förra året, de där sommarklänningarna och tunna linnena. Frågan vi alla ställer oss nu är naturligtvis, hur länge kommer det att vara? Vi är ju liksom inte invaggade i någon slags sommarsäkerhet i den här delen av världen...
Att få inleda golfsäsongen i det här vädret var minsann inte helt fel, och inte sådär vanligt heller. De där rundorna som brukar företas i fleecetröja och regnställ gick nu av stapeln i kortbyxor och ärmlös jumper - helt underbart!
"Jaha", tänker ni nu som inte spelar golf, "är det vettigt det, att tillbringa de där ljuvliga kvällarna på golfbanan"? Och tro det om ni vill eller ej, men det kan det faktiskt vara. Att kunna gå där, bland de nygrönskande träden och lyssna på fåglarna som kvittrar ikapp och göken som gal, det är helt magiskt. Att golfspelet väldigt sällan är magiskt spelar ingen roll, det är i alla fall ett fantastiskt sätt att tillbringa en milslång promenad på. (Skulle man dessutom träffa bollen så är det väl lite bonus, men som sagt, absolut ingen nödvändighet)
Nu är det ju inte bara fåglarna som vaknat till liv, utan även våra ringlande kamrater. Igår mötte vi ett sådant där praktexemplar som man hittar i skolböckerna. Tydligare sicksackmönster får man liksom leta efter. Och ja, jag tycker den är vacker! Eftersom huggormar parar sig nu på våren, så är det mycket möjligt att den här var på jakt efter en partner, vem vet? Ungarna föds sedan levande i augusti-september och så kan jag passa på att ta död på myten om att ungarna är giftigare än de vuxna huggormarna, det stämmer nämligen inte, så nu vet ni det. Det är väl ungefär som den där myten som en hel generation blåögt gick på, att man inte skulle få bada förrän det gått en timme efter man ätit den där smörgåsen på stranden...
Nu tänker vi lämna den svenska värmen några dagar för att kontrollera hur läget är i de lite sydligare delarna av Europa. Vi ska nämligen tillbringa en långhelg hos kompisar på Mallorca och styr mot Stockholm och Arlanda i kväll.
Att få inleda golfsäsongen i det här vädret var minsann inte helt fel, och inte sådär vanligt heller. De där rundorna som brukar företas i fleecetröja och regnställ gick nu av stapeln i kortbyxor och ärmlös jumper - helt underbart!
"Jaha", tänker ni nu som inte spelar golf, "är det vettigt det, att tillbringa de där ljuvliga kvällarna på golfbanan"? Och tro det om ni vill eller ej, men det kan det faktiskt vara. Att kunna gå där, bland de nygrönskande träden och lyssna på fåglarna som kvittrar ikapp och göken som gal, det är helt magiskt. Att golfspelet väldigt sällan är magiskt spelar ingen roll, det är i alla fall ett fantastiskt sätt att tillbringa en milslång promenad på. (Skulle man dessutom träffa bollen så är det väl lite bonus, men som sagt, absolut ingen nödvändighet)
Nu är det ju inte bara fåglarna som vaknat till liv, utan även våra ringlande kamrater. Igår mötte vi ett sådant där praktexemplar som man hittar i skolböckerna. Tydligare sicksackmönster får man liksom leta efter. Och ja, jag tycker den är vacker! Eftersom huggormar parar sig nu på våren, så är det mycket möjligt att den här var på jakt efter en partner, vem vet? Ungarna föds sedan levande i augusti-september och så kan jag passa på att ta död på myten om att ungarna är giftigare än de vuxna huggormarna, det stämmer nämligen inte, så nu vet ni det. Det är väl ungefär som den där myten som en hel generation blåögt gick på, att man inte skulle få bada förrän det gått en timme efter man ätit den där smörgåsen på stranden...
Nu tänker vi lämna den svenska värmen några dagar för att kontrollera hur läget är i de lite sydligare delarna av Europa. Vi ska nämligen tillbringa en långhelg hos kompisar på Mallorca och styr mot Stockholm och Arlanda i kväll.
söndag 13 maj 2018
Valborg i Cannes
Visserligen är det lite historia nu, men årets Valborg spenderade jag tillsammans med några kamrater i Cannes. Några härligt varma dagar innan värmen slagit till i Sverige.
Precis som sig bör, så blev det gott om härliga sittningar med god mat och dryck. Och vad vore en vistelse i Cannes utan den obligatoriska Moule Frites, och lite sniglar blev det också. Det är konstigt, men på något vis smakar det mycket bättre där än vad det gör på hemmaplan. Om det beror på smaken eller på omgivningarna är svårt att avgöra, men så är det i alla fall.
En liten förmiddagskaffe på torget tillsammans med alla loppisstånd ingår också. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom...
Att ta en morgonpromenad utefter strandpromenaden är aldrig fel det heller. Det är speciellt att insupa atmosfären innan allt kommer igång och det fortfarande är rätt lugnt överallt.
Nu håller filmfestivalen på för fullt och den röda mattan som förbereddes under tiden vi var där har säkert vid det här laget blivit trampad på av ett antal skådespelare och regissörer.
Filmfestivalen i Cannes startade 1946 och har med undantag för tre år (1948, 1950 och 1968) hållits varje år. Första åren var det fyra pris som delades ut: bästa film, bästa regissör samt bästa manliga, respektive kvinnliga skådespelare. Sedan dess har det ju tillkommit ytterligare ett antal priser, varav det mest prestigefyllda, Guldpalmen, har delats ut sedan 1955.
Två svenska filmer har fått guldpalmen, 1992 fick "Den goda viljan" priset och 2017 var det Ruben Östlunds "The Square" som vann den. Nu får jag erkänna att jag skäms lite, jag hade nämligen ingen aning om att det var en svensk film som vann förra året, än mindre vad det är för film. Det kanske är läge att ta reda på det...
Nåja, filmfestival eller inte, Cannes är en trevlig stad och det lär bli fler besök med fler vidhängande inlägg. Den här gången blev det inga utflykter, utan vi tillbringade samtliga dagar på plats, men det är som sagt inte fel det heller.
Precis som sig bör, så blev det gott om härliga sittningar med god mat och dryck. Och vad vore en vistelse i Cannes utan den obligatoriska Moule Frites, och lite sniglar blev det också. Det är konstigt, men på något vis smakar det mycket bättre där än vad det gör på hemmaplan. Om det beror på smaken eller på omgivningarna är svårt att avgöra, men så är det i alla fall.
En liten förmiddagskaffe på torget tillsammans med alla loppisstånd ingår också. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom...
Att ta en morgonpromenad utefter strandpromenaden är aldrig fel det heller. Det är speciellt att insupa atmosfären innan allt kommer igång och det fortfarande är rätt lugnt överallt.
Nu håller filmfestivalen på för fullt och den röda mattan som förbereddes under tiden vi var där har säkert vid det här laget blivit trampad på av ett antal skådespelare och regissörer.
Filmfestivalen i Cannes startade 1946 och har med undantag för tre år (1948, 1950 och 1968) hållits varje år. Första åren var det fyra pris som delades ut: bästa film, bästa regissör samt bästa manliga, respektive kvinnliga skådespelare. Sedan dess har det ju tillkommit ytterligare ett antal priser, varav det mest prestigefyllda, Guldpalmen, har delats ut sedan 1955.
Två svenska filmer har fått guldpalmen, 1992 fick "Den goda viljan" priset och 2017 var det Ruben Östlunds "The Square" som vann den. Nu får jag erkänna att jag skäms lite, jag hade nämligen ingen aning om att det var en svensk film som vann förra året, än mindre vad det är för film. Det kanske är läge att ta reda på det...
Nåja, filmfestival eller inte, Cannes är en trevlig stad och det lär bli fler besök med fler vidhängande inlägg. Den här gången blev det inga utflykter, utan vi tillbringade samtliga dagar på plats, men det är som sagt inte fel det heller.
lördag 12 maj 2018
Se till mig som liten är
I Dag Öhrlunds fjärde bok om polisen Ewert Truut, "Se till mig som liten är", kastas Truut dramatiskt in i händelserna genom att han håller på att bli skjuten av en ung kvinna som hittas sittande på en parkbänk. Det visar sig att kvinnan har varit utsatt för en fruktansvärd tortyr och frågan är av vem och varför. Fallet har kopplingar till människohandel och fruktansvärda pedofilbrott. Utredningen sker av Ewert tillsammans med kollegorna Måns och Carolina, och ju längre de kommer i sin utredning, desto klarare står det att det finns förgreningar högt upp i samhällsskiktet där det finns starka krafter som till varje pris vill stoppa utredningen.
Det är en ruskig bok som tar upp fruktansvärda teman som människohandel och barn som utsätts för oerhörda handlingar. Vissa delar är så detaljerat beskrivet så att det får sig att vända sig i magen. Sedan finns naturligtvis alla sedvanliga ingredienser i svenska kriminalromaner, poliser med kärleksbekymmer och personliga problem som gör att många runt omkring blir lidande. Vissa delar känns som om det skulle skalas ner i längd till fördel för de delar av boken som verkligen känns relevanta. De delarna däremot, gör verkligen boken till en riktig bladvändare.
Det här är den andra boken om Ewert Truut som jag läser, och jag vet att jag tyckte att den tidigare "Tryggare kan ingen vara" innehöll alldeles för många och ingående beskrivna sexscener, de finns här också, men nu är de inte alls lika många och definitivt inte lika detaljerat beskrivna vilket känns som ett klart lyft.
En helt ok kriminalroman som verkligen tar upp ett aktuellt och skrämmande samhällsproblem.
Det är en ruskig bok som tar upp fruktansvärda teman som människohandel och barn som utsätts för oerhörda handlingar. Vissa delar är så detaljerat beskrivet så att det får sig att vända sig i magen. Sedan finns naturligtvis alla sedvanliga ingredienser i svenska kriminalromaner, poliser med kärleksbekymmer och personliga problem som gör att många runt omkring blir lidande. Vissa delar känns som om det skulle skalas ner i längd till fördel för de delar av boken som verkligen känns relevanta. De delarna däremot, gör verkligen boken till en riktig bladvändare.
Det här är den andra boken om Ewert Truut som jag läser, och jag vet att jag tyckte att den tidigare "Tryggare kan ingen vara" innehöll alldeles för många och ingående beskrivna sexscener, de finns här också, men nu är de inte alls lika många och definitivt inte lika detaljerat beskrivna vilket känns som ett klart lyft.
En helt ok kriminalroman som verkligen tar upp ett aktuellt och skrämmande samhällsproblem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)