Julkort

Så har det blivit dags att önska er alla en riktigt god jul och då är det här ett ypperligt forum att göra det på. Jag tillhör de som genom åren har skickat massor av julkort och även fått massor tillbaka. Vi har haft alla kort hängandes i röda band ovanför trappan då vi bodde i huset och det var en del av jultraditionen och det var verkligen väldigt mysigt.

Numer kommer det inte många alls och för egen del skickar jag väldigt få (i år blev det två stycken). För andra året i rad bestämde vi att i stället för julkort skänka pengar till Rädda Barnen och WWF, eftersom det känns som om pengarna kan göra mer nytta där. Jag såg på postnords hemsida att förra året skickades det 20,5 miljoner julkort i Sverige och det blir ju en hel del pengar om man säger så...

För att få in lite onödigt vetande så här dan före dopparedagen kan jag berätta att det första julkortet skapades år 1843 av en brittisk herre vid namn Sir Henry Cole och hade texten A Merry Christmas and a Happy New Year to you. Under senare delen av 1800-talet kom traditionen till Sverige och resten är historia.

Med detta vill jag önska er alla en riktigt bra julhelg. Ta hand om er, njut av tillvaron och ta vara på tiden.

Juldekorationer på gator och torg

Att julen närmar sig har troligen inte undgått någon. Dels så har det spelats julmusik i alla affärer i säkert minst en månad redan och dels så har alla juleljus tänts på gator och torg. Plus naturligtvis att den traditionella granen har kommit på plats framför residenset på torget. Det är något viss med den där granen och den pryder absolut sin plats.

Alla städer har ju sina egna speciella dekorationer och förra året pryddes torget i Karlstad för första gången av vargfamiljen som återigen är på plats i år. Det är en fyra meter hög vargmamma med sina små ungar som lyser upp torget i andra änden. Man hade vissa farhågor förra året då de skulle tändas för första gången att det kunde vara känsligt på grund av den pågående vargdebatten, men det verkade som alla tyckte det var en ok idé med tanke på att vargen trots allt är Värmlands landskapsdjur.

"Sola i Karlstad" har fått ett upplyst träd till granne och det gör att hon syns ändå bättre där hon står framför Stadshotellet.

Nu är det ju inte alla juldekorationer som upplevs som vackra av alla. Smaken är ju trots allt lite olika. Och inte bara smaken, utan även fantasin kan vara lite olika. Vi har sedan ett antal år tillbaka en dekoration som verkar ha delat karlstadsborna i två läger, de som tycker den är vacker och de som tycker den är fruktansvärt ful. Några säger att den ser ut som en droppe, andra tycker den ser ut som något annat... Vad ni tycker den ser ut som, tja, vem vet...

Höstdåd

Den skånska landsbygden, ett stenbrott, ett gäng nybakade studenter och en natt då inget riktigt blev som det var tänkt är ingredienser i Anders De la Mottes bok "Höstdåd". Ett kompisgäng som ska träffas för att spendera en festlig kväll tillsammans innan de skingras efter sommaren, slutar med att en av dem påträffas död i vattnet morgonen efter och frågan är vad som egentligen hände.

Fortfarande, efter närmare 30 år,  är händelsen fortfarande något man inte pratar om. Den är som ett sår som täckts över utan att vara läkt. Det hela utreddes som en olycka, men det är inte alla som är övertygade om att det var så.

Boken är bitvis skriven med två parallellhandlingar. Dels får läsaren följa ungdomarna fram till den tragiska händelsen sommaren 1990 och dels får man följa polisen Anna Vesper i nutid som kommer från Stockholm för att ta över efter den gamle polischefen.

Förutom att Anna brottas med sina egna problem så kastas hon in i händelser som gör att hon måste öppna det gamla fallet med drunkningen i stenbrottet. Det ses inte med blida ögon av många och hon får det inte lätt.

Det är en helt ok kriminalroman. En lättläst bladvändare, precis som det ska vara. Dessutom är inte allt som det verkar vara, vilket är ett extra plus...

Tredje advent och Selma Spa i Sunne

"När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr
och alla bakar kakor och har ett väldigt styr"

Ok, tredje advent är det, men bakar kakor eller har något styr vet jag inte om jag kan skriva under på, eller jo, det vet jag visst förresten, det kan jag inte skriva under på. Har väl varken bakat kakor eller haft något styr, och det känns rätt bra faktiskt. För övrigt känns det där med att "ha ett väldigt styr" som ett dåligt nödrim som undertecknad själv skulle ha kunnat kommit på, men det är en helt annan historia.

Nu tänkte jag lämna såväl Cannes som Dobrich och göra ett nedslag mitt i Värmland i stället. Närmare bestämt i Sunne, Selma Lagerlöfs hemort som ligger väldigt vackert vid sjön Frykens strand. En sjö som Selma kallade "Lövens långa sjö" i boken om Gösta Berling.

Här, med utsikt över Fryken, ligger Selma Spa. Ett spa-hotell som var det första i Sverige när det öppnade i början av 90-talet. När det öppnade så öppnade det under namnet "Life Center" och hade konceptet "hälsoprofil med medicinska förtecken". Det gick inte sådär väldigt bra från starten utan det blev konkurs redan efter första året. Ytterligare ett år senare öppnades det igen, men nu var konceptet "en friskvårdsprofil med välbefinnande". Då tillkom även ordet "Spa" och det kanske var det som skulle till.

Under åren som gått har det renoverats och byggts till och numer finns det gott om hotellrum, konferenslokaler, spaavdelning, gym, diverse klasser, restaurang och lite annat smått och gott som behövs för att det ska göra alla människor nöjda och glada.

Här har jag i alla fall tillbringat några dagar veckan som gick. Anledningen var en kurs och det händer minsann inte varje dag att jag får gå på kurs, så det kändes riktigt lyxigt! Inte blev det sämre av att utsikten från hotellrummet var över Fryken så det var bara att njuta av tillvaron. Vet inte riktigt om jag blev med utvecklad eller invecklad av kursen, men det kanske visar sig så småningom...

En tur till Dobrich

"När andra ljuset brinner är snart Lucia här..." Jodå, andra advent och snart Lucia, visst är det så. Nu kan vi inte direkt skryta med något härligt vinterväder här så jag tänkte koncentrera mig på något annat än trist adventsväder och bege mig tillbaka till sommaren.

Under sommarens resa till Bulgarien och Balchik gjorde jag en ny bekantskap, nämligen Dobrich, en stad som ligger cirka 35 kilometer bort. Med buss betyder det en resa på mellan 30 och 40 minuter och en bussutflykt någon annanstans är alltid trevligt. Nu var det inte sommarens vackraste dag vi företog oss denna resa, men utanför bussfönstret lyste i alla fall solrosorna upp tillvaron.

Dobrich är en stad med en rätt brokig bakgrund med olika namn och varierande landtillhörighet. Genom diverse krig bakåt så har staden ibland tillhört Bulgarien och ibland Rumänien, men sedan 1940 har Dobrich varit bulgariskt och planen är väl att den ska så förbli. Här bor ungefär 100 000 människor och av de är cirka 85% bulgarer och de resterande procenten består av turkar och romer.

Annat som minner om de krig som rasat är den stora militära kyrkogård som finns där det vilar i runda slängar 3000 stupade soldater som deltog i första världskriget. Det som är lite speciellt är att det är soldater av sju olika nationaliteter. Något annat som skvallrar lite om militära aktioner är det enorma torg som ligger mitt i staden. Planen var att det skulle kunna genomföras stora militära marscher här.

Här finns stora kontraster. Allt från flotta affärer och vackra alléer till väldigt ruffiga bakgator. När det gäller byggnader så syns det att man försöker rusta upp staden, men på något sätt så blir det inte riktigt klart, utan det gamla finns kvar mitt i. Och nu pratar vi inte om gamla vackra byggnader, utan sådana där gamla ruffiga som verkligen behöver lite uppfinning.

Att det inte är sådär väldigt gott om turister märks med tanke på att det mesta bara står på kyrilliska, vilket kan medföra vissa problem om man inte har det så bra som jag hade, det vill säga har med sig någon som förstår.

Lite spännande är det i och för sig att beställa mat och försöka gissa vad man ska få på tallriken...

En fin park finns det mitt i stan med många vackra växter. Vi hittade också den här dikten (eller vad det är) och den är säkert mycket vacker.

Som jag sa, så visade inte sig inte Dobrich från sin bästa sida eftersom regnet stundtals verkligen tömde ner och jag kan ju inte direkt påstå att vattnet verkade ha så många flyktvägar utan det var bara att plocka av sig skorna för att försöka ta sig över gatan.

En spännande bekantskap även om jag måste säga att jag föredrar Balchik, men man vet aldrig, det kan säkert bli ytterligare någon utflykt till Dobrich någon gång. Det kan ju vara spännande att se staden från den soliga sidan också.