I made it!!

Visst blev det så! Jag gjorde det, genomförde den två dagar långa steg 1-kursen i fridykning! Om jag är stolt, jo, kanske liiite...

Om någon sådär alldeles oförmodat skulle fundera över hur tanten fick för sig att hon skulle testa på fridykning, så finns det faktiskt en anledning! Det hela började med att familjen troligen tröttande på att jag hela tiden gick omkring och sa att jag så gärna skulle vilja lära mig dyka och ta ett dycertifikat, så vid en av de årligen återkommande födelsedagarna förärades jag med ett löfte om att en sådan kurs var min födelsedagspresent. Det enda jag behövde göra var att boka och genomföra kursen.

Några år passerade och det hände inte så mycket på dykfronten, mer än att jag fortfarande funderade på saken. Nu hör det till saken att familjer utökas ju ibland, ni vet det dyker upp pojkvänner och flickvänner och i just vårt fall handlade det om en pojkvän som införde begreppet fridykning i vår familj. Vadå dyka flera minuter utan tuber? Det går väl inte? Jo, det gör tydligen det!

Hur som heslt så kom jag i alla fall fram till att just den varianten av dykning skulle vara något jag kunde ha mer glädje av i långa loppet (plus att jag var lite nyfiken på hur det egentligen går till). Det där att snorkla på ytan och sedan kunna dyka ner och befinna mig under ytan under en längre stund. Just att kunna gå ner "20 meter på ett andetag" var väl kanske inte huvudsyftet...

Kursen bestod av sex deltagare, fem personer som tidigare dykt med tuber, varav två räddningsdykare med krafiga överarmar, samt en tant från karlstad! Förutsättningarna så långt kändes lysande!! Efter att ha lärt mig rätt andningsteknik och tränat vertikalt i poolen var det dags för utfärd på vida havet.

En rätt häftig känsla infann sig när jag låg och guppade vid en gul boj, fäst i botten med en lina, mitt ute på stora vida havet, häftig och samtidigt lite småläskig. Jag tänker inte gå in i detalj på hur det hela gick till eller hur bra jag lyckades, några 20 meter blev det definitivt inte, men runt tio lyckades jag i alla fall ta mig ner. Jag har lärt mig tekniken för att kunna hålla andan längre än tidigare, så nu har jag alla medel och kan fortsätta träna på egen hand. Och visst är det häftigt om man kan glida omkring alldeles ljudlöst under ytan och titta på livet där nere.

Och bara så ni vet, man kan visst lära gamla hundar sitta!!!

Äventyr under vattenytan!

Att ta kort under vattnet kan väl inte vara svårt, eller? Det finns ju så många fina foton på färgglada fiskar, så det borde väl inte vara någon konst!? Verkligheten visade sig vara något helt annat...

Det är ju svårt att undgå att bli badsugen vid en strand som denna. Inte bara badsugen, utan också sugen på att ta reda på vad som rör sig under ytan. Nu var ju planen egentligen att ta en fridykningskurs, men det blev liksom inte av, det kändes inte som att tiden räckte till, trots att vi inte gjorde många knop under våra sju dagar på denna underbara ö, men snorklade gjorde jag!

Ett vattenhus till kameran begåvades jag med också, och sen var det ju bara att gå ner och ta kort... När jag väl kommit över känslan av allmän bisarrhet att ta med kameran under vattnet, var det bara att fota på, men jag får väl erkänna att så många färgglada fiskar fastnade inte, de simmade liksom ur bild hela tiden!

Många bilder på botten blev det...

Inte var det så lätt att ta sig ner till botten heller! Om det beror på att vikterna är felfördelade på kroppen, att vattnet är för salt, eller helt enkelt fel teknik, det kan man ju fundera över om man vill, men efter ett antal desperata försök gick det faktiskt!

Sedan kom den också - den efterlängtade sköldpaddan! Vilket underbart djur! Den bara ägnade oss en mycket uttråkad blick innan den dök ner igen och med en enorm värdighet seglade tillbaka mot botten och maten, efter att ha kommit upp till ytan och stuckit upp huvudet som ett periskop över vattnet. I det här läget vågade jag inte riskera att den, på sant fiskmanér, skulle simma ut ur bild, så kameran överläts till dottern så kunde jag koncentrera mig på sköldpaddefenomenet.

På Gili Trawangan finns för övrigt ett Turtle conservation centre. Hit kan lokalbefolkningen sälja sköldpaddeägg som de hittar på stranden istället för att göra det till affärer och restauranger. Här föds sköldpaddorna upp i vattentankar, för att vid lagom storlek släppas ut i havet.

Sedan finns det ju mindre trevliga varelser under vattnet också, till exempel hajar och triggerfish. En triggerfish är en fisk som alla dykare, och troligen de flesta snorklare, vet vad det är. Det är en fisk som vaktar sina ägg via ett konformat revir uppåt mot ytan. Men enligt uppgift är det bara att simma ut ur konen...om det fungerar, nja, jag vet inte... Jag kan ju säga som så, att det spelas ingen hajen-musik som varning i alla fall, det fick jag erfara den hårda vägen! Den nya bekantskapen slutade med två tandavtryck som efter ett kaninbett...men det är väl smällar man får ta...Sedan att den säkert var lika stor och farlig och läskig som en vithaj, det är en annan historia...

En helt ny värld!

Äntligen har jag gjort det, det som jag har pratat om hela mitt liv - jag har dykt med tuber! Nu förstår jag dom som blir bitna av detta, här finns, precis som Aladdin (och inte alls den Lilla sjöjungfrun!) sjunger, "En helt ny värld".

Här nere finns dom, fiskarna som jag bara har sett på tv eller på bild, färglada, stora, små och framför allt, många!

Efter en två timmars båtresa på ett oerhört gungigt vatten bort ifrån Koh Lanta stannade vi vid fem små korallöar, Koh Haa, mitt ute i ingenting. Där under ytan bredde det ut sig fantastiska färger på såväl djur- som växtliv. Koraller i alla regnbågens färger som var oerhört vackra och fiskar, allt ifrån en jättestor murena som blängde ilsket på oss när vi kom och störde, till små färgglada clownfiskar som verkade uppskatta vårt besök mer.

Jo, det var fantastiskt, men lite läskigt också. Eftersom jag aldrig gjort detta tidigare och insåg att jag plötsligt, på 11 meters djup var tvungen att, prakisera min snabbkurs i hur man tömmer cyklopet under vatten, var det lätt att hålla sig för skratt. För övrigt fick jag alldeles tillräckliga mängder saltvatten i mig utan att skratta trots att jag bet så hårt om det stackars munstycket så jag kommer troligen att ha träningsvärk i mina käkmuskler i 14 dagar, eller något. Men nu vet jag i alla fall hur det känns, och ja, det kommer absolut att göra det fler gånger!

Imorgon återvänder jag till storstadslarmet igen, under förutsättning att den beställda taxin anländer när den ska, men med lite flyt så ska jag nog hinna med flyget mot Singapore. Då ska jag sätta mig och ladda ner alla bilder, så lite ska jag väl kunna dela med mig av mina dagar här, i såväl ord som bild. Dock inga fiskar, dom får ni försöka tänka er ändå!