Dags igen för lite Singapore...

Så har det blivit dags att styra nosen söderut för en tur mot "mitt andra hem". Den här gången blir det en kortare vända för att sedan kunna spendera ett par månader på hemmaplan och förhoppningsvis kunna få lite jobb den tiden. "Kortare vända" i det här fallet innebär cirka två veckor, men det är ju definitivt bättre än ingenting! På lördag lyfter jag från Arlanda för att på söndag morgon återigen trampa Singaporiansk mark.

Plötsligt hände det ju något drastiskt på väderfronten också, så just idag känns det där med Sydostasien rätt ok, om man säger så... Nu kan visserligen regnet smattra rätt rejält på fönsterrutorna där också, men väldigt sällan en hel dag, och det innebär ju inte att det blir kallt samtidigt! Nej, nu lämnar jag det här för ett par veckor, så kommer jag tillbaka och förväntar mig underbart vackert svampväder i september och oktober så kan jag tänka mig att åka igen när det blir lite mörkt och otäckt i november...

Som ni förstår så är det här en höst då jag tänker både ha och äta kakan, vilket känns rätt bra om ni frågar mig! Allt har ju sin tjusning på sitt alldeles egna vis...

Sista brevet från din älskade

Efter att läst Jojo Moyes "Me before you" så var det rätt enkelt att ta beslutet att läsa ytterligare något skrivet av samma författare.

I "Sista brevet från din älskade" kastas läsaren mellan 60-talet och nutid. Någon gång på 60-talet vaknar en kvinna, Jennifer Sterling, upp på sjukhuset efter att ha varit med om en bilolycka. Hon minns inte vem hon är eller om hon var ensam i bilen, hon minns inte sin man eller sina vänner. Det här innebär att då hon blir utskriven måste hon försöka anpassa sig till ett liv hon varken kommer ihåg eller trivs med. Någonstans känner hon hela tiden på sig att något är fel, och då hon hittar ett brev från någon hon verkar ha känt väldigt väl börjar hon nysta i tiden innan olyckan.

Samma brev hittas av reportern Ellie år 2003 och då hon tycker sig känna igen sin egen situation i brevet drivs hon av en oförklarlig lust att ta reda på hur det gick för kvinnan som brevet var adresserat till. Hon börjar dra paralleller till sitt eget liv och blir lite besatt av idén att ta reda på hur det gick.

Här finns mycket kärlek, såväl lycklig som olycklig, och det är en mysig bok, ytterligare en lättläst "feelgood-bok" av Moyes.

After the Quake

”After the Quake” är en novellsamling av den japanske författaren Haruki Murakami som innehåller sex korta berättelser vilka samtliga har någon slags anknytning till tiden efter jordbävningen i Kobe 1995.

Åtminstone ska alla berättelser ha den anknytningen, men den kanske inte alltid är så uppenbar.  Det är ju inte alltid allt är så uppenbart i den här mannens böcker. Vid det här laget har jag läst ganska många av hans verk och det finns flera jag verkligen har gillat, men det finns också de jag inte varit riktigt lika förtjust i, och just ”After the Quake” tillhör nog de senare.

Nu finns det några riktigt bra noveller i boken också, men som helhetsintryck är det ingen bok jag skulle stoppa i händerna på någon annan med uppmaningen ”Läs, du kommer att älska den!” Det finns väldigt många andra böcker som är så mycket bättre.

Skolstarten är här

Även om vädret säger något annat så är faktiskt hösten här. Anledningen till att vi kan vara säkra på det är att skolorna nu dragit igång sin verksamhet efter ett långt och härligt sommarlov. Skolorna fylls återigen av elever och lärare som inte gör något annat än längtar efter att dra igång efter ledigheten, eller...?

Om vi ska tro på alla artiklar som fyller tidningarna just nu så kanske det inte är så himla enkelt. Det verkar ju vara viss brist på många håll då det gäller att fylla skolorna med lärare och det är ju ett problem...

Ibland hittar man bra saker på Facebook, och just i det här ämnet upptäckte jag något som känns relevant i ämnet:

 

Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget.

Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering, gärna i mellanöstern. En vaktutbildning eller tjänstgöring inom ordningspolisen är att föredra. Djupa och breda kunskaper inom psykiatrin och/eller i allmänsjukvården ger förtur. Vaktmästaregenskaper är ett måste. Du är väl förtrogen med kommunal möteskultur där du förväntas prata utan att säga något. Dina förmågor att uttrycka sig i det svenska språket är goda och dina skriftliga formuleringar håller skolinspektionen och advokater på behörigt avstånd. Vidare är du en person som är van att hålla ett högt tempo. Du anser att huvudvärk och högt blodtryck är ett kvitto på ett väl utfört arbete.

Arbetstiderna är dagtid, kvällstid och helger, samt alla andra tidpunkter på dygnet och veckan. Sommarledigheten ger dig ett fint tillfälle att lära känna dina egna barn och din partner, alternativt hitta en ny partner.

Läraryrket är en livsuppgift som generar värden, som inte går att värdesättas. Därför bör du betrakta det blygsamma bidraget till lön som en ren bonus. Andra förmåner är fri tillgång på tevatten, Treo och blyertspennor.

Adekvat utbildning krävs, juristlinjen eller byråkratprogrammet, alternativt en lång erfarenhet på ett statligt verk. Viss undervisning kan förekomma. Därför är pedagogisk erfarenhet meriterande. Vi sätter stort värde på personlighet. Lojalitet, tystnad och tjänstvillighet är ledorden. Eftersom gratisarbete är en del av lärarkulturen bör du ha en bakgrund inom ideella verksamheter.

I Sverige ger vi kvinnor lägre lön. Därför ser vi helst kvinnliga sökande. Gärna unga med utflugna barn.

Märk din ansökan: ”Ekonomisk belastning”.

Varför det saknas lärare? Ingen aning, vi är lika förvånade som du.

Även om det hela känns igen och att det ligger en hel del i det, så ska ni veta att jag saknar mitt jobb. Planen inför hösten är faktiskt att hålla mig på hemmaplan i alla fall i ett par månader och försöka få några vikariat här och där. Om inte annat för att kontrollera att jag fortfarande trivs med det jag är utbildad för att göra...

Fasanjägarna

"Fasanjägarna" är den andra boken i en serie böcker om kriminalinspektör Carl Mörck av den danske författaren Jussi Adler-Olsen. Carl Mörck arbetar på köpenhamnspolisens cold Case-avdelning,  avdelning Q, och i "Fasanjägarna" handlar det om ett dubbelmord från 1987 som ska redas ut.

1987 hittades ett syskonpar mördade i en sommarstuga och den polisutredning som då gjordes pekade på att brottet begåtts av internatskoleelever, barn till några av Danmarks mest välbärgade familjer. Dock kunde aldrig något bevisas och inget hände förrän nio år senare då plötsligt en av de misstänkta erkände morden och allt ansågs då vara uppklarat. Nu visar det sig att det inte var så enkelt, att det finns något dolt som behöver redas ut, och det är just det som Carl Mörck och hans team får i uppdrag att göra.

Spåren leder polisen till Kimmie, en hemlös kvinna som verkar ha försvunnit spårlöst, och till tre av Danmarks mäktigaste män. Frågan är om Kimmie har svaren på gåtan, och om det hela kommer att lösa sig bara de hittar henne, eller...?

För mig var Mörck en ny bekantskap i deckarvärlden och en mycket trevlig sådan. Boken är skriven på ett sätt som gör att man väldigt gärna vill vända blad och veta vad som händer härnäst. På sina ställen gör handlingen oväntade vändningar innan man når den annorlunda och spännande uppgörelsen.

Jag har insett att det finns hela sex böcker om avdelning Q vid köpenhamnspolisen och jag kommer absolut att läsa fler i serien.

"Sing-a-long"

Ibland kan jag fundera över så konstiga saker, vilket innebär att det tas upp hjärnutrymme alldeles i onödan. En sådan total onödig fundering är det här med allsång. vad är det som gör att vi i Sverige (och undertecknad utgör inget som helst undantag på den fronten) är så vansinnigt förtjusta i att sjunga tillsammans?

Är det fest så är det väldigt ofta någon som totat ihop ett litet häfte fyllt med texter som ska sjungas tillsammans mellan tuggorna. Med litet tur så kan majoriteten melodierna, men om fallet inte skulle vara så, så går det väldigt bra ändå, huvudsaken är ju att vi sjunger tillsammans!

Ok, så långt är jag med och jag är fullkomligt överens, men jag är inte en av de som bänkar mig framför teven för att se en massa andra sjunga tillsammans på Skansen eller Liseberg. Visst är det fascinerande att dessa program kan dra runt miljonen tittare! Med tanke på den befolkning vi har i Sverige så måste det väl nästan kallas masshysteri!? För att inte prata om hur många spaltmeter som skrivs om dessa program varje år. Vem drar flest tittare, Petra eller Lotta? Vansinnigt viktigt att veta för övrigt! Visst har det hänt att teven gått hos mig också under dessa program, men det är inget aktivt val, utan då handlar det i så fall om "skvalteve" (vilket även det bidrar till tittarsiffrorna, så någon gång har jag väl ingått i den där miljonen). Även om det kan vara bra artister och bra musik, så måste ni ändå hålla med om att ibland kanske det är bättre att sjunga ur det där häftet på den där festen istället för att sjunga i en mikrofon som stoppas under näsan så en miljon landsmän får lyssna på den kanske inte alltid så vackra sången...

Hur som helst, ett gammalt fenomen är det. Visste ni att 1906 bildades SOS, Samfundet för Unison Sång i Sverige, så något nytt är det inte. Och sjungits på Skansen har det gjorts sedan 1935, och i Augusti 1979 sändes det första "Allsång på Skansen" på teve och resten är väl som sagt historia...

För övrigt så tillhör jag ju skaran som har möjlighet att vara ute och njuta av sommarvärmen som anföll oss i augusti, och det lovar jag att jag gör! Jag njuter i fulla drag och äntligen kom hängmattan upp, bättre sent än aldrig...

Singapore 50 år

Idag fyller Singapore 50 år! Den 9:e augusti 1965 blev Singapore en självständig stat efter cirka 100 år som Brittisk koloni och ytterligare ett par år som del av den malaysiska federationen. Med andra ord är det ett rätt ungt land, och ett land där det känns som om det kan komma att hända saker framöver.

Om någon sagt den dagen då vårt "singaporianska äventyr" startade, att vi skulle vara kvar under året då Singapore fyllde 50 hade vi inte trott på det. Vi skulle ju bara göra ett par år och sedan återvända till Sverige. Nu trodde vi på fullt allvar att det skulle ta slut förra året, men så blev det ju inte heller, så nu är vi snart inne på vårt sjunde år.

I höst kommer jag dock att spendera rätt mycket tid på svensk mark och "bara" göra några kortare visiter till mitt andra hem. det blir en 14-dagarsresa mot slutet av augusti och sedan åker jag dit när det blir lite mörkt och otäckt här hemma i november sådär... (ibland kan man faktiskt både ha och äta kakan)

Hur som helst, Singapore är ett fantastiskt land att leva i, och det ska bli mycket spännande att se vad framtiden för med sig för detta lilla, men på sitt sätt väldigt stora, land.

Jag hittade en mycket intressant artikel i dagens SvD om just det, och för er som vill veta lite mer om vad det är jag försöker säga här, så finns artikeln i sin helhet här http://www.svd.se/singapore-forandras-osaker-tid-vantar/om/varlden

Grattis Singapore på 50-årsdagen och jag ser fram emot ytterligare tid på plats!

Lite larvigt...

Jag går väldigt sällan ut naken, det vill säga utan någon form av kamera med (Numer är det ju dock lite fusk på den fronten eftersom mobilen oftast är med och där finns det ju kamera), och mina golfutflykter utgör inget som helst undantag.

Just på de promenaderna, då jag befinner mig ute i naturen mellan fyra och fem timmar, brukar det alltid dyka upp något som kan vara värt att föreviga. Allt ifrån vackra naturbilder till någon som som gör något som absolut måste sparas till eftervärlden. Eller som vid senaste rundan, något riktigt larvigt!

Jag kunde liksom inte undgå den här krabaten som kom krypandes på marken framför oss. Stor var den och bråttom (så bråttom nu en larv kan ha!) hade den. Jag har aldrig träffat på en sådan här tidigare och tänkte nu få lite hjälp med att reda ut larvigheterna av er, så om någon känner igen den kan ni väl upplysa mig om vad den tänker bli när den blir stor. För något säger mig att den tänker inta en annan skepnad så småningom. Nu hade jag inte måttbandet med mig, men gissningsvis mätte den en knapp decimeter i längd.

"...and now for something completely different..." Igår hamnade jag (det vackra vädret till trots) framför teven för att se reprisen på "Monty Python Live (Mostly): One Down Five To Go" från 2014. En helt underbar show om ni frågar mig! Nu är jag, och har alltid varit, en stor fan av deras verk. Och att se dessa fantastiska gubbar mellan 72 och 75 år uppföra sina gamla sketcher och samtidigt se ut att ha så himla kul på scenen är verkligen jätteroligt. Nu är jag fullt medveten om att de inte alls uppskattas av alla och jag har en bestämd känsla av att man endera tycker jättemycket om dem eller inte alls, det där med något slags "lagom" tror jag inte finns i det här fallet. Men som sagt, för egen del tillhör jag definitivt den första kategorin.

För att understryka det hela så tänkte jag avsluta det här med en liten bild med anknytning till Pythongänget, och det blir en liten egen tolkning av "Spamalot"...

"Egg, bacon, spam, spam and spam..."

Björndansen

Björndansen är en verklighetsbaserad berättelse som handlar om ”Militärligan”. I början av 90-talet jagade svenska polisen en liga som rånade banker och vapenförråd utan att lämna några som helst spår efter sig, en liga som fick namnet ”Militärligan”. Sanningen var att det handlade om tre ostraffade bröder från en Stockholmsförort men det tog lång tid innan polisen förstod vilka som verkligen ingick i ligan. Om det här handlar Anders Roslund och Stefan Thunbergs bok ”Björndansen”.

Det fanns även en fjärde broder som valde att stå utanför och den brodern var just Stefan Thunberg, en av författarna till boken.

Mycket handlar om förberedelserna inför rånen, planering och genomförande. Det handlar också om starka familjeband, band som ibland är så starka att det inte finns någon återvändo. Vi får även läsa om en uppväxt kantad av en alkoholberoende pappa, hustrumisshandel och utsatthet på skolgården.

Det är en bra och läsvärd bok. De närmare 600 sidorna gick fort att ta sig genom. Det är naturligtvis, som författarna själva säger, inte hela sanningen och inget därutöver, utan det har lagts till och dragits ifrån, men i det stora hela så var det så här det gick till och på något vis så är det lite speciellt då man vet att det här faktiskt hände på riktigt

Ibland kan man fundera...

Klockan är halv sju en söndag och jag vaknar av att regnet fullkomligen tömmer ner och det smattrar sådär vansinnigt på fönstret. Då är det ju fantastiskt härligt att bara vända sig om, dra täcket högt över huvudet och somna om. Gjorde jag det? Nehej då! Jag släpade mig ur sängen och hasade på trötta ben fram och kollade termometern som visade hela 12 grader, men trots det gick jag inte tillbaka till sängen. Nehej, istället började jag gräva fram kläder för att hålla regn, vind och kyla borta. Varför? Jo, därför att jag alldeles frivilligt hade tagit ett beslut att idag skulle det spelas golftävling! Knäpp? Ja, kanske, lite...

Eftersom jag nu tillhör den sorten som hatar att frysa, så gäller det att förse sig med ett antal klädlager i ett sådant här läge. Det innebar att innan jag var klar så såg min klädhög ut mer som om det stundade en skiddag någon gång i februari, istället för en sommardag på golfbanan, men ibland är det bara att gilla läget!

Nu blev det ju inte regn hela dagen, utan det slutade faktiskt och det blev en underbar dag! Och efter att jag lyckats skala av mig lager efter lager (lite som en sådan där rysk docka ni vet, det tar liksom aldrig slut), så blev det riktigt behagligt.

Ibland kan man dock fundera lite över hur man är funtad. Fast det är klart, vem vill ligga kvar och mysa i en varm säng med en tidning och en kopp te när man kan slänga sig ut i kyla och regn och jaga en liten vit boll i fyra, fem timmar...?