fredag 30 mars 2012

Light Marina Bay



Just nu pågår en ljusfestival här, ”Light Marina Bay”, vilket innebär att det finns ett 30-tal ljusinstallationer utplacerade på en 3,5 km lång sträcka runt Marina Bay Waterfront.


Visst är det häftiga konstverk, men det är ju som det är med installationer, ibland är det tur att det finns en förklaring så man vet vad det är man tittar på.


Efter mörkrets inbrott lyses området upp mer än vanligt. Där finns installationer gjorda av skräp, igloos, dansande ljusfigurer, korallrev och mycket mycket mer.



Årets tema är ”Light Meets Asia” och det kan man väl lugnt säga att det gör.



Dessutom finns ju naturligtvis det ”vanliga” laserspelet ifrån museum och hotellbyggnad, det som återkommer varje kväll.


Vackert? Absolut! Energisparande? Knappast...


torsdag 29 mars 2012

Trädgård anlägges!

Vårt grannhus växer, men det går inte så fort och i ibland känns det som om det görs saker i väldigt konstig ordning!


Just nu håller man på att skapa en djungel såväl på, som runtomkring byggnaden. Stora träd och buskar kommer på lastbilar, färdigplanterade i stora jordklumpar. (Inga små löjliga träd som behöver stöttas med käppar de första åren, här inte!) Dessa planteras i sin tur runt byggnaden och uppe på olika avsatser.



Samtidigt håller man på att anlägga någon slags grön prunkande klätterväxts-matta på ena ytterväggen. Vackert? Nja, tveksamt, så det ska bli väldigt intressant att se resultatet av detta pusslande av gröna fyrkanter när det hela är klart.


Nu har även planterandet av växter utanför den mur som är halvfärdig påbörjats, vilket resulterar i att samtidigt som några målar den vita väggen, håller andra på att gräva i den röda jorden direkt nedanför. Det känns väl inte som någon lysande kombination av arbet, men det finns väl kanske någon slags tanke bakom det hela... eller inte...



onsdag 28 mars 2012

Att hitta i resedjungeln

Det där med att boka resor på nätet är en mycket fascinerande sysselsättning. Det borde ju vara så, att man bestämmer varifrån man åker, vart man tänker åka och med vilket flygbolag, för att sedan få reda på vad det kostar...



Men nej då, det finns ju en uppsjö av sajter som vill göra gällande att just dom har ”den billigaste flygresan”. Och det mest uppseendeväckande är ju (i alla fall i mina ögon, men det är säkert något jag har missat) att exakt samma resa, till och med med samma flygbolag, kan skilja mycket i pris beroende på vilken av alla ”vi-har-den-billigaste-flygresan-sajten” man hamnar på.


Jag upptäckte senast igår, i min desperata jakt på ”billigaste och snabbaste vägen till Sverige” fram i vår, att exakt samma flygresa (samma flygbolag) skilde ca 1500 kronor i pris, beroende på vilken sajt jag sökte på.

Ska man sedan börja jaga boende också, så är det en oerhört tidsödande sysselsättning. För att inte prata om spänningen när man kommer fram, och ska jämföra bilderna från nätet med verkligheten. För övrigt brukar jag fastna i alla recensioner som är skrivna av tidigare gäster, det är så spännande(?) att läsa hur olika olika nationaliteter värdesätter olika saker.

I-landsproblem? Klart det är, och ett angenämt sådant! Och det är klart att jag är glad över att kunna ha det problemet, men ibland kan man väl får irritera sig litegrann över sådana saker också...eller...?


tisdag 27 mars 2012

I ondskans spår

 I ondskans spår kommer inte att ta favoritplatsen hos mig när det gäller Peter Robinsons böcker om kommissarie Banks, även om den, precis som de andra, är en riktigt bra deckare.

Jag har sagt det förut, och säger det igen, om man inte har läst någon av böckerna av Robinson och tycker om deckare, då har man missat något. Speciellt om man, precis som jag, har viss förkärlek till England. Även om den här boken inte har lika mycket ingående beskrivningar av omgivningen som flera av de andra, kan man ändå uppleva de engelska pubarna och stenhusen runtomkring.

När det gäller handlingen, så är upprinnelsen upptäckten av flera unga kvinnor, döda och grovt misshandlade i en källare och som i så många andra deckare, så är inte det uppenbara kanske så uppenbart när allt kommer omkring...

måndag 26 mars 2012

Sommartider!

Så nu är det alltså nästan sommar - eller? Jag har förstått utifrån alla rapporter där hemifrån att vädret är sanslöst härligt för årstiden, och inte nog med det, nu är det ju sommartid också.

Livet i trakten av ekvatorn för ju inte med sig speciellt mycket skiftningar i vädret, vare sig när det gäller variationer i väderlek eller ljus. Det är verkligen "same, same" på gott och ont. Det är klart att det är skönt med ständig värme, men samtidigt saknar jag skiftningarna.


Det där med tid är ju annars ett lustigt fenomen. Nu vet jag att människor har olika lätt för tidsomställningar. själv tillhör jag de som inte har några större problem med detta. jag är mest fascinerad av att kroppen går på det där med att tiden är det klockan visar, bara man vrider visarna åt något håll, så är tiden något annat än den var alldeles nyss...

Sommartid har vi ju haft i Sverige nu sedan 1980 och det verkar ju fungera riktigt bra. Jag kommer ihåg vilka diskussioner det var när den infördes, hur svårt det skulle bli, speciellt för alla kossor, som inte skulle klara av det hela (jag antar att det gick rätt bra, eftersom det har återkommit ända sedan dess). Jag minns också hur min morfar vägrade att ställa fram klockan, för att det var något av det dummaste han hade hört talas om, fast även han var väl tvungen att foga sig i det hela så småningom...hur det är så kan det ju vara lite svårt att ha en tid om resten av landet har en annan...

söndag 25 mars 2012

Svenskt påskbord i tropikerna

Med lite hjälp från ett välkänt varuhus, lyckades vi inhandla förnödenheter så vi kunde tillaga och bjuda singaporianska vänner på lite svensk påskmat.


I ärlighetens namn ska det erkännas att tanken från början var att bjuda på julbord, men eftersom tiden går så himla fort, och det är så hejdlöst svårt att få till datum som passar (konstigt att det ska vara så svårt att inte vara upptagen när man inte gör något...), så blev julbordet till ett påskbord. Fast om man tänker efter så är det ju ingen större skada skedd, eftersom maten ser rätt likartad ut...


Tyvärr har detta kända varuhus slutat med vissa självklara varor, så ansjovis och kaviar var direktimporterat från Sverige, men annars så lyckades jag få tag i det som behövdes, inkl. snaps och påskmust. Nu ska det sägas att snapsen gjorde större succé än påskmusten!



Lite kul  var det att se skillnaden på hur svenska barn prioriterar köttbullarna, jämfört med de singaporianska vi hade hos oss, som genast dök på fatet med gravad lax.



Pricken över i:et blev den hembakade kladdkaka, som våra för tillfället inneboende snodde ihop med hjälp av "all purpose flour" och något konstigt margarin som lade sig tätt efter kanten på formen. Men när man väl tagit sig innanför det något hörda ytterhöljet och åt den med en klick grädde, smakade den alldeles jättebra!

Allt som allt en kul kväll med lite smak av påsk!

fredag 23 mars 2012

Singapore lite grann sådär från ovan

En av alla mycket trevliga "måsten" när man får besökare hit, är att ta sig upp på Marina Bay Sands för att njuta av singapores skyline i skymningen.


Att se Singapore ifrån 200 meters höjd är häftigt och snudd på overkligt. Byggnaden som är längre än eiffeltornet är högt och vars "båtdäck" är så stort så det skulle kunna rymma tre fotbollsplaner, inhyser även ett hotell med ca 2500 rum.


För drygt 1500 sek kan man bo en natt på hotellet och därmed få möjlighet att bada i den 150 meter långa swimmingpoolen där uppe.


Det finns olika möjligheter att ta sig till 57:e våningen för att beskåda vyn uppifrån. Det ena är att betala 19S$ och komma upp på "Observation deck", eller så kan man åka upp till Ku De Ta, som är en bar belägen på 57:e våningen och som vätter ut mot singapores skyline.

Gårdagens utflykt dit föranleddes av att vi fått besök av ena dottern, som just nu befinner sig på resande fot i Asien under en obestämt tid framöver, och hennes kompis, så nu ska vi riktigt rå om dom i flera dagar - och det ska bli så jättekul!

torsdag 22 mars 2012

Typiskt svenskt!


Visst är det kul att leta egenheter hos olika nationaliteter.  Ni vet, det där med att ta seden dit man kommer och så.

Nu är det ju bevisligen så, att även vi svenskar har en del små egenheter, och kanske inte så få, när man tänker efter. I tidskriften "The Local" finns en artikel från i somras som behandlar just detta.

Här finns 20 saker som man bör vara medveten om innan man flyttar till Sverige, allt ifrån vårt sanslöst stora behov av att dricka kaffe i tid och otid och alltid ta av oss skorna, till vår besatthet av melodifestivalen och hur vi serverar olika sorters pålägg ur tandkrämstub.

Lite kul är det ju, och visst nickar man instämmande med ett litet leende på läpparna när man känner igen sig! Om någon vill läsa hela artikeln, så finns den här!

onsdag 21 mars 2012

Private Dancer

"Private Dancer" gavs ut som e-bok redan 2005, men finns nu även som vanlig bok. Boken, skriven av Stephen Leather, väcker blandade känslor och mycket tankar. Det är en av de där böckerna när man inte riktigt vet vems sida man står på., utan får flera olika personers perspektiv på händelser.

Det handlar om Pete, en engelsman som kommer till Bankok för att skriva en reseguide och som, efter ett besök på en av Bankoks barer, förälskar sig huvudlöst i den thailändska bardanserskan Joy. Det som börjar så bra, visar sig inte fungera riktigt som Pete tänkt sig, utan det handlar mycket om sex, pengar, lögner, droger och inte minst om kulturkrockar.

Olika kapitel berättas av olika personer i Petes närhet, vilket gör att man får se olika sidor av saken. Och det som till en början verkar så självklart, visar sig inte vara så enkelt. Det handlar väldigt mycket om olika kulturers olika sätt att se på saker och ting, vilket kan få katastrofala följder.

 På baksidan av boken kan man läsa utdrag från recensionen i Bankok post: Because of its local wisdom, Private Dancer ought to be made available to every tourist at port of entry, och från Pattaya mail: This should be compulsory reading for all first-timers to Thailand. 


Frågan är, om det vore så dumt, för något säger mig att det finns ett stort antal "Petes" and "Joys", med allt vad det innebär...

tisdag 20 mars 2012

Tekniken och jag

Det där med teknik är inte riktigt min grej - ett antal personer i min omgivning skulle troligen påstå att det är ett understatement att uttrycka det så...utan säga att det inte alls är min grej.

Om tekniken någon gång ska rasa ihop, så sker det undantagslöst när jag är ensam. Såväl tv som dator kan bara sluta fungera och stå där i varsit hörn och flina åt mig.

Bara för det, så måste jag får skryta lite, just nu leder jag med åtminståne 1-0, jag har nämligen lyckats med bedriften att koppla ihop datorn med tv:n (dvs jag hittade rätt sladd och rätt uttag!), plus att jag faktiskt kom ihåg vilken dosa det skulle vara (bara en sådan sak!), tryckte på rätt knapp och hittade rätt kanal. så för tillfället har jag övertaget över tv-appapraten och kan titta på alla(?) spännande och roliga svenska tv-serier på svt play.


Det är väl kanske så, som en mycket förnuftig kamrat till mig uttryckte det: "man kan allt man vill - men ibland vill man inte..."

måndag 19 mars 2012

La Pau Sat

Om man är i Singapore, är ett (minst!) besök på Hawker centre ett måste! Det är ett typ av matställe som är väldigt speciellt - läs gärna mer om vad det är och hur det fungerar här.

I singapores bankkvarter hittar man en mycket trevlig variant av denna företeelse. Här finns nämligen Telok Ayer Market, eller Lau Pa Sat, som det också heter.


"Lau Pa Sat" betyder "old market" på Hokkien och är singapores äldsta wet market. Den kom till redan på vår vän sir Stamford Raffles tid, men har efter några små förändringar hit och dit nu blivit ett food centre, inhyst i en av sydostasiens största viktorianska byggnader.


Dagtid är det ett "hederligt food centre" fyllt med kostymförsedda banktjänstemän som vill ha lunch. Men kvällstid händer det något! Då stängs gatan, Boon Tat Street av, för att kantas av Hawkers som lagar mat och grillar sina satayer så att röken ligger tät över gatan, som fylls med bord, stolar och hungrande människor.


Det är verkligen en upplevelse att sitta och äta mitt på gatan, omgärdad av alla skyskrapor som sträcker sig högt upp mot himlen. Det är väl ingen avkopplande och romantisk miljö, men det är mysigt, gott och väldigt speciellt!

söndag 18 mars 2012

Golfrunda i Malaysia


Förra helgen Indonesien, den här helgen Malaysia - det låter väl som en riktig globetrotters vecka!? Nu är det väl inte riktigt så häftigt som det låter, Indonesien - färja timme åt ena hållet och Malaysia en bro åt andra hållet.

Eftersom Singapore inte är speciellt stort, så är det inte speciellt lång resväg till malaysiska gränsen, oavsett var man bor och vill man sedan åka dit för att spela golf finns det möjlighet bara ca en timmes resa in i landet, på Palm Resort golf and Country club. Restiden är lite beroende på hur långa köer det är för att ta sig över gränsen och hur nitiska passkontrollanter det sitter i glasburarna.


Det är två passkontroller som måste passeras - en för att ta sig ut ur landet och en för att ta sig in i nästa. Frågan är vem som anser sig vilja ta ansvaret för vägen mellan de båda länderna...det där "ingenmanslandet mitt emellan".

Lite härligt är det i alla fall att komma över gränsen och få se lite berg i horisonten. Det kan man ju säga är lite av en bristvara i Singapore! En ny bekanskap gjordes på golfbanan också, här fanns nämligen påfåglar. Jag är ingen stor fan av fåglar på nära håll, så när pappa påfågel bestämde sig för att titta närmare på min boll (som av någon outgrundlig anledning lagt sig bland träden), så var det väl sådär lagom roligt...


En fantastiskt trevlig "lördagsutflykt" och en härlig dag med golfspel i "lagom väder" och med blånande berg i horisonten blev det.

fredag 16 mars 2012

Tillbaka till det (o?)normala igen

Så har våra gäster åkt tillbaka till den svenska våren, så allt är "som vanligt" igen. Så "normalt" det nu kan vara, beroende på vad det är som är normalt och inte...men det tänker jag inte fördjupa mig i, för det lät alldeles för arbetsamt!

Vi har haft två härliga veckor tillsammans, och härliga spår blev kvarlämnade, iform av saltlakrits, kaviar och korsordstidningar, så nu ska jag nog klara mig ett tag till...


Veckan som gick bjöd även på en mycket trevlig lunchdate med Katarina från Kuala Lumpur som har bloggen Kattas fikarum. Vi har träffats via bloggvärlden och nu var det alltså dags för en träff på riktigt! Det var ungefär som att träffa sin brevkompis för första gången, ni vet "jag har på mig..." osv. Jo då, jag tillhör den generationen som hade brevvänner. (Man skrev faktiskt brev på riktigt och klistrade på ett frimärke, sen la man dom i en stor gul låda och så kom dom fram dagen efter och sedan fick man vänta ytterligare några dagar innan man fick svar på de 27 frågor som man ställt...)

Jag vet att jag hade massor med brevvänner, och att det var några som blev "vänner på riktigt", sådana som man träffade och hade kontakt med långt upp i ålder. Tyvärr är det ingen jag har kontakt med idag, och ibland kan jag undra lite vad det blev av dom, var de bor idag och hur de har det.

Hur som helst, för att sluta vara nostalgisk, och fortsätta i nutid, så blev det en fantastiskt härlig och trevlig tre timmars lunchdate med många skratt och mycket prat och jag hoppas verkligen att vi kan göra om det!

onsdag 14 mars 2012

kyskhetsbältet

I och med att jag läste Kyshetsbältet av Åsa Nilsonne gjorde jag en ny bekantskap i deckardjungeln.

Trots att boken gavs ut redan 2000, har jag inte läst något av henne tidigare. Jag har faktiskt inte ens hört talas om henne.

Hur som helst, så var det en trevlig bekanskap och jag kan rekommendera den om det skulle vara någon mer som inte tidigare stiftat bekantskap med mordutredare Monica Pedersen.  I Kyskhetsbältet är det mordet på en känd skådespelerska som Monica ska utreda tillsammans med en ny kollega. Det samarbetet innebär att hon även får brottas med sina egna fördomar, vilket inte visar sig vara sådär alldeles enkelt.

Det här är en "pusseldeckare" där saker och ting händer i kronologisk ordning, och helt klart värd att läsa.

tisdag 13 mars 2012

Lärare - ett drömyrke?

Det cirkulerar en länk på facebook, där man hamnar på en blogg som handlar om skolan och det mesta som har med denna företeelse att göra. Johan Kants blogg drivs av en biträdande rektor, vilken fick ett brev från en lärare som slutat sitt arbete och satt ord på varför i ett brev, som verkligen säger allt om hur läraryrket har blivit idag.

Jag tyckte det var så pricksäkert så jag bestämde mig för att helt enkelt kopiera av det för att låta fler ta del av det medan jag ska fundera på om det verkligen är det här jag vill komma tillbaka till när min "tid som lyxhustru" tar slut...


Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa.
Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete
Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats.
Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta.


2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete.
Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång.


3. Jag vill vara ledig någon gång.


4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn.


5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt.


Slutligen
I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa?
Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste.
I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller

måndag 12 mars 2012

Helg på Bintan

Så har det blivit ytterligare en tur till Indonesien!


Jag lovar att det låter lite häftigare än det är, men det är ju det som är lite av tjusningen med att bo här, det är så himla enkelt att ta sig någon annanstans. En "helgtripp till Bintan" innebär en inte så lång färjeresa  - det är nämligen ankomstid innan vi avgår!


Den här gången hade vi kompisar ifrån Sverige med oss och det kan ju vara kul för dom att se något annat ärn Singapore också. Fast å andra sidan, så är väl vissa delar av Bintan lite av Singapore, fast mer semestrigt". Hit åker väldigt många singaporianer. Av just den anledningen är det också dyrt, prisläget är mer singaporianskt än indonesiskt.


Det är en väldigt vanlig golfutflyktsort härifrån. Fina banor i kombination med havs- och poolbad, samt enkelheten att ta sig dit lockar naturligtvis. Sedan känns det ju alltid lite lyxigt att dricka paraplydrink i poolen...


Eftersom vi har gjort några resor dit som har blivit föremål för några skrivna rader vid tidigare tillfällen, plus att jag har lärt mig att länka sådär käckt, så finns det mer att läsa om ön (storlek, folkmängd, utbyggnadsplaner...) här plus lite bilder från den underbart vackert belägna golfbanan Ria Bintan här för er som skulle vilja se det!

fredag 9 mars 2012

Vacker och god



Det är väl inte illa, att kunna vara såväl vacker som god!? Båda dessa egenskaper skulle jag vilja påstå att drakfrukten har.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det där med alla frukter man kan hitta och frosssa i här, är bara så underbart! En av alla frukter som verkligen gör sig i fruktskålen är just drakfrukten (eller pitaya, som den också heter).


Nu levde jag ju i den tron att en drakfrukt har rött skal och vitt innehåll med svarta prickar...men så enkelt var det inte! Det visade sig att den finns i tre utföranden. Två röda, en med vitt innehåll och en med väldigt mörkrött. Sedan kommer den även i en gul nyans, med ett mera transparent innehåll.




Den gula medför ju inga större problem att hitta, såvida man inte lider av någon allvarlig variant av färgblindhet, men att se skillnad på den röda och den röda...nja, det kändes lite mer komplicerat. Fast å andra sidan, så kan det ju vara lite som att få ett kinderägg, även om just den här sorten bara består av en överraskning!

Vad det gäller smaken, så måste jag säga att jag tycker nog att det är mest smak på den gula...tror jag...

Idag ska jag packa ner lite i en ryggsäck för att sedan ta färjan över till Bintan där helgen ska tillbringas  tillsammans med våra besökande kamrater, förhoppningsvis i fint väder!