Julkort

Så har det blivit dags att önska er alla en riktigt god jul och då är det här ett ypperligt forum att göra det på. Jag tillhör de som genom åren har skickat massor av julkort och även fått massor tillbaka. Vi har haft alla kort hängandes i röda band ovanför trappan då vi bodde i huset och det var en del av jultraditionen och det var verkligen väldigt mysigt.

Numer kommer det inte många alls och för egen del skickar jag väldigt få (i år blev det två stycken). För andra året i rad bestämde vi att i stället för julkort skänka pengar till Rädda Barnen och WWF, eftersom det känns som om pengarna kan göra mer nytta där. Jag såg på postnords hemsida att förra året skickades det 20,5 miljoner julkort i Sverige och det blir ju en hel del pengar om man säger så...

För att få in lite onödigt vetande så här dan före dopparedagen kan jag berätta att det första julkortet skapades år 1843 av en brittisk herre vid namn Sir Henry Cole och hade texten A Merry Christmas and a Happy New Year to you. Under senare delen av 1800-talet kom traditionen till Sverige och resten är historia.

Med detta vill jag önska er alla en riktigt bra julhelg. Ta hand om er, njut av tillvaron och ta vara på tiden.

Juldekorationer på gator och torg

Att julen närmar sig har troligen inte undgått någon. Dels så har det spelats julmusik i alla affärer i säkert minst en månad redan och dels så har alla juleljus tänts på gator och torg. Plus naturligtvis att den traditionella granen har kommit på plats framför residenset på torget. Det är något viss med den där granen och den pryder absolut sin plats.

Alla städer har ju sina egna speciella dekorationer och förra året pryddes torget i Karlstad för första gången av vargfamiljen som återigen är på plats i år. Det är en fyra meter hög vargmamma med sina små ungar som lyser upp torget i andra änden. Man hade vissa farhågor förra året då de skulle tändas för första gången att det kunde vara känsligt på grund av den pågående vargdebatten, men det verkade som alla tyckte det var en ok idé med tanke på att vargen trots allt är Värmlands landskapsdjur.

"Sola i Karlstad" har fått ett upplyst träd till granne och det gör att hon syns ändå bättre där hon står framför Stadshotellet.

Nu är det ju inte alla juldekorationer som upplevs som vackra av alla. Smaken är ju trots allt lite olika. Och inte bara smaken, utan även fantasin kan vara lite olika. Vi har sedan ett antal år tillbaka en dekoration som verkar ha delat karlstadsborna i två läger, de som tycker den är vacker och de som tycker den är fruktansvärt ful. Några säger att den ser ut som en droppe, andra tycker den ser ut som något annat... Vad ni tycker den ser ut som, tja, vem vet...

Höstdåd

Den skånska landsbygden, ett stenbrott, ett gäng nybakade studenter och en natt då inget riktigt blev som det var tänkt är ingredienser i Anders De la Mottes bok "Höstdåd". Ett kompisgäng som ska träffas för att spendera en festlig kväll tillsammans innan de skingras efter sommaren, slutar med att en av dem påträffas död i vattnet morgonen efter och frågan är vad som egentligen hände.

Fortfarande, efter närmare 30 år,  är händelsen fortfarande något man inte pratar om. Den är som ett sår som täckts över utan att vara läkt. Det hela utreddes som en olycka, men det är inte alla som är övertygade om att det var så.

Boken är bitvis skriven med två parallellhandlingar. Dels får läsaren följa ungdomarna fram till den tragiska händelsen sommaren 1990 och dels får man följa polisen Anna Vesper i nutid som kommer från Stockholm för att ta över efter den gamle polischefen.

Förutom att Anna brottas med sina egna problem så kastas hon in i händelser som gör att hon måste öppna det gamla fallet med drunkningen i stenbrottet. Det ses inte med blida ögon av många och hon får det inte lätt.

Det är en helt ok kriminalroman. En lättläst bladvändare, precis som det ska vara. Dessutom är inte allt som det verkar vara, vilket är ett extra plus...

Tredje advent och Selma Spa i Sunne

"När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr
och alla bakar kakor och har ett väldigt styr"

Ok, tredje advent är det, men bakar kakor eller har något styr vet jag inte om jag kan skriva under på, eller jo, det vet jag visst förresten, det kan jag inte skriva under på. Har väl varken bakat kakor eller haft något styr, och det känns rätt bra faktiskt. För övrigt känns det där med att "ha ett väldigt styr" som ett dåligt nödrim som undertecknad själv skulle ha kunnat kommit på, men det är en helt annan historia.

Nu tänkte jag lämna såväl Cannes som Dobrich och göra ett nedslag mitt i Värmland i stället. Närmare bestämt i Sunne, Selma Lagerlöfs hemort som ligger väldigt vackert vid sjön Frykens strand. En sjö som Selma kallade "Lövens långa sjö" i boken om Gösta Berling.

Här, med utsikt över Fryken, ligger Selma Spa. Ett spa-hotell som var det första i Sverige när det öppnade i början av 90-talet. När det öppnade så öppnade det under namnet "Life Center" och hade konceptet "hälsoprofil med medicinska förtecken". Det gick inte sådär väldigt bra från starten utan det blev konkurs redan efter första året. Ytterligare ett år senare öppnades det igen, men nu var konceptet "en friskvårdsprofil med välbefinnande". Då tillkom även ordet "Spa" och det kanske var det som skulle till.

Under åren som gått har det renoverats och byggts till och numer finns det gott om hotellrum, konferenslokaler, spaavdelning, gym, diverse klasser, restaurang och lite annat smått och gott som behövs för att det ska göra alla människor nöjda och glada.

Här har jag i alla fall tillbringat några dagar veckan som gick. Anledningen var en kurs och det händer minsann inte varje dag att jag får gå på kurs, så det kändes riktigt lyxigt! Inte blev det sämre av att utsikten från hotellrummet var över Fryken så det var bara att njuta av tillvaron. Vet inte riktigt om jag blev med utvecklad eller invecklad av kursen, men det kanske visar sig så småningom...

En tur till Dobrich

"När andra ljuset brinner är snart Lucia här..." Jodå, andra advent och snart Lucia, visst är det så. Nu kan vi inte direkt skryta med något härligt vinterväder här så jag tänkte koncentrera mig på något annat än trist adventsväder och bege mig tillbaka till sommaren.

Under sommarens resa till Bulgarien och Balchik gjorde jag en ny bekantskap, nämligen Dobrich, en stad som ligger cirka 35 kilometer bort. Med buss betyder det en resa på mellan 30 och 40 minuter och en bussutflykt någon annanstans är alltid trevligt. Nu var det inte sommarens vackraste dag vi företog oss denna resa, men utanför bussfönstret lyste i alla fall solrosorna upp tillvaron.

Dobrich är en stad med en rätt brokig bakgrund med olika namn och varierande landtillhörighet. Genom diverse krig bakåt så har staden ibland tillhört Bulgarien och ibland Rumänien, men sedan 1940 har Dobrich varit bulgariskt och planen är väl att den ska så förbli. Här bor ungefär 100 000 människor och av de är cirka 85% bulgarer och de resterande procenten består av turkar och romer.

Annat som minner om de krig som rasat är den stora militära kyrkogård som finns där det vilar i runda slängar 3000 stupade soldater som deltog i första världskriget. Det som är lite speciellt är att det är soldater av sju olika nationaliteter. Något annat som skvallrar lite om militära aktioner är det enorma torg som ligger mitt i staden. Planen var att det skulle kunna genomföras stora militära marscher här.

Här finns stora kontraster. Allt från flotta affärer och vackra alléer till väldigt ruffiga bakgator. När det gäller byggnader så syns det att man försöker rusta upp staden, men på något sätt så blir det inte riktigt klart, utan det gamla finns kvar mitt i. Och nu pratar vi inte om gamla vackra byggnader, utan sådana där gamla ruffiga som verkligen behöver lite uppfinning.

Att det inte är sådär väldigt gott om turister märks med tanke på att det mesta bara står på kyrilliska, vilket kan medföra vissa problem om man inte har det så bra som jag hade, det vill säga har med sig någon som förstår.

Lite spännande är det i och för sig att beställa mat och försöka gissa vad man ska få på tallriken...

En fin park finns det mitt i stan med många vackra växter. Vi hittade också den här dikten (eller vad det är) och den är säkert mycket vacker.

Som jag sa, så visade inte sig inte Dobrich från sin bästa sida eftersom regnet stundtals verkligen tömde ner och jag kan ju inte direkt påstå att vattnet verkade ha så många flyktvägar utan det var bara att plocka av sig skorna för att försöka ta sig över gatan.

En spännande bekantskap även om jag måste säga att jag föredrar Balchik, men man vet aldrig, det kan säkert bli ytterligare någon utflykt till Dobrich någon gång. Det kan ju vara spännande att se staden från den soliga sidan också.

Monaco tur och retur

En dagsutflykt med tåg från Cannes till Monaco tar lite drygt en timme och priset för en biljett t o r är ca 150 kronor. Med andra ord kostar det lika mycket som om jag skulle ta bussen till vår grannkommun här hemma och med tanke på det så är det absolut en prisvärd utflykt!

Monaco, som är världens näst minsta land efter Vatikanstaten, hyser som bekant en hel del människor som inte kan tituleras fattiglappar. För att få bo i landet över huvudtaget ska man för det första spendera minst 180 dagar per år på plats och så ska man dessutom deponera en liten nätt summa av 100 000 Euro på ett bankkonto i Monaco (Uppgifterna har jag tagit från Rivieranguiden.se). Med andra ord är landets "fattiglappar" inte så fattiga alls. Var tredje person ska tydligen vara dollarmiljonär, det vill säga i alla fall vara god för runt 6,5 miljoner sek så det kanske inte är så underligt att "båtparken" ser ut som den gör.

Ett besök i Monaco innebär naturligtvis en sväng förbi casinot, om inte annat bara för att varit där. Inga bilder inifrån byggnaden blev det, vi sparade de kronorna så att vi skulle kunna ha lite kvar för att inta ett glas vin på den angränsande "Café Paris" och insupa atmosfären lite. Även det är en sådan där "baraföratt-sittning" eftersom det mesta kostar mer än det smakar, men man behöver ju inte vara förnuftig jämt.

En promenad ifrån casinot till furstepalatset är en trevlig promenad utefter hamnen och sedan upp till de gamla delarna där palatset är beläget. Härifrån har man en fantastisk utsikt över staden.

I palatset huserar numer Prins Albert II, son till den tidigare fursten Rainier och hans fru Grace Kelly.  Han tillträdde tronen efter sin fars död 2005 och var ungkarl fram till 2010 då han förlovade sig med Charlene Wittstock, en simmerska från Sydafrika. Vid bröllopet året därpå fanns det 800 inbjudna hedersgäster och förutom dem så bjöds alla vuxna monegasker (det heter faktiskt så!) in att vara med på festligheterna.

Med tanke på att Albert har två barn med två olika kvinnor innan han träffade sin nuvarande fru, så finns det troligen ett antal krossade hjärtan lite överallt efter den mannens framfart. Tidigare fanns det en klausul som sa att om fursteätten dog ut så skulle Monaco förlora sin självständighet till Frankrike men den är borttagen nu, så landet förblir självständigt oavsett vad som händer. Men för säkerhets skull så är ättens fortsatta styre säkrat genom parets tvillingar som föddes 2014.

Trots att vi stod utanför palatset ett tag kom det ingen och bjöd in oss på kaffe, så vi tog en promenad i de mysiga trånga gränderna i stället för att hitta något annat ställe att fika på.

Monaco blev väl egentligen allmänt känt i Sverige när herrarna Borg och Stenmark bosatte sig där. Då var det ju en rätt stor grej att de "smet iväg". Numer är det ju lite av vardagsmat att våra idrottsstjärnor skaffar sig något litet ställe här. Svenska skidåkare och friidrottare ska det ju finnas en hel hög om jag inte är helt felunderrättad. Trots det så var det inte heller någon sådan som bjöd in oss på kaffe så det var bara att vandra vidare.

Det är ju inte bara svenska kändisar som bosatt sig här. Monaco är väldigt kändistätt så det här borde vara en fantastisk plats för "kändisspotting". Nu är det en rätt tråkig sysselsättning för undertecknad eftersom jag är totalt värdelös på att känna igen sådana personer som man bör känna igen och det är ju lite av en förutsättning för att det ska vara kul.

Men som sagt, en dagstur från Cannes till Monaco med tåg är mycket trevligt, men en dag räcker absolut och får man ändå ingen inbjudan att stanna på middag hos någon så kan man lika gärna åka tillbaka och inta middagen på en trevlig restaurang i Cannes.

Versioner av oss

Om man har sett filmen Sliding Doors så har man en liten aning om vad Laura Barnetts bok "Versioner av oss" handlar om. Det handlar om de där små detaljerna som får en avgörande betydelse för hur våra liv kommer att se ut. Vi har säkert alla någon gång funderat över vad som skulle ha hänt "om inte"...och det är precis det som man får veta här.

Eva och Jim möts i slutet av 50-talet och mötet sker i tre versioner. De träffas på grund av en olyckshändelse, de träffas på grund av andra orsaker eller de träffas inte alls. De får barn tillsammans eller med andra, de skriver och målar eller inte, de är lyckliga tillsammans eller inte...men på något vis vävs det ihop på slutet oavsett hur vägen dit sett ut.

Det är en annorlunda och lite spännande historia och visst kan man börja fundera lite själv, hur hade mitt liv sett ut om inte.... Trots detta så blir jag aldrig riktigt fast, det blir lite för rörigt och det tar en bit in i boken innan det går att greppa vad som är vad och vad som händer, men det kanske är meningen.

Oavsett om man blir fast i berättelsen eller inte, så väcker det lite funderingar och kanske är det så, att oavsett vilka vägar vi tar så hamnar vi på samma mål i slutändan.

Ytterligare en långweekend i Cannes

Det där med långweekends är inget dumt koncept alls. Den här gången åkte vi torsdag morgon för att återvända söndag förmiddag och trots att det egentligen inte handlar om många dagar så känns det som vi hann med massor och var borta betydligt längre än vi var.

Eftersom vi åkte tillsammans med några kompisar som inte varit i Cannes tidigare, så blev det en hel del promenerande för att återupptäcka vissa platser. Fast å andra sidan är det mesta platser och saker vi gör i vanliga fall också. Vad vore till exempel en tur till Cannes utan en Moules frites? Inte bra alls, skulle jag vilja påstå! Det här är egentligen en ganska så underlig rätt, för det första så låter det inte speciellt gott med blandningen musslor och pommes frites och för det andra så smakar det, trots sin enkelhet, aldrig lika gott på hemmaplan. Nej, det ska intas på plats! Nu är det ju inte ens en fransk rätt, utan den är belgisk, men eftersom jag redan har rett ut de begreppen så får den hågade klicka sig vidare här för att få reda på mer.

Naturligtvis blev det några morgonutflykter till Marché Forville för att inhandla lite färska grönsaker och för att insupa den underbara "staden-håller-på-att-vakna-känslan".

Om man tar någon av de smala vindlande gatorna som leder uppåt via de gamla kvarteren Le Suquet, kommer man så småningom upp till den gamla kyrkan som ligger på toppen.

Härifrån har man har en härlig utsikt över viken och jag har en bestämd känsla av att just den bilden finns hos de flesta som någon gång angjort Cannes.

När man rör sig i de här kvarteren kan man verkligen riktigt frossa i trånga gränder, gamla vackra hus, vackra dörrar, fönsterluckor och annat som vilken fotonörd som helst kan tänka sig frossa i.

Naturligtvis blev det antikmarknad på torget också. Den kan man inte missa om man befinner sig på plats en lördag. Här kan man hitta allt man kan tänka sig behöva, och allt man inte kan tänka sig behöva också, för den delen.

En dagstur till Monaco blev det också, så det kommer mera...

I stoft och aska

I den tionde boken om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen, "I stoft och aska", är det ett så kallat cold case som kommer att spela huvudrollen.

En 3-årig flicka blir påkörd och omkommer, en tid senare omkommer flickans mor under mystiska omständigheter och hennes man, Jonas, döms för mord. Ett antal år senare hamnar fallet hos Henrik Holmes som är Hanne Wilhelmssons "adept" och han misstänker att Jonas blev oskyldigt dömd och vill ta reda på sanningen. Han söker stöd i  sina teorier hos Wilhemsen, men hon har fullt upp med ett annat fall med en främlingsfientlig bloggare begått självmord. Ett självmord som hon misstänker är något annat än vad det ser ut att vara.

När de börjar rota i de respektive fallen blottläggs i sann deckaranda lögner, svek, mörka hemligheter och hämdbegär innan det så småningom blir en kamp mot tiden innan oskyldiga kommer att drabbas på värsta tänkbara vis.

Det är en helt ok bok, lättläst och visst vill man gärna veta hur det går. Men det känns på något vis som om Hanne Wilhelmsen kanske har gjort sitt, det är absolut ingen bok som gör något större intryck, men som lite underhållande tidsfördriv så är den absolut ett alternativ.

På väg söderut

Nu ska jag inte tjata något mer om november, nu vet ni vad jag tycker och just idag gör den sig mer påmind än lovligt. Mörkt, disigt, grått och alldeles novembrigt är det!

Men nu är det så, att det är inte speciellt synd om mig alls för planen är att imorgon eftermiddag ska jag befinna mig i Cannes. Inte speciellt länge, men i alla fall över helgen. Jag måste ju tillbaka innan november tar slut, för vad ska jag gnälla över annars...

Nu får jag väl erkänna att just nu ser väl inte väderleksutsikterna sådär väldans lovande ut på resmålet heller, men det är i alla fall varmare än här, och det är byte av miljö och det är lite minisemester. Med andra ord ska det bli jättehärligt oavsett väder. Väder blir det ju alltid och det är lite svårt att göra något åt, även om vi väldigt gärna vill det.

Det där med att få ett break i vardagen är något som är så viktigt. Det behöver inte betyda att man åker långt bort (även om det är himla mysigt!), utan det går faktiskt att hitta på saker på hemmaplan också. Bara det att bryta av med något så man även hinner med att "bara vara" mitt i all vardagslunk.

Regn eller inte, nu ska vi njuta av den franska tillvaron, och även om det regnar så smakar säkert musslorna som de ska och det finns ju faktiskt även lokaler med tak.

Minnen finns alltid kvar...

Så har "Alla helgonahelgen" passerat med allt vad det innebar. Egentligen är det ingen helg jag någonsin tänkt på som speciell, men just i år blev det lite annorlunda...

November har kommit med buller och bång. När klockan är fem är det så mörkt att det känns som om  det är dags att krypa ner i sängen och dra upp täcket över öronen. (Jag har sagt det förut, och jag vidhåller envist att november är en av de där plumparna han gjorde, han där uppe, när han skapade världen och den andra är fästingen. Ingen av de där två fyller någon som helst funktion!) Just då, när november är som mörkast, är det rätt skönt att tänka tillbaka på den härliga sommaren vi hade.

För visst var det en härlig sommar på alla sätt och vis, den var varm och alldeles underbar. Nu var det inte enbart en underbar sommar, det var också den där sommaren då vi blev brutalt medvetna om hur skört livet är. Det var sommaren då en av våra bästa vänner gick bort. De som har varit med mig ett tag kanske kommer ihåg inlägget om vårt härliga kompisgäng och våra barn. En vänskap som varat i 40 år och som fortfarande finns kvar. På något vis levde vi nog alla i tron att så här skulle det alltid vara, att det var en kedja som för alltid skulle finnas utan brustna länkar. Men så blev det inte, alldeles för tidigt brast det en länk och det osannolika hände, och en av oss fattas oss andra. Det känns konstigt och det är väldigt svårt att förstå. Vi andra har naturligtvis fortfarande varandra, och även om inget blir som förut så har vi i alla fall en enorm uppsjö med fantastiska minnen kvar, och de kan ingen någonsin ta ifrån oss.

Så visst blev det en speciell helg med besök på den helt fantastiskt upplysta kyrkogården och lite tid för eftertanke. Hur det plötsligt känns ännu viktigare än tidigare att leva nu och inte vänta till sen, för vi vet ju inte vad som väntar bakom hörnet, och livet går ju faktiskt inte i repris...

Bara du

Ninni Schulman har skrivit flera deckare som utspelar sig i en bruksort i Värmland, men här byter hon såväl ton som ort och vi hamnar i Stockholm där den psykologiska thrillern "Bara du" utspelar sig.

Huvudpersonen Iris är singel och på desperat jakt efter den stora kärleken som aldrig verkar infinna sig. Hon har visserligen ett jobb som hon älskar, men saknar någon att dela sitt liv med. Plötsligt en dag möter hon så den hon letat efter. Han heter Pål och arbetar som spärrvakt och är helt underbar. Han har allt hon saknat, han är kärleksfull och trogen, plus att han ställer upp för henne i alla väder. Han är nästan för bra för att vara sann, och det kanske är just det han är, eller?

Boken är uppbyggd så att Iris och Pål berättar vartannat kapitel och eftersom läsarens första möte med Pål är från sjukhussängen då han råkat ut för en olycka, så förstår man åt vilket håll det är på väg. Återblickar blandas med Påls nutidsskildringar från sjukhussängen och hela tiden närmar sig den slutliga olyckan.

Det är verkligen en psykologisk thriller och det är lite jobbigt att som läsare hela tiden veta lite mer än huvudpersonen, eller i alla fall tro sig veta mer...

En väl läsvärd bok, även om slutet inte var sådär väldigt överraskande, men det behöver det kanske inte vara heller.

En timme hit eller dit...

Så har vi gjort det igen då, ställt om klockan alltså. Tillbaka till vintertid, normaltid eller vad det nu är. Jag tillhör inte de som lider speciellt mycket oavsett om klockan dras framåt eller bakåt. Den där timmen tycker jag nog inte gör varken till eller från faktiskt. Jag vet dock att det finns de som lider och inte tycker om det alls. frågan är vilken av tiderna som är minst populär. Jag har en känsla av att det kan variera från fall till fall.

Om jag har förstått det hela rätt, så finns det planer att bestämma en fast tid som ska gälla i hela EU. Frågan är då, om de länder som står utanför EU kan välja själva, eller om de tänker anpassa sig, eller vem vet, de kanske väljer att ha en annan tid bara för att de kan... Om min morfar hade varit i livet skulle han ha jublat. Han tillhörde de som "minsann aldrig skulle ändra klockan". Det var det dummaste han hört talas om i hela sitt liv, att vi skulle ha en ny tid på sommaren, så det skulle han inte göra! Jag tror dock att han så småningom fick ändra sig, så även han fick nog ställa om tiden, även om det var mot hans vilja.

Hur som helst, och oavsett vad som bestäms framledes så har vi i alla fall en underbar första vintertidsdag i år. Kallt är det visserligen, men solen skiner och himlen är blå så just nu är det synd att klaga. Dessutom har vi ju faktiskt "vunnit en timme" idag som det går att göra något härligt med.

För egen del blev det en runda till skogen för att leta djupfryst svamp. Och visst fanns det några som stod där och väntade på att bli plockade. Och lite bekvämt är det ju att hämta dom färdigfrysta. Lättplockade är de också när de befinner sig i infryst tillstånd. Frågan är om det var sista pannan med smörstekt svamp, eller om det kan bli något mer omgång, det återstår att se. Så länge det är snöfritt i skogen så finns ju möjligheten att det kan bli fler svampexkursioner.

Ekorrjul, kombucha och lite annat smått å gott

Tiden den går och snart är det jul! Joho då, vänta bara, det dröjer inte förrän det står tomtar och vinkar åt oss i skyltfönstren. Lite överdrivet kanske, men bara lite, jag är rätt övertygad om att snart är de här, tomtarna alltså. Egentligen kanske det vore lika bra att sjunga julsånger när vi dansar kring midsommarstången innan vi kastar oss i kräftfaten och sörplar i oss innehållet i klorna. Och när vi ändå är på gång kan vi ju skåla i champagne och skalda "Ring klocka ring" så har vi klarat av allt på en gång...

Jag inser mer och mer att det där berömda ekorrhjulet gör att man springer framåt rätt fort. Även om jag försöker göra mitt bästa för att bromsa med jämna mellanrum så verkar det snurra på av sig själv. Nu ska jag kanske inte klaga, jag har faktiskt två lördagar varje vecka. jag är nämligen ledig fredagar så det känns som lördag två dagar och det är jätteskönt! Men visst vore det skönt med ännu mer ledig tid, och det trots att jag faktiskt tycker om mitt jobb.

Som sagt, jag arbetar ju inte jämt, så lite annat hinner jag ju med. Och något av det jag hunnit med är att ha en jäsande svamp i en burk på bänken. Jo då, jag har blivit med "Scoby". Det står för "Symbiotic Culture of Bacteria and Yeast" och det låter väl spännande, eller...? Av denna svamp gör man "Kombucha", ett fermenterat te, som nu står och bubblar på min bänk.

Jag hade aldrig hört talas om den här tydligen väldigt populära drycken som man då kan tillverka själv genom att blanda vatten, te och socker föra att sedan låta Scoby göra jobbet. Scoby kan man sedan dela med sig av till vänner och bekanta som också tycker att det låter som en bra idé att ha en jäsande svamp i en burk på köksbänken.

Lite som "Herman", den där degen man skulle dela med sig av för att sedan baka en kaka, för er som kommer ihåg den flugan. Fast nu har jag förstått att av Scoby blir det ett mycket nyttigare resultat jämfört med av Herman, i alla fall om man ska tro allt man läser.

Det är dottern och hennes man som delat med sig av sin svamp till mamman här. så vi får väl se om hon lyckas vårda den ömt så den överlever. Den första satsen är faktiskt klar och smaksatt med ingefära och citron så blev den riktigt bra.

Det är lite svårt att undvika att beröra valet som vi roade oss med förra helgen. Det gick väl sådär... Lite typsikt svenskt resultat, alla vann! (Eller var det ingen??) Den här texten, som florerat i sociala medier, känns väl rätt nära sanningen:

Och med det önskar jag er alla en trevlig helg!

Vredens tid

Ibland kan man göra fynd om man rotar lite i andras bokhyllor bland de där böckerna som inte är så purunga och just "Vredens tid" av Stefan Tegenfalk är ett sådant fynd. Boken är från 2009, så den har ett antal år på nacken, men icke desto mindre läsvärd för det.

Det hela inleds med en bilkrasch där en ung kvinna och hennes dotter omkommer och att det har något med de mystiska mord som sedan inträffar är ju rätt troligt, men frågan är hur det hänger ihop.

Det första fallet som polisen Walter Gröhn ska försöka lösa tillsammans med en ung kvinnlig praktikant är mordet på en taxichaufför. Fallet verkar kunna lösas snabbt eftersom allt pekar på att det var passageraren i taxin som utförde mordet. Men så enkelt går det inte, dels har förövaren inga som helst minnen från kvällen och dessutom handlar det om en domare vid Stockholms tingsrätt och eftersom det blir obekvämt för somliga om det skulle vara han, så finns det vissa som till varje pris vill undvika åtal mot honom.

Det sker ett antal obegripliga mord som inte verkar ha något som helst samband, men tillsammans börjar Walter och praktikanten Jonna nysta i det hela och sakta med säkert börjar den obehagliga sanningen gå upp för dom. En sanning som innebär att det finns fler som svävar i fara...

Det är en spännande bok med ett enkelt språk och som verkligen gör skäl för namnet bladvändare. Visserligen finns även här en sådan där "typisk svensk kriminalpolis", lite butter och egen som kör sitt eget race och med lite egna problem vid sidan om. Men han är rätt mysig ändå och det hela vägs upp av den spänning som byggs upp ända fram till slutet.

Playground

Ytterligare en bok av Lars Kepler, det vill säga makarna Ahndoril, lät spännande, och titeln "Playground" kunde ju innebära i princip vad som helst, så det blev en av sommarens lästa böcker.

Den här gången lyser dock Joona Linna med sin frånvaro, istället heter huvudpersonen Jasmin Pascal-Andersson och hon är löjtnant i en svensk styrka i Kosovo. Hon blir allvarligt skadad i Kosovo och svävar mellan liv och död. Hennes hjärta stannar och står stilla i drygt en och en halv minut och under tiden hon är "död" hamnar hon i en kinesisk hamnstad, en slags mellanvärld mellan de levande och de döda. Här styr kriminella krafter och ingen går säker. Jasmins hjärta startar igen och hon återvänder till den "vanliga världen". Hennes upplevelser har satt djupa spår och kommer att påverka hennes liv på många vis. När så småningom hennes son drabbas av samma sak vet Jasmin att hon måste rädda honom till varje pris, och hon vet också hur hon måste gå till väga, frågan är om det kommer att fungera och om hon ska kunna klara sig tillbaka ytterligare en gång.

Det är en våldsam och mycket dramatisk historia. Anhalten halvvägs till dödsriket är så väl beskriven och så inlevelsefull att man som läsare till och med kan känna dofterna och höra ljuden. På sätt och vis kanske även lite tankeväckande, för vi har ju inte riktigt koll på vad som händer "på andra sidan". Vem vet, det kanske finns ett mellanrike.

Trots det är jag inte så där väldigt begeistrad. Boken var bitvis i våldsammaste laget för mig. Dessutom förblev karaktärerna lite grå och det var ingen av dem som man riktigt lärde känna. Om det skulle vara så att det kommer en uppföljning med samma huvudperson är jag inte helt säker på att jag kommer att ge mig på den, men man ska aldrig säga aldrig...

Det kyrilliska alfabetet

Det där med bokstäver kan ju se lite olika ut, beroende av var någonstans i världen man befinner sig. Och de där bokstäverna kan ju vara mer eller mindre enkla att förstå. Bulgarien är det enda EU-land som använder sig av kyrilliska, men annars delar de alfabetet med rätt många människor i vår vida värld. Det äldsta kända exemplet på sådan här skrift är från en gravinskription från 943.

Det är ett antal såväl slaviska som icke-slaviska språk som använder sig av kyrilliska, bland annat ryska, vitryska, serbiska, ukrainska och ett antal av de länder som tidigare ingick i forna Sovjetunionen. Och som sagt, i de där krokarna bor det ju en hel del människor. Sedan är det ju inte så att alla länder har exakt samma alfabete. Bulgariska till exempel har 30 bokstäver medan ryska har 33. Nu är ju inte det så konstigt, samma fenomen finns ju faktiskt när det handlar om vårt eget alfabete också. Vi har ju några extra bokstäver som inte andra har, ni vet de där med en massa prickar och ringar över. Gubbar av olika slag ser dock väldigt lika ut världen över.

Kyrilliska bokstäver är lite kul så tillvida att ibland kan man faktiskt gissa sig till vad det står trots att en del bokstäver ser ut precis som våra, men visar sig vara en helt annan bokstav än den man tror. Eftersom vi väldigt ofta har med oss kamrater som pratar språket och som kan tyda skrifterna är det inget stort problem, men när man är ensam så kan det bli lite problematiskt, det är ju inte alltid man förstår vad det står. En beställning på restaurang kan bli väldigt spännande eftersom det man tror man har beställt inte alltid visar sig överensstämma med verkligheten. Nu är ju det mesta gott, så det är väl ingen större panik, men spännande.

Att förstå en vacker dikt (eller vad det nu kan vara!) är lite mer problematiskt, men det kan ju räcka med att skylten är vacker.

Att det är vägen till fotbollsstadion som är utmärkt med en liten träskylt är kanske inte heller så enkelt att förstå om man inte vet.

Men det är väl lite av just det här som är charmen med att resa, att det inte är som hemma och att det kan vara små utmaningar här och där.

Mer sommar och sol!!

En sommar som går till historien som den varmaste i mannaminne, jo, det har det verkligen varit. Sedan vi kom hem från Bulgarien har vi parkerat i stugan och verkligen gjort minsta möjliga. Det har verkligen  varit semester! Och att äta frukost vid vattnet efter dagens morgondopp, det är helt fantastiskt!

Med tanke på hur mycket tid som tillbringats i vattnet är frågan om det inte är risk för simhud mellan tårna... Korgen med tvål och schampo vid sjökanten har minst sagt använts mycket flitigt det här året, och ett tag till räknar vi nog med att ha den kvar! Det är något speciellt det där med att löddra in sig och skölja av det i sjövatten. Det är kanske lite känslan av att vara en vacker sjöjungfru, vad vet jag...

Lite fisk har det också blivit, och vi hann med att tillaga den på grillen innan det totala eldningsförbudet trädde i kraft. Skulle vi råka hitta mer fisk i sjön ser det ut som om den får hamna i ugnen såvida inte det utlovade regnet kommer i natt.

Kvällarna har verkligen varit helt fantastiska den här sommaren och sista veckan har månen lyst som en massiv lykta över vattnet. undantaget då igår, när vi skulle se den stora blodmånen. Då inföll den första molniga kvällen sedan i maj. Men vem behöver en blodmåne när vi har vår vanliga som sprider sitt trolska sken över vattenytan...

Blåbären har verkligen lyst med sin frånvaro i år, blåbärsriset är så torrt att det knastrar under fötterna om man går i det. Däremot har vi så mycket äpplen så grenarna på trädet dignar under tyngden. Nu är frågan då, jag som inte tillhör den där husliga sorten vad jag ska göra med dom. Jag hade planer på äppelmos, men om jag känner mig själv rätt så blir det nog inte så mycket av det. Vi får väl äta äpplen så det sprutar ur öronen till slut, alternativt bara frysa i bitar och använda till smoothies i vinter. Det låter sådär lagom arbetsamt, så det kan nog vara ett alternativ.

Som sagt, en fantastisk sommar har det varit, och är fortfarande. Jag har en känsla av att det här bara är en mellandag och att det kanske blir lite mer normal svensk sommar ett tag in i augusti.

Jag ska sätta mig och fila lite mer på fler inlägg från Bulgarien, det finns flera lästa, men opresenterade, böcker som ligger och väntar, det kommer säkert något golfinlägg från sommarens rundor...med andra ord så finns det lite väntande inlägg på hög. Och så småningom ska väl min "bloggsemester" ta slut och då ska jag väl rota runt i den där högen och se vad jag hittar...