Nyårslöften och önskningar

Nu har jag firat två nyår inom loppet av två månader och jag har inte avgett ett enda löfte! Inte ska jag börja leva sundare, inte heller ska jag försöka springa flera kilometer varje dag eller använda gymmet flitigare. Nej, även den här gången har jag bestämt mig för att fortsätta som jag gör, det går rätt bra och jag trivs rätt bra med det...

Nu kan det ju vara så, att just det där med nyårslöften inte är så mycket för kineserna, det kanske bara är vi som håller på med sådant. Frågan är hur länge vi har gjort det och varifrån det kommer. Jag försökte hitta något om detta, men det bästa resultatet jag fann var en artikel i SvD från 2011 av Bengt af Klintberg där han letar svar på dessa frågor. Några svar var tydligen våra att få fram, men  första gången han har hittat ordet "nyårslöfte" är 1944 och sannolikt så är det Stig Dagermans dikt från 1952 som är först i litteratursammanhang att använda ordet och det gjordes med en dikt som helt enkelt heter "nyårslöfte":

Stinn av föresatser står jag här vid grinden
och ångrar allt jag brutit under årets lopp.
1. Jag skall aldrig mera hänga mig på vinden,
då denna akt är skadlig för min kropp.
2. Skall jag nästa år ej tömma flera
glas cyankalium än jag kan stå.
3. Jag skall aldrig bära elefanter mera,
om än jag längtar därtill aldrig så.
4. Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit.

Som sagt, här har vi inte hört många nyårslöften, men däremot finns det gott om "önsketräd". Ett av dem finns att hitta vid Food Street i Chinatown och för att underlätta för den som önskar så har man redan bestämt vad man kan önska och vilken färg man ska använda till vad...

Det var lite roligt att läsa vad som skrivits på de olika banden, och visst är det spännande att om man önskar sig hälsa så följer även skönheten med!

Lite skönt är det ju i alla fall att det åtminstone fanns en variant där man kunde önska något åt hela familjen...

Nu börjar själva "nyårshelgen" lida mot sitt slut även om firandet kommer att fortsätta ett tag till. För vår egen del ska vi tillbringa de två återstående lediga dagarna med att spela golf på den indonesiska ön Bintan, vilket känns som ett helt ok sätt att avsluta en kinesisk nyårshelg på.

Hav utan botten

Jag har precis avslutat boken "Hav utan botten" av Mikael Ressem, vilken var en ny bekantskap för mig. Det här är tredje boken om den drogberoende ambulansföraren Erik och hans två vänner: den ordentlige polisen Patrik samt Tomas som lider av panikångest.

Erik har precis kommit tillbaka efter en drogavvänjning och börjar få ordning på sitt liv då hans ex flickvän Sara en dag dyker upp från ingenstans och påstår att hon blivit tvångsintagen på psyk mot sin vilja och behöver Eriks hjälp. Innan han hinner få någon närmare förklaring på det hela dyker polisen upp och tar Sara med sig. Det här vänder upp och ner på Eriks tillvaro och det förflutna kommer ifatt honom på ett mycket brutalt vis. Det dyker även upp ett lik med en hälsning till Erik målad med tusch på kroppen och på något vis verkar allt hänga ihop, frågan är bara hur...

Det här är en bok som väldigt tydligt ifrågasätter lagen om psykiatrisk tvångsvård och skulle kunnat ha blivit riktigt intressant och spännande. Idén är bra och sammansättningen av huvudpersoner är absolut annorlunda, vilket i sig är lite kul, men tyvärr så var det ingen bok jag tyckte speciellt mycket om.  Det var alldeles för mycket detaljer för min smak. Allt broderades ut i all evighet. För min del räcker det kanske med att få veta färger på möbler och kläder, vad det är för märken och var de är köpta spelar kanske inte så stor roll, i alla fall inte varje gång något nämns. Det kan vara bra med "textbroderier" men inte hur mycket som helst.

Dessutom blev det för många stereotyper som betedde sig väldigt förutsägbart, så tyvärr måste jag säga att jag inte kommer att läsa någon av de två tidigare böckerna i serien.

Så blev det nyår igen!

Det är helt fantastiskt att få uppleva det där med att leva i ett mångkulturellt samhälle. Dels naturligtvis för att det är intressant och sedan är det ju ingen nackdel att det innebär en himla massa extra helgdagar och firanden av allehanda slag. Vi har ju liksom olika anledningar att fira i de olika religioner och kulturer som vi omger oss med.

Nu har alltså turen kommit till det kinesiska nyåret. Eftersom kineserna står för drygt 70% av Singapores befolkning, så är just nyåret den största högtiden här. Det firas i flera veckor och det pyntas med allehanda, mestadels röda, mer eller mindre vackra saker.

De lejon som vaktar olika entréer förses med röda rosetter och stora apelsinträd ställs ut.

Det finns oerhört många "måsten" kring den här högtiden, mat som ska köpas, diverse seder som återupprepas varje år, kläder som ska inhandlas för att man ska vara fin, det städas och fejas och i ärlighetens namn påminner det i mångt och mycket om vår egna hysteriska tid innan det blir jul.

Sedan är det ju alltid så att man har olika idéer om hur saker och ting går till beroende på bakgrund och kultur. Och runt det kinesiska nyåret finns det väldigt många spännande och, sett med våra västerländska ögen, mer eller mindre konstiga seder.

Eftersom jag har haft några år på mig att berätta om allt det som händer och varför det händer så får det bli ett antal länkar till tidigare inlägg för den som vill veta eller glömt vad det beror på att man tar in bambu, att man ska äta melonkärnor, varför man inte får dela maten eller varför allt ska gå i rött och guld, så kan ni klicka här så finns lite förklaringar samt vidarelänkar som gör att allt blir glasklart.

Det finns även en möjlighet att få reda på varför man köar i timtal för att köpa torkat fläsk som man sedan ger bort.

Eftersom det finns så många "måste-ha-saker" inför den stundande helgen så är många priser plötsligt högre än vanligt. Det är till exempel väldigt svårt att köpa apelsiner som inte har skjutit i höjden prismässigt. För att fira utan apelsiner är formligen en omöjlighet, det om något måste vara att utmana ödet något alldeles oerhört.

Till och med Chinatowns egne och ständige gatumusikant har satt på sig finkäder och försett sig med tuppar.

Som vanligt, och som ni sett vid det här laget så finns det gott om människor, saker och färger i Chinatown vid den här tiden. Och eftersom det är så gott om tuppar så känns det nästan lite påsklikt just år, men frågan är om vissa saker bara är kvarglömda, eller om de är där för att uppväga påskkänslan? (Alternativt så var det någon som hade otur när han tänkte...)

I år tänker vi stanna kvar i Singapore på "nyårsafton" så vi får väl se om vi hittar några fyrverkerier att titta på...det kan ju vara så att inte bara vårt vanliga 2017 firas in med raketer, man kanske välkomnar tuppen på ett liknande sätt.

Gong Xi Fa Cai

Ett galet år att vänta?

Nu är det dags att säga farväl till apan och välkomna tuppen! Med andra ord dags att fira nyår igen. Ni som varit med ett tag vet att det där med kinesiska nyåret är jättestort och att det firas under flera veckor med allehanda utsmyckningar och inte minst naturligtvis i Chinatown. Här exploderar det i färgprakt (mestadels lyckofärgen rött förstås), för att inte prata om alla tuppar som just nu invaderat området.

Den största tuppen är den som ståtligt poserar precis innan man kommer till Chinatown. Här hittar man alltid årets djur i jätteformat.

Sedan kan man som sagt hitta tuppar av alla de slag, alltid kan man väl hitta någon som passar in där hemma...

Den kinesiska zodiaken består alltså av djur, närmare bestämt 12 stycken, och för att inte behöva upprepa mig så många gånger tar jag den lata vägen i år och föreslår er som är intresserade av myten bakom samt vilket djur ni själva är, att klicka här, där jag för några år sedan, då det var drakens tur att göra entre, skrev om just detta.

Du som är född i en 12-årsintervall från 2017 är alltså en tupp (1933, 1945, 1957, 1969, 1981, 1993...).

Som lite information, bara så alla ni som är tuppar ska ha lite koll, så är era lyckonummer 5, 7 och 8. Lyckofärger är guld, brunt och gult, samt riktningar att satsa på är sydväst, nordväst och väst.

Det ni istället bör akta er för är talen 1, 3 och 9, färgerna vitt och grönt och undvik att gå åt öster eller norr.

I övrigt så är en tupp bland annat ärlig, smart och ambitiös. De flesta tuppar är dessutom vackra vid födseln och älskar att klä upp sig.

Den bästa partnern för en tupp är oxe eller orm. Däremot ska tuppen akta sig för att binda upp sig med  en råtta, kanin, häst, tupp eller hund.

För egen del har jag nu utökat vår egen djursamling med djur nummer åtta, tuppen. Ett djur för varje singaporianskt år. När vi kom var det tigern som var huvudaktör och nu har vi alltså tagit oss ända till tuppen, och med tanke på det är just en tupp kan vi förmodligen förvänta oss ett galet år...

Tillbaka i hemmet på bortaplan

Efter ett antal timmar på resande fot har jag nu landat "där borta i värmen" igen. Med andra ord: Nu är jag åter på plats i Singapore. Precis som de senaste gångerna flög jag med QatarAirways, vilket har visat sig vara ett mycket prisvärt alternativ. Dessutom tycker jag det är rätt skönt att göra den där mellanlandningen ungefär halvvägs i Doha för att få sträcka lite på benen och röra lite på mig. Första delsträckan var sådär "härligt trång" med ett fullsatt plan. Det är vid sådana tillfällen det alltid är en utmaning då maten kommer. Att desarmera de inplastade besticken och fälla in armbågarna för att på något vis försöka få i sig maten utan att få den i knät. Dessutom ska man samtidigt försöka få plats med ett (om man riktigt vill utmana ödet kan det vara två) glas på den något underdimensionerade utfällbara brickan utan att det glider av och sprider vätska på något icke önskvärt ställe. I och för sig kan det vara bra om man får trassla lite, om inte annat så fördriver man ju lite tid på så vis.

Nästa deletapp, den från Doha till Singapore, däremot var en sådan där overkligt fantastisk flygning. Planet var nästan spöklikt tomt! Samtliga passagerare kunde förse sig med tre egna säten plus att det fortfarande fanns många tomma platser. Med andra ord så innebar det att jag kunde bulla upp ett antal kuddar mot väggen vid fönstret och sträcka ut benen på de övriga sätena och sitta väldigt skönt hela vägen. Flera brickor att använda och extra stolar att förvara saker på. Inga fruktlösa försök att vika sig dubbel och famla i mörkret efter saker i en väska under stolen framför eller att snubbla över ben som sträcks ut i gången när man besöker toaletten.

Flygplanstoaletten ja, jag kan fortfarande inte sluta undra över varför det ska finnas en helkroppsspegel på insidan av vissa dörrar. Vem i hela friden är intresserad av att se sig i helfigur när man sitter på toaletten? Jag skulle inte tro att det är speciellt intressant någon gång, men allra minst då man i något slags dvalaliknande tillstånd med ett hår som, efter att ha gnidits mot en flygplansfåtölj, ligger sådär underbart kletat mot huvudet och med ögon som inte direkt glittrar av energi ska sitta och titta på sig själv på en flygplanstoalett.

Men som sagt, nu är jag på plats. Det var inte direkt något kanonväder som mötte mig, här har det åskat och tömt ned regn i det närmaste ett dygn. Ni vet sådant där riktigt monsunregn då man får plaska fram till fotknölarna i vatten, men efter regn kommer sol, så den är väl förhoppningsvis på väg. Varmt är det ju i alla fall och fuktigt är det i vanliga fall så ni kan tänka er hur fuktigt det blir efter en sådan här genomkörare på regnfronten. Det innebär att nu är det där elektriska stripiga svenska vinterhåret ett minne blott, lockarna är tillbaka, läpparna behöver ingen extra fuktstrykning och de begynnande självsprickorna på hälarna är snart väck. Lite fördelar ska det ju vara med att leva i ett land med konstant skyhög luftfuktighet!

För övrigt var det helt fantastiska kvällar med riktigt underbara färgskådespel på himlen innan jag lämnade Sverige. Så innan jag ska bombardera er med bilder från Singapore får det bli några avslutande färgsprakande kvällsbilder från Karlstad...

"He whose name should not be mentioned" och lite onödigt vetande

Idag är det väl lite av "dan före dan" med tanke på att det är i morgon presidenteden ska sväras av USA:s nye ledare. Jag antar för övrigt att han inte behöver någon närmare presentation. Lite känns det som en utnämning av någon slags "Voldemort-typ", "he whose name should not be mentioned"...så låt oss lägga det till handlingarna, vi lär bli varse hur det går.

För att citera Monty Python, "Now over to something completely different"!

Ni vet väl alla att det är idag ni ska fira Sten Stures ben? Om inte, kan jag berätta att det är så. Det finns ju en anledning att fira varje dag om vi ska tro temadagar.se (vilket kan vara en väldigt bra sida att använda sig av om man saknar anledning att fira!) och just idag är det Sten Stures ben som ska uppmärksammas.

För er som vill utöka mappen för onödigt vetande så stred Sten Sture på den svenska sidan och Kristian Tyrann på den danska år 1520 vid Bogesund. Vid det här slaget blev Sten Sture träffad av en kanonkula som krossade hans ben, vilket var en av anledningarna till att Danmark vann slaget och så småningom tog makten över Sverige. 

Varför det skulle vara något att fira kanske kan ifrågasättas, men vi firar så mycket annat konstigt i det här landet så varför inte... Om ni vill fira det hela på ett korrekt sätt ska ni idag kasta kanonkulor i forma av snöbollar på varandra, och sedan ska firandet avslutas med att ni äter upp kanonkulorna, då i form av chokladbollar. Bara så ni vet...

För egen del faller det hela eftersom det inte finns någon snö, så jag får väl fira på något annat vis. Firandet får i alla fall anstå tills det är packat och klart. Eller i alla fall tills packningen är påbörjad. Den här helgen är nämligen planen att återvända till värmen så förhoppningsvis kommer nästa inlägg från en plats betydligt närmare ekvatorn och en måne som lyser över andra byggnader. 

Tills dess: Ha en riktigt bra helg!

I sanningens namn

2017 års första lästa bok blev ”I sanningens namnn”, den åttonde i Vivieca Stens serie Sandhamnsdeckare, böckerna om polisen Thomas och åklagaren Nora som löser mordgåtor på Sandhamn.

Det här är en sådan där ”bara-ett-kapitel-till-bok”. Man måste veta vad som händer på nästa sida. Speciellt mycket måste man veta vad som händer med bokens huvudperson, den lille Benjamin Dufva. Pojken som ska åka på seglarläger fast han inte vill, bara för att pappa tyckte det var kul när han var i samma ålder. Där visar det sig att det blir precis så hemskt som Benjamin föreställt sig då han inte passar in alls och dessutom blir utsatt för en oerhört grym mobbning.

Under tiden seglarlägret pågår agerar Nora åklagare i ett mål om ekonomisk brottslighet där Benjamins pappa är inblandad.

Det här är en bok med många otäcka ingrideinser som är lätta att ta till sig, utsatta barn, barn som försvinner, pedofiler som smyger i buskarna och spionerar, händelser som i allra högsta grad känns aktuella. ”I sanningens namn är en välskriven, lättläst och spännande bok som absolut är värd att läsas.

Les Miserables på Karlstads teater

Jag har sett den en gång tidigare, musikalen Les Miserables som bygger på Victor Hugos roman (Samhällets olycksbarn), för 20 år sedan, på samma plats och med delvis samma aktörer. En fantastisk upplevelse, då som nu, att få uppleva en musikal med så många fantastiskt duktiga skådespelare och musiker. När man sitter i publiken och lyssnar så där andäktigt och när musiken är sådär pampig så den fyller upp såväl byggnaden som ens inre, då är det njutbart!

Den franske författaren Victor Hugos roman Les Miserables gavs ut 1862, och då kom den ut på 10 språk nästan samtidigt. Romanen, som tog honom 17 år att skriva, har sedan ljudfilmens införande filmatiserats drygt tiotalet gånger i ett antal olika länder. Och när man ser den förstår man varför, den är fantastiskt bra. Det som skiljer sig lite från andra musikaler är kanske musiken, det är inte så många "trallvänliga låtar" som fastnar och som man går och sjunger på efteråt. Mer än en då förstås, och det är den taktfasta "Can you hear the people sing" som verkligen kryper in under skinnet och som stannar kvar efteråt. För er som uppskattar en bra föreställning och fantastisk musik kan jag verkligen rekommendera den här föreställningen!

Karlstads teater rymmer cirka 400 personer och ligger väldigt vackert vid Klarälven där den har stått sedan den byggdes 1893. Byggnaden är ritad av Axel Anderberg, samma arkitekt som ligger bakom bland annat Oscarsteatern och Kungliga operan i Stockholm. Vid invigningen 1893 hölls en invigningsprolog av den värmländske skalden Gustaf Fröding, och kanske är det så vi ska se på teater:

Ära vare dramat - det är panoramat 
av vårt släktes liv
med dess nöd och nöjen, sorg och lust och löjen
kamp och tidsfördriv

Dagsutflykt till Monaco

Under våra dagar i Cannes passade vi på att göra en dagsutflykt till Monaco. Det ligger ungefär fem mil bort och med tåg tar det lite drygt en timme. Det är en resa som går utefter havet hela vägen med en hel del vackra vyer att titta på, så resan i sig är rätt mysig. För 35 Euro kunde vi köpa en familjebiljett (två vuxna och två barn) som gällde under hela dagen. Och då kan man gå av och på tåget var man vill. Eller som tjejen i biljettluckan sa, att om vi tröttnade på Monaco kunde vi alltid ta en sväng över till Italien dit tåget gick. Och eftersom biljetten även gällde för två barn kunde vi ju ha plockat upp några efter vägen om vi känt för det.

Så med en tågbiljett i handen av gammal hederlig modell var det bara att börja resan mot det angränsande lilleputtlandet.

Monaco är med sina dryga två km² världens näst minsta suveräna stat efter Vatikanstaten. På denna yta trängs det ungefär 38000 människor, så lite trångt är det. Landet är omgivet av Frankrike och har en kuststräcka på 4,4 km.

1861 blev Monaco självständigt men det fanns en klausul som sa att om den styrande ätten skulle dö ut skulle landet förlora sin självständighet till Frankrike. Det här ska ha varit anledningen till Rainer III:s jakt på hustru, och att han gifte sig med Grace Kelly (det kan ju också ha varit kärlek!). De fick tre barn så ättens fortlevnad var säkrad. Efter Rainers död är det sonen Albert som är Furste, men numer är det inte lika viktigt att säkra ättens fortplantning eftersom det sedan 2002 förblir självständigt även om ätten dör ut.

Furstepalatset finns att beskåda om man promenerar uppför en slingrande väg mot gamla stan. Härifrån har man en helt fantastisk utsikt som bara den är värd promenaden.

Här finns också den stora katedralen som vi passade på att kliva in i. I samma område finns även ett havsmuseum, vilket vi inte besökte, men som tydligen ska vara väldigt bra.

Att ta en liten promenad i de trånga gränderna i den gamla delen av stan var lite mysigt och kändes som en väldigt stor kontrast till resten av det vi sett. Det var precis så där trångt, mörkt och murrigt som det ska vara i en del som kallas "Gamla stan".

Naturligtvis tog vi också en promenad till casinot. Casino Monte Carlo har funnits här sedan någon gång på 1860/1870-talet och är vida berömt. Om jag säger som så, så var det väl inte vilka bilar som helst som rörde sig i området...

En liten sväng innanför dörrarna blev det också, bara för att...

Bredvid casinot finns Café de Paris där man kan sitta och suga på ett glas champagne och titta på alla människor. Det gjorde vi, det vill säga tittade på alla människor, dock inte med champagne, utan vi nöjde oss faktiskt med en kopp kaffe.

Här hade man också byggt upp ett vinterlandsskap, och med tanke på palmerna som fanns runtomkring blev det någon slags absurd kontrast som kändes lite konstig, men det var ett rätt bra försök att få vinterkänsla i alla fall.

I stället för champagne på Café de Paris så blev det vin till lunchen.  En lunch som vi hittade på en mycket trevlig uppbyggd julmarknad med massor av stånd där det serverades allehanda mat och dryck. Vår lunch blev en ostcrepe med ett glas vin serverat i plastglas till. Väldigt gott och väldigt mysigt där i solen.

Det kanske inte är vad man skulle kunna ha väntat sig av en lunch i Monaco, pannkakor med ost och till det vin i plastglas, men himla gott var det!

Om jag tittar på alla hus som byggts på bergssluttningen kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket mer det går att bygga här. Det kan ju inte gå att klämma in hur mycket människor som helst på den här ytan, eller det kanske man kan...fast ytan att bygga på borde ju ta slut någon gång.

Naturligtvis gjorde vi också en vända till hamnen och tittade på de flytande lyxvillorna som parkerat där. Jisses vilka båtar! Det är svårt att få deras storlek att framgå på bild, men om ni tittar lite noga på bilden så ser ni kanske att det inte är någon cykel som är parkerad på båten, utan här har man tagit med sig en lite mindre båt plus lilla jeepen om man behöver åka en sväng efter att ha lagt till i hamnen. "Puttifrånkuddarna" var förmodligen lika stora som den lilla båten...

Här parkerade vi också ett tag för att titta på människor och det var verkligen kul! Här passerade det många olika typer om man säger så. En trevlig restaurang med sköna soffor i solen precis vid hamnen, en helt perfekt avslutning på en bra dag.

En mycket trevlig dag blev det innan det var dags att återvända med tåget. Det blev aldrig så tråkigt så vi var tvungna att fortsätta till italein, det sparar vi till en annan gång. Med andra ord, Monaco är en perfekt dagsutflykt från Cannes.