Då har årets Mid Autumn Festival nått sitt slut. Det är den här delen av världens variant av skördefest. fast det där med skördande vet jag inte hur mycket det handlar om...
Eftersom det är så att "kärt barn har många namn", så är inte just den här tilldragelsen något undantag, den kallas nämligen även för "Mooncake Festival" eller "Lantern festival".
Under ett par veckor har man kunnat skåda alla fantastiskt färgglada lyktor som prytt Chinatown. Och uppenbarligen har man i år igen slagit nytt rekort i antalet upphängda lyktor! Egentligen infaller själva firandet på "the 15th day of the 8th Lunar month" (då förstår ni precis när det är, eller hur?), men lyktorna får hänga uppe under ett par veckors tid så att vi inte glömmer att det faktiskt är dags att fira något!
Förutom att man sätter upp lyktor av alla de slag, så äter man även mooncakes, en delikatess man inte kan vara utan...eller jag kan! Jag har smakat, för det måste man ju, men det är en av de där "been there, done that-upplevelserna". Pomelos däremot, är en, i min smak, bättre traditionell "Mid Autumn Festival traditional thing to eat", den äts på grund av sitt månliknande utseende, och det känns som ett mycket bättre alternativ.
Som sagt, nu är i alla fall firandet över för den här gången och alla vackra lyktor har gjort sitt...
Som så många andra kinesiska högtider, så finns det även här en gammal legend i botten. För länge sedan var det 10 solar som cirkulerade runt jorden. När dessa sammanföll blev det så oerhört varmt så allt förstördes. Då klev det fram en man, Hon Yi, som lyckades skjuta ner nio av dessa solar och blev efter detta blev firad som hjälte. Han gifte sig sedan med en oerhört vacker kvinna, Chang E, och de levde mycket lyckliga tillsammans.
Vid ett tillfälle, då Hon Yi var ute och reste träffade han på Himlens Drottning. Hon gav honom en dryck som skulle göra att han kom till himlen och blev odödlig. Nu föll det sig så illa, att vid en annan av Hon Yis resor råkade en man, Peng Meng, se hustrun ta fram drycken och försökte ta den ifrån henne. För att undvika att drycken föll i någon annans händer, drack Chang E själv upp den med resultatet att hon genast for upp till himlen. Men eftersom hon var så fruktansvärt kär i sin make så klamrade hon sig fast vid månen, där sedan den förkrossade Hon Yi kunde se sin älskade hustrus siluett.
Hon Yi och alla andra sörjande människor ställde då ut mat till Chang E under månen och det gör man än idag, offrar till henne under denna högtid. Det förekommer tydligen även att unga kvinnor gör det med hopp om att de ska bli lika vackra som Chang E.
söndag 29 september 2013
torsdag 26 september 2013
Singapore River
Singapore River är egentligen inte någon speciellt vare sig bred eller lång flod. Den är närmare bestämt inte bred på något ställe och sträcker sig bara dryga tre kilometer. Det är inte heller några större problem att ta sig över, men tanke på att på dessa tre kilometer finns det drygt tio broar där man kan byta sida, om man skulle vilja ha lite omväxling.
Just den här var det väl som lockade Herr Stamford raffles när han en gång upptäckte den lilla ön i Sydostasien. Då, 1819 när han landsteg, så såg han de möjligheter som floden skulle föra med sig och tack vare det blev det ett stort antal handelsfartyg som kom att trafikera vattnet.
Efter självständigheten 1965, påbörjades förändringen av omgivningarna till det som idag delvis utgör Singapores speciella skyline.
Idag trafikeras floden av turistbåtar som åker fram och tillbaka, och de omgärdande promenadvägarna trafikeras av flanerande eller motionerande singaporianer och turister med eller utan kamera i högsta hugg. Eftersom vi numer bor väldigt nära detta vatten, så gjorde jag ett litet strandhugg med kameran i högsta hugg en mulen eftermiddag, och resultatet blev lite bilder från närområdet!
Just den här var det väl som lockade Herr Stamford raffles när han en gång upptäckte den lilla ön i Sydostasien. Då, 1819 när han landsteg, så såg han de möjligheter som floden skulle föra med sig och tack vare det blev det ett stort antal handelsfartyg som kom att trafikera vattnet.
Efter självständigheten 1965, påbörjades förändringen av omgivningarna till det som idag delvis utgör Singapores speciella skyline.
Idag trafikeras floden av turistbåtar som åker fram och tillbaka, och de omgärdande promenadvägarna trafikeras av flanerande eller motionerande singaporianer och turister med eller utan kamera i högsta hugg. Eftersom vi numer bor väldigt nära detta vatten, så gjorde jag ett litet strandhugg med kameran i högsta hugg en mulen eftermiddag, och resultatet blev lite bilder från närområdet!
tisdag 24 september 2013
"Börja om från början..."
Vi har ju som sagt flyttat. Vi har numer en lägenhet i en annan del av Singapore. Ok, "en annan del av Singapore" behöver inte nödvändigtvis betyda en lång flytt. Det här landet är ju som bekant inte speciellt stort, utan det handlar om ca sju gånger fyra mil, så det finns inte så många "andra delar". men för den som begåvats med norra halvklotets sämsta lokalsinne spelar inte det så stor roll, det går att gå vilse här med!
Jag som precis lärt mig busslinjernas sträckning från vår förra lägenhet, måste alltså börja om från scratch igen. Kanske inte helt och hållet från noll, det finns ju trots allt ett litet hum om hur olika platser ligger i förhållande till varandra även hos mig, fast med betoning på lite.
Lyckligtvis är det ett väl fungerande bussnät, och man kan ju inte komma sådär jättemycket fel! Det där med att förlita sig på bussar och tunnelbana har blivit min "singaporianska livsstil", eftersom jag inte kör här. Att jag inte kör beror varken på att det är vänstertrafik eller att ratten sitter på fel sida, utan det beror helt enkelt på att innan jag skulle hitta hem så skulle en eventuell busstur vara avslutad för längesen... Och nej, det hjälper inte att alla säger att det inte går att köra så långt, eftersom man alltid kommer fram till vattnet överallt. Jag tror att jag håller mig till buss och tunnelbana ändå, det känns säkrast så.
Sedan kan ju en bidragande orsak även vara att om jag skulle vilja börja köra nu, måste jag ju fixa ett kinesiskt körkort också, visserligen "bara" med hjälp av ett teoriprov, men ändå... fast hur det än är så har jag ju lärt mig att man aldrig ska säga aldrig, så vi får väl se...
Jag som precis lärt mig busslinjernas sträckning från vår förra lägenhet, måste alltså börja om från scratch igen. Kanske inte helt och hållet från noll, det finns ju trots allt ett litet hum om hur olika platser ligger i förhållande till varandra även hos mig, fast med betoning på lite.
Lyckligtvis är det ett väl fungerande bussnät, och man kan ju inte komma sådär jättemycket fel! Det där med att förlita sig på bussar och tunnelbana har blivit min "singaporianska livsstil", eftersom jag inte kör här. Att jag inte kör beror varken på att det är vänstertrafik eller att ratten sitter på fel sida, utan det beror helt enkelt på att innan jag skulle hitta hem så skulle en eventuell busstur vara avslutad för längesen... Och nej, det hjälper inte att alla säger att det inte går att köra så långt, eftersom man alltid kommer fram till vattnet överallt. Jag tror att jag håller mig till buss och tunnelbana ändå, det känns säkrast så.
Sedan kan ju en bidragande orsak även vara att om jag skulle vilja börja köra nu, måste jag ju fixa ett kinesiskt körkort också, visserligen "bara" med hjälp av ett teoriprov, men ändå... fast hur det än är så har jag ju lärt mig att man aldrig ska säga aldrig, så vi får väl se...
måndag 23 september 2013
Singapore Grand Prix 2013
Varje år sedan 2008 har det gått ett formel 1-lopp genom Singapore, och innevarande år var inget undantag. Igår gick det av stapeln och det är verkligen en folkfest. Det är naturligtvis en fördel om man uppskattar racerbilar och tävlingar av det här slaget, och jag tillhör ju inte de som gör det, men lite häftigt är det ändå.
Vi var inte och tittade på racet på plats, vi tillbringade kvällen på en uteservering med storbilds-tv där man såg bilderna samtidigt som man hörde ljudet på gatan utanför. Inte för att jag tillbringat någon tid inuti en bikupa, men jag skulle kunna tänka mig att ljudet som frambringas när dessa monsterbilar passerar är lite åt det hållet. Bara att befinna sig i närheten då de passerar, gör att det infinner sig ett tillstånd då det till och med är svårt att höra sina egna tankar.
Alla Singaporebor är inte odelat entusiastiska över evangemanget. Vi har under de senaste tre dagarna träffat på flera taxichaufförer som samtliga beklagat sig över att det inte går att komma fram som man ska på grund av alla stängda vägar, som i sin tur för med sig ett antal trafikstockningar då alla bilburna singaporianer ska ta sig från a till b på ett mindre antal vägar än vanligt. Det för också med sig att somliga restauranger och affärer förlorar, helt enkelt då det inte går att ta sig fram till dem.
Hur som helst, somliga tycker det är en jättehäftig grej, andra tycker inte om det alls, ungefär som det är med det mesta, alltså. Men visst är det lite häftigt med "nattrace" genom stan (såvida man inte tänker på energiaspekten av det hela!) när man ser dessa avstängda vägar lysas upp av 1500 strålkastare i väntan på att invaderas av fartdårar som åker varv efter varv efter varv samtidigt som de försöker spränga trumhinnorna på så många åskådare som möjligt...
Vi var inte och tittade på racet på plats, vi tillbringade kvällen på en uteservering med storbilds-tv där man såg bilderna samtidigt som man hörde ljudet på gatan utanför. Inte för att jag tillbringat någon tid inuti en bikupa, men jag skulle kunna tänka mig att ljudet som frambringas när dessa monsterbilar passerar är lite åt det hållet. Bara att befinna sig i närheten då de passerar, gör att det infinner sig ett tillstånd då det till och med är svårt att höra sina egna tankar.
Alla Singaporebor är inte odelat entusiastiska över evangemanget. Vi har under de senaste tre dagarna träffat på flera taxichaufförer som samtliga beklagat sig över att det inte går att komma fram som man ska på grund av alla stängda vägar, som i sin tur för med sig ett antal trafikstockningar då alla bilburna singaporianer ska ta sig från a till b på ett mindre antal vägar än vanligt. Det för också med sig att somliga restauranger och affärer förlorar, helt enkelt då det inte går att ta sig fram till dem.
Hur som helst, somliga tycker det är en jättehäftig grej, andra tycker inte om det alls, ungefär som det är med det mesta, alltså. Men visst är det lite häftigt med "nattrace" genom stan (såvida man inte tänker på energiaspekten av det hela!) när man ser dessa avstängda vägar lysas upp av 1500 strålkastare i väntan på att invaderas av fartdårar som åker varv efter varv efter varv samtidigt som de försöker spränga trumhinnorna på så många åskådare som möjligt...
fredag 20 september 2013
Marina Bay
Om någon mot förmodan skulle tro att jag kommit på mitt bloggnamn alldeles själv, så har ni fel, det är ärligt stulet! Det fanns redan, fast jag har ju gjort om det, inte sådär jättemycket, men litegrann...
Marina Bay är ett stort område i Singapore med hotell, affärsbyggnader, parker, affärer, allt vackert beläget vid vattnet. Den mest spektakulära byggnaden är troligen hotellet Marina Bay Sands med alla sina våningar och utsikten över Singapores skyline. Om någon vill veta mer om den, finns här ett av mina inlägg med en massa fakta över inredning och annat mer eller mindre intressant om bygget som i folkmun kallas "båten", "skateboarden", eller något annat käckt.
Så sent som på 70-talet fanns inte det här området, utan det var bara vatten. Det var väl någon som kom på den briljanta idén att vi bygger ut landet lite och där kan vi göra ett hotell med 50-60 våningar, en park med höga stålträd, museer och ett affärscentra - varför inte, liksom...
Så är det i alla fall, och man kan inte annat säga än att utsikten uppifrån marina Bay Sands är magnifik, speciellt på kvällen med Singapores häftiga skyline som vy. Att suga på ett glas vin medan skymingen faller över stan är inte helt fel... inte konstigt att det namnet föll mig i smaken och med lite modifiering blev alldeles utmärkt som bloggnamn...
Marina Bay är ett stort område i Singapore med hotell, affärsbyggnader, parker, affärer, allt vackert beläget vid vattnet. Den mest spektakulära byggnaden är troligen hotellet Marina Bay Sands med alla sina våningar och utsikten över Singapores skyline. Om någon vill veta mer om den, finns här ett av mina inlägg med en massa fakta över inredning och annat mer eller mindre intressant om bygget som i folkmun kallas "båten", "skateboarden", eller något annat käckt.
Så sent som på 70-talet fanns inte det här området, utan det var bara vatten. Det var väl någon som kom på den briljanta idén att vi bygger ut landet lite och där kan vi göra ett hotell med 50-60 våningar, en park med höga stålträd, museer och ett affärscentra - varför inte, liksom...
Så är det i alla fall, och man kan inte annat säga än att utsikten uppifrån marina Bay Sands är magnifik, speciellt på kvällen med Singapores häftiga skyline som vy. Att suga på ett glas vin medan skymingen faller över stan är inte helt fel... inte konstigt att det namnet föll mig i smaken och med lite modifiering blev alldeles utmärkt som bloggnamn...
onsdag 18 september 2013
Hemma igen...eller borta...eller nå´t...
Så var vi framme och installerade. Den här gången är det faktiskt så, att det är vi, eftersom ena dottern ska vara hos oss under hösten. Det känns väldigt kul, fast visst är det lite trist att det alltid ska vara någon kvar där hemma. Förra året hade vi ju andra dottern i närheten och även då var det ju en kvar i Sverige. Men, men, man kan väl kanske inte få allt...det här livet handlar ju ändå till stor del om att både äta kakan och ha den kvar, men man kan kanske inte begära att det ska fungera lika bra med en stor gräddbakelse.
Resan hit blev lite av ett äventyr den här gången också, inte alls så som den gången jag kom till flygplatsen och det inte gick något flyg, nej så långt kom vi inte. Vi gjorde misstaget att förlita oss på sj och hann åka ca fem minuter från Karlstads centralstation innan tåget fick stanna på grund av "ett allvarligt fel", så sedan var det bara att gilla läget när vi i sakta mak rullade tillbaka för att vackert få stå och vänta på ersättningsbussen som skulle ta oss till Stockholm.
Som tur var, så hade vi sett till att ha gott om tid, men våra flera timmars väntan på Arlanda i lugn och ro, krympte avsevärt skulle jag vilja påstå... Men med planet kom vi och tillbaka till overkligheten och värmen är jag.
Här är det dock inte riktigt som vanligt, då vi har flyttat, och eftersom vi hyrde möblemanget på förra stället ekar det litegrann här och där, men så småningom ska det väl göras något åt det. (Det finns ju Ikea, gubevars...) Utsikten är också utbytt, men tillgång till pool, gym, tennisbana, och allt annat man "absolut inte kan klara sig utan" (!?) finns det, så vi ska nog klara ett tag till i den här delen av världen...
söndag 15 september 2013
Packpaus
Nu packar vi, dottern och jag för att imorgon vid den här tiden förhoppningsvis ha påbörjat resan mot de varmare breddgraderna i Singapore. Men man kan ju inte bara packa, man måste ju ta lite paus också...
torsdag 12 september 2013
Sammanfattning av sommaren
Dryga tre månader har nu gått sedan jag angjorde svensk mark inför sommaren. Det har varit tre helt fantastiska månader och var tiden tog vägen förstår jag inte riktigt. Nu börjar det i alla fall dra ihop sig, och eftersom det snart är dags att styra tillbaka mot varmare breddgrader, har tiden kommit för en sammanfattning av sommaren 2013.
Det här har varit en sommar som verkligen gör skäl för att kallas "Svensk sommar"! Det har varit så mycket sol och värme som man bara kan önska sig. Himlen har varit sådär jätteblå och molnen sådär "luddiga" som moln ska vara och till detta har dessutom skogen skimrat i alla gröna nyanser man kan tänka sig, ängarna har dignat under färgsprakande blommor och vattnet har glittrat blått på det där ursvenska sommarviset!
Det blev en sommar med långa frukostar på balkongen med kaffe och tidning. Nu kan jag kanske inte skryta med att ha avnjutit sådär väldans mycket fågelkvitter till kaffet eftersom det är mest måsskrik runt omkring där vi bor, men fåglar som fåglar...
Mycket golf har det blivit i sommar för min del. Jag har hunnit med närmare 30(!) tävlingar, vilket naturligtvis är en hel del under en tre-månadersperiod och resultaten har väl varierat i vanlig ordning, men mycket kul har vi haft oavsett resultat och det är ju det som räknas. Även golfen har avnjutits i solsken så gott som hela sommaren, jag kan nog egentligen bara påminna mig ett tillfälle då vi blev riktigt blöta - men då var det med betoning på riktigt!!
Jag har naturligtvis även umgåtts med alla underbara vänner - även om det inte kanske har hunnit bli så mycket som man skulle kunna önska, sommaren går ju så vansinnigt fort och allt hinns liksom inte med alla gånger.
Midsommar i Trosa tillsammans med kompisar och ytterligare något sommarstugebesök hos vänner blev det i alla fall.
Sommaren har inneburit ett flertal besök i Stockholm, och de besöken har mynnat ut i bland annat "utsiktspicknick", båttur genom Stockholm och besök på Abba-museet.
Fyra dagar i Dublin tillsammans med döttrarna blev det också. Fyra jättehärliga dagar då vi inte tyckte att vi gjorde så mycket, utan mest "bara var" och ändå hann vi med en hel del.
Årets svamputflykter blev inte många, men några stackars kantareller blev det i alla fall.
Så visst har jag hunnit med en hel del under de tre månader jag har varit i Sverige, men nu är det som sagt snart dags att avrunda för den här gången, men vis av erfarenhet, så är det sommar snart igen...
onsdag 11 september 2013
Den store Gatsby
När jag en gång för ett antal år sedan läste engelska så ingick romanen "The Great Gatsby" av Scott Fitzgerald i kurslitteraturen. Då skulle vi förutom den sedvanliga analysen av innehållet, även plocka ut nyckelord som vi tyckte sa en hel del om boken. Jag vill minnas att ett av de mest använda nyckelorden var "The American Dream", och det är precis vad filmen med Leonardo di Caprio i huvudrollen handlar om.
Man kan naturligtvis se filmen som en kärlekshistoria där den förälskade Jay Gatsby, som numer kan vältra sig i pengar, flyttar in nära sin tidigare kärlek för att återvinna hennes hjärta med hjälp av pengarna. Man kan också se filmen som den symbol för det falska Amerika som Fitzgerald en gång skrev om på sitt sätt, där den vackra och spröda Daisy symboliserar den Amerikanska drömmen. Hon är vacker och full av liv, men när det verkligen gäller så visar hon sig inte vara så fantastisk som hon verkar.
Såväl i filmen som i boken så är det Daisys kusin Nick som berättar historien. Hans egen berättelse om hur hans liv förändrades genom sitt möte med Gatsby är den röda tråden i filmen.
Här finns mycket fest, fyrverkerier, flödande champagne, och panoramabilder över festande människor som "bara finns" för att påvisa det ytliga som det nyrika Amerika stod för.
Jag antar att det kan vara häftigt att se filmen i 3D, vilket inte jag gjorde, men det går absolut bra ändå, och som sagt, man väljer lite hur man vill se den, som en tragisk kärlekshistoria, eller som symbolen för den "fantastiska Amerikanska drömmen" - eller varför inte både och?
Man kan naturligtvis se filmen som en kärlekshistoria där den förälskade Jay Gatsby, som numer kan vältra sig i pengar, flyttar in nära sin tidigare kärlek för att återvinna hennes hjärta med hjälp av pengarna. Man kan också se filmen som den symbol för det falska Amerika som Fitzgerald en gång skrev om på sitt sätt, där den vackra och spröda Daisy symboliserar den Amerikanska drömmen. Hon är vacker och full av liv, men när det verkligen gäller så visar hon sig inte vara så fantastisk som hon verkar.
Såväl i filmen som i boken så är det Daisys kusin Nick som berättar historien. Hans egen berättelse om hur hans liv förändrades genom sitt möte med Gatsby är den röda tråden i filmen.
Här finns mycket fest, fyrverkerier, flödande champagne, och panoramabilder över festande människor som "bara finns" för att påvisa det ytliga som det nyrika Amerika stod för.
Jag antar att det kan vara häftigt att se filmen i 3D, vilket inte jag gjorde, men det går absolut bra ändå, och som sagt, man väljer lite hur man vill se den, som en tragisk kärlekshistoria, eller som symbolen för den "fantastiska Amerikanska drömmen" - eller varför inte både och?
tisdag 10 september 2013
Mina fotsteg i ditt hjärta
Så lite som jag läst den här sommaren, vet jag inte när jag gjorde senast, men det har på nogot vis inte riktigt funntis tid till det. Det känns som om det har varit något annat hela tiden. Men några böcker har det ändå blivit, och en av dem är Bosse Lidéns "Mina fotsteg i ditt hjärta".
Bosse har jag "hittat" här i bloggvärlden och följer med nöje hans blogg med mysiga kåserier och händelser från vardagen. Boken är hans debutroman, och den är på något vis skriven i samma "feel good-anda" som bloggen.
Det är en bok med en mjuk och fin ton rakt igenom och den handlar om Sebastian som återvänder till sin hemstad som vuxen för att där återuppleva sin första högstadietermin. En termin som på många vis var omtumlande för den unge Sebastian, och som satt djupa spår i honom som vuxen. Läsaren får följa med och återuppleva tiden tillsammans med honom med allt vad det innebär i form av kärlek, kompisar hopp och svek.
Det är som sagt en mysig bok, och för egen del var den stora behållningen alla minnen. Sebastian börjar nämligen sjuan samma år som jag själv gjorde entré i högstadievärlden och här finns mycket att le igenkännande åt. Och jag kan bara säga som så; Tack Bosse för en fantastisk nostalgitripp!
Bosse har jag "hittat" här i bloggvärlden och följer med nöje hans blogg med mysiga kåserier och händelser från vardagen. Boken är hans debutroman, och den är på något vis skriven i samma "feel good-anda" som bloggen.
Det är en bok med en mjuk och fin ton rakt igenom och den handlar om Sebastian som återvänder till sin hemstad som vuxen för att där återuppleva sin första högstadietermin. En termin som på många vis var omtumlande för den unge Sebastian, och som satt djupa spår i honom som vuxen. Läsaren får följa med och återuppleva tiden tillsammans med honom med allt vad det innebär i form av kärlek, kompisar hopp och svek.
Det är som sagt en mysig bok, och för egen del var den stora behållningen alla minnen. Sebastian börjar nämligen sjuan samma år som jag själv gjorde entré i högstadievärlden och här finns mycket att le igenkännande åt. Och jag kan bara säga som så; Tack Bosse för en fantastisk nostalgitripp!
fredag 6 september 2013
Mycket mat är det...
Inte hos mig kanske, men på tv! Jag kan inte låta bli att fundera över vad det beroror på att alla dessa kockprogram sänds. (Ni ser vad himla mycket jag har att fylla min hjärna med, som ens orkar bry mig...) Det är kockar som tävlar, det är kockar som lagar mat med kändisar, det är kockar som lagar mat själva i sina kök för att sedan bjuda in alla grannar och avnjuter den utsökta middagen i sin fantastiska trädgård, och det är kockar som.... Det spelar egentligen ingen större roll vad de gör, men många är de!
Igår hamnade jag slötittandes framför ett av alla dessa program och där fanns det med ett spänningsmoment av den högre graden! Jovisst, det var nämligen så, att den kock som förlorade skulle minsann få hamna i "såsduellen"! Jamen kan ni tänka er något värre straff än att hamna i just "såsduellen"...det enda som fattades var lite "hajmusik" också, så hade spänningen varit totalt outhärdlig... Det är nästan så det känns som om fantasin börjar ta slut.
Det där med bristande fantasi har uppenbarligen drabbat ytterligare någon i produktionssammanhang. Jag upptäkte nämligen att den där arge snickaren har fått konkurrens av ytterligare en ilsken yrkeskår, nu härjar det ju tydligen en arg doktor också. Undrar om det kan bli frågan om någon liten skalpell-duell där, bara för att få upp spänningen lite...
Men att tv-utbudet inte är sådär väldigt upplyftande under sommarmånaderna gör inte så mycket, och absolut inte när sommaren varit som i år, för vem vill vara inne och titta på tv då? För egen del har ju en stor del av sommaren tillbringats med att försöka putta bollar i hål och nu börjar ju visserligen mörkret göra intrång på kvällarna, men vilka kvällar vi har haft - och några ska det väl vara kvar än innan mörkret lägger sig ordentligt.
Igår hamnade jag slötittandes framför ett av alla dessa program och där fanns det med ett spänningsmoment av den högre graden! Jovisst, det var nämligen så, att den kock som förlorade skulle minsann få hamna i "såsduellen"! Jamen kan ni tänka er något värre straff än att hamna i just "såsduellen"...det enda som fattades var lite "hajmusik" också, så hade spänningen varit totalt outhärdlig... Det är nästan så det känns som om fantasin börjar ta slut.
Det där med bristande fantasi har uppenbarligen drabbat ytterligare någon i produktionssammanhang. Jag upptäkte nämligen att den där arge snickaren har fått konkurrens av ytterligare en ilsken yrkeskår, nu härjar det ju tydligen en arg doktor också. Undrar om det kan bli frågan om någon liten skalpell-duell där, bara för att få upp spänningen lite...
Men att tv-utbudet inte är sådär väldigt upplyftande under sommarmånaderna gör inte så mycket, och absolut inte när sommaren varit som i år, för vem vill vara inne och titta på tv då? För egen del har ju en stor del av sommaren tillbringats med att försöka putta bollar i hål och nu börjar ju visserligen mörkret göra intrång på kvällarna, men vilka kvällar vi har haft - och några ska det väl vara kvar än innan mörkret lägger sig ordentligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)