Lite novemberbilder från Cannes

Åter hemkomna till novembermörkret där vi möttes av isiga vindar och nederbörd som förtvivlat försöker likna snö, men som lika snabbt som den landat på marken övergår i någon slags grå sörja. Det är väl bara att inse att det är november, och det är precis så här november brukar vara... Jag hävdar fortfarande att just november är en av de där två stora plumparna han däruppe gjorde då han skapade världen (den andra är fästingen), den fyller liksom ingen som helst funktion... Men nu ska jag inte klaga, vi fick två härliga novemberveckor i Cannes och för att förgylla er murriga novembertillvaro ska jag dela med mig av några bilder från dessa veckor.

Vi har pysslat med lite diverse och fixat lite i lägenheten, i övrigt mest skrotat omkring och haft det jättebra. En riktigt lyxig tillvaro med andra ord.

I vanlig ordning blev det naturligtvis mycket god mat och dryck, vilket är halva nöjet med tillvaron där på franska rivieran. Att bara driva omkring och tillbringa ett antal timmar på någon restaurang efter stranden och njuta av såväl sol som god mat är aldrig fel. Och i just det fallet är det ju väldigt mysigt att ta seden dit man kommer, det vill säga att äta i flera timmar.

Ett antal njutbara morgonpromenader utefter stranden blev det också. Helt underbart! Det var inte sådär väldans varmt tidigt på morgonen innan solen kom fram ordentligt, men trots det så fanns det några tappra själar som var nere och tog sitt morgondopp. Nu tillhörde inte jag de som badade, riktigt så varmt kändes det väl kanske inte, men heller inte helt avskräckande.

Att dessutom vår favoritpub sände fotbollsmatchen mot Italien och att vi lämnade puben gladare är alla italienare (och alla andra som av någon outgrundlig anledning höll på Italien), gjorde ju inte saken sämre.

Förutom allt pysslande och skrotande så blev det även ett par utflykter, men mer om dessa kommer. Just nu blir det bara ytterligare ett par aptitretare så här en dag i november...

Tjejhelg med skratt och Lerin, och på väg söderut igen

En härlig helg går mot sitt slut och visst är det skönt att kunna konstatera att det, trots gråväder och regn, har varit en kanonhelg. Att umgås med ett underbart tjejgäng med kamrater man känt i en himla massa år innebär att det blir mycket motionerande av skrattmuskler, och det är något som känns väldigt bra när novembermörkret börjar omsluta oss.

Det har varit en helg som inneburit en hel del såväl bubbel som babbel, stand up-show med Claes Malmberg (ytterligare motionerande av skrattmuskler), en spa-dag samt ett besök på Lerin-museet, och trevligt restaurangbesök. Jodå, allt det där lyckades vi med i lilla Karlstad.

Lerin-museet innebär alltid en trevlig upplevelse och trots att jag varit där flera gånger tidigare så finns det alltid något nytt att upptäcka. Många läckra tavlor finns det! En av de läckraste är nog i alla fall den stora bokhyllan och jag kan inte låta bli att fundera över hur man över huvud taget kan komma på iden att måla en massa pärmar, tidskriftshållare och böcker som inte ens är vackra och lyckas få det till en fantastisk tavla.

Jag är också helt övertygad om att om jag skulle spika ihop en massa träbitar och sätta teckningar i hålen så skulle det troligen inte se speciellt vackert ut, men för vissa bara fungerar det...

Som sagt, en fantastiskt härlig och kul helg, men nu får det vara bra med novembermörker ett tag, nu blir det en ny tur till Cannes, om inte annat för att kunna jämföra novembervädret ;)

Vänd dig inte om

"Vänd dig om" är en bok av Tove Alsterdal som handlar om Eva som blir oskyldigt misstänkt på mord på sin före detta man Svante, som knivhuggs till döds en kväll på sin väg hem från affären. Det finns bara en person som skulle kunna rentvå henne, en utländsk kvinna som satt och tiggde utanför affären och som måste ha bevittnat det hela, men frågan är om Eva ska lyckas hitta henne i tid. För att få hjälp i sitt sökande kontaktar hon sin son som hon inte har haft kontakt med på väldigt länge och som dessutom kanske har sina sympatier på exmakens sida.

Parallellt med detta hittar några pojkar benrester i närheten av mordplatsen som visar sig kunna spåras till Beckomberga, det nedlagda mentalsjukhuset. Frågan är om det finns kopplingar och vad som en gång utspelats innanför de stängda dörrarna innan det lades ned och vilka hemligheter som gömmer sig där...

Det låter som en lovande intrig och här finns inlägg i samhällsdebatten då det gäller såväl mentalsjukvård som flyktingpolitik, men tyvärr måste jag erkänna att jag blev aldrig riktigt fast. Jag tyckte boken var rörig och jag kom aldrig nära någon av karaktärerna.

Med andra ord är det ingen bok jag skulle rekommendera, men eftersom Tove Alsterdal har skrivit fler böcker kanske jag kommer att ge henne ytterligare en chans, man vet ju aldrig.