Lite ta-bort-kaffe, kanske??

Att språk förändras över tid är ju inget nytt, det sker hela tiden, det är bara att acceptera. Om det inte skulle vara så skulle vi fortfarande stava en massa ord med extra bokstäver, som dufva och hafva och det känns ju rätt bra att det inte är så.

Numer så dräller vårt svenska språk av ord och uttryck som är väldigt influerade av engelskan. Och om man börjar tänka efter är det kanske tur för det skulle kännas lite mystiskt att trava in på fiket och fråga om de möjligen har ta-bort-kaffe att sälja. Att ta med ego-pinnen för att ta en bild under snöbräde-åket skulle även det vara lite konstigt att säga, för att inte tala om att efter åket knalla in på efter skidåkningen-stället och fråga om de har glad timme där...

Frågan är vad man skulle få om man frågade efter en hundpåse på restaurangen...

Hur många är det som flugit och tänker att man visar upp sitt gå-ombord-kort när man går genom grinden till flygplanet? Ordet ekonomiklass är i och för sig ett ord som faktiskt används, men frågan är hur många som använder sig av affärsklass? Erkänn att det låter lite bättre att boka en biljett i business class jämfört med i affärsklass.

Att fråga efter en refillförpackning känns ju faktiskt väldigt mycket bättre än att fråga om det finns en förpackning för återfyllande, eller att gå in och beställa en piercing jämfört med en genomborrning. Att äta rawfood låter ju även det lite häftigare än att leva på råmat. Sedan kan jag inte låta bli att undra hur länge det kommer att finnas några kvar som vet vad en muffins är, numer äter man ju istället cupcakes till kaffet.

Om man skulle vilja grotta ner sig i det här så finns det långa listor med ord som vi adopterat och använder hela tiden, de flesta utan att tänka på det över huvudtaget. och det är faktiskt så att alla ord är inte nya, det finns även uttryck som använts under en längre tid. Det är ju faktiskt så, att jag gissar att det inte är så många som tänker sig att jorden bildades vid den stora smällen, och visst låter det lite bättre (och lite mer spännande) att det handlar om the Big Bang.

Jag ska försöka ge mig här, även om jag har en känsla av att jag skulle kunna hålla på rätt länge, men risken finns att det skulle bli oerhört tjatigt i längden, för de här orden tar liksom aldrig slut. Men har ni inget annat för er i kväll kan ni ju alltid ta en tur till träningslokalen för att ta ett pass på korstränaren och lite kroppspump innan ni går hem och strömmar en film...

Som sagt, jag är absolut av åsikten att språket ska ändras och jag har inget mot det, jag tillhör även de som tror att vi kommer att skriva dom istället för de och dem inom en rätt överskådlig framtid. jag kan även acceptera (även om det sitter långt inne) att vi kommer att godkänna apostrofer på ett icke-svenskt sätt (Svensson's restaurang istället för Svenssons restaurang), men det jag aldrig kommer att vika mig för, det är särskrivningar! Det spelar ingen roll vad någon säger eller hur mycket röda streck det blir i rättstavningsprogrammen, det är skillnad på en mörkhårig sjuksyster och en mörk hårig sjuk syster...

Världspastadagen

Idag, en regnig dag som aldrig verkar ljusna ordentligt tänkte jag dela med mig av lite nyvunna kunskaper som definitivt hamnar under rubriken "onödigt vetande". Du som känner att ditt ramminne redan är fyllt till bredden av dylika kunskaper kan sluta läsa här, för det kommer absolut inte att bli något att briljera med.

Visste ni att det idag är världpastadagen? Jo då, precis så är det. Eftersom det var FN-dagen igår så är det väl bäst att fylla dagen efter med något nästan lika viktigt, så varför inte fylla den med lite pasta? Det handlar alltså om en dag som instiftades 1995 av inga mindre än UN.A.F.P.A och det vet ni väl vilka de är? Om ni mot förmodan inte skulle veta det, och ändå mer mot förmodan skulle vilja veta vilka det är så kan jag berätta att det är: Union of Organizations of Manifactures of Pasta Products of the EU, bara så ni vet! Med andra ord, någon slags sammanslutning av pastaproducenter inom EU. Vi har en svensk representant också som tillgodoser våra svenska pastaintressen i form av Lantmännen AXA. Lite kan jag ju inte låta bli att fundera över vad de egentligen gör i den där organisationen, men jag tror inte jag tänker fördjupa mig i det... Och det kan ju vara så att det var precis en sådan här grå och tråkig dag som någon i organisationen kände att denne var tvungen att hitta på något för att pigga upp sig, och varför då inte instifta en världspastadag? En lysande idé, eller hur?

Om huruvida pasta är nyttigt eller ej tvista de lärde och det är en debatt jag inte tänker lägga mig i. Jag tycker om pasta och äter det gärna i olika varianter, även om det numer kanske ofta handlar om mer nudlar än pasta, fast å andra sidan är det ingen större skillnad på dessa två i min värld. (Antar att det inte är riktigt så det tänks i UN.A.F.P.A.)

Som sagt, onödigt vetande var utlovat, och onödigt vetande fick ni. Fast å andra sidan kan man aldrig veta om den dagen kommer då någon sitter i stolen hos Richard Sjöberg och får frågan om vad som firas den 25:e oktober...

Toner i natten

"Toner i natten" är ytterligre en bok av Jojo Moyes att lägga till handlingen, närmare bestämt den tredje jag läst och jag måste nog säga att den första "Livet efter dig" ändå är den klart bästa. Nu var det väl i och för sig med just den boken som hon slog genom på allvar, så utan att ha läst den skulle jag troligtvis inte hittat den här.

"Toner i natten" är utgiven flera år innan "Livet utan dig" och även den faller in lite under feelgoodgenren. Det handlar om Isabel som är en välkänt duktig violinist i en av Londons symfoniorkestrar och som har levt ett ljuvt liv i London tillsammans mes sin man och en barnflicka som hela tiden funnits där för de två barnen i familjen. Isabels tillvaro ställs på ände den dagen då hennes man omkommer i en trafikolycka och hon inser att det inte finns några tillgångar kvar och att huset i London måste säljas.

Samtidigt råkar en avlägsen släkting avlida och Isabel ärver ett hus på den engelska landsbygden. Eftersom läget är som det är, har hon inte mycket att välja på, så hon och de två barnen flyttar in i "Spanska villan". Det visar sig vara ett stort hus där inget gjorts under de senaste 50 åren. Isabel som inte har någon som helst praktisk ådra kommer att behöva hjälp med att renovera upp huset men det kostar och frågan är om det inte kostar väl mycket. Matt, som ska hjälpa till med renoveringen visar sig ha andra planer för huset och drar sig inte för att göra vad som helst för att få sin vilja genom.

Det kan vara så att jag hade för högt ställda förväntningar, men det här är ingen bok som hamnar på någon slags "det bästa jag läst-lista". Det är en absolut en lättläst feelgood med såväl kärlek och hat som svek och tillit men ändå var det något som saknades. Jag kom aldrig riktigt under skinnet på de olika karaktärerna utan de flesta förblev lite grå trots allt det som hände kring dem, men absolut en helt ok bok att tillbringa några timmar tillsammans med.

Moment 22

Visst är det bra med internet och det underlättar alltid en hel del, men bevisligen kan det även vara upphov till viss irritation. Precis ett sådant irritationsläge hamnade jag i igår. Jag befann mig på ett ställe där jag behövde använda min telefon som jag inte har något kort i utan endast använder till just uppkoppling med wi-fi. Inga problem, det fanns gästinloggning så det var bara att koppla upp - trodde jag!

För att bli uppkopplad var jag tvungen att ange min mailadress och sedan skickades det ett mail med en länk på vilken jag skulle klicka för att bli inloggad... Problemet var ju "bara" att jag inte hade något internet så jag kunde inte öppna mailen för att klicka på länken så jag kunde komma åt internet... Här måste någon ha haft en himla otur när denne tänkte!

Här kan vi prata om moment 22! Och om någon nu inte skulle veta varifrån uttrycket "moment 22" kommer och skulle vilja utöka ramminnet med just denna mer eller mindre nödvändiga information så kommer det här:

Moment 22 är titeln på en roman av författaren Joseph Heller från 1961 som handlar om andra världskriget. Enda möjligheten att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen, men för att få frisedel måste man ansöka om det. Om man ansöker så är troligen anledningen att man är rädd, vilket anses vara en sund reaktion, och då är man alltså inte galen och kan inte få frisedel. Inte mycket hopp till lösning där inte.

(För egen del har jag inte läst boken, utan letat reda på information om den på wikipedia, så om det inte stämmer så tar jag gärna emot den rätta förklaringen.)

Som sagt, internet är inte alltid en bra lösning, utan kan ibland öka blodtrycket något, så avslutningen får bli en lite blodtryckssänkande vilsam höstbänk, ni vet en sådan plats där man kan sitta och mata duvorna...

Ett halvår på svensk mark

Nu är det i det närmaste ett halvår sedan vi packade ihop oss för att lämna Singapore, det land som varit vårt hem i dryga sju år, för att flytta tillbaka till Sverige och Karlstad. En flytt är ju alltid en pärs och det där med att packa ihop ett hem i lådor är inte alltid helt enkelt. För vår del innebar det väldigt många prioriteringar eftersom vi redan hade ett fullt utrustat hem dit vi var på väg. Samtidigt ville vi ju ha med oss i alla fall lite saker som inköpts där borta. Sagt och gjort, det hela resulterade i någon slags möbelhandel över nätet. Det mesta i möbelväg sålde vi, eller i alla fall kändes det som om vi gjorde det. Men trots att vi sålde en hel del och gav bort eller slängde mycket av de saker vi samlat på oss, blev det ett antal lådor som skulle lastas på en container och forslas med båt över havet med slutdestination Göteborg.

När detta väl var gjort infann sig den där underliga känslan när man ser sitt hem helt tomt och vet att man inte ska tillbaka något mer. Som i de flesta fall när det handlar om ett avslutat kapitel i livet var det en väldigt underlig känsla, någon slags blandning av vemod och förväntan.

Och visst är konstigt att se sitt boende utan möbler, det blir någon slags aha-upplevelse över hur det ser ut och plötsligt är det nästan svårt att komma ihåg hur det såg ut med möbler.

Hur som helst, flytt blev det och Singapore skulle lämnas åt sitt öde utan att vi var där och såg till att allt fungerade, men jag hade kanske en liten känsla av att det skulle fungera rätt bra utan att jag var på plats...

Med facit i hand var det rätt bra att vi hade ett färdigutrustat hem dit vi kom, för på grund av hamnstrejk i Göteborg och "en liten fellastning" i Tyskland så tog det nästan tre månader innan vårt bohag lyckades hitta till Karlstad. Tre månader av mejlkorrespondens, frågetecken och ursäkter. (Nu måste jag bara tillägga att ingen som helst skugga må falla över flyttfirman, de skötte sig jättebra och från deras sida fungerade allt kanonbra!)

Eftersom vi nu inte hade någon plats för alla saker när de väl kom klämdes alla lådor in i ett hyrt garage och sedan dess har vi roat oss med att hitta saker vi inte kom ihåg att vi tog med, packat upp och bytt ut, funderat på varför vi tog med vissa saker, och ja, vi är nästan klara i nuläget, med betoning på nästan. Vi har fortfarande lådor kvar som väntar och saker vi inte riktigt har plats för, men ska man lida av i-landsproblem så ska man, så vi fortsätter väl fundera ett tag till ;)

De fantastiska tavlor, gjorda av talangfulla singaporekamrater, har i alla fall packats upp och pryder nu väggarna här i Sverige, medan alla "årsdjuren" fortfarande sitter och funderar över hur de hamnade här...

Våga flyga

"Finchleybaserad poet, plötsligt och oväntat ensam i viktorianskt kråkslott, har fyra stora sovrum att fylla. Delat kök och badrum. Hyran förhandlingsbar men rimlig. Förtur ges till konstnärer och artister. Skriv till mig och berätta varför du borde bo här".

Så lyder annonsen den misslyckade poeten Toby sätter in i tidningen då han blivit ensam, efter att hans hustru lämnat honom, i det renoveringsobjekt han fått av sin pappa i bröllopspresent. Det är också upptakten i "Våga flyga", en bok av Lisa jevell som har ett antal år på nacken, ett spontaninköp som stått och väntat väldigt länge i bokhyllan på att bli läst.

Tobys annons resulterar i att ett antal väldigt olika människor kommer att bo tillsammans. Människor som delar vardagen utan att veta något om varandra. Inte heller Toby vet något om sina hyresgäster och han har heller inte något intresse av att veta något tills den dag då en av hans hyresgäster avlider och han får oväntad hjälp av Leah, grannen mitt emot. Hon har från sitt fönster studerat huset på andra sidan vägen och funderat mycket över hur allt hänger ihop och vilket förhållande de olika människorna i huset har till varandra.

Tobys nyvunna vänskap kommer att ha en avgörande betydelse för såväl honom som för hans hyresgäster på ett sätt som kommer att vända upp och ner på mångas tillvaro.

Det här är en lättläst "Feelgood-bok" med mycket värme och humor, samtidigt som det finns en allvarlig underton. Titeln syftar på, precis som det låter, vikten av att våga pröva sina vingar och se om man kan lyfta. Det är kanske ingen fantastisk bok, men helt ok och absolut ger den en stund av mysläsning och man lär sig definitivt älska de flesta karaktärerna i boken.

Mysiga marknader i Cannes

Att besöka mysiga marknader är alltid en höjdpunkt när jag befinner mig på resande fot. I och för sig brukar marknader även locka mig på hemmaplan, men det är ändå alltid något speciellt att hitta dem på "främmande mark". 

I Cannes är en av de mest kända och mest centrala Forville Market. En marknad som ligger ett stenkast från torget, där man tisdagar till söndagar hittar allt möjligt mellan 7 - 13. Som sig bör finns allt man kan tänkas behöva i frukt- och grönsaksväg, ost, oliver, kött, fisk, skaldjur, kryddor, blommor... 

Det är så härligt att bara irrra omkring där och insupa färger och dofter även om man inte handlar. Men att komplettera morgonens baugetteinköp med lite härligt röda tomater och och någon frukt känns inte helt fel alls. Det här är en marknad under tak och runt omkring finns diverse butiker och fik där man kan inhandla något som man mot förmodan inte skulle hitta på marknaden, eller varför inte i godan ro ta en liten kopp kaffe och bara studera folkvimlet?

Måndagar förvandlas det hela till en antikmarknad i kolossalformat. Då får det färgglada och ätbara ge plats för diverse prylar. Just den här gången åkte vi hem innan det hann bli måndag, men då finns det ett annat, helt ok alternativ för en sådan som mig som uppskattar att driva omkring bland diverse prylar a la "loppisförsäljning".

På torget i Cannes, i början av La Croisette, finns under helgerna en marknad där man kan flanera runt bland de försäljare som har ställt upp sina bord. Här finns allt från tavlor och silver till smycken, gamla leksaker, kläder och mer eller mindre vackra porslinsfigurer. med andra ord ett perfekt ställe att fördriva några timmar om man är en sådan som jag, som tycker det är mysigt.

När man sedan har tröttnat är det perfekt att ta en liten fika vid någon av de uppställda serveringsvagnarna som finns mitt på torget. Om inte annat, så för att fundera på om man ska göra det där köpet man funderar på, eller återigen, bara för att titta på folkvimlet och njuta av omgivningen.

Cannes i oktober

Är nu återigen hemma efter några fantastiska dagar på Franska rivieran. Jag kan absolut påstå att Cannes levererade på bred front vädermässigt den här gången. Här var det svensk högsommarvärme i oktober - så himla skönt! Det var bara "liksom lagom" utan att vara olidligt varmt. Kortbyxor, linne och sandaler utan att svetten rinner på ryggen.

Det var gott om såväl solande som badande individer. Nu gjorde vi varken eller den här gången, men jag måste säga att trots att vattnet inte var jättevarmt så var det absolut inte så att det på något vis avskräckte från att bada.

Vi har mest "bara varit", promenerat och naturligtvis ätit och druckit gott. Och vad vore en frankriketur utan minst en portion "Moule Frites"?

Nu blev det inte bara musslor, utan även en omgång med sniglar i vitlök. Och efter att jag så småningom fått in rätta knycken för att få de små läckerheterna ur sina skal var det absolut en njutningsbar liten rätt.

Däremot säger jag det igen, det där med ostron är inte min grej alls. Nu försökte jag igen, men nix, inget gott den här gången heller. Tur att jag hade sällskap av en kamrat som tycker om och som gladeligen stjälpte i sig de resterande fem.

Cannes är absolut en mycket mysig stad och jag måste säga att jag blir mer och mer förtjust i den för varje gång jag är där (det har ju blivit ett antal resor senaste året). Här finns det naturligtvis många turister men det finns även det genuina bevarat. För den som gillar shopping hittar man allt från de där små mysiga butikerna till alla häftiga butiker med kända modeskaparnamn (de där som jag smyger förbi och på sin höjd gluttar in genom fönstret på). Och det finns ju en del båtar på plats, närmare bestämt rätt många, som skvallrar om att det kan finnas lite pengar i omlopp...

(Om man tänker efter så är det väl i stort sett så att på båtplatserna här hemma är det väl knappt så att puttifrånkuddarna får plats.)

Att se solen stiga bakom bergen iklädd kortbyxor i början av oktober på vägen mot morgonens inköp av dagens baugette kan i alla fall aldrig bli fel.

Höst och oktoberutflykt

Oktober månad är här och med den har även hösten kommit på riktigt vare sig vi vill eller inte. Nu ska jag inte vara sådär höstligt negativ, för hösten kan vara riktigt underbar med sin härligt höga och klara luft plus alla underbara färger som naturen fullkomligen exploderar av. Det går faktiskt även att mysa sig genom ett antal regniga höstdagar också, men det är lätt att tröttna på mysandet då det smattrat på fönstren flera dagar i sträck och man känner att man myst klart... Nej, ska det ändå vara höst får det gärna vara fina höstdagar om ni frågar mig!

Och nu är det ju oåterkalleligt höst, så det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Några höstturer på golfbanan har det blivit och det är minsann inte fel det heller.

Och svampturer natuligtvis! I år är det gott om svamp, inte minst trattkantareller som skogen dignar av. Jag läste någonstans någon som skrev att i år går man inte ut i skogen och plockar svamp, man går ut och skördar den. Och så kanske det är, vi hade en vecka här då det blev svampsoppa, svamprisotto smörgåsar med stekt svamp och rotfruktsgratäng med svamp och frågan är om det inte kunde ha slutat med fotsvamp om vi inte gett oss i tid.

Som sagt, höst är det, och mysig kan den vara men bara i lagom doser så nu tänker jag smita från den några dagar. Planen är att tillbringa några dagar i Cannes tillsammans med en kamrat och om jag jämför väderprognoserna där och här känns det som ett helt ok beslut.

Den som finner

Jag hade en period i mitt liv då jag plöjde allt som skrevs av Stephen King och riktigt frossade i alla hans mer eller mindre ruskiga berättelser och älskade i stort sett allt. Alla kommer jag inte ihåg, men det finns vissa klassiker som satt sig djupare än andra. Nu är det inte de jag ska berätta om, utan en av hans nyaste böcker som jag råkade ramla över, nämligen "Den som finner".

Det visade sig vara andra boken i en trilogi om den före detta polisen Bill Hodges som inte riktigt vill gå i pension. Trots att den första boken, "Mr Mercedes", fortfarande är oläst av mig, gick det alldeles utmärkt att läsa den här ändå.

Precis som i några av hans tidigare böcker, är det på grund av litteraturen som det begås brott. En författare mördas av en av sina trogna läsare därför att han slutar ge ut böcker. Mordet begås i slutet av 70-talet och parallellt med att läsaren får följa turerna kring mordet får man veta hur en pojke, Pete Sauber, cirka 30 år senare hittar en koffert med ett innehåll som kan komma att rädda hans föräldrars äktenskap. Frågan är om han ska våga använda sig av innehållet eller inte. Så småningom vävs allt ihop och dåtid hinner ikapp nutid och frågan är om Pete ska lyckas hålla undan för den fara som närmar sig...

Om någon skulle betvivla herr Kings förmåga att skriva deckare utan en väldigt massa mystik och övernaturliga fenomen så kan jag säga att det kan han absolut. Mot slutet kanske lite av hans vanliga genre lyser igenom, men inte så att det stör på något vis och eftersom nummer tre i serien, "Sista vakten" nu har kommit ut kan det nog vara så att den står på listan över böcker som ska läsas av mig under hösten.

Sevärdheter i Barcelona

Jag har insett att om man skulle försöka se allt som Barcelona har att erbjuda så behöver man ha betydligt längre tid på sig än vad vi hade. Nu lyckades vi i och för sig se mycket ändå, även om vi inte gick in på så många ställen utan sparade det till en annan gång, så var vi i alla fall utanför ett antal större sevärdheter.

Den kända katedralen som ligger mitt i de gotiska kvarteren är en storslagen byggnad som vi den här gången endast promenerade runt, vilket bara det tog sin lilla tid, för att beundra byggnadsverket från utsidan. Nästa gång kanske det får bli en tur in i den storslagna gotiska byggnaden som efter 150 års byggnation stod färdig i mitten av 1400-talet.

Ytterligare en häftig och storslagen byggnad som vi inte heller gick in i är Sagrada Familia. Det här är arkitekten Antoni Gaudis "storslagna ofullbordade verk", en kyrka som sedan 2010 finns på UNESCOs  världsarvslista.

Efter Gaudis död 1926 fortsatte kyrkbygget och den byggs fortfarande. Planen är att den ska stå klar 2026, 100 år efter Gaudis död, men det återstår att se. Även den här promenerade vi runt och beundrade från utsidan, tillsammans med ett rätt stort antal likasinnade, och spar insidan till nästa gång. Vi kanske ska försöka ta det 2026 för att få se den i färdigt skick...

En byggnad som vi däremot gick in i är Gaudis Casa Milà, eller "La Pedrera" som den också kallas. Vilken häftig byggnad! Det är en byggnad utan släta ytor, där han vid konstruerandet försökt undvika raka linjer och där det inte finns två rum som är likadana.

På taket, där man har en häftig utsikt över staden, finns en samling mer eller mindre suspekta skorstenar och valv som man kan vandra omkring och beundra.

Genom ett av valven kan man se Sagrada Familia och det är lite som att se arkitektens skötebarn genom hans eget öga.

Det var verkligen häftigt att starta på taket för att sedan ta en våning i taget nedåt. Att få se modellerna han använt sig av i sina tankegångar och försöka hitta detaljerna i hans bygge - så läckert!

Här bor fortfarande familjer i lägenheter och visst skulle det vara spännande att se hur en sådan lägenhet bebodd idag ser ut, men det kan ju vara så att de som bor här inte tycker det är någon bra idé att turisterna ringer på dörren, så av lite hänsyn till detta slog vi den idén ur hågen.

Som sagt, Barcelona är absolut en stad som har så mycket att bjuda på, men nu får det vara bra för den här gången, och med tanke på allt vi inte hann med, så får det nog bli något ytterligare besök framöver...