Singapore - en hotad nation?

Att det försvinner svindlande summor till det militära världen över är väl ingen större överraskning, men att Singapore tillhörde de 10 nationer (av153) som spenderar mest i procent av BNP:n var väl lite mer överraskande.

I rena pengar ”leder” USA top 10 stort, följt av Kina, Storbrittanien, Frankrike, Ryssland, Japan, Tyskland, Saudiarabien, Italien och Indien. 

Om man däremot tittar på hur mycket av ländernas BNP som spenderas på det militära förändras tågordningen lite. Den ligan leds istället av Eritrea, sedan kommer Saudiarabien, Oman, Kina, Förenade Arabemiraten, Chad, Georgien, Irak, USA, Kuwait och Singapore, som delar tiondeplatsen med Ryssland.

I rena pengar hittar man Sverige på 32:a plats, men i ”procentlistan” hamnar de någonstans runt plats 120.

Nu är frågan varför jag, som egentligen inte tycker om siffror över huvud taget, har fastnat i det här träsket!? Jo anledningen var väl egentligen just att Singapore, detta lilla välmående land tydligen anser sig behöva försvara sig med näbbar och klor mot omvärlden. Sedan gick det av ”bara farten” och det var lite intressant att se vilka länder som fanns i toppen och det verkar ju uppenbarligen finnas ett visst samband mellan höga försvarskostnader och olja......

Eftersom jag är lite allmänt allergisk mot siffror, så kan jag säkert ha läst fel någonstans, men i stort är det i alla fall så här. Sedan är det väl som det är med statistik, den brukar man kunna läsa som fan läser bibeln om man vill, men en fingervisning om hur det ligger till ger det säkert i alla fall.

Om någon skulle känna sig lite sysslolös och vilja läsa mer om detta och studera det hela lite närmare, så finns alla siffror att läsa på nätet hos SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute)

överkörda andar på Bukit Brown

En enormt stor nedlagd kinesisk kyrkogård, det låter väl spännande, eller...? Det är möjligt att det inte gör, men just den här, Bukit Brown cementery, är ett väldigt intressant område.

Namnet Bukit Brown kommer från den man som först köpte marken, George Henry Brown, som sedan sålde den vidare till en kinesisk man med namnet Ong Kew Ho. Denne man i sin tur, gjorde marken till en gravplats för kineser av "Ong-klanen" på 1870-talet.

Så förblev det fram till 1922, då Bukit Brown blev en kyrkogård för alla, fram till stängningen 1973. Vid det laget hade det hunnit bli ca 100 000 gravar på en yta av 213 acres. För att få en liten uppfattning om storleken så kan jag berätta att en stor modern golfbana är ca 150 acres. Med andra ord, en stooor kyrkogård!

Det man slås av är att många av de mer eller mindre överväxta gravarna, i oerhört varierande storlek, är väldigt vackert utsirade med målningar i färger. På en del av stenarna finns bilder av de begravda och på andra bara text. Flera gravplatser vaktas av mossöverväxta lejon och gudar i sten.

Den största graven man hittintills hittat är Ong Sam Leongs. Den täcker en yta av 600 kvadratmeter(!) och omges av ett 15 meter långt fundament och vaktas av gudar och två meter höga vakter i sten. Just den graven lyckades jag inte hitta när jag var där, men nästa gång så...

Som sagt, området är så stort, så med mitt bristande lokalsinne, så försökte jag hålla mig till de asfalterade vägarna inne på området, men trots det så fick jag lite av en labyrintkänsla så jag gick väl inte över ett så stort område vid min utflykt dit. Jag hade väl kanske inte riktigt rätt skobeklädnad heller, för att bege mig in i skogen utanför vägarna, det finns ju trots allt lite mer eller mindre intressanta ringlande saker på de här breddgraderna.

Sedan finns det ju inte bara ormar och andra djungeldjur, här finns ju spöken också. I alla fall nattetid. Det sägs att här kan man höra "pontianaks" nattetid. De sitter gömda i träden och nattetid kan man höra deras hemska skratt. Det är en slags vampyrer, andarna av kvinnor som avlidit under graviditet eller vid barnafödandet. Sant eller inte, oavsett vilket, så är jag mycket tveksam till att jag ska ta reda på vilket!

Över den här platsen kommer det, med start nästa år, att dras en ny fyrfilig motorväg som kommer att innebära att ca 5000 gravar berörs. Så småningom finns även planer på att bygga lägenheter på området. Det finns ett antal upprop av olika slag för att bevara området, men något säger mig att chansen för andarna att inte bli överkörda, är nog minimal, tyvärr...

Inlägg nummer 400!

Jomenvisst, så är det! Med det här inlägget har jag lyckats plita ner 400 stycken sedan jag drog igång det här projektet. Vem hade kunnat ana det, inte jag i alla fall...

Detta får mig naturligtvis osökt att tänka på orsaken till att jag över huvudtaget hamnade här i "bloggträsket" - som jag har kommit att tycka väldigt mycket om, för övrigt - och det är ju naturligtvis att jag hamnade här, i "värmen på andra sidan". Inte hos honom med hornen då, utan på en betydligt trevligare plats!

Vid det här laget har det passerat lite drygt två år sedan jag kom hit, och jag måste säga att jag trivs väldigt bra. Men visst saknar jag familj och vännerna där hemma. Det är ju tur att världen är så liten som den är. Att jag kan sitta här, så himla långt bort och faktiskt ha full kontroll på vad som händer! Jag menar, bortsett från att jag kan ha kontakt med alla via datorn och alla olika sociala medier som finns, så kan jag ju till och med läsa våran lilla lokalblaska varje dag om jag vill! Visst är det fascinerande!? Jag tar mig ju också via flyg, dit jag vill på en inte alldeles för lång tidsrymd.

Jag, som har kontakt med de där hemma hela tiden, och som kommer tillbaka flera gånger per år, plus att jag helt säkert kommer att återvända dit jag kom ifrån, om jag saknar de som är kvar i Sverige, då kan man ju bara försöka tänka sig hur det var för de som for iväg till Amerika på 1800-talet! De som lämnade släkt och allt de hade, för sätta sig på en båt som tog flera veckor för att åka till något helt okänt och troligen med vetskapen om att aldrig kunna återvända eller att få se sina kvarlämnade familjemedemmar igen.

Nej, även om jag trivs alldeles utomordentligt med livet i Singapore och är så tacksam för möjligheten att få vara med om detta, så kommer jag att återvända till det kalla, blåsiga, grå, mörka, slaskiga (och ändå alldeles underbara) Sverige igen, förr eller senare...

Firandet som aldrig tar slut

Som en del i det aldrig sinande utbudet av nyårsfirande, har vi idag haft lejondansare här hos oss på vårt condo. Till allas - inte bara barnens - förtjusning, uppfördes den traditionella dansen till trumma och cymbaler under förmiddagen.

Detta är en jättestor grej här, lejondansen. Det innebär kortfattat att två personer ikläder sig en slags lejondräkt och till ett evigt trummande på en jättestor kinesisk trumma och slagande på cymbaler, hoppar omkring och försöker bete sig så lejonlikt som möjligt.

Det är antagligen inte alls så lätt som det ser ut, eftersom bakdelen måste vara väldigt följsam, och många av de här danserna avslutas också med en "pålklättring", där lejonet ska hämta något som hängts upp högt. Förutom på kinesiska nyåret, anlitas de till bröllop, invigningar och andra tillställningar där det kan vara bra med lite extra "good luck"

Ett" klättrande lejon" från ett annat tillfälle

Lejonet, som är en symbol för makt, visdom och tur, jagar bort onda andar, samt för med sig lycka, tur och ett långt rikt liv (och med tanke på det - vem vill inte ha en lejondans på sin bakgård?).

Mot slutet av dansen äter lejonen apelsiner och sallad, som sedan till publikens förtjusning "spottas ut", och det betyder troligen tur att fånga något av resterna också! Inte nog med att vi fick se lejonen dansa, självaste  "God of Fortune" anlände och slängde ut godis till de lyckliga och förväntansfulla barnen.

Det var jättekul att titta på alla barn som med skräckblandad förtjusning lyckades klappa lejonen! Alla tyckte inte det var så kul, utan föredrog att peta på det "döda" lejonet efteråt.

Efter avslutad föreställning fick vi alla med oss två apelsiner, ni vet, för "Good luck, happiness and longlivety...

Resa i Sharialand

"Resa i Sharialand" är en fantastisk bok om kvinnors situation i Saudiarabien, skriven av den svenska journalisten Tina Thunander.

Boken är skriven utifrån den resa, som i rimlighetens namn borde varit omöjlig att genomföra, då hon som ensam kvinna reste till saudiarabien för att ta reda på mer om hur kvinnor lever i landet som kan sägas vara islams supermakt.

Tänk dig att du och jag är i öknen och att det råkar vara så att du inte har täckt dina ben, och jag råkar se dem. Då blir jag - jag måste tyvärr säga som det är - men jag blir kåt. Det kan jag inte hjälpa, för det är så mannen är skapad. Därför ska du vara täckt. Det är för din egen säkerhet. Du ska bära abaya som räcker ner till skorna och du ska vara ordentligt klädd, inte visa benen.


Det förklarade Mr Khaled, den tjänsteman på informationsminesteriet i konungariket Saudiarabien som gav den första lektionen i hur kvinnor ska uppföra sig, för Tina när de träffades sommaren 2008.

Hon berättar om sina möten med kvinnor som mer eller mindre öppet berättar om läget. Hon träffar även män i höga positioner, som prinsar och domare, vilka ger sin syn på saken. Det inte är alldeles enkelt att ta sig fram i detta land, utan det måste vara en man med som eskort, men Tina lyckas få tillträde till, och närvara vid, bland annat ett bröllop där kvinnorna träffas utan några närvarande män.

Det är en fantastiskt intressant bok som åtminstone inte lämnade mig oberörd någonstans! Jag sträckläste boken och var både arg och upprörd, samtidigt som det är svårt att inte förundras över hur det kan vara så här i ett land på 2000-talet, när alla borde ha förstått att kvinnor inte är något man stänger in i hemmet och har för sig själv... Det som är lite skrämmande, och som kanske gör det ännu svårare att ändra på, är att kvinnoförtrycket bygger mer på tradition än religon.

Ämnet har det skrivits om tidigare, så det kanske inte är några nyheter om man tänker på det, däremot så är boken unik såtillvida att Tina Thunander, som första västerländska kvinnliga journalist, kunnat ge en bild av kvinnors situation utifrån att hon fysiskt närvarat på platser där män inte får vara, nämligen de kvinnliga domänerna.

Koh Lipe - en Thailändsk ö utan Aftonbladet och saltlakrits!

Koh Lipe är en alldeles fantastisk liten ö! Här finns inga strandförsäljare iklädda t-shirts med texten "billigare än Ullared" och det är helt fritt från svenska tidningar.

Däremot så finns det kritvita stränder med alldeles turkos-skimrande vatten! Det går alldeles utmärkt att snorkla från stranden eftersom det finns massor med fiskar i olika färger på behörigt snorkelavstånd. Dessutom finns det naturligtvis fantastiska möjligheter att ta sig ut till andra öar och rev med hjälp av båtturer. Dykfirmor finns det också många på ön, för den som vill roa sig med detta.

Ön är liten, bara ca fyra kvadratkilometer, och enligt uppgift ska man kunna gå runt den på ca två timmar. Vilket i och för sig är en sanning med modifikation, eftersom det rent praktiskt inte går att gå runt den, men med hjälp av några av de upptrampade stigarna som finns kan man enkelt ta sig överallt på ön till fots. Det finns inga bilar, men här finns mopeder och longtail-båtar med "taxi-skyltar". En longtail hyrde vi och åkte runt ön, vilket tog ca 45 minuter.

Lipe är en av ca 50 öar som ingår i den Thailändska nationalparken Tarutao och ligger väster om Malaysia i Malaccasundet. De tre största stränderna heter Pattaya beach, Sunset beach och Sunrise beach., varav Pattaya är den största med mest liv och rörelse. Det är dit man kommer först om man om man kommer med färjan, för här finns immigration office. Kanske inte så tjusigt och välordnat som på andra platser, men väl så fungerande.

Till Pattaya beach kommer man om man går "Walking Street" där det finns gott om restauranger med underbar mat. Även om vi inte hann äta på så många, så kändes doften överallt. Grillad färsk fisk var något många saluförde, där man fick peka ut fisken som sedan grillades. Utefter "Walking Street" hittar man även små butiker med div. varor plus kläder, tatuerare, dykfirmor och barer. Här helt befriat från större livsmedelsbutiker eller seven-eleven.

Restauranger och barer finns också lite här och där mitt ute i ingenstans. troligtvis har många av de bofasta sett en möjlighet och satt upp en liten restaurang i anslutning till sitt hus. Den bofasta befolkningen uppgick 2009 till ca 500 personer. (Jag har inte hittat någon färskare siffra)

Förutom de tre större stränderna finns även små undanskymda guldkorn där man kan sitta och njuta av tillvaron. Någon brist på mat eller dryck behöver man inte känna, för alltid finns det någon slags restaurang som säljer underbar mat för en billig peng! Att sitta och njuta av hav och solnedgång i sanden vid någon av strandbarerna känns inte helt fel...Och som sagt, vill man inte ta sig till fots, kan man alltid ta en båt!

Här finns gott om boende, varav de flesta består av bungalows av olika storlek och utförande. Flest turister kommer dec-februari. Under lågsäsong, maj - nov ska det kunna gå att få riktigt billigt boende. Det man bör kolla ordentligt om man har tänkt sig hit under lågsäsong, är båtförbindelserna med fastlandet, som inte går lika frekvent som under den stora turistsäsongen.

För oss som reste från Singapore var det väldigt smidigt att ta sig hit. Flyg Singapore - Lankawi och därifrån speedboat till Lipe. Båtbiljetten hade vi bokat i förväg över nätet, och det var inga som helst problem. Om man åker ifrån Sverige är det troligen smidigast att flyga till Phuket eller Krabi och därifrån ta båten.

Något att tänka på kan vara att packa lätt, det behövs ju inte så mycket. Ryggsäckar och enkla skor är att föredra, för det såg inte ut att vara någon höjdare att hoppa ner från en longtailbåt i "fel" skodon för att sedan få sina resväskor för att försöka dra i sanden... Fast lite underhållande var det ju att sitta och titta på de som gjorde det - detta ska erkännas!

Ett annat tips är att ha med en liten ficklampa, för utanför den upplysta delen av ön blir det mörkt och det kan ju vara bra, att såväl se bra som att synas.

Vi bodde på den norra delen av ön, på Sunrise beach, en mycket lugn resort med alla bekvämligheter man kan tänkas behöva. En kanonfin strand utan speciellt mycket båttrafik. Det man bör tänka på om man hamnar här är, att det är många högt belägna bungalows, flera med en fantastisk utsikt, och det för med sig att det blir gott om "vardagsmotion" - många trappor var det!

Sammantaget alltså en fantastisk semester på ett fantastiskt resmål! Låt oss bara hoppas att det inte byggs ut alltför mycket. Det skulle vara så oerhört tråkigt om det skulle smällas upp stora hotellkomplex istället för att ha det som det är nu. Men som vi förstod när vi pratade med några av de som bodde på ön, så har de senaste tre - fyra åren inneburit en otrolig förändring, när det gäller utbyggnad och i antalet turister. Om det är till det bättre eller sämre kanske beror på vem man frågar...

Tillbaka i storstan

Så var vi tillbaka till larmet och storstadslivet igen efter en helt fantastisk semester! Vilket fantastiskt ställe! Jag är totalt såld - chansen är mycket stor att det kan bli ytterligare en utflykt dit medan vi bor på lagom avstånd!

Det är faktiskt något med det absolut bästa med att bo i den här delen av världen, möjligheten att ta sig till alla underbara platser i Asien över en långhelg till ett överkomligt pris. Även om det naturligtvis ligger något i frågan som en förvånad asiat ställde, "kan ni inte det i Europa"? Och det är klart att vi kan, och det är klart att det är nära till andra länder där också, men det är ju inte samma sak, eller...?? Jo, det kanske det  är på sätt och vis, och jag ska upptäcka Europa också...en annan dag...!

Nu är det faktiskt så, att trots mitt liv som" lyxhustru" och trots alla möjligheter till enkelt resande så finns det fortfarande vissa likheter med mitt "vanliga" liv. Det vill säga, att komma hem igen medför vissa förpliktelser, nämligen att packa upp, fylla på matbeståndet samt naturligtvis ta reda på tvätten! Jag förstår inte hur det kan bli så mycket tvätt när man har så lite packning med...

Hur som helst, så är det detta jag ska roa mig med idag - imorgon ska jag göra ett "tjusigt reserepotage" ifrån denna paradisö som saknar såväl seven-eleven och svenska tidningar som strandsförsäljare och biltrafik! Alltså: Det kommer mera...