tisdag 30 april 2013

Att bo på en ö utan att bada

Om någon hade sagt till mig för fyra år sedan att jag skulle komma att bo på en ö mitt i havet, utan att bada så hade jag garanterad idiotförklarat vederbörande omedelbart. Men nu är det precis så det är. Jag bor på den där ön mitt i havet, en ö som är så liten så man når havet åt alla håll på nolltid men jag badar inte!

Jag kan ju lugnt säga att det inte beror på att det är kallt i vattnet, för vattentemperaturen är väl någonstans runt normal badkarstemperatur, nej, det beror helt enkelt på att det inte lockar att bada när man inte ser horisonten för alla containerskepp som väntar på att lastas eller lossas.


Om man är vid kusten efter mörkrets inbrott och inte vet vad det är som lyser upp horisonten, skulle man kunna tro att det är en stad där borta på andra sidan. Fast det kanske inte är så konstigt om det nu lastas
60 000 containrar varje dag i det här landet som enligt uppgift ska ha världens näst största hamn efter Shanghai.


Det är lite av en hisnande känsla att åka färjan ut härifrån och kryssa mellan de stillaliggande jätteskeppen. Jag kan ju med enkelhet påstå att det inte ser ut som några små båtar som man vänder på en femöring precis...


Det finns tydligen ett mått på dessa enorma tingestar som heter "suezmax" och det är då måttet på det största som kan passera Suezkanalen. Ett av de största ska ha måtten 400x50 meter och sträcka sig 15 meter nedåt. Om jag dessutom tilläger att propellern mäter 10 meter i diameter och väger 130 ton, så kan man ju gissa att det väger en del också.


Nu läste jag att ett problem som de har på de här skeppen är överfall av pirater. Och numer är det ju inte en "hederlig pirat" á la Jack Sparrow  som viftar med en pistol längst fram i fören på en liten båt, nej då, det är mycket mer sofistikerat. Bland annat så använder de sig tydligen av kustbevakningens båtar och uniformer. Fast det är klart, det kanske är svårt att få ett sådant där skepp modell större att stanna om man står i fören på ett litet sjörövarskepp och viftar med en pistol.

Hur som helst, stora är de och många är de, och även om det är väldigt synd att det inte lockar med bad vid kusterna, men det går inte att komma ifrån att det är facsinerande att se dessa skepp av monsterstorlek ligga där ute och guppa i väntan på att få angöra hamnen...


måndag 29 april 2013

Åsså bar det av igen...

Att vårt expatliv här borta för med sig ett av de största möjligt tänkbara i-landspoblemen, är det väl inte tu tal om. Det handlar nämligen om att "det är så jobbigt att hålla på att boka resor"...jamen ni hör själva!? Jag lovar, att en dag när jag sitter där, återförpassad till ekorrhjulet, då ska jag komma ihåg att dessa ord faktiskt en gång lämnade mina läppar - jag lovar! Om jag skäms? Njae, jag inbillar mig att jag är värd det!!


Hur som helst, nu var det dags igen! Vi har fått ett efterlängtat besök ifrån Sverige. Goda vänner har anlänt och inte nog med att de är här, de hade med sig en kasse fylld med godsaker, en del ätbart, en del mindre ätbart, men det ätbara bestod av ljuvlig saltlakrits! Här har frossats sen de kom minsann!


Helgen har vi sedan tillbringat tillsammans på Bintan, där vi njutit av att vara tillsammans, spelat golf och spenderat tid med att undersöka vilka paraplydrinkar som säljs i poolbaren.


Den här gången ska jag bespara er onödiga detaljer från golfen, mer än att jag kan säga att det kan uppstå ett litet problem, eftersom regeln "boll rubbad ur sitt läge av lekfull apa" inte finns i regelboken! Skämt åsido, lite häftigt är det att se en hel hög med apor mitt på fairway, och ännu häftigare blir det när en av aporna kommer på att han också vill vara med och leka. Sedan är det inte alltid så kul att ha dessa apor inpå sig, eftersom de vill ha samma saker som oss, vilket innebär att de gärna tar det som finns att ta i en parkerad golfbil. Blixtlås är inget större problem heller, utan de forceras med lätthet av de små rackarna. Söta är de, men för min del får de gärna hålla sig på behörigt avstånd.


För övrigt kommer jag att spela gudomlig golf resten av säsongen, hur skulle det kunna bli något annat, med de bollar jag förärades av våra vänner!?  Frågan är hur många jag ska våga spela på, det finns ju en minimal(!) risk att de försvinner i något vatten eller så, plus att det är svårt att neka till vem som slagit bort den om den hittas av någon i skogen...






fredag 26 april 2013

En annan del av Singapore



I nordvästra delen av Singapore finns en helt annan värld än den "glassiga och glasiga" delen som handlar om shopping. Förutom Sungei Beloh Wetland Reserv finns här även ett antal frukt- och grönsaksodlingar samt några grod- och fiskuppfördningar.


År 2005 var det några bönder som insåg att de var tvungna att göra något för att rädda kvar åtminstone lite av Singapores egna odlingar, så då startades KCA, Kranji Countryside Association, vilka idag driver ett antal ekologiska odlingar varav ett tiotal är öppna för allmänheten.



Området har fått utmärkelsen "världens första och bästa LOHAS-region". LOHAS, som står för "Lifestyle of Health and Sustainability" är en världsomfattande rörelse som ska utbilda komsumenter i att göra nyttigare och mer ansvarsfulla val.




Vi var till Bollywood Veggies, vilken är en av de olika farmer dit man kan åka och vandra omkring och titta på de olika växterna. Vi förstod att det är ett populärt utflyktsmål för skolor, och det är ju en fantastisk möjlighet för dessa stadsbarn att få se hur frukterna växer "på riktigt". Att det finns frukter som inte växer upp i affärens fruktdisk.





Jag erkänner villigt att det inte bara är kul för barnen. Det är jättespännande och intressant att se hur olika frukter och nötter växer. Ni vet sådana där frukter som man (i alla fall inte jag) har en aning om hur de växer, mango, papaya, stjärnfrukt, pecannötter, ananas, egentligen det mesta bortsett ifrån äpplen och päron...



Spännande också, så tillvida att det helt plötsligt uppenbarar sig frukter man inte visste fanns!



Efter vår utbildande promenad bland fruktträd och buskar stannade vi och intog en fantastiskt god måltid på restaurangen som finns på plats. Så gott och så trevlig personal! Det är så mysigt med personal som ger sig tid att berätta när kunderna har sådana där frågor som hur man egentligen går tillväga när man använder aloe vera i matlagning, eller köper rojakblommor i tron om att de ska sättas i en vas, när de egentligen ska användas i maten och annat sådant där som vissa av oss inte har riktig koll på...


Här i krokarna hittar man även Kranji War Memorial som absolut är värd ett besök om man har vägarna förbi.

(I eftermiddag väntas besök från Sverige och förhoppningsvis finns det saltlakrits i bagaget!!)

torsdag 25 april 2013

En lysande idé?

Nu kanske det blir lite mycket tjat om samma saker, men jag bara måste göra ett litet insägg som har att göra med såväl mitt tidigare inlägg om hur Singapores yta växer  som det om sopåtervinningen.

Jag har nämligen fått reda på hur resterna, efter det att soporna bränts, används. Man har helt enkelt använt askan till att bygga en ö! Jo då, visst är det så. Under år 1999 började man bygga på det som idag är "Semakau Landfill Island" och 2005 var ön färdig. På något vis känns det som om att det bara händer i Singapore!

Idén är naturligtvis jättebra, och överallt där man kan läsa om den så verkar det som om man ska ha skapat en ö där man har bevarat (eller återskapat?) flora och fauna, och även koraller utanför ön. Det låter ju alldeles lysande, eller...?

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite sådär skeptisk till det hela. Jag har nämligen en bestämd känsla av att med den sopsorteringsfrekvens som finns här i landet, bränns det mesta och alltså är den där ön uppbyggd av det mesta.

Här, som på många andra ställen, kan man göra studiebesök där förbränningen sker. En god vän till mig berättade om sitt besök där, och hur personalen stolt berättade om projektet med att bli av med avfallet plus hur en del används till elförsörjningen - so far so good. Men jag blir lite mörkrädd, då samma vän berättar om svaret hon fick på frågan om det inte är ett problem med alla batterier som slängs i soporna (eftersom det inte finns någonstans att göra av dom), och får till svar av en mycket förvånad guide, att "det gör väl inget, de är ju så små"!!

Utan att vara ett dugg insatt i det hela, utan bara rent spontant sådär, måste jag bara göra en stillsam undran, kan det verkligen vara sådär jättebra för havet omkring att någon bygger en ö av resterna från batterier använda av drygt fem miljoner människor? Fast å andra sidan, kanske man inte behöver sätta upp gatljus, ön kanske är självlysande, vad vet jag...

Om någon skulle vilja läsa mer om projektet "ekologisk sopö" så finns det här och  här.

onsdag 24 april 2013

Sonat till Miriam

Linda Olssons bok "Sonat till Miriam" är en känslosam och till viss del sentimental bok om en mans sökande efter sitt okända förflutna.

Sonaten är det musikstycke huvudpersonen och kompositören Adam skriver och tillägnar sin dotter Miriam som han nyligen mist. Efter dotterns död börjar Adam söka sina rötter och det blir en resa genom såväl olika länder som genom känslor och upprivande av gamla sår.

Jag har en känsla av att boken är tänkt att vara uppbyggd som en sonat, ett verk med flera satser. Till att börja med en "långsam sats med förtätad stämning" och sedan följer kärnan, eller den känslomässiga drivkraften. Sonaten är sedan återkommande stycken som på något vis går i varandra.

Jag tyckte om boken, den var varm och känslosam på ett mysigt vis. Jag tyckte om huvudpersonen och de människor han träffar i sitt sökande. Däremot är det ingen bok som jag för upp över "mina favoriter", men det kan ha att göra med försöken att hålla "sonatformen", eftersom det kändes som att styckena gick i varandra så till den milda grad att jag hade lite svårt att hålla ordning på vem som var vem och fick bläddra en hel del fram och tillbaka, men det kanske var meningen.

Kanske väl lågmäld och finstämd för mig, men absolut en bok värd att läsa.


tisdag 23 april 2013

Inte bäst på allt!

Singapore är faktiskt inte först och bäst på allt! Det finns ett område där det känns som om de har långt kvar att gå och det handlar om sopåtervinning. För oss, som kommer från ett Sverige där det mesta ska återvinnas idag och där man tar för givet att man ska sortera soporna, känns det konstigt att behöva leta efter platser för ändamålet.

Ok, vi har några tunnor i källaren, en för burkar, en för plast, en för glas och en för papper. So far so good! Sedan verkar det vara väldigt svårt att avgöra vad som är vad för de som kastar. Men det kanske är så, att det inte spelar någon roll vilken tunna man slänger glasflaskan, i, bara man har ansträng sig och burit den till tunnan har man kanske gjort sin insats för miljön...


Att det inte finns återvinningscentraler är kanske inte så konstigt, med tanke på att det framfördes klagomål då det bara fanns tunnor i ena änden av vårt garage. Det blev nämligen alldeles för långt att gå med soporna, och så kunde vi ju inte ha det!! Men det är klart, med tanke på att vi faktiskt har sopnedkast inne i lägenheterna, så är det klart att det blir lite jobbigt att behöva bära påsarna till andra änden av garaget... Jamen, med den inställningen kan man ju bara gissa om man ens skulle drömma om att lasta in en massa sopor i sin nytvättade tjusiga bil och nedlåta sig till att åka till tippen. (Generaliserande, ja kanske liite...)

Hur som helst, nu har det i alla fall börjat uppmärksammas på så vis att man försöker få folk att köpa tygkassar att bära hem maten i. Och här känns det som en mycket bra idé, för även om plastkassarna används som soppåsar, är det svårt att göra av med de ca 2,5 miljarder plastkassar som förbrukas per år.

Ett annat exempel på vad man uppmanas att göra, är att inte beställa mer mat än man kan äta upp (äter man ute ofta här, eller vad?!) eftersom 20% av soporna utgörs av mat. För förskolorna finns det numer ett program för lärarna om återvinning, som handlar om 3R Boy (Reduce Recycle Reuse) och det är ju bara att hoppas att det används.

För att få en liten uppfattning om sopåtervinningens omfattning  har jag jagat lite siffror, men alla siffror är inte purfärska, men jag har försökt att leta på olika ställen och förhoppningsvis stämmer de ungefär. Och framför allt, kom ihåg att statistik alltid är statistik men som sagt, på ett ungefär ser det ut som följer:

Återvinning i Singapore: glas 26%  papper 56% mat 12% plast 10%
Återvinning i Sverige: glas 94% papper 91% metall 75%

Som sagt, ta siffrorna med en nypa salt, det handlar så mycket om olika typer och hur man räknar och hur man sorterar... men en liten fingervisning ger det ju i alla fall om att det finns en hel del kvar att göra i det här landet!

Batterier ska vi inte prata om - jag letar fortfarande någonstans att göra av de vi har liggandes sedan nästan fyra år bakåt i tiden. Jag har försökt at tleta via nätet, men det jag har hittat är att "Batteries here do not need to be specially disposed of, unlike in other countries" (detta skulle vara på grund av att det används alkaliska batterier), så jag fortsätter leta...

Jag har en bestämd känsla av att om de ska få sopsortering och återvinning att fungera i Singapore, så finns det två vägar att gå. Den ena är att utlysa någon slags tävling och den andra är att lagstadga kring det hela, för så är det ju, att det som inte utryckligen är förbjudet, det är tillåtet...


måndag 22 april 2013

Det fanns en tid innan mobilen...

Tänk att det faktiskt är så - det fanns en tid innan mobiltelefonen! Det är dock lite svårt att tro ibland. Undrar just vad alla tunnelbaneåkande människor gjorde tidigare. Numer vet jag i alla fall vad de gör, och det är inte många som inte roar sig med sin telefon under resans gång.



Det är lätt att glömma bort att det inte är sådär jättelänge sedan telefonen var en apparat som stod på en bänk i hemmet och dessutom satt den fast i väggen! Om man ville vara i fred och prata så var man tvungen att insförskaffa en förlängd telefonsladd och dra med sig telefonen genom huset. Och vi pratar inte 100 år, inte ens 50 år, vi pratar om sisådär 30 år!


För det var ju först under 80-talet de började komma, de där biltelefonerna! För det var vad det var, biltelefoner, de satt ju fast i bilen. Och de som var riktigt hippa, de kunde ta loss sin telefon och bära in jätteklumpen på kvällen. Tänk om man vetat då, att en dag skulle man stoppa den där telefonen i fickan, och dessutom skulle den komma att bli så liten så man nästan inte kunde hitta den. I mitten av 80-talet blev den dock lite lättare, för då fanns det modeller som "bara" vägde drygt ett halvt kilo!


Det är även svårt att tro att 1991 fanns det ca 500 000 stycken i världens mobiltätaste land - Sverige! !992 skickades det första sms:et och vad som hände sen, tja, det vet vi väl... Fast det positiva med sms-skickande kanske kan vara att somliga kommer att utveckla sin förmåga att göra upp emot tre saker samtidigt - gå, tugga tuggummi och skicka sms!



Nu är det ju inte bara så enkelt att det endast är en en telefon längre. Det är kamera, videokamera, bioskärm, bokhylla, almanacka, räkneapparat, spelapparat, dator och om man har tur, kan man även ringa på den! Det har blivit en assesoar och man kan utsmycka den med allehanda olika skal och små smycken, helst så att den matchar kläder och väska.




Visst är det bra att den finns, man kan hålla kontakten med sin omgivning överallt, men det är inte bara positivt. Hur många är vi inte som skickat sms till ungar, eller ringt och inte fått svar, med följden att man genast börjar fundera på vad som hänt. Troligen har man varit (och fortfarande är?) rätt odräglig som mobilägande mor! I övrigt var det kanske lite synd om våra ungar med tanke vad de erbjöds att leka med om de gnällde, jo en käck nyckelknippa istället för, som nu, mammas iPhone.

Frågan är, om det var bättre när man kunde klara sig med att skicka ett vykort från semestern som kom fram efter man kommit tillbaka hem och dessutom förklara varför man inte hört av sig med att "det fanns inga telefonkiosker", eller "de telefonkiosker vi hittade var trasiga"...


(Jag ber om ursäkt för den fruktansvärt dåliga fotograferingsteknik som visas upp här, men det där med att smygfota a la papparazzi är nog inte riktigt min grej...)

söndag 21 april 2013

Gusty winds

Här kan man kugnt påstå att vädret är ombytligt! Kanske inte temperaturen, men för övrigt.

Temperaturen varierar inte sådär väldigt mycket, det rör sig i stort sett mellan 25 (och då är det riktigt kallt!) och 35. Varmare än 35 blir det aldrig, eftersom det finns en regel som säger att man inte behöver arbeta utomhus då, så troligen finns det inga termometrar här som överstiger det gradtalet! (Obs! Icke helt bekräftade uppgifter, utan det är något jag har hört...)

Bortsett från den jämna temperaturen, så kan vädret för övrigt överraska på bred front. Idag var det en sådan dag då det plötsligt dök upp "thundery showers and gusty winds" från out of the blue, om man säger så. Från att ha varit blå himmel och sol blev det jättemörkt och vinden blåste så det ven rakt in i lägenheten, och det lät definitivt som om fönsterrutorna tänkte ge vika för regn och blåst.

Eftersom jag blev lite nyfiken på det där med "gusty winds", var jag ju tvungen och kontrollera detta. Och om jag har fattat det hela rätt, så handlar det om vindbyar med minst 16 sekundmeter som kommer med intervaller som oftast är mindre än 20 sekunder. och idag var intervallerna mindre än 20 sekunder och vindbyarna absolut minst 16 sekundmeter - jag lovar!

Men nu är det ju så, att vädret även är ombytligt åt andra hållet också, så efter en timmes ihärdigt vindgustande och regn som anföll på bred front, så upphörde vinden lika plötsligt som den kom, och efter ytterligare en liten stund kunde vi återigen se mer än den absolut närmaste omgivningen från balkongen.





lördag 20 april 2013

Flip, flop, flip, flop...


Innan jag hamnade i den här delen av världen så levde jag i tron att ett par flip flop var ett par flip flop och sedan var det inget mer med det. Ni vet, sådana där skor där man ska trassla in en liten gummitutt mellan stortån och pektån och sedan vandra omkring med de onomatopoetiska skorna på fötterna, "flip flop, flip flop"...

Just den skomodellen ska vara den äldsta som hittats i världen och härstammar så där långt bak i tiden så att "redan de gamla egyptierna bar dem". På British Museum i London ska det finnas ett par gjorda i papyrus från ca 1500 f.kr. Japanerna introducerade i sin tur skomodellen för amerikanerna och där kom den att bli en slags symbol för en lite mer "laid back strandkultur", och det är väl lite på det stadiet jag var tills jag kom hit och upptäckte att det är lite mer än en strandsko i gummi...


Här finns denna typ av sko i alla varianter. Allt ifrån den gamla hederliga strandvarianten i gummi till de som dignar under guld och glitter.






De finns i alla färger, de finns i guld och slver, med rosetter och pärlor, med glitter och sidenband och med nitar och läder. Frågan är om det finns någon enda som inte skulle kunna hitta just sin egen favoritsko av modellen flip flop.


Det kan hända att det är en mycket udda sysselsättning, men utan att förhoppningsvis bli ansedd helt galen så kan jag erkänna att jag tycker det är lite spännande att sitta någonstans och titta på fötter. Kanske inte så mycket själva fötterna, utan mer skorna som sitter på. Och då framför allt alla olika typer av just flip flop som kan passera.






 Själva gångstilen i flip flop-skor är även den en konst i sig. Det finns två varianter, endera väljer man att knipa med tårna och det är då det ljudhärmande "flip flop" uppstår. En annan variant är att låta bli det där med tåknipandet, och då uppstår ett mera hasande ljud. Flertalet här har anammat den hasande stilen, medan jag själv alltid trampar omkring med ett väldigt tydligt och klatschigt flip-floppande.

Jodå, även min garderob har utökats med några varianter av skor med tutt mellan tårna sedan jag kom hit. Jag har nämligen hittat ett antal fördelar med dem. En sådan är naturligtvis att om man har en modell av gummi eller plast, så gör det inget att man får vada omkring i vatten till fotknölarna när den dagliga störtskuren kommer. Men frågan är om inte en av de största fördelarna med skomodellen är att det inte gör något att det hela tiden bara blir längre och längre ner till golvet...


fredag 19 april 2013

Många människor på liten yta

Att det finns gott om höga byggnader här i Singapore är inte speciellt underligt om man ser till storlek i förhållande till folkmängd. Ibland kan man till och med förundras över att det inte finns fler och högre hus med tanke på just det. Ibland brukar jag roa mig med att jämföra mina två hemorter (ni hör själva hur lite jag har att sysselsätta mig med!), och det är ju lite skillnad, om man säger så...


Singapore är med sina 715 km2 mindre än vad Karlstad kommun är som är 1517 km2 Den stora skillnaden är att här i Singapore ryms det 5,3 miljoner människor, medan det i karlstad rör sig om ca 87 000! Att det finns mycket obebyggt kring dessa karlstadsbor är ju inte så konstigt, men faktum är att det gör det här i Singapore också! Jag vet att jag inte är speciellt bra i matte men just den ekvationen tror jag att det kan vara fler än jag som har svårt att få att gå ihop.


På dessa 715 km2 där det samsas över fem miljoner människor, finns det fyra jättestora (och nu menar jag verkligen jättestora!) naturreservat, därutöver finns det 20-talet riktigt stora parker plus ett antal mindre. Dessutom finns det fler än 20(!) golfbanor. Jamen försår ni att det kan vara svårt att få det här att gå ihop? Och säga vad man vill om Singapore, men konsten att bevara grönytor har de i alla fall fixat med bravur.



I och med att det finns såväl bevarad regnskog som iordningställda parker, så finns ju även möjligheten att träffa på djur "på riktigt" och inte bara de inburade på zoo.



Det är förresten lite kul att läsa om landstorleken i Singapore. Landet växer nämligen! Det var väl någon som kom på att folk inte fick plats, så då bestämde man helt enkelt för att göra landet större! Det är ju en ö, så det var väl bara att bygga ut! Och det gjorde man! De som bodde vid havet på 60-talet gör det inte numer, och det som heter "Beach Road" går idag rätt långt ifrån stranden.



Innan det hela startade byggas ut på 60-talet var Singapores yta 580 km2, 1990 var den 630 och idag har den alltså växt till 715. Nu har man dock kommit på att det är lite dyrare och mer besvärligt, eftersom havet som ska fyllas upp blir djupare och djupare, så vi får väl se vad som händer. Men man har garderat sig, för när man läser siffror om landets storlek, så står det "latest update", bara för omutifallomatt...