fredag 30 november 2012

Rykande färskt från tryckeriet!


Nu är det ute - det nya numret av Swea Magazine! Eller nästan i alla fall. Vi i redaktionen har fått det nya färska numret och gottat oss i det. Det "riktiga släppet" blir inte förrän på den traditionella jullunchen, så det här är bara ett "tjyvkik".


Det är jättekul och spännande att få vara med och arbeta fram tidningen. Att få följa alltihop från de första trevande idéerna tills vi håller det färdiga resultatet i händerna. Vi som gör den är ett gäng glada amatörer och vi gör så gott vi kan och jag måste få säga att vi är alla väldigt stolta över resultatet.



Höstens arbete resulterade i en 90 sidor tjock tidning, fylld av artiklar av varierande slag och många bilder. Jag hoppas att den kommer att finnas att läsa på nätet, så jag kan delge er den. Förra numret hamnade aldrig där, men numret vi gav ut förra våren finns och jag vet att jag länkat till det en gång tidigare, men om någon är nyfiken, så finns det att läsa här och  här.



 

torsdag 29 november 2012

Våta förhinder

Om någon hade sagt till mig att jag en dag skulle få höra att orsaken till att någon inte kunde komma var att "det regnade så jag fick ingen taxi", skulle jag nog ha haft svårt att tro på det. Men här händer ju det mesta, så ock detta.


Visst är det så, att när det regnar så regnar det ju alldeles väldigt mycket, och plötsligt ska alla ha tag i en taxi, vilket innebär att det bevisligen är svårare än vanligt att få ta i en, visst, visst... men bara tanken att man inte kan ta sig iväg för att det inte finns någon taxi? Var tog det där med buss och tunnelbana vägen?

Jag har lite svårt att tro att det skulle vara en godtagbar ursäkt att använda vid sen ankomst i mitt "vanliga" liv. Ok, lite skillnad är det kanske, det är ju ändå så, att det där med taxi här är vardagsmat, det är ju fantastiskt billigt jämfört med hemma i Sverige, men jag har nog ändå lite svårt att förstå att man inte kan ta en buss istället, de går ju faktiskt även om det regnar...


Och vissa dagar kan man få en hel buss för sig själv!

onsdag 28 november 2012

Vilse i teknikens värld

Att jag kan gå vilse i teknikens värld är väl inte direkt någon nyhet, men här finns stället där alla har möjlighet att bokstavligen gå vilse bland alla teknikprylar. Eller vad sägs om en sex våningar hög byggnad med inte mindre än cirka 450 butiker fyllda med enbart tekniska apparater av olika slag!?


Sim Lim Square, ett mekka för den teknikintresserade, men för en sån som jag, är det mest en salig blandning av allt ifrån datorer med tillbehör, till kameror, högtalare eller någon liten detalj som behövs för att göra en ljudanläggning komplett. I min värld ser det mesta likadant ut, en massa olika prylar och kartonger i skiftande färger med en himla massa siffror och bokstäver på.

Om vi glömmer alla jämlikhetstankar en liten stund, och bortser från genustänkande över huvudtaget, så inbillar jag mig att min känsla när jag står där mitt bland alla sladdar och kontakter och ser alla som nästan lyriskt plockar bland alla attiraljer, påminner lite om den känsla en man, insläpad i motsvarande affär fylld med damskor och handväskor, kan få...


Av de 450 butikerna finns det några större där man kan flanera omkring och titta på varorna som är prismärkta så man alldeles på egen hand kan skaffa sig en prisbild. Om man tycker det är kul att pruta och hellre vill roa sig med det, finns det även flera mindre butiker där det är gångbart. För egen del blir jag mest trött av att hålla på att pruta, så jag tycker det är väldigt skönt om jag slipper.


Fast å andra sidan tycker jag det är rätt skönt att slippa Sim Lim Square över huvudtaget...

tisdag 27 november 2012

Mig äger ingen


Det finns böcker där man läser sista sidan, slår ihop boken och aldrig riktigt kommer ihåg vad den handlade om, det finns böcker man tycker är jättebra och sedan finns det böcker som lämnar fotspår, så stora att de liksom aldrig går bort. Åsa Lindeborgs Mig äger ingen är en bok ur den sista kategorin.


Det är ytterligare en bok i raden om fäder som på något vis lämnat djupa spår hos sina barn. Den här gången handlar det dock varken om incest eller fysisk misshandel, utan boken är egentligen en sorts kärleksförklaring till en pappa som försökte göra allt för att, som ensamstående far, ta hand om sin älskade dotter.

Att Åsas uppväxt var väldigt olik alla andras förstår man snabbt. Hennes pappa var annorlunda, och allt som han gjorde var inte bra, och det fanns ögonblick som hon hade kunnat vara utan, när hon kände sig såväl övergiven som rädd, men samtidigt gav han henne en slags uppmärksamhet som andra kanske inte fick. Läsaren får vara med under hela uppväxten och Åsa delar med sig av alla ögonblick, såväl de lyckliga som de mer sorgsna.

Boken är också en resa genom 70- och 80-talets Sverige med gott om detaljer som är lätt att nicka igenkännande åt om man var med.

Det är en bok fylld med känslor och författaren har verkligen lyckats framställa pappa Leif så att läsaren kan förstå honom, såväl hans svagheter som styrkor och varför han agerar som han gör. Kärlek och dåligt samvete, lycka och besvikelse, allt går hand i hand.

En bok som sitter kvar länge och jag har svårt att tro att den lämnar någon helt oberörd...


måndag 26 november 2012

No more North Bar

Kommer ni ihåg Awans bar? "North bar", den lilla baren längst norrut på stranden på Gili Trawangan, som drevs av den gullige och glade killen Awan. Vi tillbringade ju lite tid på hans bar vid havet under vår gilivistelse.



Kanske kommer ni även ihåg muren som byggdes och hotet om rivning? Nu har det i alla fall hänt. Nu är allt rivet - på båda sidor om muren! Barer, bungalows, affärer, restauranger...och det som inte rivits har förstörts så det blivit obrukbart. Det som varit svårt att riva helt, där har man helt sonika gjort hål i väggarna.




Jag är inte helt insatt i det hela, men som jag har förstått det hela så har det hänt en gång tidigare och då i mitten av 90-talet. Enligt den internetkälla jag hittade (helt obekräftad!), så var det regimen som plötsligt kom på att här fanns det värdefull mark, ägd av staten, som lokalbefolkningen byggt på, så över en natt revs allt för att, som planen då var, bygga lyxhotell.

Eftersom inget hände och åren gick, så började den lokala befolkningen bygga upp sina bungalows och barer, affärer och restauranger igen. Det hela har fungerat bra ända tills nu, då alltså historien upprepat sig. Så nu återstår det att se vad som händer den här gången...

Liknade saker inträffar säkert på olika ställen i världen, sådant som vi i vår mer eller mindre skyddade del är rätt förskonade ifrån, men det är ju som med allt, det är alltid värre när man är känslomässigt närmare händelserna.



Men jag är väldigt glad att jag hann besöka North bar och Awan medan man fortfarande kunde sitta i en av stolarna på stranden och njuta av tystnaden med blicken fäst långt bort, där havet möter himlen...


söndag 25 november 2012

Årets julkalpp


Jag vet att jag är sen med att ha upptäckt det, men nu vet även jag vad årets julklapp är, och om det är någon mer än jag som inte vet (och som skulle råka vara intresserad!) så kan jag berätta att det är hörlurar.

Med jämna mellanrum önskar jag att även singaporianerna skulle tycka att just hörlurar är en bra idé att ge bort till sina nära och kära, i alla fall till de som tycker det där med att åka buss eller tunnelbana är så urbota tråkigt så att de måste se på film - på sin mobil - utan hörlurar! Helt ok om det är en person, men när de blir flera stycken, är det lite arbetsamt för en medelålders medresenär (undrar vem det skulle kunna vara...) som inte vill höra fem olika filmer samtidigt utan att få se en enda bild!

Att jag är lite sen med upptäckten får jag väl kanske skylla på bristande julkänsla. Det är verkligen svårt att få någon julkänsla trots all julskyltning, alla snögubbar, julgranar, julkaniner(!?) och allt annat som pryder Orchard Road vid det här laget.


Men nästa helg, till första advent, då när jag ska plocka upp min nyinförskaffade adventsstjärna ur det platta paketet, då, då minsann ska det bli julstämning i hemmet....eller nåt...

(Om någon är intresserad av hela listan på årets julklappar från 1988 och framåt finns den här, i ett tidigare inlägg. Där fattas dock 2011 års julklapp, som var en matkasse.)


lördag 24 november 2012

Lärjungen


"Lärjungen", skriven av duon Hjort/Rosenfeldt, är en av de där deckarna som kryper under skinnet på en. Det är andra boken om psykologen  och skitstöveln Sebastian Bergman, men eftersom jag inte hade läst den första innan, så kan jag berätta att det går väldigt bra att läsa den här utan några förkunskaper om huvudpersonen.

Det tog inte många sidor att komma till insikten att Sebastian Bergman är en stor otrevlig egoist som utnyttjar sin omgivning och inte skyr några medel för att få sin vilja igenom. Trots att man tidigt förstår att det hände något med honom då han förlorade fru och dotter i tsunamin 2004 är det väldigt svårt att känna någon slags sympati med honom.

Trots att ingen tycker om honom och han numer är omöjlig att arbeta tillsammans med på grund av sitt otrevliga sätt, så lyckas han nästla sig in i en utredning i jakten på en seriemördare. En seriemördare som verkar kopiera en inlåst och dömt seriemördare så till den milda grad att frågan är om han, trots sin isolering i fägelset, kan ha något med det hela att göra.

Det känns som det finns många paralleller med "När lammen tystnar", samma krypande känsla och Hannibal Lecter känns nästan närvarande. Inte nog med det, även här finns den inkompetente fängesledirektören som försöker se till sitt eget bästa med följder som kanske inte blir som han tänkt sig...

Jag blev mycket positivt överraskad och det är absolut en bok jag kan rekommendra, under förutsättning att man uppskattar de där bladvändarna som "liksom kryper inpå en".

fredag 23 november 2012

Graffiti i Singapore

Jodå, det finns faktiskt graffiti även i Singapore. Fast nu pratar vi huvudsakligen sådan där "tillåten graffiti", och inte i mängder, utan bara litegrann, men den finns.


Några av husen runt Arab Street, i kvarteren kring Kampong Glam, där kan man hitta målade motivväggar. Det är främst kring de smala gatorna, bland annat Haji Lane man kan hitta dom.


Gator med restauranger, mysiga fik och små härliga butiker. Ytterligare ett område som känns fjärran från de glassiga glaskomplexen kring Orchard Road.


Här, i landet där allt har en "trebokstavsförkortning", har URA (Urban Redevelopment Authority) ondgjort sig över några av de här målningarna, och haft planer på att de skulle målas över. Men nu verkar som om de har ångrat sig och det ska få vara kvar i nuvarande skick, så vi får väl se vad som händer.


Annars är det ingen bra i dé att springa omkring och spraymåla saker här. Tags och "skymningsmålad" graffiti är mycket sällsynt, och en anledning kan naturligtvis vara att skulle det råka uppenbara sig något dyligt målas det genast över, och en annan orsak kan ju vara straffet som väntar om man skulle bli påkommen. 2010 var den en som åkte fast för att ha målat på en tågvagn. Straffet? Tre piskrapp och fem månaders fängelse, så någon bra idé är det inte...


onsdag 21 november 2012

Ny Furbieboom???

Vid passerandet av ett varuhus en dag fick jag en riktig flashbak - dom var tillbaka; furbisarna!! Ni som inte lyckades göra bekantskapen med dessa elektroniska "hamster-uggle-liknande", pälsförsedda robotar när det begav sig i slutet av nittiotalet, har alltså fått en ny chans.

Nu vet jag inte om jag skulle råda någon att göra denna bekantskap, det är väl ingen av de leksaker som kom in i vårt hus som jag direkt saknar, om jag säger så....

Ok, jag förstår de barn som smälte vid synen av denna figur med sina stora blinkande ögon som dessutom pratade. Problemet var bara, att han blev ju aldrig tyst, även insatt i ett skåp fortsatte den mekaniska rösten, högt och tydligt att upplysa sin omgivning om sin hunger, sin hicka, eller varför inte sin rädsla för mörker, så något litet barn skulle rädda honom ut ur skåpet.

Lyckligtvis blev hans närvaro inte så långvarig i vår ägo, men tillräckligt länge för att ge mig små "furbierysningar" när jag passerade affären med de färglada små figurerna som tittar bevekande med sin "köp-mig-blick" på alla förbipasserande...


tisdag 20 november 2012

Thieves Market

Det finns loppmarknader och så finns det loppmarkander! "Thieves Market" tillhör de där riktiga loppmarknaderna som verkligen gör skäl för sitt namn. Marknaden har funnits sedan 30-talet och var då känd för att här såldes stulet gods, därav namnet "tjuvarnas marknad". Det var hit man fick gå för att köpa tillbaka sina saker om man blivit bestulen.


Här betalar de som säljer sitt loppisgods ingen hyra, utan de breder ut sin filt på marken, lägger upp sina saker (eller välter ut dom...) och väntar på att någon ska hitta något de vill ha och köpa det. Här finns verkligen allt, eller vad sägs om kamerabatterier, champagneflaskor med innehåll, elsladdar, kasettband (för de som inte gjort sig av med kasettbandspelaren), smycken, tavlor, kläder, väskor, böcker, prydnadssaker, rostiga verktyg, splitter ny vvs-utrustning...ja, det är troligen enklare att komma på det finns än det som inte finns.



Det känns långt ifrån det Singapore som de flesta möter när de kommer hit. Här är det inte klinsikt rent, det är inga leende, uppklädda expediter som kommer flera stycken för att hjälpa till och framför allt så är det utomhus i värmen och ingen ac så långt ögat når!



Det mesta som säljs är vad vi skulle kalla "rot och skrot", men ger man sig tid och rota runt lite bland det som finns, så finns det säkert något fynd att göra (i och för sig så behöver man troligtvis en rätt stor portion tur för att hitta det), och här studeras smycken och tavlor under lupp av vissa potentiella kunder.



Jag gjorde inget fynd, men jag hade en trevlig stund när jag gick runt bland alla dessa människor och saker, och om man tycker om riktiga "rotloppisar" så är det här en trevlig liten utflykt.


Thieves Market finns utmed de små gatorna Larut Road och Pitt Street, väldigt nära Sungei Road, vid Jalan Besar, lite lagom inklämt mellan höga huskroppar och vägbyggen. På grund av att det byggs en ny tunnelbanestation i krokarna, så har marknaden fått krympa ner lite i storlek och det är bökigt att ta sig dit om man kommer från "fel" håll, men med lite god vilja så går det mesta...

måndag 19 november 2012

I natt är du död


"I natt är du död" är Viveca Stens fjärde bok om mord i trakten av Sandhamn och det är en bra deckare.  Den är, som så många andra deckare verkar vara numer, skriven med insprängda kapitel som handlar om dåtid, som naturligtvis är sammankopplat med nutid och det som händer.

Det görs med hjälp av dagboksanteckningar som skrivits av en blivande kustjägare i mitten av 70-talet och här handlar det om grupptryck, grymheter och pennalism som gör att man som läsare verkligen känner med de karaktärer som berörs.

Polisarbetet blandas med privatliv i rätt lagom portioner, inte för mycket kring de inblandade, utan det hålls på en rimlig nivå som gör karaktärerna i boken trovärdiga.

Det är som sagt, en bra deckare, en typsisk bladvändare där man vill veta vad som händer, och vem den skyldige är, och svaret är inte alls speciellt uppenbart.

Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera över alla dessa deckare som utspelas i alla svenska små kustorter, hur många mord kan det egentligen begås, fast det är ju en annan fråga...


söndag 18 november 2012

Julpyntet inhandlat!

Lördagens utflykt gick till "det där stora gula och blå varuhuset" där man kan inhandla allehanda mer eller mindre nödvändiga attiraljer. Inte heller den här gången var målet värmeljus och servetter, utan nu handlade det om att skapa julstämning.

Siktet var inställt på en adventsstjärna på fot som jag lyckats hitta i en annons och förstått att med hjälp av den skulle jag kunna bringa lite julstämning in i vårt singaporianska hem med mycket små medel. Och mycket riktigt, advendsstjärnan blev inhandlad och ligger nu här i ett platt paket (som det mesta som inhandlas i det blågula varuhuset gör) och väntar på att sättas ihop. Eftersom jag dessutom även investerade i en liten röd lykta, så kommer julstämningen att bli total här hemma.

Som jämförelse kan jag nämna att de två tidigare årens jular här har julpyntet bestått i en glitterbit upphängd runt porttelefonen) Jo då, jag tycker om julen, och jag tycker om att fixa till det och göra det julmysigt, men det funkar inte riktigt här ändå, det känns bara fel, men i år minsann, då ska stjärnan sprida sitt ljus över oss...

Däremot blev jag grymt besviken över att inte få tag i ansjovis, hur nu avsaknad av ansjovis kan göra någon besviken! Jag som lovat mina singaporianska elever att fixa svenskt julbord....så om någon har en bra idé om vad jag kan ha i frestelsen istället för ansjovis - var snälla och berätta det för mig!!

När vi ändå var ute på shoppingutflykt med bil ,så kom jag på den ljusa idén att vi kunde lika gärna "storhandla" i varuhuset mittemot när vi ändå var i närheten...biiig mistake!!! För er som förstår vad jag pratar om när jag säger att handla på Bergvik i Karlstad en regnig semesterdag precis efter lön är rena meditationen jämfört med detta! Här fanns alla storhandlande singaporianer vilt framförandes sina stora och  överfyllda, knappt svängbara kundvagnar, samtliga uppväxta i landet där det är kiasu som gäller - jag kan säga att det blev ett kort besök där vi inhandlade det absolut nödvändigaste innan vi flydde fältet!

Men hur som helst, nu finns det i alla fall en adventsstjärna, pepparkakor, en hyvlingsbar ostbit och svenskt kaffe i skåpen, så det blev ju faktiskt en utflykt med hyfsat lyckat resultat ändå.

fredag 16 november 2012

Agent 007 och Skyfall i Singapore

Att gå på bio här är ungefär likställt med att kliva in i ett kylskåp! Man gör bara misstaget att gå på bio iklädd kortbyxor och linne en gång, jag lovar! Så när det nu var dags att gå och se nya James Bond var det rustad till tänderna med varma kläder + den obligatoriska bioschalen. (Fast den här gången hade troligen ac-anläggningen gått sönder eller nåt, för plötsligt var det väldigt behagligt i biosalongen, men det var väl troligen en miss i arbetet, så det törs vi inte lita på nästa gång i alla fall.)

Eftersom det finns ett fyrtiotal biografer (de flesta med en mängd salonger), varav alla verkar visa Mr Bond just nu, så var det ju bara att hoppa in på första bästa, vilket är rätt bekvämt. En biobiljett här kostar ungefär hälften av en svensk, vilket gör det ännu bättre. Det som är dyrt är väl egentligen popcornen, men det är ju en av anledningarna att gå på bio här - att äntligen kunna frossa i riktiga salta popcorn!

Jag gillar James Bond och tillhör de som sett alla filmer (mer än en gång), men någonstans på slutet har det känts som om den "riktige" James Bond har försvunnit, det har dykt upp en mer seriös, skjutglad och allvarlig  actionhjälte. Gissa om jag blev positivt överraskad efter att ha sett Skyfall - James är tillbaka! Här fanns han ju igen, agent 007 med glimten i ögat! Visserligen lite onödigt mycket smällande på vissa ställen, men man kan ju inte få allt...

Lite svårt är det att förstå att det var redan 1962 Sean Connery för första gången gestaltade James Bond i filmen Dr No. Undrar om någon skulle ha trott på att agenten fortfarande skulle dra fulla hus på biograferna, gestaltad av skådespelare nr sex,  50 år och 23 filmer senare?

Hur som helst så kommer jag troligen att fortsätta se filmerna "bara för att" och efter den här råder det ingen tvekan han har ju hittat tillbaks! Måste bara tillägga att det känns rätt bra att ingen försökt hitta på ett svenskt namn på filmen, "Himlafall" hade kanske inte låtit riktigt lika slagkraftigt...

torsdag 15 november 2012

Drakar, vindar, blommor och en himla massa siffror!

Vad är det som består av drakar, vindar, bambu, cirklar, blommor och en massa annat smått och gott? Jo, spelet Mahjong, vilket jag håller på och försöker lära mig att spela.


Alldeles enkelt är det inte. Det där första invaggandet i att det är "ungefär som att spela kort, spara bara på trissar och stegar", det stämmer väl kanske inte helt och hållet... Det visade sig vara lite mer komplicerat än så. Till och med så komplicerat att det krävs en bok med alla mystiska kombinationer man kan få till om man är lite slipad och försöker få till det bortom "trissvärden".


Kul är det i alla fall, och även om det verkar kunna ta lite tid att få klart för sig åt vilket håll alla vindar blåser, och huruvida de gröna drakarna kan beblanda sig med de röda, eller om bambu är bättre än cirklar, så ska jag fixa det - jag ska bli en fena på Mahjong! Och om det nu inte skulle bli så, så är i alla fall spelen vackra att titta på...

onsdag 14 november 2012

Istana Open day



Ordet "Istana" är malaysiska för "palats", och det är väl precis vad det är. Ett palats, precis invid den shoppingtäta Orchard Road, väl gömt bakom staket och beväpnade vakter. Här slipper ingen vanlig dödlig in, utom på just Istana Open day, då får allmänheten chans att se hur det faktiskt ser ut, där bakom de höga vackra vita grindarna.




Istana är alltså presidentens palats här i Singapore. Trots att det är den officiella bostaden, är det längesedan det faktiskt bodde någon här på heltid, utan det används som kontor och för att ta emot alla stadsbesök och andra celebra gäster.


Det här är ett väl bevakat och stängt område mitt i centre of Singapore, utom under fem dagar varje år, då parken öppnas för allmänheten. De fem tillfällena är Chinese New Year, Labour day, Nationaldagen, Hari Raja Pausa samt på Deepavali. Eftersom jag råkade passera igår, när det faktiskt var just Deepavali, passade jag på att kika in till honom en sväng för att se hur han har det, den där presidenten.



Och ja, han har det väl rätt bra där bakom grindarna... Eftersom det är ett område på dryga 100 ha, så finns det ju lite plats att röra sig skulle man kunna säga. Just igår passade folk på att roa sig med allt ifrån att klättra i träd, till att spela bedminton eller bara ligga och läsa där på gräsmattan. Inte vet jag, men det kan ju vara rätt käckt kanske, att kunna komma hem och säga att "idag tog jag en sväng till presidenten och läste lite på hans gräsmatta..."





Förutom en väldigt massa gräs och själva palatset, ytterligare ett antal hus, dammar, div olika växter, finns det även en niohåls golfbana, och det är klart, det är väl synd att säga att det inte finns plats. Och något säger mig att han inte behöver sköta det hela själv...



Man kan även se vissa delar av huset, men nu gjorde jag inget invändigt besök, jag ska ju ha kvar något till nästa Open day också!



tisdag 13 november 2012

Deepavali - ljusets högtid



Så var det helg igen! Det var ju inte länge sedan det var Hari Raja, och nu är det alltså dags igen! Den här gången är det Deepavalins tur. En hinduisk högtid som alltid infaller någon gång i månadsskiftet oktober november och markerar starten på det nya året i hinduismens kalender. Det är en högtid där ljuset och månen fyller en mycket viktig funktion. Själva firandet pågår i fem dagar och tiden för det hela bestäms efter när nymånen visar sig på himlavalvet.


Ordet deepavali betyder ”row of lamps” och man firar det godas seger över det onda, ljusets seger över mörkret. En av alla legender  om varför Deepavali firas, handlar om när Lord Krishna återvänder efter att ha dödat tyrannen Narakasura. Hans återvändande sker i mörker, eftersom det inträffar då månen är ny. För att hjälpa honom hitta hem så tänder alla människor oljelampor som ställs ut. Därav alla tända lampor, och namnet "Deepavali", "Row of lights"


Helgen firas med nya kläder, presenter, fyrverkeri och festmåltider. Dessutom ska det tändas ljus i massor. De vanliga kryddofterna, som alltid finns i Little India, blandas med dofter från blommor som säljs överallt. De nystädade hemmen ska dekoreras med välldoftande, färgglada blommor i mängder. Såväl på brickorna där godis och kakor serveras, som i vaser och utströdda lite här och där - mycket doft och färg ska det vara!

Just den här tiden är det mer kaos än vanligt i den indiska delen av Singapore. Köerna till  blomsterstånden ringlar långa och det är folk och färger överallt. Området har varit utsmyckat en längre tid nu och hela området mer eller mindre badar i ljus och kommer så att göra tills högtiden är färdigfirad. Då kommer antagligen Little India att släckas ner, samtidigt som det är dags för nästa högtid att förberedas och Orchard Road tänds upp för att bada i juldekorationer...


Fördelen med att bo i ett mångkulturellt land - många olika högtider blir det...