Med risk att någon tror att jag har blivit alldeles knäpp (eller mer knäpp än vanligt!), så har jag nu hittat ytterligare en övergiven kyrkogård!
Det här är den äldsta malaysiska kyrkogården i Singapore och den ligger så gott som mitt i stan. Brevid den blå moskén "Malabur Mosque", utefter Victoria street, kan man alltså hitta den övergivna kyrkogården. Den ska ha funnits här sedan 1819 och är begravningsplats för ett flertal malaysiska prinsar.
Gravstenarna är små och står tätt ihop, flertalet har vält och ser ut att stötta varandra. I själva verket påminner hela området om ett antal schackspelspjäser som har välts ut och hamnat lite hur som helst.
Flera av dessa stenar var överhängda med ett tygstycke och efter att ha försökt ta reda på varför, så har jag bara hittat en anledning till detta och det ska vara för att inte andarna ska komma loss. Om det stämmer kan jag inte svara på, men eftersom just de övertäckta gravstenarna fortfarande stod rätt rakt, så kanske det ligger något i det - de kan alltså inte komma ut och spela schack med de andra på nätterna...
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
På begäran!
Efter gårdagens inlägg kom frågan upp, hur det är att köpa bil i Singapore och det kan man ju fundera på! Här på gatorna rullar det nya, fina, rena och, framför allt, dyra bilar.
En stor anledning till att bilarna är nya, fina och dyra är att det är en oerhört stor statussymbol i det här landet. Man kan minsann inte ha vilken liten skitbil som helst - hur skulle det se ut!? (Jamen tänk om grannen skaffar sig en större bil...hur skulle det se ut...)
Sedan är systemet för att få köpa bil överhuvud taget mycket speciellt. Nu tänker jag göra det jätteenkelt för mig, eftersom jag har skrivit om detta en gång förut, så länkar jag helt enkelt er som är nyfikna på detta vidare. Det kan ju faktiskt vara så, att de flesta av er som är här och läser numer, inte var med mig när det skrevs. ni som inte är ett dugg intresserade av att veta, kan ju bara låta bli att klicka er vidare...
En stor anledning till att bilarna är nya, fina och dyra är att det är en oerhört stor statussymbol i det här landet. Man kan minsann inte ha vilken liten skitbil som helst - hur skulle det se ut!? (Jamen tänk om grannen skaffar sig en större bil...hur skulle det se ut...)
Sedan är systemet för att få köpa bil överhuvud taget mycket speciellt. Nu tänker jag göra det jätteenkelt för mig, eftersom jag har skrivit om detta en gång förut, så länkar jag helt enkelt er som är nyfikna på detta vidare. Det kan ju faktiskt vara så, att de flesta av er som är här och läser numer, inte var med mig när det skrevs. ni som inte är ett dugg intresserade av att veta, kan ju bara låta bli att klicka er vidare...
måndag 27 februari 2012
Att ta sig fram utan bil
Om någon skulle fråga mig i mitt "vanliga liv" huruvida jag skulle kunna tänka mig att vara utan bil, skulle jag svara "aldrig i livet" utan att blinka. Men här klarar jag mig alldeles utmärkt! Jag kör inte över huvud taget och det går så bra så!
Nu kan det väl vara så, att det är flera bidragande orsaker till detta. En är naturligtvis att jag är helt övertygad, att om jag skulle sätta mig i bilen och åka iväg någonstans, skulle det ta så oerhört lång tid innan jag hittade tillbaka igen ,så jag tänker inte testa. En annan orsak är naturligvis att efter ett år här, måste man "konvertera" sitt svenska körkort för att få köra, vilket jag inte har gjort, och är alldeles för lat för att göra....
Nej, med de transportmöjligheter som finns, känns det lite onödigt. Här finns ju tunnelbanan med sina tåg som går hela tiden, (har man otur och kommer fel tid, kan man i värsta fall få vänta upp mot fem minuter!), det finns ca 3000 bussar som trafikerar ön i alla riktningar, plus att det rullar omkring ca 23000 taxibilar på gatorna. Inte är det speciellt dyrt att åka så heller, en resa med tunnelbanan från ena ändhållplatsen till den andra kostar ca 10 svenska kronor.
Sedan, hur enkelt och bekvämt det är, är ju en annan sak, men lite får man ju ta! Att åka taxi till exempel, utan att veta exakt vart man ska, är inte alldeles enkelt. Taxichauffören kan vara en av dom som inte kan - eller vill - förstå uttalet på destinationen. Här gäller det att uttala med rätt kinesik intonation, och det är inte alltid det fungerar...
Nej då kan det vara enklare att ta bussen, för den chauffören vet ju var han ska i alla fall! Däremot så är jag helt övertygad om att innan busschaufförerna går på sitt skift, så har de en liten vadslagning om vem som kan få flest passagerare att falla omkull under dagen! En del chaufförer tror jag med säkerhet sitter och tjuvkikar i backspegeln och vid precis "rätt ögonblick" trampar på gasen, bara för att få dagen lite mer händelserik... Det kan ju även hända att de har ett litet poängsystem ,där man får olika poäng, beroende på vem man kan få ur balans...
Spänningen på tunnelbanan består mer i att se vem som kan komma på först - det är nämligen rätt viktigt. Det som är lite tråkigt ibland, är ju om man är den som vill av innan de utanför går på...
Hur som helst, oavsett alla "små äventyr" det kan innebära att ta sig fram, så fungerar den kollektiva trafiken alldeles utmärkt och det är billigt, så vissa små detaljer får man väl stå ut med...
Nu kan det väl vara så, att det är flera bidragande orsaker till detta. En är naturligtvis att jag är helt övertygad, att om jag skulle sätta mig i bilen och åka iväg någonstans, skulle det ta så oerhört lång tid innan jag hittade tillbaka igen ,så jag tänker inte testa. En annan orsak är naturligvis att efter ett år här, måste man "konvertera" sitt svenska körkort för att få köra, vilket jag inte har gjort, och är alldeles för lat för att göra....
Nej, med de transportmöjligheter som finns, känns det lite onödigt. Här finns ju tunnelbanan med sina tåg som går hela tiden, (har man otur och kommer fel tid, kan man i värsta fall få vänta upp mot fem minuter!), det finns ca 3000 bussar som trafikerar ön i alla riktningar, plus att det rullar omkring ca 23000 taxibilar på gatorna. Inte är det speciellt dyrt att åka så heller, en resa med tunnelbanan från ena ändhållplatsen till den andra kostar ca 10 svenska kronor.
Sedan, hur enkelt och bekvämt det är, är ju en annan sak, men lite får man ju ta! Att åka taxi till exempel, utan att veta exakt vart man ska, är inte alldeles enkelt. Taxichauffören kan vara en av dom som inte kan - eller vill - förstå uttalet på destinationen. Här gäller det att uttala med rätt kinesik intonation, och det är inte alltid det fungerar...
Nej då kan det vara enklare att ta bussen, för den chauffören vet ju var han ska i alla fall! Däremot så är jag helt övertygad om att innan busschaufförerna går på sitt skift, så har de en liten vadslagning om vem som kan få flest passagerare att falla omkull under dagen! En del chaufförer tror jag med säkerhet sitter och tjuvkikar i backspegeln och vid precis "rätt ögonblick" trampar på gasen, bara för att få dagen lite mer händelserik... Det kan ju även hända att de har ett litet poängsystem ,där man får olika poäng, beroende på vem man kan få ur balans...
Spänningen på tunnelbanan består mer i att se vem som kan komma på först - det är nämligen rätt viktigt. Det som är lite tråkigt ibland, är ju om man är den som vill av innan de utanför går på...
Hur som helst, oavsett alla "små äventyr" det kan innebära att ta sig fram, så fungerar den kollektiva trafiken alldeles utmärkt och det är billigt, så vissa små detaljer får man väl stå ut med...
lördag 25 februari 2012
Världens bästa shopping
Orchard Road i Singapore har världens bästa shopping! Den utmärkelsen har gatan förärats av den franska konsult- och marknadsfirnman "Presence Mystery Shopping" enligt en artikel i SvD 31/1 tidigare i år.
De har tittat på 30 klassiska shoppinggator som turister uppmanas besöka och genom att bedöma renlighet, service, atmosfär samt bemötandet av andra människor, använt sig av ett poängsystem där maxpoängen var 100. Orchard Road knep alltså förstaplatsen med en poängsumma av 89.
Är jag förvånad? Nej, egentligen inte alls. Med tanke på alla shoppingcentra som finns, det ena lyxigare än det andra, så var det väl kanske ingen högoddsare. Stora lyxiga byggnader, med våning på våning såväl uppåt som nedåt med affärer, kantar ju denna gata och jag vet inte hur lång tid som skulle behövas om man ville gå igenom alla.
Himla tur att just jag hamnat i detta shoppingparadis, jag som verkligen utnyttjar det till fullo...eller inte...! Men jag antar, att för den som uppskattar denna typ av shoppingkomplex är Orchard Road säkert ett helt fantastiskt ställe att spendera tid på. För egen del föredrar jag lite lugnare stråk med små mysiga butiker om jag nu nödvändigtvis ska ut på shoppingexpedition.
1. Orchard Road, Singapore, 89
2. Avenue de la Liberté, Luxemburg, 85
3. PC Hoofstraat, Amsterdam, 83
4. Bagdat Avenue, Istanbul, 83
3. PC Hoofstraat, Amsterdam, 83
4. Bagdat Avenue, Istanbul, 83
5. Oscar Freire, Sao Paolo, 82
6. George Street, Sydney, 82
7. Mariahilferstrasse, Wien, 80
8. Avenue Louise, Bryssel, 78
9. Ginza Line, Tokyo, 78
10. Bond Street, London, 77
11. Aleksanterinkatu, Helsingfors, 77
12. Passage Victor Emmanuel, Milano, 76
13. Ströget, Köpenhamn, 75
14. Wangfujing Avenue, Peking, 75
15. Alvear, Buenos Aires, 71
16. Champs Elysées, Paris, 71
17. Drottninggatan, Stockholm, 71
18. Apgujeong-dong, Seoul, 71
19. Karl Johan, Oslo, 70
20. Calle Serrano, Madrid, 69
fredag 24 februari 2012
Världsnyhet?
Jag antar att det inte har undgått någon vid det här laget, att sverige har fått en ny kunglighet. En liten bebis som fötts in i offentlighetens värld, vare sig hon vill, eller inte.
Det är ju liksom inga svårigheter att hålla sig ajour med det som händer långt där borta på andra sidan jorden numer. Jag kan ju läsa alla svenska tidningar på nätet, så det som händer i Sverige har jag rätt bra koll på. I alla fall händelser som får sådana jätterubriker som detta, är lite svårt att undvika.
Nu är det dock så, att i just det här fallet hade jag vetat det ändå, för hör och häpna - det var en lång artikel i "Today", en av singapores dagstidningar, igår om den svenska prinsessefödseln!
Sweden´s Crown Prinsess Victoria gave birth to her first child early Thursday, a baby girl who will be groomed to one day become the country´s queen.
Även här finns alla mått, längd och vikt, samt Daniels uttalanden om hur mysigt den lilla prinsessan sov på sin mors bröst när han lämnade rummet. Dessutom kommer en tillbakablick om hur victoria mötte denne "vanlige man" och gifte sig för att sedan bli gravid. Det står också lite om hur de ibland går ut och går i parken "precis som vanliga människor", och naturligtvis, skandalen då det påstods att den svenska kungen gjort "seedy night club visits".
Det som fascinerar mig mest, är att händelsen faktiskt tar upp en rätt stor plats i tidningen, och det när det gäller ett litet land, som jag tror att de flesta i det här landet inte har så där jättestor koll på var det ligger och det man kan om Sverige handlar om "ABBA, Ikea, Volvo och Ljungberg"...
Det är ju liksom inga svårigheter att hålla sig ajour med det som händer långt där borta på andra sidan jorden numer. Jag kan ju läsa alla svenska tidningar på nätet, så det som händer i Sverige har jag rätt bra koll på. I alla fall händelser som får sådana jätterubriker som detta, är lite svårt att undvika.
Nu är det dock så, att i just det här fallet hade jag vetat det ändå, för hör och häpna - det var en lång artikel i "Today", en av singapores dagstidningar, igår om den svenska prinsessefödseln!
Sweden´s Crown Prinsess Victoria gave birth to her first child early Thursday, a baby girl who will be groomed to one day become the country´s queen.
Även här finns alla mått, längd och vikt, samt Daniels uttalanden om hur mysigt den lilla prinsessan sov på sin mors bröst när han lämnade rummet. Dessutom kommer en tillbakablick om hur victoria mötte denne "vanlige man" och gifte sig för att sedan bli gravid. Det står också lite om hur de ibland går ut och går i parken "precis som vanliga människor", och naturligtvis, skandalen då det påstods att den svenska kungen gjort "seedy night club visits".
Det som fascinerar mig mest, är att händelsen faktiskt tar upp en rätt stor plats i tidningen, och det när det gäller ett litet land, som jag tror att de flesta i det här landet inte har så där jättestor koll på var det ligger och det man kan om Sverige handlar om "ABBA, Ikea, Volvo och Ljungberg"...
torsdag 23 februari 2012
Guidad tur till Batam
Vad kan två singaporianer, fem filippinskor och två svenskor ha gemensamt? Jo, de var samtliga på samma guidade tripp till Batam!
Batam är en indonesisk ö, belägen bara 20 km ifrån Singapore och kan nås efter ca en timme med färja. Om man ska tro den siffra som förekommer mest när det gäller storlek, så är ön något större än Singapore till ytan, 715 kvadratkm, att jämföras med Singapores 710. (Nu är det så, att det finns olika siffror när det gäller Batams ytstorlek, men på ett ungefär som Singapore i storlek) Dock finns det "något färre" människor här, men folkmängden uppgår ändock till ca en miljon.
Jag har besökt den här ön tidigare, då med avsikten att spela golf, men nu hade jag bestämt mig för att se någon annan del av Batam och att göra det via en "guidad gruppresa", och så blev det!
Det blev en intensiv dag som kanske inte höll allt vad broschyren utlovade, men kul och annorlunda blev det!
På den indonesiska sidan blev vi välkomnade av guide och chaufför, käckt klädda i lysande orange, så att vi till äventyrs inte skulle lyckas tappa bort dom. Vi stuvades in i en minibuss för att köras till det efterlängtade utlovade "freshly brewed coffee and sample bakrery". Nja, kaffe fick vi ju i alla fall, och de där "sample bakery" var verkligen samples, det minsta i kakväg jag har sett, men vi tror att de var väldigt goda...
När vi övertalat souvernirförsäljanrna som var med in i bussen att vi inte ville ha varken motorcyklar eller fruktkorgar, var det dags för tempeltur. Enligt uppgift ett av Sydostasiens största tempel, Maha Vihara Duta Maitreya. Stort var det ju, men största...!? Hur som helst så var det annorlunda. Det var ett modernt tempel! Inte alls sådär som jag vill att ett Buddhistiskt tempel ska vara, lite murrigt och fullt av färger. Nej, det var stort, luftigt, ljust och gav ett nästan kalt intryck. Här passerade det människor av alla åldrar i en jämn ström för att be lite för "hapiness and harmony".
Sedan var det dags för lunch. Den intogs på en jättestor fiskrestaurang vid kusten. Här fick vi en lunch bestående av soppa, ris, chilicrab, squid, fisk, grönsaker och dessutom någon variant av skaldjur som jag tyckte påminde oroväckande mycket om en eremitkräfta. Det var ett snäckskal, ur vilket man med en tandpetare skulle pilla ut innehållet, som visade sig ha en klo i ena änden... Gott? Nja, inte speciellt, men resten var jättegott!
Efter lunchen hann vi också se en show av det mer udda slaget. Här fick vi bevittna hur man skalar en kokosnöt med tänderna, samt äter glas och brinnande kol...
Eftermiddagen bestod av shopping och massage. Eftersom vi avstod massagen, fick vi tid att promenera runt lite i centrum också. Här hittade vi många spännande affärer och marknader. Efter att ha blivit omkörda flera gånger av en pappa och dennes glatt vinkande två barn på moped, insåg vi att i just den här delen av världen har vi nog lite ufo-stämpel. På hela dagen såg vi nämligen inte till en enda västerlänning...
Efter hemresan med färjan, som kanske inte riktigt levde upp till orden "Luxurious high-speed air conditioned ferry", var vi något möra, men väldigt nöjda med dagen.
Batam är en indonesisk ö, belägen bara 20 km ifrån Singapore och kan nås efter ca en timme med färja. Om man ska tro den siffra som förekommer mest när det gäller storlek, så är ön något större än Singapore till ytan, 715 kvadratkm, att jämföras med Singapores 710. (Nu är det så, att det finns olika siffror när det gäller Batams ytstorlek, men på ett ungefär som Singapore i storlek) Dock finns det "något färre" människor här, men folkmängden uppgår ändock till ca en miljon.
Jag har besökt den här ön tidigare, då med avsikten att spela golf, men nu hade jag bestämt mig för att se någon annan del av Batam och att göra det via en "guidad gruppresa", och så blev det!
Det blev en intensiv dag som kanske inte höll allt vad broschyren utlovade, men kul och annorlunda blev det!
På den indonesiska sidan blev vi välkomnade av guide och chaufför, käckt klädda i lysande orange, så att vi till äventyrs inte skulle lyckas tappa bort dom. Vi stuvades in i en minibuss för att köras till det efterlängtade utlovade "freshly brewed coffee and sample bakrery". Nja, kaffe fick vi ju i alla fall, och de där "sample bakery" var verkligen samples, det minsta i kakväg jag har sett, men vi tror att de var väldigt goda...
När vi övertalat souvernirförsäljanrna som var med in i bussen att vi inte ville ha varken motorcyklar eller fruktkorgar, var det dags för tempeltur. Enligt uppgift ett av Sydostasiens största tempel, Maha Vihara Duta Maitreya. Stort var det ju, men största...!? Hur som helst så var det annorlunda. Det var ett modernt tempel! Inte alls sådär som jag vill att ett Buddhistiskt tempel ska vara, lite murrigt och fullt av färger. Nej, det var stort, luftigt, ljust och gav ett nästan kalt intryck. Här passerade det människor av alla åldrar i en jämn ström för att be lite för "hapiness and harmony".
Sedan var det dags för lunch. Den intogs på en jättestor fiskrestaurang vid kusten. Här fick vi en lunch bestående av soppa, ris, chilicrab, squid, fisk, grönsaker och dessutom någon variant av skaldjur som jag tyckte påminde oroväckande mycket om en eremitkräfta. Det var ett snäckskal, ur vilket man med en tandpetare skulle pilla ut innehållet, som visade sig ha en klo i ena änden... Gott? Nja, inte speciellt, men resten var jättegott!
Efter lunchen hann vi också se en show av det mer udda slaget. Här fick vi bevittna hur man skalar en kokosnöt med tänderna, samt äter glas och brinnande kol...
Eftermiddagen bestod av shopping och massage. Eftersom vi avstod massagen, fick vi tid att promenera runt lite i centrum också. Här hittade vi många spännande affärer och marknader. Efter att ha blivit omkörda flera gånger av en pappa och dennes glatt vinkande två barn på moped, insåg vi att i just den här delen av världen har vi nog lite ufo-stämpel. På hela dagen såg vi nämligen inte till en enda västerlänning...
Efter hemresan med färjan, som kanske inte riktigt levde upp till orden "Luxurious high-speed air conditioned ferry", var vi något möra, men väldigt nöjda med dagen.
tisdag 21 februari 2012
Trehjulig taxi
En taxi behöver i nödvändighetens namn inte vara en bil. Nej, det går bra med en cykel också. Här kallas den typen av taxi "Rickshaw" och är en trehjulig cykel med passagerarsäte.
Den har funnits i Singapore sedan slutet av 1800-talet, fast i början var det inte med hjälp av en cykel som man tog sig fram, utan någon sprang med den. Då, och flera år framåt, användes rickshaw som taxi och ett fortskaffningsmedel av många och ett viktigt sådant. Faktum är att den enda transportstrejk i Singapores historia handlar just om dessa fordon. 1934 var det en tre dagar lång rickshawstrejk och eftersom de flesta tog sig fram på det viset, lamslog den stora delar av landet.
Numer skulle jag tippa på att det är väldigt få Singaporianer som utnyttjar detta transportmedel, utan det handlar troligen om att till största delen köra runt turister.
Den här typen av forskaffningsmedel förekommer i många länder runtom i världen och även om de ser olika ut, är ju idén den samma. En del har motor, en del drivs av pedalkraft och en del springer man med. Fast även om de är på ingång även i Europa i olika utformanden, så får man väl säga att vädret talar väl inte så mycket för åretrunt-användning där...
måndag 20 februari 2012
Ombord på Titanic
Nu har jag, i egenskap av den belgiska nattklubbssångerskan Miss Berthe A Mayné, varit ombord på Titanic!
På ArtSciense Museum, den där vita byggnaden som är byggd som en lothusblomma, är det just nu en utställning om Titanic. Vid lösandet av biljett får man ett boarding pass tillhörande en av de personer som var ombord, den där ödesdigra natten för nästan 100 år sedan.
Det är precis som att vara ombord på skeppet, här finns hytter i första och tredje klass, man kan stå vid relingen på däck och se stjärnhimlen, och här finns den stora tjusiga trappan. Det är nästan så man förväntar sig att Leonardo DiCaprio ska komma gående nerför...
Det är en nästan besynnerlig känsla, att se alla de föremål som har hittats efter så många år, långt där nere på 4000 meters djup. Föremål som någon har använt ombord på fartyget innan det krockade med isberget och resan slutade med en katastrof som ledde till döden för 1500 av de 2200 ombord. För att man ska förstå hur kallt det var i vattnet, kan man känna på ett stort isblock - och det är kallt!
Som avslutning på utställningen finns samtliga namn på de som var ombord på Titanic då hon lämnade hamnen i Southhampton den 10:e april 1912, man kan också se vilka som åkte vilken klass och vilka som överlevde då båten sjönk natten den 14:e april. Det känns rätt skönt att veta, att just Miss Mayné var en av de 700 överlevande.
Visste ni förresten att efter engelsmän och amerikaner, så utgjorde svenskarna ombord den största gruppen passagerare. Så det är väl ingen slump att det är "Sven" som förlorar sin båtbiljett till Jack Dawson i filmatiseringen av "Titanic"...
2007 släpptes passagerarlistorna och finns att läsa på diverse olika sidor på internet. Här är en över de svenskar som fanns ombord, om någon skulle vara lite nyfiken på att se namnen och veta lite mer om människorna bakom:
http://www.spogardh.se/titanic/titpass.htm
lördag 18 februari 2012
Zlatan - ett omoget jätte-ego
Nu har jag läst Jag är Zlatan Ibrahimovic, skriven av spökskrivaren David Lagercranz. jag kan tillstå att jag var ingen jättefan av Zlatan innan jag började läsa och jag är absolut inte någon större fan efter avslutad läsning - snarare tvärtom!
David Lagercranz gör ett fantastiskt jobb, det är Zlatans språk rakt igenom, och det kunde lika gärna varit så att han stått brevid och berättat. Boken är fylld av beskrivningar av allt som Zlatan har hatat och fortfarande hatar, ifrån skolan som liten och sina första tränare, till journalister, agenter, spelare och tränare han mött som mångmiljonär.
Som sagt, det är som att höra denne egotrippade och omogne person berätta om sitt liv på ett "typiskt Zlatanspråk" och även om boken höll på att reta gallfeber på mig, var jag tvungen att läsa klart, och det är väl kanske just det som gör att det har blivit en sådan storsäljare.
Efter första delen om hur han lyckades ta sig till Holland som proffs, blir det många kapitel på samma tema, Zlatan vill byta klubb, han förhandlar hårt och tufft och väntar med spänning på sista datum, han blir såld för jättesummor, det blir problem i nya klubben (dåliga resultat för att han är orättvist behandlad, han kommer inte överens med tränare och lagkamrater, han är missförstådd...), det kommer en vändning och efter en utdraget beskriven del där målen beskrivs, gör Zlatan de avgörande målen och hyllas som en hjälte, varefter "stadion kokar".
Ok, jag vet att han är en oerhört duktig och talangfull fotbollsspelare och att han har lyckats med saker som ingen tidigare gjort. jag vet att han är den utsatte invandrarkillen ifrån Rosengård som hade det svårt, men lyckades ändå. Jag vet också att han har gjort en jätteresa och fått revanch på allt och alla.
Men jag är också fullt medveten om att han är en stor förebild för så oerhört många unga fotbollsspelande killar och frågan är vad det är för budskap som skickas ut i den här boken? Det är ok att inte göra som man blir tillsagd, för annars är man en mes och kommer ingenstans. Det är ok att sno cyklar och annat, bara det finns en behjärtansvärd orsak. Det är ok att köra i 200-300 km i timmen, bara det beror på att man måste för man behöver adrenalinkicken. Det är ok att skalla motspelare på plan, för att sätta dig i respekt. Det är ok att inte be om ursäkt för då visar man att man är svag. Nej, jag är inte helt säker på att det är ett föredöme att se upp till...
I mina ögon är Zlatan fortfarande ett stort ego och ett stort barn som beter sig på ett sätt som inte är ok! Om han verkligen hade velat visa att han ömmar för de utsatta och de svaga i samhället, varför inte donera inkomsterna (åtminstone till viss del) från denna jättesäljande bok till något väl valt ändamål? jag har en bestämd känsla av, att själv har han så han klarar sig...
David Lagercranz gör ett fantastiskt jobb, det är Zlatans språk rakt igenom, och det kunde lika gärna varit så att han stått brevid och berättat. Boken är fylld av beskrivningar av allt som Zlatan har hatat och fortfarande hatar, ifrån skolan som liten och sina första tränare, till journalister, agenter, spelare och tränare han mött som mångmiljonär.
Som sagt, det är som att höra denne egotrippade och omogne person berätta om sitt liv på ett "typiskt Zlatanspråk" och även om boken höll på att reta gallfeber på mig, var jag tvungen att läsa klart, och det är väl kanske just det som gör att det har blivit en sådan storsäljare.
Efter första delen om hur han lyckades ta sig till Holland som proffs, blir det många kapitel på samma tema, Zlatan vill byta klubb, han förhandlar hårt och tufft och väntar med spänning på sista datum, han blir såld för jättesummor, det blir problem i nya klubben (dåliga resultat för att han är orättvist behandlad, han kommer inte överens med tränare och lagkamrater, han är missförstådd...), det kommer en vändning och efter en utdraget beskriven del där målen beskrivs, gör Zlatan de avgörande målen och hyllas som en hjälte, varefter "stadion kokar".
Ok, jag vet att han är en oerhört duktig och talangfull fotbollsspelare och att han har lyckats med saker som ingen tidigare gjort. jag vet att han är den utsatte invandrarkillen ifrån Rosengård som hade det svårt, men lyckades ändå. Jag vet också att han har gjort en jätteresa och fått revanch på allt och alla.
Men jag är också fullt medveten om att han är en stor förebild för så oerhört många unga fotbollsspelande killar och frågan är vad det är för budskap som skickas ut i den här boken? Det är ok att inte göra som man blir tillsagd, för annars är man en mes och kommer ingenstans. Det är ok att sno cyklar och annat, bara det finns en behjärtansvärd orsak. Det är ok att köra i 200-300 km i timmen, bara det beror på att man måste för man behöver adrenalinkicken. Det är ok att skalla motspelare på plan, för att sätta dig i respekt. Det är ok att inte be om ursäkt för då visar man att man är svag. Nej, jag är inte helt säker på att det är ett föredöme att se upp till...
I mina ögon är Zlatan fortfarande ett stort ego och ett stort barn som beter sig på ett sätt som inte är ok! Om han verkligen hade velat visa att han ömmar för de utsatta och de svaga i samhället, varför inte donera inkomsterna (åtminstone till viss del) från denna jättesäljande bok till något väl valt ändamål? jag har en bestämd känsla av, att själv har han så han klarar sig...
fredag 17 februari 2012
Metta school
Singapore är ett elittänkande land, inte minst när det handlar om skolan. Barnen börjar drillas tidigt och för de bästa finns det elitskolor från tidig ålder. Något jag funderat på är om det finns plats för de som inte hänger med, barn med inlärningsproblem och barn med förståndhandikapp.
Dessa funderingar ledde till att en kompis och kollega till mig på Svenska skolan här i Singapore, och jag gjorde ett mycket intressant besök på Metta school.
Metta school är en skola för barn med MID (Mild Intellectual Disabilities)/autism. Den startades av den man som idag är chef för Buddha Tooth and Relic Temple och även idag är chefen för skolan en munk. Det buddhistiska synsättet märks bland annat genom att man förordar en vegetarisk kost.
Vi blev mycket väl emottagna och blev guidade runt av en kvinna som gärna berättade och svarade på frågor om verksamheten. Vi fick först och främst se arbetet med de yngsta eleverna, 4-6 år, som arbetade tillsammans med sina lärare i väldigt små grupper.
Tanken var väl från början att få se undervisningen för de äldre eleverna, men med tanke på alla olika språkförbistringar som kan uppstå, så får vi vara glada att vi fick komma över huvudtaget! Oavsett vilka elever vi fick möta, så var det väldigt spännande att prata om verksamheten och hur det fungerar i Singapore.
Många barn blir diagnostiserade i 2-3 årsåldern och ofta är det personalen på kindergarden som är initiativtagare till det. De här barnen kan sedan börja i någon av de specialskolor som finns. I januari 2010 fanns det 20 SPED-schools (Special Education) i Singapore, varav de flesta sträcker sig från 6-18 år och drivs av "Volutary Welfare Organisations"
Målet med undervisningen är att eleverna ska kunna fungera socialt och att de så småningom ska komma ut i arbetslivet.
Besöket på Metta gav bra vibbar, det kändes som om att alla trivdes, såväl stora som små, och att personalen var stolta över vad de gjorde.
Tyvärr finns det även en annan utväg, eftersom skolan inte är obligatorisk för de här barnen, och det är helt enkelt att hålla barnen hemma. En personlig reflektion här är, att jag tror tyvärr inte att detta är helt ovanligt. En anledning till det, kan nog vara att man skäms över sina barn. Att man "drabbas" av detta är ett slags straff för något man gjort (eller inte gjort).
En av mina mycket tidiga funderingar när jag kom hit, var just var alla förståndshandikappade var, man ser dom nämligen inte ute. Men i ett land med fem miljoner invånare måste de ju finnas, eller? och nu vet jag att de gör det.
Dessa funderingar ledde till att en kompis och kollega till mig på Svenska skolan här i Singapore, och jag gjorde ett mycket intressant besök på Metta school.
Metta school är en skola för barn med MID (Mild Intellectual Disabilities)/autism. Den startades av den man som idag är chef för Buddha Tooth and Relic Temple och även idag är chefen för skolan en munk. Det buddhistiska synsättet märks bland annat genom att man förordar en vegetarisk kost.
Vi blev mycket väl emottagna och blev guidade runt av en kvinna som gärna berättade och svarade på frågor om verksamheten. Vi fick först och främst se arbetet med de yngsta eleverna, 4-6 år, som arbetade tillsammans med sina lärare i väldigt små grupper.
Tanken var väl från början att få se undervisningen för de äldre eleverna, men med tanke på alla olika språkförbistringar som kan uppstå, så får vi vara glada att vi fick komma över huvudtaget! Oavsett vilka elever vi fick möta, så var det väldigt spännande att prata om verksamheten och hur det fungerar i Singapore.
Många barn blir diagnostiserade i 2-3 årsåldern och ofta är det personalen på kindergarden som är initiativtagare till det. De här barnen kan sedan börja i någon av de specialskolor som finns. I januari 2010 fanns det 20 SPED-schools (Special Education) i Singapore, varav de flesta sträcker sig från 6-18 år och drivs av "Volutary Welfare Organisations"
Målet med undervisningen är att eleverna ska kunna fungera socialt och att de så småningom ska komma ut i arbetslivet.
Besöket på Metta gav bra vibbar, det kändes som om att alla trivdes, såväl stora som små, och att personalen var stolta över vad de gjorde.
Tyvärr finns det även en annan utväg, eftersom skolan inte är obligatorisk för de här barnen, och det är helt enkelt att hålla barnen hemma. En personlig reflektion här är, att jag tror tyvärr inte att detta är helt ovanligt. En anledning till det, kan nog vara att man skäms över sina barn. Att man "drabbas" av detta är ett slags straff för något man gjort (eller inte gjort).
En av mina mycket tidiga funderingar när jag kom hit, var just var alla förståndshandikappade var, man ser dom nämligen inte ute. Men i ett land med fem miljoner invånare måste de ju finnas, eller? och nu vet jag att de gör det.
torsdag 16 februari 2012
Att låna böcker ifrån Sverige
För er som inte redan vet det, och som är ägare till en sån där käck liten Ipad, kan jag berätta att man kan låna böcker till den från biblioteket. Så efter ett tips från en kamrat om just detta, har jag nu börjat låna böcker ifrån Sverige!
Hur bra som helst! Jag går in på "mitt" biblioteks hemsida och laddar ner till min Ipad - helt suveränt! Man måste ladda ner appen "Bluefire reader", skaffa ett adobe-konto (om man inte har det), samt vara ägare av ett svenskt lånekort - sedan är det bara att gå in på bilbiotekets hemsida och låna!
Jag får väl erkänna att jag var lite skeptisk när jag läste att "man får ha boken i 28 dagar", jag menar i min värld hade jag ju boken på min Ipad, och hur skulle någon kunna ta den ifrån mig? Jo, för alla som är lika obildade inom den världen som jag är, kan jag berätta, att boken helt enkelt försvinner efter att tiden gått ut...
Eftersom jag blev heltänd på idén och upptäckte att jag inte fanns i något register på biblioteket, måste jag säga att de var oerhört hjälpsamma, så över dagen hade jag, via mailkontakt, fått ett "lånenummer" som gick att använda, och det utan några som helst problem.
Det som kan bli lite komplicerat, är kanske att nu är det tre böcker igång samtidigt! Fast å andra sidan är de av rätt skilda genrer, så jag behöver ju inte blanda ihop dem i alla fall - Roddy Doyles The dead republic i bokform, Viveca Lärns Aprilväder i öronen och Zlatans bok på Ipad - Här ska läsas!
Hur bra som helst! Jag går in på "mitt" biblioteks hemsida och laddar ner till min Ipad - helt suveränt! Man måste ladda ner appen "Bluefire reader", skaffa ett adobe-konto (om man inte har det), samt vara ägare av ett svenskt lånekort - sedan är det bara att gå in på bilbiotekets hemsida och låna!
Jag får väl erkänna att jag var lite skeptisk när jag läste att "man får ha boken i 28 dagar", jag menar i min värld hade jag ju boken på min Ipad, och hur skulle någon kunna ta den ifrån mig? Jo, för alla som är lika obildade inom den världen som jag är, kan jag berätta, att boken helt enkelt försvinner efter att tiden gått ut...
Eftersom jag blev heltänd på idén och upptäckte att jag inte fanns i något register på biblioteket, måste jag säga att de var oerhört hjälpsamma, så över dagen hade jag, via mailkontakt, fått ett "lånenummer" som gick att använda, och det utan några som helst problem.
Det som kan bli lite komplicerat, är kanske att nu är det tre böcker igång samtidigt! Fast å andra sidan är de av rätt skilda genrer, så jag behöver ju inte blanda ihop dem i alla fall - Roddy Doyles The dead republic i bokform, Viveca Lärns Aprilväder i öronen och Zlatans bok på Ipad - Här ska läsas!
onsdag 15 februari 2012
Konstiga nyttigheter
Marknader av alla de slag finns det gott om I Singapore. En variant, där man kan hitta väldigt många "konstiga" saker på ett och samma ställe, är Victoria Wholesale Centre.
Här kan man hitta det mesta, mycket torkad mat, som fisk, räkor och svamp. Det finns också nötter i mängder, rötter av alla de slag, sjögurkor i alla storlekar, kryddor, teeer, nudlar, såser plus mycket mer ätbart. Det mesta är ju bra för något också! Jag fick en lektion i "vad-man-ska-använda-vad-till", fast jag får väl erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket.
Eftersom jag egentligen var ute efter ginseng i pulver- eller teform och de inte hade det, fick jag helt enkelt bevittna hur de förvandlade ginseng i större format till pulver. Det var en rätt lång procedur, så jag lyckades väl förhöra mig om det mesta under tiden. Man kan även få en egen ihopkomponerad mald blandning, beroende på vilken åkomma man lider av.
Är man inte ute efter något ätbart, finns också allt mölligt annat, husgeråd, korgar, bambulöv, pappersvaror... I en av affärerna kan man även köpa kaffebönor och få dem malda på plats.
Det här är ytterligare något som kommer att vara ett minne blott efter att den nya motorvägen börjar byggas. Som jag förstod, så skulle de flytta i april, men om det var bara just den här affären eller alla, det vet jag inte, och det kan i och för sig vara april nästa år...det är ju inte alltid så lätt att förstå... men april var det i alla fall!
Här kan man hitta det mesta, mycket torkad mat, som fisk, räkor och svamp. Det finns också nötter i mängder, rötter av alla de slag, sjögurkor i alla storlekar, kryddor, teeer, nudlar, såser plus mycket mer ätbart. Det mesta är ju bra för något också! Jag fick en lektion i "vad-man-ska-använda-vad-till", fast jag får väl erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket.
Eftersom jag egentligen var ute efter ginseng i pulver- eller teform och de inte hade det, fick jag helt enkelt bevittna hur de förvandlade ginseng i större format till pulver. Det var en rätt lång procedur, så jag lyckades väl förhöra mig om det mesta under tiden. Man kan även få en egen ihopkomponerad mald blandning, beroende på vilken åkomma man lider av.
Är man inte ute efter något ätbart, finns också allt mölligt annat, husgeråd, korgar, bambulöv, pappersvaror... I en av affärerna kan man även köpa kaffebönor och få dem malda på plats.
Det här är ytterligare något som kommer att vara ett minne blott efter att den nya motorvägen börjar byggas. Som jag förstod, så skulle de flytta i april, men om det var bara just den här affären eller alla, det vet jag inte, och det kan i och för sig vara april nästa år...det är ju inte alltid så lätt att förstå... men april var det i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)