lördag 30 april 2011

Shakespeare i parken


Att se Shakespeares "MacBeth" i Fort Canning Park kan inte bli fel, och det blev det inte heller. Frågan är om det kan finnas ett bättre ställe för just den pjäsen, än ovanpå en gammal kyrkogård!?

Bara känslan att kunna gå på utomhusteater utan att behöva fundera på vilken tröja som ska tas med, bara det är ju för alla som bevistat en svensk friluftsteaterkväll, en kanonhärlig känsla.

Den här kvällen var det fullsatt, så det var ca 1500 personer som dukade upp sin picnic på den stora gräsytan framför scenen innan det började. Nu pratar vi verkligen picnic - här dukades det upp ordentligt, och när alla lagt ut något att sitta på fanns det inte mycket till gräsytor kvar...


Dagen innan gjorde jag ett försök att få tag i något att sitta på, eftersom det inte är något som jag tidigare har införskaffat till vårt singaporianska boende, det har liksom inte varit aktuellt... Sagt och gjort, mot en friluftsaffär eller sportaffär! Kan ju säga att det närmaste jag kom var en yogamatta för x antal hundralappar och det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig... 

Nu löste det sig väldigt bra ändå, eftersom jag kom på vad det var jag alltid skickade med barnen på deras friluftsdagar - tidningar i plastkassar!! Ni vet, sådant som en sån där präktig morsa som tycker att "Ni behöver inte ha något annat, det här duger bra" skickar med på utflykter.

Att ha dessa fantastiskt vackra "Cold Store-underlägg" på en röd-vit-rutig plastduk inköpt på just den affären gick alldeles utmärkt! Sen att vi hade med en picnic bestående av lite olika plock och vin, samt att det var en mycket bra föreställning gjorde att det hela blev en jättehärlig kväll!


...och som sagt...frågan är om det finns något lämpligare ställe att sätta upp MacBeth på...



mer om den gamla kyrkogården på 

fredag 29 april 2011

Lunchutsläppta fötter

Om man bortser från att det kan vara mycket trafik vissa tider på dygnet, så är buss ett väldigt behändigt sätt att ta sig fram här. Det finns olika varianter av detta fordon, det finns vanliga bussar, "ledade" bussar och så finns det dubbeldäckare.

Min senaste bussresa var just med en sådan tvåvåningsbuss och eftersom jag kan tycka att det är lite kul att se världen lite grann sådär från ovan, så gick jag upp och satte mig på övre plan. Jag hamnade på andra sätet och framför mig hade en medelålders kinesisk man parkerat.

Jag har läst, att enligt kinesisk kutym så ska man inte visa fotsulorna mot någon annan, eftersom detta är mycket oartigt. Kan ju säga att just den sidan i den kinesiska boken om vett och etikett hade inte den här mannen läst, alternativt så var han ovän med dom flesta som rörde sig utomhus denna dag.

Han satt ju längst fram, så han hade helt enkelt tagit av sig barfota och tagit stöd mot fönstret med sina fotsulor. Så satt han halvsovandes tills han tyckte det var dags att gå av. Då tog denne man, klädd i skjorta och mörka byxor, helt sonika fram sina strumpor, drog dom på sig och stoppade ner sina numer strumpförsedda fötter i ett par svarta välputsade loafers precis som om det skulle vara den mest naturliga lunchrasts-procedur som finns, reste sig och gick av bussen.

Inte vet jag, men det kan ju vara så, att denne man, när han inte arbetar, går omkring i skor som inte stänger in tårna, så under sina luncher tar han en rundtur med bussen för att lufta fötter och tår...

torsdag 28 april 2011

Singapore ArtScienceMuseum

Så har jag då besökt Singapores nyaste museum, ArtScienceMuseum, som är inhyst i lotusblomman som kallats "the welcoming hand of Singapore". Ett museum bestående av 21 gallerier på ca 4600 kvadratmeter.





Till att börja med, så måste jag tillstå att inträdet inte kändes särskilt välkomnande, troligen Singapores dyraste museum, men vad gör man inte för att få se denna byggnad inifrån, så jag betalade glatt och gick genom vändkorsen som ledde in till museet.

 Mitt i byggnaden finns glashissen som tar besökarna upp till våning fyra, där man hittar den permanenta utställningen. Den består av tre olika rum, "Curiosity", "Inspiration" och "Expression". Här får man se några av skisserna som var starten till att Marina Bay Sands kom till, här finns också ett rum med olika dataskärmar där man kan "vara kreativ och göra sina egna bilder", samt ett rum där man kan sitta och titta när kreativiteten flödar på väggar och tak... Jag vet inte, men någonstans kändes det mer som om jag hamnat mitt i en Power point-redovisning än på ett museum!

Nu hade jag hört någon som sa, att på våning tre, där kan man komma in i de 10 olika armarna och se utställningar, men se det gick inte! Det var nämligen inte klart än, så det fick jag klara mig utan! Lite snopet, och lite irriterad erkänner jag att jag blev, eftersom detta inte framgick någonstans.

"Undrar om det är något vi har glömt..."
Så in i hissen igen och ner till bottenplanet där van Gogh skulle vara, inte han, men i alla fall en utställning med hans alster. Även här var det lite som att befinna sig i en astronomiskt stor datasal med växlande bilder på väggarna i en annars öde lokal. Några bänkar fanns utplacerade mitt på golvet, där man kunde sitta och beundra väggarna som visade alla tavlor som denne konstnär målat i storbildsformat. Det fanns även några "fasta" bilder på väggarna där man kunde läsa lite om herr van Gogh och hans liv. Om jag inte lärde mig så mycket mer, så lärde jag mig i alla fall att han inte skar av sig hela örat, utan bara en liten del av örsnibben och det gör ju händelsen mycket mer förståelig...!?


När jag lärt mig allt jag behövde veta om denne herre så var det en utställning kvar, och det var innehållet som hittats i ett 1000 år gammalt, bärgat fartyg. Här fanns det en hel del saker som var kul att se, fantastiskt välbehållna efter all denna tid på havsbotten. Sen får jag väl erkänna att ett helt rum med diverse tallrikar och skålar, var väl inte riktigt min grej.

Mitt i hela bygget finns en liten rund innergård med ett "dramatically-curved roof" som samlar regnvatten och bildar ett 35 meters vatten-dropp. Visst är det fantastiskt, hur någon bara kan komma på vissa saker. Här är det alltså någon som har fått denna kanonidé:
"Hallå, jag vet, vi gör ett hål i taket där det kan se ut som om det regnar hela tiden!"



På innergården stod det några bord och stolar utplacerade där man kan inta sitt kaffe om man vill, men det var det inte någon som gjorde. Förutom alla som bara var tvugna att fotografera hålet i taket (även underteckand), så fanns det bara en ensam man med staffli, som antagligen inspirerats av van Gogh-utställningen.


Det här är för övrigt ytterligare ett sådant där spännande ställe där man måste stoppa in sin biljett i vänkors-automaten när man går ut - frågan är vad som händer om man inte har biljetten kvar, "Synd hörredu, men du får väl sova på innergården i natt..."
Nej, ni får gärna kalla mig bakåtsträvare och mossig, men jag föredrar faktiskt ett museum där det inte låter och händer något hela tiden, utan jag kan vandra omkring i min egen takt, och titta på det jag vill. Jag är fullt medveten om att här finns det lilla ordet"science" med, men det är väl det jag kan klara mig utan. Det var jättekul att ha sett det, men om jag skulle vilja gå på konstmuseum någon mer gång, så får det faktiskt bli Singapore Art museum!





onsdag 27 april 2011

Singaporianska små egenheter 1

Vi har alla våra små egenheter och jag antar att det gäller för oss som "svenskar" också. Alltså, att det finns "svenska egenheter" som människor utanför den gruppen ser. Exempel sådana egenheter kanske kan vara att hoppa runt en rest fallosymbol och låta som grodor, eller att ikläda sig lustiga hattar, hänga upp pappersmånar i taket, äta gyttjedjur från Turkiet, dricka ren sprit och sjunga om getingar, vad vet jag...

Eftersom jag är en utanför gruppen här, så har jag ju naturligtvis hittat ett antal "Singaporianska egenheter" och bara för att jag är en utanför gruppen, så tycker jag att jag kan få kommentera dessa egenheter, så det tänker jag göra med start nu!

Något jag undrar över, är vad det är som gör att dessa välutbildade människor, troligen med fler universitetspoäng än de flesta av oss, som lever i detta högteknologiska land, verkar leva i tron att det faktiskt är deras förtjänst att det blir grön gubbe när de har tryckt på kappen för fjortonde gången!?

Sedan är ju nästa fråga, varför det finns knappar att trycka på över huvudtaget i stora fyrvägskorsningar där den gröna gubben regleras automatiskt allteftersom det blir rött för biltrafiken. Fast med tanke på alla dessa hysteriskt tryckande singaporianer, så kanske det är ett led i någon slags landsomfattande kampanj att göra sina invånare lyckliga...för tänk er själva, vilken lycka, när man har hjälpt alla väntande gångtrafikanter att äntligen komma över vägen, och detta enbart genom att trycka på en knapp tjugofem gånger...

tisdag 26 april 2011

Tiger balm and ten courts of hell

Vad kan tigerbalsam ha gemensamt med de tio helvetesdomstolarna? Jo, den gemensamma nämnaren är Haw Par Villa i Singapore!


Detta är nog en av de mest bisarra och underliga platser jag har besökt. Namnet "Haw par villa" låter ju som om det vore ett hus, men det är det inte, det är en park fylld med statyer, den ena mer besynnerlig än den andra.


Parken som från början hette Tiger Balm Gardens, skapades 1937 av Aw Boon Haw och hans bror. Namnet är ingen slump, utan det var skaparna av denna välkända produkt som plötsligt fick en ljus idé; att bygga upp en hel park på temat "kinesisk mytologi". Från början fanns det även ett hus på parkens högsta punkt med utsikt över hamnen. Huset fick förfalla efter den äldste broderns död och revs senare. Idag finns läget på huset utmärkt och en modell av hur det en gång såg ut.




Nu till själva parken - det är ett totalt inferno av statyer, dom finns överallt, och det är inte utan att man kan fundera över vad skaparen av vissa figurer var hög på...






The cousins of the mermaid? The snailmaid...


...and the crabmaid
Statyerna är över 1000 till antalet och dessutom finns det ett tjugotal "större sammanhängande scener" med massor av figurer. Det handlar alltså om kinesisk mytologi, ett tema som går igenom i hela parken.


Det absolut mest spektakulära är nog ändå "ten courts of hell". Här går man in genom en port som vaktas av en häst och en ko, för att sedan kliva in i helvetet. Här finns tio olika kammare med olika straff, beroende på vilka brott man har begått i jordelivet. Kan ju säga att här finns allt ifrån att doppas i lava, få hjärtat utrivet, bli spetsad på pålar till att bli delad på mitten. Nu är det tack och lov så, när man väl har fått sitt straff, får man en kopp te hos Meng Po så att man glömmer allt man har gjort i sitt tidigare liv, så allt  slutar ju lyckligt i alla fall.














Som sagt, det är ett underligt ställe, och det är mycket att smälta. Det är ingen entréavgift, utan det är bara att knalla runt bland alla dessa figurer. Det är väl synd att påstå att det var någon trängsel i parken. Besökarna denna dag var lätträknade, och något säger mig att det aldrig är speciellt mycket folk här. Vissa delar känns lite slitna och nedgångna, men i det stora hela så är det absolut värt ett besök, för frågan är om något liknande finns att beskåda någon annanstans...












måndag 25 april 2011

Casino utan Royale



Nu har jag varit på Marina Bay Sands casino! Gott om maskiner och spelbord i flotta lokaler med många människor, så visst var det ett casino, men inte mycket till "Royale".

Det här är ett ställe där det är inträdesavgift för singaporianer medan övriga världens medborgare går in gratis. Inträdet är ca 500 kronor och då gäller det i 24 timmar, men vill man ha mer valuta för pengarna så kan man köpa ett årskort(!) för ungefär 10 000 svenska kronor.

Här finns ca 2000 spelautomater och 500 bord med spelvarianter av olika slag. Det finns även någon variant av Lisebergs chokladhjul, fast här heter det "moneywheel" och troligen är det inte choklad man vinner. Allt är inhyst på en yta av 1500 kvadratmeter. Hur många människor som går in på en gång vet jag inte - men många är det!

Eftersom jag har lärt mig hur ett casino ska se ut genom att titta på James Bond, så var det med höga förväntningar som jag, dagen i ära iklädd högklackat, gick mot casinoentrén. Jag menar, jag har ju sett hur man ska vara klädd på ett casino, där är det blåsan och stilettklackar samt smoking som gäller! Nu hittade vi varken stilettklackar eller smoking i våra garderober, men bra nära, så det gick bra ändå.

Efter att ha visat mannen i entrén bevis på vilka vi var och blivit registrerade i systemet så att "farbror Singapore" vet att vi har varit på casino, så klev vi då in i denna för mig mytomspunna lokal.





Det var nu jag förväntade mig att hitta James Bonds gelikar och alla hans flickvänner, ni vet tjusiga och högbystade med diamanter gnistrande runt halsar och armar...men inte då...det var stort och rörigt, fyllt med människor som såg ut som om de hade hamnat helt fel. Här fanns ingen James Bond med en martini på roulettbordet, här fanns bara "vanliga människor" som drack kaffe under tiden de försökte få kulor och kort att gå deras väg.

Vad det gäller den där "dress-koden" som finns, så verkar den inte gälla över huvudtaget, man kommer in i fladdriga kortbyxor, t-shirt och flip-flops - hur glamoröst blir det då?? Nix, det var inte alls som jag hade trott, jag vann inga pengar - kan bero på att jag inte spelade (inte ens på "chokladhjulet")- och nu har jag tappat alla illusioner om casinots glitter och glamour.

Det här är förresten första stället någonsin, där jag har varit tvungen att visa legitimation för att bli utsläppt...


söndag 24 april 2011

Shoppingtur i Little India



Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag gillar Little India! Jag vet inte om det är för det allmäna kaoset i det annars så perfekta Singapore, om det är dofterna eller färgerna, men något är det.








Bara att flanera omkring på Serangoon Road och dess små bigator innebär en orgie i folk, färger, dofter och ljud. Här tror jag att man skulle kunna köpa i princip vad som helst. Allt ifrån tandpetare till bildäck! Man kan man även köpa "Singapores billigaste varor", och det på minst tre ställen!! Har inte riktigt klart för mig hur det går till, men skylten finns på fler ställen än ett...




Om man skulle köpa ett par jeans som är för långa i benen, så sitter det någon vid en trampmaskin på gatan utanför affären och syr upp dom medan man väntar - himla fiffigt, kanske vore något för HM att ta efter?

Den här gången hade jag faktiskt en plan med min utflykt dit och det var att köpa tyg. Egentligen inte för något speciellt ändamål, utan "bara för att" och är det någonstans man kan hitta tyg så är det här!


Tyg skulle jag i alla fall ha, och tyg hittade jag - i mängder! Nu skulle jag inte ha så mycket, utan "bara lite" och efter en stunds rotande i en hög med vackert inslagna tyger, med en hjälpsam äldre indisk man vid min sida som glatt (?) packade upp för att visa tyger som han sedan fick packa ner igen, så hittade jag något jag ville ha. Han nickade förstående, och sa att det passade mig bra. Jag nickade glatt tillbaka, hade inte riktigt mage att berätta att det troligen kommer att användas som duk...