Lutfisk, kanelbulle, skumtomte, kladdkaka, öl eller champagne, något gemensamt för alla dessa ät- och drickbara saker är att samtliga har en egen dag värd att fira enligt listan över våra temadagar.
Under senare år har det dykt upp mer eller mindre suspekta saker som ska firas enligt den här listan. Här finns allt från stora världsliga saker som internationella dagen för utrotande av fattigdomen och dagen för bevarande av ozonskiktet, till något mer lite enklare teman som ägghalvans dag, tandborstbytardagen och nationella dagen för strävhårig foxterrier.
Om man tycker något saknas som är värt att fira, är man välkommen att hitta på en egen dag och om man lyckas få nog många anhängare så kanske det kan bli en temadag i almanackan så småningom. Det ska i och för sig inte vara sådär jätteenkelt att få sin dag registrerad i almanackorna, det ska krävas ett stort allmänintresse (Som till exempel "silikonbröstens dag"!!) och den ska firas flera år i rad för att bli registrerad på riktigt.
Det är ju alltid kul att ha en anledning att fira och om någon skulle vilja ha 365 orsaker att festa till, så finns listan över våra temadagar här och vill ni börja redan imorgon, den 31/10 så kan ni ju bjuda in alla grannar, eftersom det är då Grannens dag infaller!
Ha en bra helg allihop!
lördag 31 oktober 2015
onsdag 28 oktober 2015
Offer utan ansikte
Stefan Ahnhems debutbok "offer utan ansikte" är en deckare i klassen bladvändare som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.
Det hela börjar med att huvudpersonen, polisen Fabian Risk, flyttar tillbaka tillsammans med sin familj till Helsingborg, staden där han är uppväxt. Anledningen till flytten är dels att han ska försöka bearbeta en händelse där några kollegor miste livet vilket kan ha varit Risks fel, och dels att lappa ihop ett äktenskap som är på väg utför. För att kunna göra detta ska det nya livet i Helsingborg starta med en lång semester, men naturligtvis blir inte fallet så.
Fabian Risks nya chef ringer väldigt snart på dörren och berättar om ett mord som skett på Risks gamla högstadieskola. I sann deckaranda begås det sedan fler mord och samtliga har en koppling till Risks uppväxt. Frågan är vilket samband det har och om Fabian Risk och hans familj också svävar i fara, och ska han den här gången kunna hålla sig till de regler som gäller, eller ska han, som tidigare, köra sitt eget race utan att lyssna.
Som sagt, det är en bladvändare och det är en deckare där man som läsare har många misstänkta och det är inte förrän i slutet man verkligen förstår hur det hänger ihop. Återigen möter vi en sargad polis med problem i äktenskapet vilket tyvärr har blivit lite av ett uttjatat tema, men trots det en klart läsvärd deckare om man gillar genren utan att för den skull göra några djupare intryck.
Det hela börjar med att huvudpersonen, polisen Fabian Risk, flyttar tillbaka tillsammans med sin familj till Helsingborg, staden där han är uppväxt. Anledningen till flytten är dels att han ska försöka bearbeta en händelse där några kollegor miste livet vilket kan ha varit Risks fel, och dels att lappa ihop ett äktenskap som är på väg utför. För att kunna göra detta ska det nya livet i Helsingborg starta med en lång semester, men naturligtvis blir inte fallet så.
Fabian Risks nya chef ringer väldigt snart på dörren och berättar om ett mord som skett på Risks gamla högstadieskola. I sann deckaranda begås det sedan fler mord och samtliga har en koppling till Risks uppväxt. Frågan är vilket samband det har och om Fabian Risk och hans familj också svävar i fara, och ska han den här gången kunna hålla sig till de regler som gäller, eller ska han, som tidigare, köra sitt eget race utan att lyssna.
Som sagt, det är en bladvändare och det är en deckare där man som läsare har många misstänkta och det är inte förrän i slutet man verkligen förstår hur det hänger ihop. Återigen möter vi en sargad polis med problem i äktenskapet vilket tyvärr har blivit lite av ett uttjatat tema, men trots det en klart läsvärd deckare om man gillar genren utan att för den skull göra några djupare intryck.
Morfar skrev inga memoarer
Att skriva biografier och memoarer har på något vis blivit "rätt inne" och de flesta "före dettingar" producerar något i den vägen. Däremot kanske det inte är så vanligt att man gör det som rätt nybliven 30-åring och under tiden man är mitt i karriären. Det är dock precis vad miljöpartisten Gustav Fridolin har gjort, fast ändå inte.
"Morfar skrev inga memoarer" handlar visserligen om Gustav Fridolin och det är en biografisk roman, men den handlar egentligen inte om författaren utan om dennes namne, nämligen om hans morfar och en resa från 20-talets Sverige fram till nutid.
Det är en varm roman som berättar på ett ömsint vis om en älskad morfar som bevisligen betytt mycket för författaren. Hur denne "fattigpåg" och oäkting tar sig från den lilla skånska byn där han växer upp till den stora staden Malmö där han så småningom skapar sig ett namn och en egen herrekipering.
Resan startar i ett klassamhälle på 20-talet och tar sig via folkhemmets utveckling fram till nutid. Jag antar att beskrivningarna av samhället under de olika perioderna i morfaderns liv är gjorda utifrån vad författaren fått berättat för sig, men för egen del har jag lite svårt att känna igen mig i de beskrivningar av 70-talet som finns i boken.
Man kan läsa boken rakt upp och ner, men visst kan det vara svårt att undvika de värderingar som lyser igenom, men oavsett vad man tycker så är det en mysig bok som man mycket väl kan läsa oavsett egna värderingar.
"Morfar skrev inga memoarer" handlar visserligen om Gustav Fridolin och det är en biografisk roman, men den handlar egentligen inte om författaren utan om dennes namne, nämligen om hans morfar och en resa från 20-talets Sverige fram till nutid.
Det är en varm roman som berättar på ett ömsint vis om en älskad morfar som bevisligen betytt mycket för författaren. Hur denne "fattigpåg" och oäkting tar sig från den lilla skånska byn där han växer upp till den stora staden Malmö där han så småningom skapar sig ett namn och en egen herrekipering.
Resan startar i ett klassamhälle på 20-talet och tar sig via folkhemmets utveckling fram till nutid. Jag antar att beskrivningarna av samhället under de olika perioderna i morfaderns liv är gjorda utifrån vad författaren fått berättat för sig, men för egen del har jag lite svårt att känna igen mig i de beskrivningar av 70-talet som finns i boken.
Man kan läsa boken rakt upp och ner, men visst kan det vara svårt att undvika de värderingar som lyser igenom, men oavsett vad man tycker så är det en mysig bok som man mycket väl kan läsa oavsett egna värderingar.
söndag 25 oktober 2015
35-års jubileum
Jag antar att de flesta av oss har ställt om klockan vid det här laget. Alltså har vi fått tillbaka den där timmen någon stal i våras som man så käckt brukar säga. Återigen har vi alltså "vintertid", eller egentligen har vi inte alls vintertid, utan vi har "normaltid" för det var så här det alltid var innan någon kom på att vi behövde mer ljus under vinterhalvåret.
I år är det faktiskt 35 år sedan vi började på allvar med det här i Sverige. Det hade gjorts en gång tidigare, nämligen redan 1916, men då blev protesterna så stora så det upprepades inte året därpå. Men som sagt, från och med 1986 har det varit på detta viset och sedan 1996 byter hela EU tid på samma dag.
Om man försöker läsa sig till vilka för- och nackdelar det här innebär, så är det inte alldeles enkelt. Vissa hävdar att det spar energi, andra hävdar motsatsen. Somliga säger att det är bra för hälsan medan andra påstår att det innebär stor hälsorisker. Med andra ord är det väl lite tvetydigt, och det är väl så att vi kanske får bilda oss en egen uppfattning.
För egen del påverkar det väl inte min tillvaro sådär väldans mycket. Naturligtvis märks det att det blir ljusare på mornarna och att mörkret inträder mycket tidigare (troligen ungefär en timme!!) på eftermiddagen, annars är det väl mest att det plötsligt skiljer sju timmar i tid till "mitt andra boende" och den timmen gör rätt mycket då man ska försöka hålla kontakten med någon "på andra sidan". Och sedan är det ju lite jobbigt att det nu dröjer ett halvår innan klockan i bilen visar rätt tid igen...
I år är det faktiskt 35 år sedan vi började på allvar med det här i Sverige. Det hade gjorts en gång tidigare, nämligen redan 1916, men då blev protesterna så stora så det upprepades inte året därpå. Men som sagt, från och med 1986 har det varit på detta viset och sedan 1996 byter hela EU tid på samma dag.
Om man försöker läsa sig till vilka för- och nackdelar det här innebär, så är det inte alldeles enkelt. Vissa hävdar att det spar energi, andra hävdar motsatsen. Somliga säger att det är bra för hälsan medan andra påstår att det innebär stor hälsorisker. Med andra ord är det väl lite tvetydigt, och det är väl så att vi kanske får bilda oss en egen uppfattning.
För egen del påverkar det väl inte min tillvaro sådär väldans mycket. Naturligtvis märks det att det blir ljusare på mornarna och att mörkret inträder mycket tidigare (troligen ungefär en timme!!) på eftermiddagen, annars är det väl mest att det plötsligt skiljer sju timmar i tid till "mitt andra boende" och den timmen gör rätt mycket då man ska försöka hålla kontakten med någon "på andra sidan". Och sedan är det ju lite jobbigt att det nu dröjer ett halvår innan klockan i bilen visar rätt tid igen...
tisdag 20 oktober 2015
Kultur i Wien
Det blev mycket kultur under dagarna i Wien, mycket beroende av att vädrets makter inte tillät så mycket utomhusflanerande, men med facit i hand var det absolut ingen katastrof. Det är ju en stad som har så mycket mer att erbjuda.
Ett tag fanns planen att bevista en operaföreställning, men så blev inte fallet. Att biljetterna som fanns kvar inte var av det billigare slaget hade stor del i det beslutet. Om man vill kan man boka biljetter i förväg hemifrån för att vara säker på att få den sort man vill ha och det finns även möjlighet att köa en timme innan föreställningens start för att köpa ståplatsbiljetter billigt. Vilket är ett bra alternativ om man bara "vill nosa" lite på operavärlden.
Nu valde vi ett annat alternativ, nämligen att ta en guidad tur på stadsoperan. För 7 euro fick vi en rundtur med guide i den pampiga byggnaden som avslutades inne i själva föreställningssalongen där scenen inför kvällens föreställning höll på att iordningställas.
Istället för opera valde vi en annan musikalisk upplevelse, nämligen en konsert med symfoniorkester på slottet Schönbrunn. En fantastisk musikalisk upplevelse. Biljetter köpte vi dagen före utanför operahuset där man kan få tag i biljetter till det mesta. Om vädret tillåter är det troligen värt att spendera några timmar med att promenera omkring i slottsparken när man ändå är där, men om regnet strilar ner är det troligen att föredra vårt alternativ, det vill säga att inta en inhemsk wienerschnitzel på den mysiga restaurangen på området.
Något som stod på vår önskelista innan vi åkte, och som vi också gjorde, var ett besök på Spanska ridskolan. Att se en show med dessa underbara Lippizanerhästar var precis så fantastiskt som jag hade trott. Vi hade inte köpt några biljetter innan (vilket är att rekommendera om man vill ha sittplats), men fick rådet att köpa ståplats. Vi blev tillsagda att vara där i tid för att hämta ut biljetterna för att få "trapp-platser med räcken" och det var absolut värt det. Vi såg jättebra från våra ståplatser och eftersom det fanns möjlighet att sitta på trappavsatsen innan showen började så blev det inte så slitsamt ens för "gamla trötta ben och fötter". Nu var det inte tillåtet att fotografera under showen och eftersom jag är en mycket lydig individ så har jag inga bilder från detta. Bara några mörka dåliga varianter innan hästarnas entre, så ni får själva tänka er dessa stiliga varelser som utförde sina väl synkroniserade konster i den avlånga manegen.
Vi gjorde även ett besök på konsthistoriska museet, vilket är inhyst i en helt fantastisk byggnad. Vi såg inte på långa vägar allt som fanns inom dessa väggar, men ett par timmar spenderades på plats, vilket kändes rätt lagom.
Som sagt, att befinna sig i Wien kan bli en riktigt kul tur...
Att ta sig från flygplatsen in till centrum är väldigt enkelt. Det går såväl tåg som buss med jämna mellanrum. Det finns dock något man bör tänka på när man köper biljett i någon av alla automater som finns för ändamålet. Det kommer två lappar, varav det ena är ett kvitto och det andra är biljetten. Man kan inte bara ta kvittot och tro att man ska kunna åka på det, då får man nämligen köpa ytterligare en biljett på tåget. (Ett råd som kommer från någon som lärde sig detta "den hårda vägen"...)
Om man använder sig av tunnelbana, buss och spårvagn under vistelsen så är det absolut värt att köpa ett "Wienkort" som finns i olika varianter. Vi valde ett 72-timmarskort som innebär att du för cirka 200 sek kan åka obegränsat på samtliga dessa färdmedel samt att man får lite rabatt på många olika tursitattraktioner. Vilket naturligtvis är jättebra, bara man kommer ihåg att utnyttja det (just den biten var vi väl inte så bra på om jag säger så, men vi åkte upp de där pengarna med råge ändå).
Summa summarum så var Wien en mycket trevlig bekantskap som absolut smakar mer, och nästa gång ska det vara sol och värme så det ska flaneras utmed Donau och stadens uteserveringar ska provsittas...
Ett tag fanns planen att bevista en operaföreställning, men så blev inte fallet. Att biljetterna som fanns kvar inte var av det billigare slaget hade stor del i det beslutet. Om man vill kan man boka biljetter i förväg hemifrån för att vara säker på att få den sort man vill ha och det finns även möjlighet att köa en timme innan föreställningens start för att köpa ståplatsbiljetter billigt. Vilket är ett bra alternativ om man bara "vill nosa" lite på operavärlden.
Nu valde vi ett annat alternativ, nämligen att ta en guidad tur på stadsoperan. För 7 euro fick vi en rundtur med guide i den pampiga byggnaden som avslutades inne i själva föreställningssalongen där scenen inför kvällens föreställning höll på att iordningställas.
Istället för opera valde vi en annan musikalisk upplevelse, nämligen en konsert med symfoniorkester på slottet Schönbrunn. En fantastisk musikalisk upplevelse. Biljetter köpte vi dagen före utanför operahuset där man kan få tag i biljetter till det mesta. Om vädret tillåter är det troligen värt att spendera några timmar med att promenera omkring i slottsparken när man ändå är där, men om regnet strilar ner är det troligen att föredra vårt alternativ, det vill säga att inta en inhemsk wienerschnitzel på den mysiga restaurangen på området.
Något som stod på vår önskelista innan vi åkte, och som vi också gjorde, var ett besök på Spanska ridskolan. Att se en show med dessa underbara Lippizanerhästar var precis så fantastiskt som jag hade trott. Vi hade inte köpt några biljetter innan (vilket är att rekommendera om man vill ha sittplats), men fick rådet att köpa ståplats. Vi blev tillsagda att vara där i tid för att hämta ut biljetterna för att få "trapp-platser med räcken" och det var absolut värt det. Vi såg jättebra från våra ståplatser och eftersom det fanns möjlighet att sitta på trappavsatsen innan showen började så blev det inte så slitsamt ens för "gamla trötta ben och fötter". Nu var det inte tillåtet att fotografera under showen och eftersom jag är en mycket lydig individ så har jag inga bilder från detta. Bara några mörka dåliga varianter innan hästarnas entre, så ni får själva tänka er dessa stiliga varelser som utförde sina väl synkroniserade konster i den avlånga manegen.
Vi gjorde även ett besök på konsthistoriska museet, vilket är inhyst i en helt fantastisk byggnad. Vi såg inte på långa vägar allt som fanns inom dessa väggar, men ett par timmar spenderades på plats, vilket kändes rätt lagom.
Som sagt, att befinna sig i Wien kan bli en riktigt kul tur...
Att ta sig från flygplatsen in till centrum är väldigt enkelt. Det går såväl tåg som buss med jämna mellanrum. Det finns dock något man bör tänka på när man köper biljett i någon av alla automater som finns för ändamålet. Det kommer två lappar, varav det ena är ett kvitto och det andra är biljetten. Man kan inte bara ta kvittot och tro att man ska kunna åka på det, då får man nämligen köpa ytterligare en biljett på tåget. (Ett råd som kommer från någon som lärde sig detta "den hårda vägen"...)
Om man använder sig av tunnelbana, buss och spårvagn under vistelsen så är det absolut värt att köpa ett "Wienkort" som finns i olika varianter. Vi valde ett 72-timmarskort som innebär att du för cirka 200 sek kan åka obegränsat på samtliga dessa färdmedel samt att man får lite rabatt på många olika tursitattraktioner. Vilket naturligtvis är jättebra, bara man kommer ihåg att utnyttja det (just den biten var vi väl inte så bra på om jag säger så, men vi åkte upp de där pengarna med råge ändå).
Summa summarum så var Wien en mycket trevlig bekantskap som absolut smakar mer, och nästa gång ska det vara sol och värme så det ska flaneras utmed Donau och stadens uteserveringar ska provsittas...
torsdag 15 oktober 2015
Heurigen i Grinzing
"Heurig" är ett tyskt adjektiv som betyder "årets" och om man lägger till ett par bokstäver så det blir "Heurigen" blir det namnet på små mysiga tavernor/barer som serverar lokalt producerat vin och ett begränsat utbud av mat. Ofta små mysiga platser där det även spelas traditionell musik och man kan sitta och mysa i härlig atmosfär.
För en vecka sedan hade jag inte en aning om vad det var, men efter besöket i Wien vet jag alltså det, precis som nu även ni, som tidigare var ovetandes, fått er detta till livs.
När vi nu var på plats var ville vi ju naturligtvis besöka en sådan och ett antal Heurigen finns i förorten Grinzing. Dit kommer man väldigt enkelt genom att hoppa på spårvagn nummer 38 och följa med hela vägen till ändhållplatsen. Där hittar man en gata kantad av mysiga hus och ett stort antal Heurigen.
Något som de flesta verkar servera är en slags "buffé" där man får peka på den mat man vill ha, vilken sedan vägs och du betalar ett viktpris. En buffé som till stor del består av fläskkött i olika varianter och naturligtvis finns det ett antal olika viner att välja mellan.
Vi provade två olika ställen och lyckades hittade en där vi "bara" testade vinet, för att efter en promenad i omgivningarna hamna på en mycket mysig liten familjeägd Heuriger där maten intogs. Nu var inte vädret riktigt på vår sida, men tanken var att vi skulle ta en buss som går upp i bergen för att spendera lite tid där, men det kan ju vara bra att ha något kvar till nästa gång också.
Nu är det säkert så, att om man vill uppleva en Heuriger "på riktigt" så ska man söka sig någon annanstans är till Grinzing, eftersom det har blivit ett typiskt turiststråk och här är de flesta numer licencerade restauranger som även säljer vin som inte är deras eget. Men i brist på annat och vid en snabbvisit i Wien så är det helt ok, om inte annat för att se de mysiga husen utefter gatan...
För en vecka sedan hade jag inte en aning om vad det var, men efter besöket i Wien vet jag alltså det, precis som nu även ni, som tidigare var ovetandes, fått er detta till livs.
När vi nu var på plats var ville vi ju naturligtvis besöka en sådan och ett antal Heurigen finns i förorten Grinzing. Dit kommer man väldigt enkelt genom att hoppa på spårvagn nummer 38 och följa med hela vägen till ändhållplatsen. Där hittar man en gata kantad av mysiga hus och ett stort antal Heurigen.
Något som de flesta verkar servera är en slags "buffé" där man får peka på den mat man vill ha, vilken sedan vägs och du betalar ett viktpris. En buffé som till stor del består av fläskkött i olika varianter och naturligtvis finns det ett antal olika viner att välja mellan.
Vi provade två olika ställen och lyckades hittade en där vi "bara" testade vinet, för att efter en promenad i omgivningarna hamna på en mycket mysig liten familjeägd Heuriger där maten intogs. Nu var inte vädret riktigt på vår sida, men tanken var att vi skulle ta en buss som går upp i bergen för att spendera lite tid där, men det kan ju vara bra att ha något kvar till nästa gång också.
Nu är det säkert så, att om man vill uppleva en Heuriger "på riktigt" så ska man söka sig någon annanstans är till Grinzing, eftersom det har blivit ett typiskt turiststråk och här är de flesta numer licencerade restauranger som även säljer vin som inte är deras eget. Men i brist på annat och vid en snabbvisit i Wien så är det helt ok, om inte annat för att se de mysiga husen utefter gatan...
onsdag 14 oktober 2015
Wien - en Wunderbar stad
En långhelg i Wien är absolut något att rekommendera. En fantastisk stad med så många pampiga byggnader i form av såväl slott och kyrkor som "vanliga" väl bevarade hus. Wien är känt som "musikens och bakverkens stad". En stad där storheter som Mozart, Strauss och Beethoven huserat, tillika staden där caféer som serverar sachertårta eller apfelstrudel duggar tätt. Är man dessutom intresserad av att besöka olika museum så bör Wien, med sina över 100 av den varan, vara ett bra resealternativ.
Under en långhelg, torsdag till söndag, kan man inte på några villkors vis hinna allt som Wien har att erbjuda, men det gör kanske inte så mycket att ha en del kvar, för då finns det ju mycket kvar till nästa besök, för det kan nog tänkas bli fler. Nu var inte vädret sådär väldans vackert, närmare bestämt var det väldigt grått och en bitande kyla förföljde oss hela helgen, men eftersom det finns väldigt mycket intressant att göra inomhus, så innebar det inga problem. Dessutom betyder det att vi har mys på uteserveringar samt att flanera utmed Donau kvar till nästa tillfälle.
Men visst hann vi med mycket, bland annat en konsert, vi besökte spanska ridskolan, konsthistoriska museet, en guidad tur på stadsoperan samt en spårvagnstur till Grinzing för att besöka ett par av alla Heurigen som finns där.
Mat, dryck och fika finns väldigt tätt så här behöver man inte vara hungrig speciellt länge om man inte vill. Nu är inte jag något stor älskare av sachertårta, och det måhända vara en stor synd att inte äta detta bakverk i dess hemstad, men så var faktiskt fallet, det överlåter jag till någon annan. Däremot testdes en apfelstrudel på det mysiga Café Frauenhuber där jag kan säga att det gott och väl räcker (och blir över) att dela en apfeltrudel på två.
Nu är inte jag någon överdrivet stor vän av shopping, så det blev inte så mycket av den varan (bara lite), men för den intresserade finns det gott om affärer att besöka. Däremot så är jag en stor vän av loppisar och marknader och för den likasinnade är ett besök på Wiens dagliga naschmarkt ett måste. Dagligen finns allehanda "vanliga marknadsprodukter" på ett 1,5 kilometer stort område som sträcker sig från Kettenbruckengasse till Karlsplatz. Om man väljer lördagen så byggs marknaden på med en enormt stor loppis där det verkligen såldes det mesta mellan himmel och jord.
Det är troligen inte någon plats där man gör stora fynd, eftersom det kändes som om priserna inte var speciellt låga, men det är absolut värt ett besök bara för att se alla varianter av saker som dukas upp i de olika stånden.
Att sedan äta på någon av alla restauranger utmed marknadsvägen är inte heller helt fel. Ett annat smidigt matalternativ är någon av alla "korvkiosker" som finns lite överallt där man kan få sig någon slags korv med öl, eller någon annan önskad dryck.
Som jag tidigare nämnde, så tillbringade vi även tid med att inte äta, och mer om det kommer...
Under en långhelg, torsdag till söndag, kan man inte på några villkors vis hinna allt som Wien har att erbjuda, men det gör kanske inte så mycket att ha en del kvar, för då finns det ju mycket kvar till nästa besök, för det kan nog tänkas bli fler. Nu var inte vädret sådär väldans vackert, närmare bestämt var det väldigt grått och en bitande kyla förföljde oss hela helgen, men eftersom det finns väldigt mycket intressant att göra inomhus, så innebar det inga problem. Dessutom betyder det att vi har mys på uteserveringar samt att flanera utmed Donau kvar till nästa tillfälle.
Men visst hann vi med mycket, bland annat en konsert, vi besökte spanska ridskolan, konsthistoriska museet, en guidad tur på stadsoperan samt en spårvagnstur till Grinzing för att besöka ett par av alla Heurigen som finns där.
Mat, dryck och fika finns väldigt tätt så här behöver man inte vara hungrig speciellt länge om man inte vill. Nu är inte jag något stor älskare av sachertårta, och det måhända vara en stor synd att inte äta detta bakverk i dess hemstad, men så var faktiskt fallet, det överlåter jag till någon annan. Däremot testdes en apfelstrudel på det mysiga Café Frauenhuber där jag kan säga att det gott och väl räcker (och blir över) att dela en apfeltrudel på två.
Nu är inte jag någon överdrivet stor vän av shopping, så det blev inte så mycket av den varan (bara lite), men för den intresserade finns det gott om affärer att besöka. Däremot så är jag en stor vän av loppisar och marknader och för den likasinnade är ett besök på Wiens dagliga naschmarkt ett måste. Dagligen finns allehanda "vanliga marknadsprodukter" på ett 1,5 kilometer stort område som sträcker sig från Kettenbruckengasse till Karlsplatz. Om man väljer lördagen så byggs marknaden på med en enormt stor loppis där det verkligen såldes det mesta mellan himmel och jord.
Det är troligen inte någon plats där man gör stora fynd, eftersom det kändes som om priserna inte var speciellt låga, men det är absolut värt ett besök bara för att se alla varianter av saker som dukas upp i de olika stånden.
Som jag tidigare nämnde, så tillbringade vi även tid med att inte äta, och mer om det kommer...
onsdag 7 oktober 2015
Med Wien i sikte
Årstidsväxlingar är häftigt! Alla årstider har sin tjusning, jo så är det faktiskt, men ibland måste man lämna allt vad årstider heter för att uppskatta dem. Livet i Singapore är ju ett liv utan årstider, om man inte gör som jag vill säga, ser till att man har lite av båda...
Hösten är egentligen en fantastisk årstid. Luften är underbar, det sprakar av färger och skogen är full av svamp! Fast nu är det väl inte alltid så här, jag måste göra ett litet förbehåll här, hösten är underbar om det inte regnar sjutton dagar i sträck, om det är fallet så känns det väl som om det finns bättre årstider...
Jag sa ju att när jag flyttar hem tillbaka ska jag försöka "upptäcka Europa". Det finns ju ett antal platser kvar här som är vita fläckar på min karta. Närmare bestämt så finns det väldigt många platser av den sorten. Jag inser att det finns väldigt många städer kvar, och om möjligheten finns så är ju en långhelg i en storstad ett alldeles ypperligt sätt att fördriva tiden på. Eftersom jag har möjligheten så är det precis vad jag ska göra nu, fördriva en långhelg i en storstad.
När kaffet är urdrucket ska jag ta tåget till den kungliga huvudstaden för vidare transport till Wien vilket känns som ett mycket bra ställe att fördriva en hösthelg på. Förmodligen kommer ni lite längre fram att få reda på hur jag har haft det och vad jag gjort, det brukar ju bli så...
Hösten är egentligen en fantastisk årstid. Luften är underbar, det sprakar av färger och skogen är full av svamp! Fast nu är det väl inte alltid så här, jag måste göra ett litet förbehåll här, hösten är underbar om det inte regnar sjutton dagar i sträck, om det är fallet så känns det väl som om det finns bättre årstider...
Jag sa ju att när jag flyttar hem tillbaka ska jag försöka "upptäcka Europa". Det finns ju ett antal platser kvar här som är vita fläckar på min karta. Närmare bestämt så finns det väldigt många platser av den sorten. Jag inser att det finns väldigt många städer kvar, och om möjligheten finns så är ju en långhelg i en storstad ett alldeles ypperligt sätt att fördriva tiden på. Eftersom jag har möjligheten så är det precis vad jag ska göra nu, fördriva en långhelg i en storstad.
När kaffet är urdrucket ska jag ta tåget till den kungliga huvudstaden för vidare transport till Wien vilket känns som ett mycket bra ställe att fördriva en hösthelg på. Förmodligen kommer ni lite längre fram att få reda på hur jag har haft det och vad jag gjort, det brukar ju bli så...
fredag 2 oktober 2015
Många djur har det varit...
Jag antar att vår familj är en av många där det har passerat ett antal djur genom åren. Det som började med de där små djuren i bur eller innanför glas växte med åren till att bli större och större fyrfota familjemedlemmar.
Det hela började med guldfiskarna som simmade runt runt i sina skålar ända tills den dagen de började simma ryggsim och det var slut på guldfiskperioden. Lika bra var väl det, för så himla roliga var de väl inte! Då var det dags för burdjur och det började med kanin. En dvärgvädur som fick namnet Pelle av sin lilla lyckliga matte. Han roade sig med att tugga av sladdar under sina utflykter på köksgolvet och var väl inte sådär fantastiskt social, men det var ett djur och alla var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt, en morgon var lilla Pelle oroväckande stilla i sin bur och han skulle inte komma att röra på sig mer, så då var det dags för nästa fyrbenta varelse, vilket blev i form av marsvin.
Faktum är att jag måste säga att de var betydligt mer sociala än vad kaninen var, men att höra dessa enorma höga kärleksförklaringar varje gång man öppnade kylskåpet var väl sådär lagom kul i längden...
Förutom dessa varelser har det även passerat katter och hundar i familjen, och ja, jag har tyckt det varit mysigt med alla djur för egen del också. och ja, jag har bistått med skötsel, burstädning, matning, promenader och allt annat som hör till då man är djurägare, och jag har gladeligen hjälpt till. So far so good...
Men när yngsta dottern tog steget fullt ut och skaffade häst, då var det slut på assistansen. Där tog mammans vilja att hjälpa till slut. Eller i och för sig kanske viljan hade funnits bara de där varelserna inte varit så stora... Men andra ord är kanske inte hästar riktigt min grej, i alla fall inte sådär jättemycket!
Nu handlar det inte om de där jättestora hästarna, utan om de där lite mindre islandshästarna och de är jättesöta, och till och med jag har ridit kontinuerligt under några terminer och tyckte det var väldigt kul. men att från det ta steget till att ta hand om en sådan, där går gränsen.
Hur som helst så är det nu rätt många år sedan det hela startade och hon håller fortfarande på, så det som började med en liten orange varelse i en glasskål utvecklades till att numer vara betydligt större och fyrbenta. För egen del måste jag tillstå att jag ibland kan sakna en hund, något jag är uppväxt med och vi har haft i många år, men jag får väl inse att jag inte ska ha hund i nuläget. Med tanke på allt flängande ska jag inte ha något djur över huvud taget, inte ens en vandrande pinne...
Dessutom ska jag passa på att göra reklam. Dottern driver numer sin egen ridshopbutik utanför Norrtälje, så ni som söker något i hästväg och befinner er i Stockholmstrakten, passa gärna på och gör ett besök i hennes butik
Grim Ridshop.
Det hela började med guldfiskarna som simmade runt runt i sina skålar ända tills den dagen de började simma ryggsim och det var slut på guldfiskperioden. Lika bra var väl det, för så himla roliga var de väl inte! Då var det dags för burdjur och det började med kanin. En dvärgvädur som fick namnet Pelle av sin lilla lyckliga matte. Han roade sig med att tugga av sladdar under sina utflykter på köksgolvet och var väl inte sådär fantastiskt social, men det var ett djur och alla var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt, en morgon var lilla Pelle oroväckande stilla i sin bur och han skulle inte komma att röra på sig mer, så då var det dags för nästa fyrbenta varelse, vilket blev i form av marsvin.
Faktum är att jag måste säga att de var betydligt mer sociala än vad kaninen var, men att höra dessa enorma höga kärleksförklaringar varje gång man öppnade kylskåpet var väl sådär lagom kul i längden...
Förutom dessa varelser har det även passerat katter och hundar i familjen, och ja, jag har tyckt det varit mysigt med alla djur för egen del också. och ja, jag har bistått med skötsel, burstädning, matning, promenader och allt annat som hör till då man är djurägare, och jag har gladeligen hjälpt till. So far so good...
Men när yngsta dottern tog steget fullt ut och skaffade häst, då var det slut på assistansen. Där tog mammans vilja att hjälpa till slut. Eller i och för sig kanske viljan hade funnits bara de där varelserna inte varit så stora... Men andra ord är kanske inte hästar riktigt min grej, i alla fall inte sådär jättemycket!
Nu handlar det inte om de där jättestora hästarna, utan om de där lite mindre islandshästarna och de är jättesöta, och till och med jag har ridit kontinuerligt under några terminer och tyckte det var väldigt kul. men att från det ta steget till att ta hand om en sådan, där går gränsen.
Hur som helst så är det nu rätt många år sedan det hela startade och hon håller fortfarande på, så det som började med en liten orange varelse i en glasskål utvecklades till att numer vara betydligt större och fyrbenta. För egen del måste jag tillstå att jag ibland kan sakna en hund, något jag är uppväxt med och vi har haft i många år, men jag får väl inse att jag inte ska ha hund i nuläget. Med tanke på allt flängande ska jag inte ha något djur över huvud taget, inte ens en vandrande pinne...
Dessutom ska jag passa på att göra reklam. Dottern driver numer sin egen ridshopbutik utanför Norrtälje, så ni som söker något i hästväg och befinner er i Stockholmstrakten, passa gärna på och gör ett besök i hennes butik
Grim Ridshop.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)