onsdag 31 januari 2018

Stockholmshelg med kultur och två små hål

En helg i Stockholm är aldrig fel! Om man dessutom, som jag, har båda döttrarna där blir det ändå mindre fel. Med andra ord så har jag tillbringat en mycket härlig helg i Stockholm.

Säga vad man vill om SJ, det är ju inte alltid de där tågen kommer fram som de ska, men bekvämt är det och tågtrafiken mellan Karlstad och Stockholm är rätt bra med tanke på hur många avgångar det finns att välja på. Bokar man dessutom i rätt tid och inte är så beroende av ett visst klockslag så finns det ett rätt stort antal avgångar att välja på. Inte nog med det, utan nu har jag tydligen även kommit upp i "priofärg grå", så nu får jag till och med gratis kaffe! Nästan så jag kände mig lite som en VIP-gäst och kunde sträcka lite extra på mig, fast å andra sidan så har jag säkert bidragit till det där kaffet flera gånger genom mina resor.


Det är alltid så himla kul att träffa döttrarna och det är klart att deras tillvaro i Stockholm gör ju att jag har tillbringat rätt mycket tid där och har faktiskt lärt mig tycka riktigt bra om staden. Det känns som om jag upptäcker något nytt varje gång. Förutom att vi umgicks så blev det en riktigt kulturell vistelse den här gången med inte mindre än två museibesök.

Vi startade med Naturhistoriska Riksmuseet som vi passade på att besöka en snålblåsig eftermiddag. (Den där blå himlen som syns på bilden varade inte många minuter alls!) Ett fantastiskt ställe! Jag vet att vi var där när döttrarna var små, men jag hade bara väldigt vaga minnen från besöket och måste säga att det blev en mycket positiv upplevelse!


Många spännande, mer eller mindre bekanta, djur kan man hitta. Kanonkul för såväl stora som små. Skulle man dessutom vara intresserad av "stenar" så fanns en megastor stensamling i ett kristallkroneförsett rum. På något vis passar rummet inte in, utan känns väldigt annorlunda. Här finns Hjalmar Sjögrens privata mineralsamling i fantastiskt vackra skåp. Om man inte tycker själva mineralerna är så jätteintressant kan det vara värt att titta på de vackra skåpen de förvaras i, och kristallkronorna i taket går inte av för hackor de heller. Lite kan man ju också fundera på hur man kommer på idén att samla på så många "stenar", det kräver ju sitt utrymme om man säger så.


Dessutom gjorde vi ett besök på tekniska museet med alla sina varianter av "prova-på-maskiner". Här kunde man i tydlig vinter-OS-anda prova på att åka skidor, skjuta ishockeypuck, testa snowboard eller något annat på temat. Eller varför inte kolla hur stark man är, hur högt man kan hoppa eller hur bra man är på att hålla balansen. Men det roligaste och mest intressanta är nog ändå alla gamla nostalgiprylar om ni frågar mig. Jag är ju inte sådär jättetekniskt intresserad, eller närmare bestämt inte alls, så de där nya prylarna, eller beskrivningar hur saker fungerar är väl kanske inte sådant som jag spenderar sådär jättemycket tid med att fundera över. Däremot den gamla saaben tilltalade mig väldigt mycket (det där med nostalgi ni vet...)


Eller tandläkarutrustningen som bevisligen användes av en tandläkare i Stockholm från 1939 till 2010! På något vis känns det som om han troligen inte fick några nya patienter, utan hade kvar samma som var där på 40-talet...


Jag måste säga att det är fantastiskt att det finns så många museum i Stockholm med fri entré (dock inte tekniska) och jag har nu en idé om att jag ska försöka beta av något vid varje storstadsbesök. Vi får väl se hur det blir med det, men jag är ju i alla fall en bit på väg.


Inte nog med den kulturella biten, jag har äntligen blivit stor! Jag har nämligen alltid sagt att jag ska ta hål i öronen när jag blir stor och nu äntligen hände det! Nu ska jag bara stå ut de här veckorna tills jag förhoppningsvis ska våga mig på att byta örhängen också! Nästa steg i mognadsprocessen blir att klippa frisyr, men det kan ta tid.

Som sagt, en mysig helg, och det bästa är naturligtvis att få spendera tid med våra älskade döttrar!

onsdag 24 januari 2018

Vinter...eller inte...

Det är härligt med årstider, det är det visst! Efter att ha befunnit mig på sådana breddgrader där man är totalt årstidsbefriade under ett antal år, så vet jag vad jag pratar om. Alla årstider har sin tjusning, eller...?


Vintern till exempel är ju fantastisk! Det är sisådär tre decimeter snö, fem minusgrader, blå himmel och strålande sol hela tiden, precis som det var när jag var liten. För visst var det så? Förmodligen är det en anledning till att alla barn har skidor, pulkor, spark, skridskor och allt annat som hör till vintern stående i något förråd i väntan på den där underbara vintern som alltför ofta liksom aldrig kommer.

Sedan är det ju i ärlighetens namn lite konstigt att prata om "svensk vinter", eftersom vi lever i ett land som är 160 mil långt och i rimlighetens namn inte har samma klimat i norr som i söder även om vi vill tro det, i alla fall då det handlar om vinter. Meteorologiskt infaller vintern då termometern visar på minusgrader fem dygn streck och kalendariskt är det vinter i december, januari och februari. Hur det stämmer med verkligheten är en annan historia.


Vi fick i alla fall vinterkänning med råge några dagar. Sådär lagom så att alla hann plocka fram sina skidor och ta ett varv eller två där det spårats upp för ändamålet och det var helt fantastiskt fina dagar. Men nu kan det ju inte få vara så, utan att kung Bore får återigen ge vika för någon slags vattengud som slagit klorna i väderläget. Regn och plusgrader återigen. Så mycket för den svenska vintern, men vi får väl vara glada för att vi fick en liten dutt av den i alla fall.


Nu får vi hoppas att vi kan få lite till så småningom, annars kan det ju inte bli takdropp i mars. Ni vet den där månaden då man ska ta med sig kaffekoppen ut i solväggen invirad i en filt och lyssna på droppandet och talgoxarna tit-ti-tuande.

Som sagt vi fick i alla fall några vackra vinterdagar (och det kan ju faktiskt hinna bli fler), men för säkerhets skull så förevigade jag de dagarna bara för att jag ska komma ihåg att det är härligt med den svenska vintern.

tisdag 23 januari 2018

Americanah

"Americanah" är en roman skriven av Chimamanda Ngozi Adichie som handlar om Ifemelu och Obzine, två Nigerianska studenter som blir kära i varandra. Ifumelu får möjligheten att studera i USA och tar den. Meningen är att Obzine ska komma efter men ödet vill annorlunda. Attacken mot World Trade Centre, som innebär att afrikanska män får väldigt svårt att komma in i USA, kommer mellan och istället för att komma till USA hamnar Obzine som illegal invandrare i London.

Samtidigt försöker Ifumelu att få det liv hon trodde hon skulle få i USA, men det visar sig att det inte blir som hon tänkt sig. För första gången upplever hon sig som svart och börjar skriva en blogg om rasism, vilken får oerhört många följare.

Ifumelu och Obzine lever åtskilda och två olika liv tills då Ifumelu så småningom återvänder till Nigeria och ger sig till känna. Men att få något att bli som det en gång var är inte helt enkelt.

Det här är en vacker kärleksroman, samtidigt som det är ett inlägg i den politiska debatten om rasism. det är även en resa i den amerikanska medelklassen, med allt vad det innebär. Många människor hinner passera i såväl Ifumelus som i Obzines liv under bokens 600 sidor. Det är en bra roman som tar upp intressanta ämnen, men den lyckades ändå inte gripa något riktigt tag om mig. Om det beror på översättningen eller om det beror på att jag aldrig hade tid att riktigt sätta mig och grotta ner mig i boken vet jag inte, men den fick mig aldrig riktigt engagerad. Trots allt är det ändå en läsvärd bok som jag rekommenderar, en riktigt fin kärlekshistoria med ett viktigt politiskt budskap.

fredag 19 januari 2018

Garagekonst

Under 60-talet byggdes den del av Karlstad som då kallades "den vita staden", oerhört vackra vita hyreshus med ett fantastiskt läge precis vid vattnet. Området heter Orrholmen och ligger fortfarande lika vackert till, men att husen skulle vara vackra, det kan man väl diskutera. Men då var de det, och enligt uppgift så var de del i att Karlstad år 1968 fick utmärkelsen "Årets stad", men med våra mått mätt så är det väl inte så där vansinnigt många hyreshus byggda under den epoken som är speciellt vackra. Dessutom gjorde man något så fantastiskt som ett garage med bussgata under huset! Nu visade det sig att det kanske inte var något jättebra drag, för det blev ett tillhåll, dit man absolut inte skulle gå om man inte absolut behövde.


Men för några år sedan hände något. En grupp startade som ville göra något bra av det här garaget, och gissa om de har lyckats! Hela Orrholmsgaraget är idag en liten konsthall med massor av läcker konst man kan beundra till tonerna av klassisk musik. På gaveln av huset finns även ett av de 30 enorma konstverk som målats i Värmland under 2017 (mer om detta kommer så småningom).


Väl inne i garaget möts man av olika varianter av konstverk. Här finns läckra målningar som hyllar olika artister, inte minst vår egne värmlandsikon Sven-Erik Magnusson.


Men här finns också lite mer internationella stjärnor representerade.


Även en av Karlstads populära, numer nedlagda, restaurang har fått en egen minnestavla.


Varför inte en folkvagn i mosaik?


Eller en fisk?


En "märkesinstallation" kan kanske också vara spännande.


Här finns mycket mer att titta på, och under tiden strömmar klassisk musik ur högtalare vilket gör att det blir lite speciellt.


Något annat som är lite kul är den tidskapsel som finns begravd sedan 2008 och som ska öppnas 2208. Vad som finns i den är en väl begravd hemlighet, så vi kan väl bara gissa...


Som sagt, ett mycket lyckat sätt att få något med dåligt rykte att i stället bli en plats som lockar människor och där man istället för att få obehagskänslor kan tycka det är riktigt mysigt.

måndag 8 januari 2018

Värsta Vackra Vinterlandskapet

En helg i ett underbart vinterlandskap var precis vad vi behövde för att påminnas om att det faktiskt är vinter, och hur underbar den årstiden kan vara. Vi har ju inte direkt blivit bortskämda med den där vita varan här hos oss så det kändes rätt fantastiskt att kliva ur sängen lagom till att månen bleknade över det snötäckta lilla huset utanför fönstret.


Sedan fick vi en helt fantastisk skiddag i Sälenfjällens Lindvallen. Solen lyste från en molnfri himmel och det var ett underlag i backarna som gjorde att det bara var att njuta i alla fulla drag hela dagen.


Lite häftigt är det att se hur solen kämpar sig precis över fjällkanten för att vara uppe i några få timmar innan den börjar dala ner igen. Och nu vet vi ju att den kommer att stiga högre och högre och börja avge den där värmen som gör att man vill parkera i någon snödriva i kanten och vända näsan mot solen för att kanske lyckas förändra färgtillståndet på näsan lite.


Riktigt dit har vi ju inte kommit ännu, men det räckte med att beundra vyerna och om det inte hade blåst riktigt så mycket som det gjorde hade det säkert blivit många fler bilder på det magiska vinterlandskapet.


Det är rätt fantastiskt att Sälen med sina knappa 800 invånare varje vinter tar emot bortemot 100 000 besökare per vecka under högsäsong. Om man försöker förstå de siffrorna är det inte så konstigt att alla fjällstugebyar ökat explosionsartat. Jag misstänker att det finns delade åsikter om det hela, dels så är det ju en sanslös invasion av människor som säkert för med sig både det ena och det andra, samtidigt så är det ju här jobben finns, så som med allt annat, hur man vänder sig så har man ändan bak...


Turistinvasion eller ej, efter att ha laddat batterierna lite i denna underbara miljö så bar det iväg tillbaka mot de snöfattiga delarna av vårt land, men man vet aldrig, det finns ju fortfarande lite kvar av vintermånaderna, så lite snö som lyser upp tillvaron hinner det kanske komma här också.

fredag 5 januari 2018

Välkommen 2018


Nyårsafton kom och gick även detta år så nu har vi sagt hej då till 2017 som numer är historia och välkomnar 2018 med allt vad det kommer att innebära för oss. Lite spännande ska det bli, för just nu är det kommande året ett rätt oskrivet kort för egen del. Det finns inte mycket planerat alls, så vi får väl se vad det kan föra med sig...

Jag vet i och för sig att den stundande helgen ska tillbringas i Sälen där vi tänkte roa oss med att åka lite skidor. Med tanke på att snön lyser med sin frånvaro på våra breddgrader ska det bli riktigt härligt med lite vinter (vilket förhoppningsvis kommer att resultera i några bilder med vit gnistrande snö). Dessutom vet jag att i februari är det dags att återinträda i arbetslivet på riktigt, något jag inte sysslat med under de senaste åren så vi får väl se vad jag kan komma att tycka om det.  

När det gäller nyårslöften har jag gjort precis som vanligt, det vill säga inte avgett något enda sådant. Jag tänker varken bli sundare, motionera mera, baka mera, odla alla grönsaker på balkongen eller uppföra mig mer belevat. Skulle mot förmodan något av det nämnda inträffa är det väl bara att tacka och ta emot, men som sagt, några löften är det inte.

För ett år sedan försökte jag hitta ursprunget till det där med våra nyårslöften men hittade inte mycket av värde, bortsett från en dikt av Stig Dagerman från 1952 som handlar om just löften. Den tyckte jag var så bra så den får även i år finnas med i nyårsinlägget. Och som någon har sagt: "en gång är ingen gång och två gånger är en vana", så nu har det väl blivit en vana då:

Stinn av föresatser står jag här vid grinden
och ångrar allt jag brutit under årets lopp.
1. Jag skall aldrig mera hänga mig på vinden,
då denna akt är skadlig för min kropp.
2. Skall jag nästa år ej tömma flera
glas cyankalium än jag kan stå.
3. Jag skall aldrig bära elefanter mera,
om än jag längtar därtill aldrig så.
4. Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit.