onsdag 30 oktober 2013

Världens största akvarium



Sin vana trogen, så har nu Singapore slagit upp portarna för ytterligare någon som är "världens största", och den här gången handlar det om ett akvarium.


S.E.A. akvarium ligger ute på ön Sentosa och är ett gigantiskt akvarium. Med sina mer än 100 000 havsdjur av ca 800 arter simmandes i 45 miljoner liter vatten, så har det utsetts till världens största i sitt slag. (Och jag som en gång tyckte att vi hade ett onödigt stort akvarium) Här finns även värdens största glasruta med fiskar till beskådan bakom. Vitsen med jätterutan är att besökarna ska få en känsla av att befinna sig på havets botten tillsammans med alla fiskar, och den känslan har man lyckats rätt bra med att få fram.




Det är maffigt att vandra omkring mitt bland alla fiskar. Stora och små, färgglada och kamoflerade och mer eller mindre igenkända. Efter att ha snorklat omkring lite och sett flera av arterna ute "på riktigt" så kändes det ännu roligare att kunna känna igen vissa av dem och få studera dem på riktigt. Bland annat så kunde jag se tänderna på den rackaren som högg mig i fingret! (ja, det kanske inte var just han, men det kan ju ha varit hans kompis...)


Det finns ju redan ett jättestort akvarium på Sentosa, och jag trodde ju naturligtvis att det var det akvariet som byggts om, men nej då, så kan vi ju inte ha det, så nu finns det två gigantsika akvarier på ön - fast det ena är ju mer gigantiskt än det andra...


Som sagt, det är häftigt att se alla dessa fiskar, och det är otroligt fascinerande att se hajar på nära håll. För att inte prata om de häftiga och så pampiga djävulsrockorna. Men samtidigt känns det som om de där stora djuren ska finnas ute i den riktiga världen, och kunna segla omkring i havet utan att behöva vända för att världens största glasruta är i vägen...


tisdag 29 oktober 2013

"Life in space is impossible"

Med just den texten och en kvarts obrutet filmande i rymden inleds "Gravity", en film av Alfonso Cuarón med sandra Bullock och George Clooney i rollerna.

Det är en häftig film som inleds med att de två austronaterna, Ryan Stone och Matt Kowalski, håller på med utvändigt underhållsarbete av en rymdsation, hon på sitt första rymduppdrag, han på sitt sista före pensionen. Hon går in för sitt arbete på fullaste allvar och med full koncentration, medan han mest tramsar omkring i sin jetdräkt, nynnandes på någon melodi. Båda lyckligt ovetandes om den annalkande katastrofen.

Sedan blir det en kamp mot klockan och tyngdlösheten. Sandra Bullock gör en fantastisk skådespelarinsats och det är så att man vill hjälpa henne att andas när syret börjar tryta. Filmandet växlar mellan närbilder på hennes kämpande och stora häftiga rymdvyer.

Det är en annorlunda film och den är maffig! Även titeln är rätt maffig, för visst handlar det om såväl tyngdkraft och dragningskraft som allvar och vädighet på flera plan. Det är en av de där filmerna jag är glad att jag har sett, men jag tror inte att jag skulle välja att se den ytterligare en gång.

Att vi sedan lyxade till oss och såg den på en Gold Class biograf gör ju inte saken sämre. Det där med att kunna ligga ner med en filt över sig och med ett vinglas brevid en söndagskväll och samtidigt se en bra film på bio känns rätt trevligt! (Man säger ju att "en gång är ingen gång och två gånger är en vana", så nu börjar det alltså bli en vana!)


Eftersom jag redan beskrivit det här med Gold Class en gång, så den mera nyfikne på den här företeelsen kan kika här, så finns lite från vårt förra besök där.

lördag 26 oktober 2013

50 Greatest Photographs of National Geographic


Så heter den utställning som i dagarna avslutas efter att ha visats i "Singapores välkomnande hand", eller "Lotusblomman" som det även kallas, Singapore ArtScience Museum. Museet som ser ut som en lotusblomma och som ligger invid det maffiga Marina bay sands.


En fantastisk utställning där de 50 mest välkända fotografierna från National Geographics historia visas. Här finns helt underbara bilder och dessutom får man sig historien bakom till livs. Så många fantastiska historier!



Att det är svårt att ta riktigt bra bilder visste jag redan, men nu är frågan om jag inte inser att det är även svårare än jag trodde! Men det spelar ingen större roll, jag tycker det är kul, och ibland blir det bra och ibland mindre bra, men huvudsaken är väl kanske att jag fångar det jag vill på bilderna, och det gör jag ju i alla fall ibland... Dessemellan kan jag ju alltid njuta av de riktigt duktiga fotografernas alster!




Jag gjorde ett inlägg efter mitt första besök på museet och om någon vill läsa om lite mer allmänna fakta om det och om mina första intryck av Singapore Art and Science Museum, be my guest!


fredag 25 oktober 2013

Långa vackra naglar - inte bara för kvinnor

Att långa och vackra naglar är av stor betydelse i den här delen av världen märks, om inte annat, på alla manikyrställen som finns att hitta överallt.

Nu är det väl i huvudsak kvinnor som använder de ställena för att få sina naglar ompysslade, men det betyder absolut inte att karlarna struntar i sina naglar! Här är naglarnas utseende väldigt viktigt och det är vanligt att se män med en extra lång nagel, oftast lillfingernageln.

Jag har nämnt det tidigare, men det är rätt fascinerande, så det kanske tål att upprepas (det går ju att hoppa över om någon känner att jag är tjatig). Det finns massor av exempel på varför en nagel ska sparas, men det ska tydligen vara en gammal kvarleva från tiden då långa naglar var en statussymbol som visade att man inte behövde utföra något kroppsligt arbete och att man hade råd att anställa någon som utförde de sysslorna åt en. Sedan finns det en massa andra idéer också, som innebär mer praktiska användningsområden, men här tänkte jag att ni kan få fantisera fritt!

Vikten av vackra naglar gör tydligen att man kan fixa till sina naglar på de mest oväntade platser. Eller vad sägs om mannen som, mitt bland alla däck i en skitig lokal, under djup koncentration filade på sina fingernaglar? Eller taxichauffören som parkerat sin bil vid vägkanten för att passa på att klippa sina naglar utanför bilen?

Fast med tanke på att de kanske arbetar till efter mörkrets inbrott är det bäst att passa på! Naglarna ska nämligen fixas till medan det är ljust, för om man klipper dem när det blivit mörkt, då kommer de onda andarna farande och det är ju inte alltid så bra...


torsdag 24 oktober 2013

Lill-Tarzan å jag

Boken "Lill-Tarzan och jag, en berättelse från världens bästa land" är skriven av skådespelaren Johan Hedenberg och handlar om honom själv. Johan blev troligen känd för många av oss i och med sin medverkan i 80-talsserierna "Lackalänga" och "Varuhuset". Sedan dess har han medverkat i åtskilliga filmer och tv-serier.

I boken beskriver han sin uppväxt i Grimsta och Vällingby. En uppväxt där det hade stor betydelse hur man såg ut och vem man umgicks med. Slagsmål, småstölder, lärare som slogs och föräldrar som hotade med rotting och barnavårdsnämnden. Allt finns med utan krusiduller.

Författaren beskriver sina kompisar och vi får möta Lill-Tarzan, Ubbe, Marre och många andra som alla betytt något speciellt. I bokens början återser han sin barndomskompis Ubbe, en delvis tandlös Ubbe som rotar i papperskorgarna och efter viss tvekan bjuder Johan honom på en kopp kaffe innan han själv seglar förbi kön in till Café Opera...

Det visar sig senare, att det inte bara är Ubbe som hamnat snett, utan när Johan är 50, får han veta att det är 28 stycken av hans barndomskamrater som inte längre är i livet. Författaren ställer dock aldrig frågan hur det blev så, utan konstaterar istället att det blev så.

Boken hoppar mellan olika decennier och det finns ingen kronologisk ordning mellan kapitlen. Ibland är det småpojkar som är på bio eller cyklar till badet, ibland befinner vi oss i nutid tillsammans med den vuxne Johan Hedborg och hans egna barn.

Det är en bra bok, en bok som man kan le igenkännande åt i vissa bitar och samtidigt fastnar leendet någonstans halvvägs innan det når munnen. Men man kan ju inte låta bli att fundera över om det verkligen är en berättelse från "världens bästa land". Och frågan är om jag kommer att kunna se Johan Hedenberg på tv-skärmen utan att se honom klättra i träd med Lill-Tarzan, slåss med Ubbe eller sitta bakom trummorna i Marres band...


onsdag 23 oktober 2013

Nya upptäckter

Trots att det här är ett väldigt litet land med otroligt många byggnader överalllt, så brukar det alltid finnas plats för oväntade saker. Platser och företeelser som man inte hade en aning om skulle finnas. Och med tanke på min förmåga att gå fel, så händer det allt som oftast - men inget ont som inte har något gott med sig!

Efter vår flytt har vi ett mysigt område, Tiong Bahru, på bekvämt promenadavstånd, och på vägen dit snubblade jag nästan bokstavligen över just en sådan företeelse. Något som inte passade in i omgivningen alls, men som ändå fanns där.

Precis i utkanten av Tiong Bahru finns en gångbro över vägen, och en liten bit innanför bron öppnar sig en liten dunge, och där, i skuggan under träden, står det några mossbelupna lejon som snällt fortsätter vaka över de gravar som finns kvar.



Här ligger Tan Tock Seng och hans familj begravda. Han var en av det moderna Singapores tidiga framgångsrika affärsmän. Bland annat så donerade han pengar till bygget till ett av skukhusen som fortfarande finns (bara för att vi inte ska glömma det, så heter sjukhuset "Tan Tock Seng Hospital").


Det är så häftigt att dessa platser finns kvar lite här och där, och med tanke på att utsikten är en helt annan om man vänder blicken åt andra hållet över bron, så skulle man kunna tro att man befinner sig på två olika platser...



tisdag 22 oktober 2013

Mer om Fort Canning Park


Fort Canning Park är inte bara en plats där man kan lyssna på utomhuskonserter, utan det är också en stor park mitt i det sjudande stadsmyllret. En plats dit det är enkelt att ta sig om man vill ha lite grönt omkring sig och kanske bli lite påmind om att det är faktiskt en gång var djungel och regnskog precis här, där idag alla höga hus reser sig mot himlen.



Parkens högsta punkt mäter 60 meter och gick en gång under benämningen "the Forbidden Hill". Det var innan sir Stamford Raffles hittade hit och platsen ansågs helig av dåtidens invånare. Det gjorde väl troligen Mr Raffles lite nyfiken, eftersom han beslutade att strunta i förbudet och byggde sig ett hus just på den platsen.

Vår vän Raffles var också intresserad av blommor och blader, så han anlade Singapores första botaniska trädgård kring sitt hus, och vem vet, kanske det är några av hans planterade växter vi ser idag under promenad i Fort Canning. Om man vill, kan man gå en "historisk vandring" och följa utvecklingen från tiden innan Raffles kom, fram till idag, genom att läsa alla informationsskyltar efter vägen. 



 Här är det många som utövar olika gymnastiska övningar, enskilt eller i grupp, det är en populär plats för bröllopsfoton, och som sagt, på den öppna gröna ytan "Fort Canning Green" hålls det ofta utomhuskonserter eller teatrar.

Och just här var det en gång en kyrkogård med ungefär 600 gravar. Den slutade användas på 1860-talet och när den så småningom togs bort, så sparade man ett flertal gravstenar. De finns numer till beskådan i de murar som omger grönområdet. (Lite mer om det finns i ett gammalt inlägg, och om någon vill se fler bilder och läsa lite mer om det, så finns det här)





Gårdagen  "fotografiska expedition" till parken innebar en härlig promenad och fler bilder att sortera! Plus att jag insåg att det uppenbarligen blev lite att ta reda på efter lördagens begivenheter, då det fortfarande fanns tydliga spår...


måndag 21 oktober 2013

Retrolicious

I helgen var det "Retrolicious" i Fort Canning Park. Det innebar en kväll med nostalginoja, tre 80-talsartister, Rick Astley, Belinda Carlisle och Banamarama, var här och underhöll ett stort antal människor under en härlig lördagskväll.

Det är alltid lika kul med utomhuskonserter när det är varmt (just den punkten innebär inget större problem i den här delen av världen!), det är mycket folk och alla är glada och tycker det är härligt att vara på konsert. Precis en sådan kväll var det i lördags!


Det var varmt (Om!!!), det var trångt och alla var på bra humör. Vi var ett stort gäng som var där, njöt av tillvaron och bidrog med varierande sångstämmor för att fylla upp musikunderhållningen. Eller, om jag ska vara ärlig, så bidrog inte just jag med sådär himla mycket sångstämma, och det var av den enkla anledningen att jag kunder inte låtarna! Jag måste ha missat en stor del av 80-talet, eller???

Skämt åsido, jag får väl tillstå att just de här är inga av de artister jag lyssnade speciellt mycket på. Jag tycker mest det är fascinerande hur någon som hade en enda stor hit, 25 år senare kan turnera runt som 80-talsnostalgimusiker! Men visst är han fortfarande charmig och söt, och tydligen har han samma lugg kvar den gode Rick Astley. Ok, jag har förstått att det var många som blev störtförälskade i honom (dock inte jag, mitt hjärta var för alltid förlorat till Björn Skifs, vilket jag i och för sig inte hade speciellt mycket för, men ändå...) och att han faktiskt gjorde många fler låtar än just den jag kunde.

Jag kunde ju faktiskt dubbelt så många av Belinda Carlisles låtar, det vill säga två, och ungefär lika många av Banamarama. Med andra ord var det väl kanske inte så mycket av en ren nostalgikväll för min del, men en underbart härlig kväll med mycket musik och glada skratt, så med andra ord var det en kanonkväll!


För övrigt kan det vara värt att nämnas, att här kan vi  verkligen prata om att man dansar på någons grav, för den yta som utomhuskonserterna hålls i Fort Canning består av en gammal nedlagd kyrkogård, men förhoppningsvis uppskattar de andar som finns kvar den här typen av musik...

fredag 18 oktober 2013

Kaffetårens nödvändighet

Frågan är hur viktig den där kaffetåren egentligen är. Jag tillhör de som tidigare hällt i mig mängder av kaffe under en dag. jag var en så´n där som alltid gick omkring med en kaffemugg i handen plus att jag alltid lyckades omge mig med tomma urdruckna muggar.

Jag dricker fortfarande kaffe, men inte på långa vägar i de mängderna. Jag vill ha en skvätt kaffe på morgonen, sedan kan jag klara mig utan något mer (jag kan klara mig utan den på morgonen också, men den är väldigt god!).

Sedan finns det ju kaffe och kaffe...

Vart jag vill komma med det här, är att jag tänker avrunda vietnamresan med att prata kaffe! Visste ni förresten att just Vietnam är ett av världens största kaffeexporterande länder? Jag hade i ärlighetens namn inte en aning, men så verkar det i alla fall vara. Jag har hittat uppgifter om att de till och med skulle vara störst, men med risk för att allt man hittar på ett internetbaserat forum inte alltid stämmer, sägar jag "ett av de största".


Och det är något vi lärt oss tycka jättemycket om - Vietnamesiskt kaffe! Att få en kopp av det kaffet som sakta filtreras genom ett phinfilter (en slags plåtmugg med ett filter inuti) ner i ett glas där man ser hur det sakta droppar, det är verkligen speciellt. Om man dessutom sitter i ett gathörn på en minimal plaststol, som knappt höjer sig över gatunivå, tillsammans med några lokala människor så blir det ändå mer speciellt.

Men det absolut bästa är den speciella smaken! Den starka kaffesmaken med viss dragning åt kakao...så god! Nu har vi såväl vietnamesiskt kaffe som filter. så här ska göras kaffe! Fast jag vet, att av någon outgrundlig anledning blir det liksom inte lika gott någon annanstans. Men vi får väl blunda, lukta och sippa vårt kaffe samtidigt som vi drömmer oss tillbaka...


torsdag 17 oktober 2013

Vimmelbilder från Saigon

Ju mer jag tänker på det och ju mer jag lyssnar på de olika namnen, så föredrar jag nog det namnet, och visst är Saigon mycket vackrare än Ho Chi Minh? Och eftersom man nu tydligen kan använda båda namnen, så får det bli "Vimmelbilder från Saigon".

Det har ju alltid viss förmåga att bli en himla massa bilder, och min blogg är ju mitt fotoalbum, så om ni vill, så kommer här ett gäng osorterade foton från helgens resa att titta på om någon har lust med det, och om ni inte vill, så är det ju bara att låta bli!

Så här är den, den osorterade helgen i mopedmekkat Saigon:



































Precis som i det förra inlägget, så är det inte bara jag själv som staår för fotandet, utan bilderna är även tagna  av Alexandra Hedin.