Karlstads svar på Turning Torso

Nu är det klart och en hel del lägenheter är bebodda i Karlstads nya stolthet(?), stans näst högsta byggnad och tillika enda riktigt höga höghus - Bryggudden.

Nu får ni som bor i lite större städer försöka förstå att i lilla Karlstad är det lite häftigt att ha fått ett höghus med sisådär 20 våningar. jag är inte helt säker på hur våningplanen räknas, på vissa ställen står det att det är 20, och på vissa 21, och det beror säkert på om man räknar bottenvåning eller ej, men som sagt det är ungefär 20 våningar...

Det var lite krisartat ett tag, när man trodde att det skulle bli högre än domkyrkan, men nu blev det tack och lov inte det, utan allt fortsätter vara frid och fröjd eftersom domkyrkan är högst med sina 58 meter och således innehar ledningen med sju meter. Däremot blev ju stackars löfbergsskrapan degraderad och är nu bara på tredje plats i höghetsligan, men det är väl kanske smällar man får ta när det ska byggas för att skrapa ihop ett invånarantal på 100 000, vilket uppenbarligen är den plan som finns.

Brygguddshuset är föremål för olika åsikter, huruvida det pryder sin plats eller ej, vissa tycker det är fruktansvärt fult, andra tycker det är vackert Lite kul är det ändå, att det har byggts ett hus som faktiskt inte är helt symmetriskt, utan det "är ingen ordning på allting", vilket gör det lite speciellt. Däremot kan man ju fundera på om det finns underlag för den här typen av boende i vår del av världen ("i den stora vida världen, den utanför Sundbyberg"), eftersom det fortfarande finns en hel del lägenheter som är osålda.

Hur som helst, så är det i alla fall en lite annorlunda byggnad. Om den pryder sin plats, tja, döm själva!

Extremely Loud and Incredebly Close

Nu har jag läst klart författaren Jonathan Safran Foers andra bok, som gavs ut 2005, Extremely Loud & Incredebly Close.

Författaren använder sig av ett antal såväl språkliga som konstnärliga uttryckssätt. Här finns rappa konversationer, ett hav av bilder och textavsnitt uppbyggda som poesi, varvat med "vanlig" berättande prosatext.

Bokens huvudperson är 9-årige Oscar som mister sin far, vilken befann sig högst upp i World Trade Centre den nionde september 2001. Efter att ha hittat en nyckel som pappan lämnat efter sig, beger sig Oscar ut  i New York för att hitta nyckelhålet som passar till nyckeln.

Oscar är en totalt osannolikt klok 9-åring och han träffar på osannolikt förstående människor under sin resa. Samtidigt finns hela tiden den ofattbara sorgen efter pappan och hur han ska kunna bearbeta den. Parallellt med Oscars letande får man följa farmor och farfar som överlevde andra världskrigets bombningar i Dresden och flydde till New York. Deras historia får vi ta del av via brev.

Det är en rörande historia och det är en speciell bok, Sedan kan jag tycka att ibland blir det lite mycket av "det där andra". Det känns nästan att vissa saker är där "bara för att de ska". Jag vet inte om man ska kunna hitta meningar med alla bilder eller om de finns där i brist på annat... Det finns ett antal detaljer man kan fundera över, som till exempel att farmodern ser dåligt, att farfadern inte pratar och att grannen är döv. Lite som de japanska aporna, och om det på något vis ska syfta till den Bhuddistiska tanken att den som inte utsätts för ondska, inte heller kommer att använda sig av denna ondska i vare sig tal eller handling, det vet inte jag, men om det skulle vara så, är jag inte helt säker på att det har lyckats.

Det är ingen bok man läser ut på stranden under en dag, utan det är en bok som kräver lite eftertanke, men en bok klart värd att läsas.

Huggorm eller snok?

För att fortsätta på ämnet ormar, kan jag ju nämna att jag tillhör de som inte tycker illa om dem. Ok, jag har ingen större längtan efter att skaffa en som husdjur för att kela med (och förresten är det väl inte så många fler än boaormssläktet som är speciellt kramgoa...), men jag är fascinerad av dem som djur, och ska jag vara ärlig, så tycker jag mycket sämre om spindlar!

 I Sverige har vi faktiskt bara tre ormsorter, samtliga fridlysta, varav två är helt ofarliga, hasselsnok och snok. Alltså har vi bara en art som man skulle behöva vara rädd för, och det är huggormen, och handen på hjärtat - hur ofta träffar vi på en sådan?

Inte blir den speciellt lång heller, bara dryga halvmetern (det finns huggisar som är upp mot en meter, men de är inte så många). När ni ändå befinner er mitt uppe i min lilla ormlektion, kan jag även meddela att huggormens ungar inte alls är giftigare än sina föräldrar, det är bara något många går omkring och tror.

Om man möter en orm i vatten som ser ut att tycka det är rätt mysigt,och som även dyker helt under ytan, är det troligen en snok. Huggormen simmar också, men inte lika gärna som snoken, och den håller sig på ytan.

Det finns olika sätt att se skillnad på dessa båda ormar, och det vanligaste är att leta efter snokens gula fläckar i nacken eller huggormens sicksackmönster. Det är ju helt säkra sätt, om man nu ser något av detta. Kruxet är bara att inte alla snokar har fläckar och inte alla huggormar har mönster på ryggen. Det skulle troligen innebära att det vore alltför enkelt, och så enkelt kan vi ju inte ha det. Nej, det finns fler sätt och ett är att titta ormen djupt i ögonen, om man nu skulle vilja det, och då har snoken runda pupiller och huggormen ovala.

Sedan finns det ett helt idiotsäkert sätt, och det är helt enkelt att lyfta ormen i stjärten! Jodå, det är sant! Det är nämligen bara snoken som kommer åt att bita, och om den mot förmodan skulle bita, så är det helt ofarligt. Huggormen orkar helt enkelt inte upp. Av alla mer eller mindre nyttiga saker min far har lärt mig genom åren, är kanske det här något av det mest nyttiga...eller kanske inte...men jag vet i alla fall med säkerhet att det fungerar!

Det är troligtvis ytterligare en onödig kunskap ni kan fylla ramminnet med, för jag är helt säker på att det är något ni kommer att komma ihåg! Som ytterligare lite kuriosa, kan jag ju nämna att förr trodde man att om man ville bli synsk skulle man koka soppa på vit huggorm...bara så ni vet, omutifallomatt...

Sommar!

Att ligga på en klippa vid ett glittrande vatten och höra vågornas kluckande mot stenarna,  blandat med röster av badande människor och skymta segelbåtar långt borta i horisonten, det är svensk sommar definierad när den är som bäst. Om man dessutom har med en termos med kaffe och ett korsord eller en bra bok, då är allt precis som det ska!

Just en sådan dag hade vi igår (innan regnet kom och anföll från ovan), och det var helt underbart. Nu kan jag inte helt sanningsenligt påstå att det var skönt i vattnet, men det var definitivt uppfriskande!

Däremot fanns det de som tyckte vattnet var betydligt skönare än vad vi gjorde, och de verkade väldigt nöjda över att få ha vattnet för sig själva. Förutom alla nyfikna fjäderfän fanns det också en annnan krabat som simmade fram och tillbaka och verkade leta landstigningsplats. Troligen tyckte han att det var för mycket folk överallt så han bestämde sig helt sonika för att fortsätta simma, i alla fall så länge vi var kvar.

Nu är ju snokar bra simmare, så jag tror inte att den led speciellt av denna sysselsättning, men visst kunde det ha varit lite kul att se reaktionen bland alla lugnt och fridfullt solande människor om den bestämt sig för att gå i land... Men troligen var det lugnare för såväl vår slingrande vän som för alla badgäster att den höll sig kvar i vattnet.

Årets svenska kortsemester 2: Stockholm

Kortsemester nummer två gick alltså till Stockholm, där vi tillbringade två helmysiga dagar. Två dagar helt utan shopping, men då vi såg sidor av Stockholm som var helt nya för oss. Förutom picknicken då vi fick se staden "litegrann sådär från ovan" så fick vi följa med på en båttur genom stan.

Det var en något annorlunda känsla att åka under de hårt trafikerade broarna där det förutom bilar även passerade tunnelbanetåg över våra huvuden.

Många hus med fantastisk utsikt finns det utefter vattenlinjen på platser där i alla fall jag inte hade en aning om att de låg så vackert som de gör. Här och där kan man också se klippor med badande människor med höga hus i bakgrunden.

Efter att ha passerat en trång och lummig liten kanal, så uppenbarade sig plötsligt den del av Stockholm där jag kände igen mig! Ni vet den där delen där man brukar uppehålla sig om man turistar "sådär vanligt"

Lite "halvmystiskt" kändes det att glida omkring på utsidan av stadshuset och stora glaskomplex och befinna sig mitt i stan, utan att vara i stan ändå...eller hur det var...

Avslutningsvis passerade vi ett hus av lite större kaliber, och om det inte varit för att vi visste att familjen just då befann sig i sin sommarstuga på Öland, hade vi kanske lagt till vid bryggan och fått oss en fika...

För er som aldrig gjort det och som någon gång skulle få möjligheten att göra en liknande utflykt, kan jag bara säga: Gör det - det var en jättehärlig tur!

En gyllene kväll med picknick och sommartider

"Det är dags att tänka på refrängen" är namnet på Gyllene tiders turné som just nu rullar runt i Sverige och igår hade turen kommit till Karlstad och Mariebergsskogen. En kväll som var fantastisk med tanke på solen som sken från den molnfria himlen och alla picknickande glada människor (undertecknad inkluderad) som väntade på att grindarna till parken skulle öppna, så att de ytterligare en gång skulle få lyssna på de numer medelålders halmstadsgrabbarna och sjunga med i alla trallvänliga och somriga texter.

Ett helt godtagbart alternativ till att picknicka i gräset utanför parken inför själva uppträdandet är naturligtvis att ta båten och passa på att njuta av det vackra vädret och lyssna på musiken till ackompanjemanget av vågornas kluckande. Och just det alternativet är väldigt populärt minsann. Det underlättar naturligtvis om man har båt för att kunna göra på detta viset, men bara man har det så är det helt säkert ett mycket mysigt alternativ...

Sjutton år har gått sedan vi såg turnén "Återtåget" i samma park, och gissningsvis stod vi säkert på samma plats även då. Det spelar liksom inte så stor roll var jag står, jag ser aldrig något ändå, men eftersom det lät precis likadant nu som då, så antar jag att de var någonstans långt där framme.

Man får säga vad man vill om Per Gessle och hans Gyllene tider, men allsång, det blir det och nu kan nog alla allsångsledare på Skansen säga vad de vill, men här kan alla texterna - oavsett ålder! Här finns alla åldrar, allt ifrån föräldrar till de som började lyssna på gruppen då det begav sig i slutet av 70-talet till de som inte ens var påtänkta under "Återtåget", men alla har det gemensamt, att de kan sjunga med - och gör det! Och när 13000 vrålar med i "Sommartider" eller "Ljudet av ett hjärta", då är det sommar på riktigt!

Med snabbtåg till Stockholm

Ytterligare en "kortresa" gjord, och den här gången var det den kungliga huvudstaden som var målet. En speciell resa på det viset att det skulle bli första gången på över ett och ett halvt år då hela familjen var samlad på samma plats! Fantastiskt mysigt! Eftersom vi är "utspridda lite här och var", så är det ju lite svårt att få till det.

Till Stockholm blev det SJ:s nya snabbtåg. Helt ok, faktiskt. Det innebär att vi kan vara framme efter två och en halv timme - under förutsättning att allt fungerar som det ska. SJ är väl kanske inte kända för att lyckas med det hela tiden...

Fort går det i alla fall, och det känns lite som att vara mitt i reklamen där man susar fram mitt bland ängar och  gårdar med gula rapsfält och betande kor. Fast egentligen är det nog mest skog om man tänker efter.

Fram kom vi i alla fall, och på vägen dit var det bara ett oplanerat stopp, men då var det uppenbarligen bara att "starta om datorn" (undrar om man måste vara IT-ingenjör för att köra tåg numer), och på vägen hem var det bara ett 15 minuters stopp, så vi ska väl inte klaga. Skulle tro att taxibolagen tycker det är rätt käckt med  de oplanderade tågstoppen i alla fall, och då är det ju i alla fall någon som får något bra ut av det...

Hur som helst blev det en fantastisk Stockholmsvistelse med två dagar utan att besöka en enda butik! Vad vi gjorde? Bland annat blev det en mysig picknick med en fantastisk utsikt över stan, plus en helmysig båttur, men den kräver viss fotosortering, så den får vänta lite...

Sommarväder!

Den största fördelen med det underbara väder som vi har begåvats med de senaste veckorna måste vara att man inte behöver göra något nyttigt inomhus. För det är ju så, att om solen skiner "måste" vi vara utomhus! Och det är väl en himla tur, speciellt med tanke på att inomhus finns det massor av "borde-göra-saker", men det bästa (eller värsta, beroende på hur man ser det) med de sakerna är att det aldrig är någon som tar dem ifrån en.

En av alla de där "borde-göra-sakerna" upptäckte jag i mitt letande efter en batteriladdare. Visst hittade jag laddare, men naturligtvis inte den jag sökte. Däremot fanns det massor mad laddare till olika elektroniska prylar som troligen inte finns kvar överhuvudtaget. Men det kan ju vara bra att ha kvar en laddare, man vet ju aldrig när det dyker upp något gammalt som passar...eller...???

Sedan finns även det omvända förhållandet naturligtvis. Det finns gamla elektronikprylar utan laddare, men varför inte, man vet ju som sagt aldrig när de kan komma till användning igen...

Om det nu vore så väl att "borde-kolla-igenom-och rensa-ut-lådorna" bara bestod av laddare och elektronikprylar kanske det skulle vara rätt ok ändå, men eftersom nu läget inte är riktigt så, hoppas jag på fortsatt vackert väder under en lång tid framöver.

En golfbana kan användas till mycket

Jag erkänner att det kommer att bli mycket golf i sommar (ni vet den där primitiva varianten av jordbruk). Det har redan hunnit bli en del och ytterligare rundor väntar. Nästa vecka har vi den årligen återkommande "golfveckan" på klubben och då blir det olika tävlingar varje dag. Och om man nu råkar tycka det är kul, så är det ett bra sätt att spendera sommaren på - jag lovar!

Det blir många timmar ute i friska luften. Det innebär härligt umgänge med bra kamrater (även om det nödvändigtvis inte betyder man är på samma ställe så många gånger under en runda!), det betyder möten med fler av skogens olika invånare, såväl fyrbenta som benlösa, det kan innebära en liten påse svamp eller, som igår, insikten av hur många olika sätt en golfbana kan användas på.

Under gårdagen användes nämligen golfbanan av väldigt många människor på samma gång - minst sagt i olika syften! Samtidigt som en hyfsat stor tävling pågick i den "ädla sporten golf" var det även en cykeltävling på mountainbike på samma område, vilket innebar lite extra spänning eftersom de olika deltagarnas vägar korsades lite här och där. De "vanliga motionärerna" som alltid befinner sig i området utsatte sig med andra ord inte bara för risken att få en förlupen golfboll i huvudet, utan också för risken att bli överkörd någonstans under skogspromenaden.

Området delas även med "hästburna", så här brukar man även möta ryttare på sina dagliga ridturer. Allt detta är hyfsat vanligt och får väl ingen att höja nämnvärt på ögonbrynen, men igår var vi med om ytterligare en tilldragelse som vi faktiskt inte har delat område med tidigare. Mitt i alla olika aktiviteter och mitt i röran av golfare som skulle ta sig in via sista hålet till området var det ett par som valt att gifta sig på gräsplanen utanför klubbhuset! Jodå, med präst och bröllopsgäster och hela balunsen. Där satt vi, sådär lagom svettiga efter en runda och plötsligt fick vi se detta brudpar hålla tal tillvarandra och växla ringar! Inte helt väntat, men väldigt fint och mysigt. Jag är inte helt övertygad om att de visste vad de gav sig in i när de bestämde lokaliteter för sitt bröllp, men originellt var det och många extraåskådare fick de...

Det finns något "smygtaget" foto i min kamera, men eftersom jag inte är riktigt säker på att detta brudpar vill finnas med här hos mig, får ni nöja er med en bild av området där de var, det vill säga det sista hålet på vår golfbana och en vink om vilket underbart väder vi hade.

Hur tävlingen gick? Jodå vi är helt nöjda med vår dag (det handlade om parspel nämligen), och vi var fortfarande sams när vi lämnade banan, men vi behövde inte bry oss om att vara kvar till prisutdelningen om man säger så...

Årets svenska kortsemester 1: Köpmannebro

Eftersom man aldrig vet, utan det kan bli fler "kortsemestrar", är det bäst jag döper just den här till nummer ett. (Det är ju liksom lite dumt att döpa den till nummer två!) Även om det inte skulle bli någon mer, så får den vara nummer ett i alla fall.

Det blev några härliga dagar i Köpmannebro hos goda vänner i deras stuga, vackert belägen precis vid Dalslands kanal. Köpmannebro ligger i Melleruds kommun, i Västra Götaland om någon skulle fundera. Det kan ju finnas någon enstaka person som inte har koll på var jättemetropolen Mellerud ligger... Det finns inte sådär jättemånga människor som bor i Köpmannebro, närmare bestämt fanns det enligt SCB 79 stycken år 2010. Dessa 79 personer är fördelade på 21 ha, vilket gör att det bor knappt fyra personer/ha - inte sådär väldigt trångt med andra ord.

Här börjar Dalslands kanal, och det är verkligen jättevackert! Sådär riktigt "svenskt sommaridylligt", ni vet, sådana där röda stugor med vita knutar, uppväxta trädgårdar, glittrande vatten, blommande blommor, kvittrande fåglar, en sol som alltid skiner och härligt badvatten. Allt det där finns här, eller i alla fall en hel del av det! Det där med en sol som som alltid lyser och badvänligt vatten, kanske är sanningar med modifikation... Vi hade inte bara ljumma sommarkvällar, vi skulle nog till och med ha velat elda lite i en öppen spis någon kväll och vattnet var inte direkt skönt att bada i. Men badade gjorde vi, så nu är premiärdoppet gjort! Nu hänger det lite på stigande badtemperatur om det ska bli något mer, för så himla mysigt var det inte!

Men visst fick vi någon fantastisk kväll med grillat i solväggen mot det glittrande vattnet, och visst både doftade och lät det svensk sommar!