söndag 25 november 2018

Monaco tur och retur



En dagsutflykt med tåg från Cannes till Monaco tar lite drygt en timme och priset för en biljett t o r är ca 150 kronor. Med andra ord kostar det lika mycket som om jag skulle ta bussen till vår grannkommun här hemma och med tanke på det så är det absolut en prisvärd utflykt!


Monaco, som är världens näst minsta land efter Vatikanstaten, hyser som bekant en hel del människor som inte kan tituleras fattiglappar. För att få bo i landet över huvudtaget ska man för det första spendera minst 180 dagar per år på plats och så ska man dessutom deponera en liten nätt summa av 100 000 Euro på ett bankkonto i Monaco (Uppgifterna har jag tagit från Rivieranguiden.se). Med andra ord är landets "fattiglappar" inte så fattiga alls. Var tredje person ska tydligen vara dollarmiljonär, det vill säga i alla fall vara god för runt 6,5 miljoner sek så det kanske inte är så underligt att "båtparken" ser ut som den gör.


Ett besök i Monaco innebär naturligtvis en sväng förbi casinot, om inte annat bara för att varit där. Inga bilder inifrån byggnaden blev det, vi sparade de kronorna så att vi skulle kunna ha lite kvar för att inta ett glas vin på den angränsande "Café Paris" och insupa atmosfären lite. Även det är en sådan där "baraföratt-sittning" eftersom det mesta kostar mer än det smakar, men man behöver ju inte vara förnuftig jämt.




En promenad ifrån casinot till furstepalatset är en trevlig promenad utefter hamnen och sedan upp till de gamla delarna där palatset är beläget. Härifrån har man en fantastisk utsikt över staden.


I palatset huserar numer Prins Albert II, son till den tidigare fursten Rainier och hans fru Grace Kelly.  Han tillträdde tronen efter sin fars död 2005 och var ungkarl fram till 2010 då han förlovade sig med Charlene Wittstock, en simmerska från Sydafrika. Vid bröllopet året därpå fanns det 800 inbjudna hedersgäster och förutom dem så bjöds alla vuxna monegasker (det heter faktiskt så!) in att vara med på festligheterna.


Med tanke på att Albert har två barn med två olika kvinnor innan han träffade sin nuvarande fru, så finns det troligen ett antal krossade hjärtan lite överallt efter den mannens framfart. Tidigare fanns det en klausul som sa att om fursteätten dog ut så skulle Monaco förlora sin självständighet till Frankrike men den är borttagen nu, så landet förblir självständigt oavsett vad som händer. Men för säkerhets skull så är ättens fortsatta styre säkrat genom parets tvillingar som föddes 2014.

Trots att vi stod utanför palatset ett tag kom det ingen och bjöd in oss på kaffe, så vi tog en promenad i de mysiga trånga gränderna i stället för att hitta något annat ställe att fika på.


Monaco blev väl egentligen allmänt känt i Sverige när herrarna Borg och Stenmark bosatte sig där. Då var det ju en rätt stor grej att de "smet iväg". Numer är det ju lite av vardagsmat att våra idrottsstjärnor skaffar sig något litet ställe här. Svenska skidåkare och friidrottare ska det ju finnas en hel hög om jag inte är helt felunderrättad. Trots det så var det inte heller någon sådan som bjöd in oss på kaffe så det var bara att vandra vidare.


Det är ju inte bara svenska kändisar som bosatt sig här. Monaco är väldigt kändistätt så det här borde vara en fantastisk plats för "kändisspotting". Nu är det en rätt tråkig sysselsättning för undertecknad eftersom jag är totalt värdelös på att känna igen sådana personer som man bör känna igen och det är ju lite av en förutsättning för att det ska vara kul.


Men som sagt, en dagstur från Cannes till Monaco med tåg är mycket trevligt, men en dag räcker absolut och får man ändå ingen inbjudan att stanna på middag hos någon så kan man lika gärna åka tillbaka och inta middagen på en trevlig restaurang i Cannes.

lördag 24 november 2018

Versioner av oss

Om man har sett filmen Sliding Doors så har man en liten aning om vad Laura Barnetts bok "Versioner av oss" handlar om. Det handlar om de där små detaljerna som får en avgörande betydelse för hur våra liv kommer att se ut. Vi har säkert alla någon gång funderat över vad som skulle ha hänt "om inte"...och det är precis det som man får veta här.

Eva och Jim möts i slutet av 50-talet och mötet sker i tre versioner. De träffas på grund av en olyckshändelse, de träffas på grund av andra orsaker eller de träffas inte alls. De får barn tillsammans eller med andra, de skriver och målar eller inte, de är lyckliga tillsammans eller inte...men på något vis vävs det ihop på slutet oavsett hur vägen dit sett ut.

Det är en annorlunda och lite spännande historia och visst kan man börja fundera lite själv, hur hade mitt liv sett ut om inte.... Trots detta så blir jag aldrig riktigt fast, det blir lite för rörigt och det tar en bit in i boken innan det går att greppa vad som är vad och vad som händer, men det kanske är meningen.

Oavsett om man blir fast i berättelsen eller inte, så väcker det lite funderingar och kanske är det så, att oavsett vilka vägar vi tar så hamnar vi på samma mål i slutändan.

söndag 18 november 2018

Ytterligare en långweekend i Cannes

Det där med långweekends är inget dumt koncept alls. Den här gången åkte vi torsdag morgon för att återvända söndag förmiddag och trots att det egentligen inte handlar om många dagar så känns det som vi hann med massor och var borta betydligt längre än vi var.


Eftersom vi åkte tillsammans med några kompisar som inte varit i Cannes tidigare, så blev det en hel del promenerande för att återupptäcka vissa platser. Fast å andra sidan är det mesta platser och saker vi gör i vanliga fall också. Vad vore till exempel en tur till Cannes utan en Moules frites? Inte bra alls, skulle jag vilja påstå! Det här är egentligen en ganska så underlig rätt, för det första så låter det inte speciellt gott med blandningen musslor och pommes frites och för det andra så smakar det, trots sin enkelhet, aldrig lika gott på hemmaplan. Nej, det ska intas på plats! Nu är det ju inte ens en fransk rätt, utan den är belgisk, men eftersom jag redan har rett ut de begreppen så får den hågade klicka sig vidare här för att få reda på mer.


Naturligtvis blev det några morgonutflykter till Marché Forville för att inhandla lite färska grönsaker och för att insupa den underbara "staden-håller-på-att-vakna-känslan".


Om man tar någon av de smala vindlande gatorna som leder uppåt via de gamla kvarteren Le Suquet, kommer man så småningom upp till den gamla kyrkan som ligger på toppen.


Härifrån har man har en härlig utsikt över viken och jag har en bestämd känsla av att just den bilden finns hos de flesta som någon gång angjort Cannes.


När man rör sig i de här kvarteren kan man verkligen riktigt frossa i trånga gränder, gamla vackra hus, vackra dörrar, fönsterluckor och annat som vilken fotonörd som helst kan tänka sig frossa i.


Naturligtvis blev det antikmarknad på torget också. Den kan man inte missa om man befinner sig på plats en lördag. Här kan man hitta allt man kan tänka sig behöva, och allt man inte kan tänka sig behöva också, för den delen.


En dagstur till Monaco blev det också, så det kommer mera...

torsdag 15 november 2018

I stoft och aska

I den tionde boken om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen, "I stoft och aska", är det ett så kallat cold case som kommer att spela huvudrollen.

En 3-årig flicka blir påkörd och omkommer, en tid senare omkommer flickans mor under mystiska omständigheter och hennes man, Jonas, döms för mord. Ett antal år senare hamnar fallet hos Henrik Holmes som är Hanne Wilhelmssons "adept" och han misstänker att Jonas blev oskyldigt dömd och vill ta reda på sanningen. Han söker stöd i  sina teorier hos Wilhemsen, men hon har fullt upp med ett annat fall med en främlingsfientlig bloggare begått självmord. Ett självmord som hon misstänker är något annat än vad det ser ut att vara.

När de börjar rota i de respektive fallen blottläggs i sann deckaranda lögner, svek, mörka hemligheter och hämdbegär innan det så småningom blir en kamp mot tiden innan oskyldiga kommer att drabbas på värsta tänkbara vis.

Det är en helt ok bok, lättläst och visst vill man gärna veta hur det går. Men det känns på något vis som om Hanne Wilhelmsen kanske har gjort sitt, det är absolut ingen bok som gör något större intryck, men som lite underhållande tidsfördriv så är den absolut ett alternativ.

onsdag 7 november 2018

På väg söderut

Nu ska jag inte tjata något mer om november, nu vet ni vad jag tycker och just idag gör den sig mer påmind än lovligt. Mörkt, disigt, grått och alldeles novembrigt är det!

Men nu är det så, att det är inte speciellt synd om mig alls för planen är att imorgon eftermiddag ska jag befinna mig i Cannes. Inte speciellt länge, men i alla fall över helgen. Jag måste ju tillbaka innan november tar slut, för vad ska jag gnälla över annars...

Nu får jag väl erkänna att just nu ser väl inte väderleksutsikterna sådär väldans lovande ut på resmålet heller, men det är i alla fall varmare än här, och det är byte av miljö och det är lite minisemester. Med andra ord ska det bli jättehärligt oavsett väder. Väder blir det ju alltid och det är lite svårt att göra något åt, även om vi väldigt gärna vill det.


Det där med att få ett break i vardagen är något som är så viktigt. Det behöver inte betyda att man åker långt bort (även om det är himla mysigt!), utan det går faktiskt att hitta på saker på hemmaplan också. Bara det att bryta av med något så man även hinner med att "bara vara" mitt i all vardagslunk.

Regn eller inte, nu ska vi njuta av den franska tillvaron, och även om det regnar så smakar säkert musslorna som de ska och det finns ju faktiskt även lokaler med tak.


tisdag 6 november 2018

Minnen finns alltid kvar...

Så har "Alla helgonahelgen" passerat med allt vad det innebar. Egentligen är det ingen helg jag någonsin tänkt på som speciell, men just i år blev det lite annorlunda...


November har kommit med buller och bång. När klockan är fem är det så mörkt att det känns som om  det är dags att krypa ner i sängen och dra upp täcket över öronen. (Jag har sagt det förut, och jag vidhåller envist att november är en av de där plumparna han gjorde, han där uppe, när han skapade världen och den andra är fästingen. Ingen av de där två fyller någon som helst funktion!) Just då, när november är som mörkast, är det rätt skönt att tänka tillbaka på den härliga sommaren vi hade.

För visst var det en härlig sommar på alla sätt och vis, den var varm och alldeles underbar. Nu var det inte enbart en underbar sommar, det var också den där sommaren då vi blev brutalt medvetna om hur skört livet är. Det var sommaren då en av våra bästa vänner gick bort. De som har varit med mig ett tag kanske kommer ihåg inlägget om vårt härliga kompisgäng och våra barn. En vänskap som varat i 40 år och som fortfarande finns kvar. På något vis levde vi nog alla i tron att så här skulle det alltid vara, att det var en kedja som för alltid skulle finnas utan brustna länkar. Men så blev det inte, alldeles för tidigt brast det en länk och det osannolika hände, och en av oss fattas oss andra. Det känns konstigt och det är väldigt svårt att förstå. Vi andra har naturligtvis fortfarande varandra, och även om inget blir som förut så har vi i alla fall en enorm uppsjö med fantastiska minnen kvar, och de kan ingen någonsin ta ifrån oss.


Så visst blev det en speciell helg med besök på den helt fantastiskt upplysta kyrkogården och lite tid för eftertanke. Hur det plötsligt känns ännu viktigare än tidigare att leva nu och inte vänta till sen, för vi vet ju inte vad som väntar bakom hörnet, och livet går ju faktiskt inte i repris...

torsdag 1 november 2018

Bara du

Ninni Schulman har skrivit flera deckare som utspelar sig i en bruksort i Värmland, men här byter hon såväl ton som ort och vi hamnar i Stockholm där den psykologiska thrillern "Bara du" utspelar sig.

Huvudpersonen Iris är singel och på desperat jakt efter den stora kärleken som aldrig verkar infinna sig. Hon har visserligen ett jobb som hon älskar, men saknar någon att dela sitt liv med. Plötsligt en dag möter hon så den hon letat efter. Han heter Pål och arbetar som spärrvakt och är helt underbar. Han har allt hon saknat, han är kärleksfull och trogen, plus att han ställer upp för henne i alla väder. Han är nästan för bra för att vara sann, och det kanske är just det han är, eller?

Boken är uppbyggd så att Iris och Pål berättar vartannat kapitel och eftersom läsarens första möte med Pål är från sjukhussängen då han råkat ut för en olycka, så förstår man åt vilket håll det är på väg. Återblickar blandas med Påls nutidsskildringar från sjukhussängen och hela tiden närmar sig den slutliga olyckan.

Det är verkligen en psykologisk thriller och det är lite jobbigt att som läsare hela tiden veta lite mer än huvudpersonen, eller i alla fall tro sig veta mer...

En väl läsvärd bok, även om slutet inte var sådär väldigt överraskande, men det behöver det kanske inte vara heller.