söndag 31 oktober 2010

Att leva utan tider och måsten

Det är ett helt annat liv, att leva utan tider att passa! För många är det en utopi, något som inte kan existera i vår uppstressade tillvaro. Det har tagit tid, men nu har jag insett att det är så jag har det.

Inte nog med att jag lever och bor här i min lilla bubbla, jag har väldigt få tider jag behöver passa. Och om jag mot förmodan har en tid, gäller det oftast något trevligt, som att träffa någon och göra något kul! Det som är det mest underliga är att jag trots detta har en tendens att titta på klockan! Vi lever i en värld där tiden har så stor betydelse, och det är så inrotat i vårt beteende, så det där med att lägga bort klockan, även när den inte behövs, är jättesvårt.

Hur många är det inte som på semestern har sagt att "nu lägger vi bort klockorna", men att det ändå slutar med att man funderar på vad klockan är, om det inte är så att man är lite hungrig... Det är inte så lätt som det låter. Men det är ett härligt liv att inte vara beroende av tiden, och framför allt att inte ha några måsten.

Våra liv är alldeles för fyllda av måsten, och det är en träningssak att göra sig av med dom. Om detta lyckas, om än aldrig så lite, så skulle det få oss att må mycket bättre, det är jag helt övertygad om. Jag hörde en gång att vi behöver träna oss på att säga "jag vill" istället för "jag måste",  alternativt säga "jag vill inte" och låta bli! (Jag vet att det inte alltid är så lätt, men man kan ju testa litegrann)

Hur som helst, så ska ni veta att jag njuter i fullla drag av mitt "o-måste-liv" och något av det nyttigaste som jag lärt mig under den här tiden är att jag kan tillåta mig själv att ha dagar när jag inte gör någonting och att det är ok!

lördag 30 oktober 2010

Chinatown


Precis som Little India,  så är Chinatown en liten stad i staden. Om man går upp på en av de gångbroar som finns över gatorna så ser man tydligt hur öst möter väst här. Bakom den gamla Chinatown-bebyggelsen reser sig Singapores skyskrapor mot himlen. Här hittar man också ett myller av folk, färger och dofter - dock inte på samma sätt som i Little India.



Man skulle kunna säga att det finns två sidor av Chinatown. Dels är det marknadsgatorna där de flesta turister befinner sig. Där kan man i vanlig ordning hitta alla souvernirer, kameror med tillbehör, skräddare, div. andra prylar och kläder, och naturligtvis mat. Sedan kan man ta någon liten väg och komma "bakom" och där finns affärerna där kineserna själva handlar. Här är alla dofter i form av kryddor, frukt och div. torkade rötter, fisk och andra mystiska "medicinala attiraljer".







Mycket som kan tyckas underligt i en västerlännings ögon, glasburkar och lådor fyllda med torkad bläckfisk i olika storlekar, sjögurkor, ginseng, rosenrot, och andra rötter samt en massa annat spännande. Tyvärr kan man även hitta torkade hajfenor i mängder och eftersom dessa är ansedda att vara bra för potensen, så lär de väl fortsätta att säljas.





Jag har planer på att försöka köpa och tillaga olika varianter av dessa varor. Kan väl inte säga att jag kommit så långt än, men jag har köpt, kokat och ätit sjögurka! Det var enupplevelse i sig, inte smaken, men tillagandet! Den skulle kokas och bytas vatten på i flera dagar innan den slutligen var klar och då kan jag väl inte påstå att den var särskilt inbjudande, inte smakade det så mycket heller. Men om nu kineserna påstår att den är nyttig, och speciellt bra mot ledvärk, så är det säkert så...


Sjögurkor i varierande storlek och prisklass

Något övrigt som är värt ett besök här, är Buddisttemplet på Banda Street. Väl där inne får man nästan känslan av att vara delaktig i något mäktigt. Alla skulpturer och färger, frukter och ljus. På något sätt inträder ett lugn, trots att det naturligtvis är ytterligare ett antal människor där. Några, som precis som jag, är där för att titta, och några för att dom faktiskt använder det som sitt tempel. Det är fantastiskt att se dessa människor som faktiskt lyckas ha en lugn stund tillsammans med sin gud, trots alla nyfikna turister. Åker man upp några våningar så finns där "Buddah tooth and relic museum" där man kan vandra omkring och läsa sig till det man vill veta om buddhismen. Efter att ha spenderat några timmar med att försöka sätta mig in i denna religon konstaterade jag, att om jag någon gång skulle få för mig att bli religiös, ska jag nog satsa på Buddah!







Annars kan man bara parkera vid en av alla restauranger och köpa något läskande att dricka, varför inte en iced lemon tea, och titta på alla människor som passerar förbi, det är faktiskt en helt ok sysselsättning!

fredag 29 oktober 2010

Golf - ska det vara kul, eller??

Golf är ett konstigt spel! När man äntligen har kommit till  det stadiet då man tror att man behärskar spelet hyfsat och handicapet har hamnat på en nivå som man är rätt nöjd med...då blir man väldigt snabbt nedtagen på jorden och förstår att så är inte fallet och inser att det där man trodde att man kunde, det kan man inte!

Jag förstår egentligen inte vad det är som ska vara svårt, här får man slå på en boll som ligger alldeles stilla, med en klubba man valt alldeles själv, medan alla andra måste vara alldeles tysta. Man får slå när man vill och man väljer riktning helt själv och varje hål ska avslutas med att den där lilla bollen ska puttas ner i ett hål som är mycket större! Som sagt, vad är problemet?

Nu har jag gjort min andra golfrunda här i Singapore, och jag kan ju säga att inget av det där ovan nämnda  hjälpte! Jag gjorde allt precis som man ska, men inte sjutton gick bollen däråt jag siktade!! När jag lyckats träffa i stort sett alla vattenfyllda hål som fanns, och vid det sista hittade en varningsskylt för krokodiler, tändes mitt hopp att jag åtminstonde kunde avsluta dagen med lite kräldjursstudier, men inte ens det lyckades, inte såg jag någon krokodil...trots att jag försökte pricka dom med en boll utskickad i vattnet.

Tro nu inte att jag tänker lägga klubborna på hyllan och ge upp för detta! Nej jag är så himla dum att jag fortfarande lever i tron att det ska gå bättre nästa gång, och det kanske är det som utmärker golfare, vi tror allihop att nästa gång...då...!!!

torsdag 28 oktober 2010

Haven - nya Lost?

Så har den äntligen börjat; "Haven" - den nya tv-serien som enligt alla tidningar ska bli det nya Lost! Det har skrivits spaltmetrar om denna nya serie, så jag var ju bara tvungen att se vad det var!

Den bygger löst på en av Steven Kings böcker "The Colorado Kid", så det är väl ganska naturligt att den lilla staden Haven ligger i Maine. King har ju en viss förmåga att röra sig i de trakterna. Här händer det mycket oförklarliga saker, och det finns människor med övernaturliga krafter av olika slag.

Hit kommer fbi-agenten Audrey Parker på ett rutinuppdrag, men blir kvar. Hon hittar en gammal bild med en kvinna, Lucy, som hon misstänker vara hennes mamma. På bilden finns texten "Vem dödade Colorado Kid?" (Känns temat möjligen bekant från en av 80-talets kultserier??) Det visar sig dock att kvinnan på bilden kanske inte alls är Audrys mamma, eller att Audry är Audry, utan att hon i själva verket är Lucy...

Tja, vad ska man säga, ta några delar Lost, några delar X-files, lite Twin Peaks och plocka in det i en bok av Steven King så kan det nog börja närma sig. Nu är det ju trots allt så, att jag faktiskt tittade på veckans episod, och eftersom jag inte vet vem Audry egentligen är, eller om hon kommer att bli kär i polisen Nathan som inte kan känna smärta, eller vem som faktiskt mördade Colorado Kid, så kommer jag säkert att titta på nästa veckas episod också!

onsdag 27 oktober 2010

Singapore River

Det var den vägen han kom den där dagen 1819, han som kom att ha så stor betydelse för landet Singapore, Sir Thomas Stamford Raffles. Han kom vattenvägen, utefter floden, och såg öns utvecklingsmöjligheter!
Engelsmannen sir Stamford Raffles som grundade det moderna Singapore 1819 och gjorde det till engelsk koloni, finns idag att beskåda som stor och ståtlig staty på den plats där han ska ha gått iland vid sitt första besök i Singapore. Denna plats heter som sig bör "Raffles landing site" och ligger utmed Singapore River, precis utanför Asian Civalisation museum.

Singapore river har haft stor betydelse för landet genom åren, förr som transportled, och idag som turistattraktion. Det är lite fascinerande att denna vattenled som haft så stor betydelse för Singapores historia inte är mer än ca en mil lång! Ännu mer fantastiskt är det att på denna sträcka finns inte mindre än 14 broar!! Av dessa passerar man under hela sex stycken på den korta sträckan från Clarke Quay till MarinaBay.






Det är den sträckan man åker om man tar en "Singapore River Cruise". Man får då åka från Clarke Qauy till Marina Bay och tillbaka, och samtidigt lyssna på en inspelad guide som talar om var man befinner sig och vad man ser. En fördel med att åka denna tur är att man kan få lite andra vinklar på alla fotografier som annars har en tendens att se väldigt lika ut! Man kan även med fördel promenera samma sträcka utmed floden, vilket är såväl en fin som trevlig promenad.














Undrar just vad sir Stamford Raffles skulle ha sagt idag om han hade kunnat se dessa alla dessa båtar som, i en aldrig sinande ström, forslar turister fram och tillbaka utmed Singapore river. 






tisdag 26 oktober 2010

Väder och Mat

Här pratar man inte om vädret med varandra! Det är för övrigt fullt förståeligt, det skulle inte bli någon jättegivande konversation:

   "Vad varmt det är idag"
   "Ja, och fuktigt, precis som igår"
   "Ja, och som i förrgår"
   "Det har regnat och åskat lite också"
   "Ja, precis som igår"
   "Och i förrgår"

Nej, det skulle väl inte vara någon speciellt varierande diskussion, det är väl det vi har att prata om i Sverige, vi kan i alla fall ondgöra oss över att det är för varmt eller för kallt. Det är väl för övrigt det enda som aldrig är lagom i "lilla landet lagom".

Jag har förresten konstaterat att meteorolog i Singapore kanske vore ett vettigt yrkesval i mitt nästa liv! Till och med jag skulle klara av att ställa den tredagagsprognosen som oftast finns att läsa på vädersajten:

"Monday: Morning showers with thunder"
"Tuesday: Morning showers with thunder"
"Wednesday: Morning showers with thunder"

Ibland kan det faktiskt variera lite, så det är "early afternoon showers" eller "late afternoon showers" men även jag skulle kunna fixa den variationen i väderprognosen! Och temperaturen är ju alltid mellan 25-32 grader med några graders variation bara för att göra det mer spännande!! Och mellan regn- och åskvädren är det förhoppningsvis sol - en västerlännings förhoppning!

Så, här pratar man alltså inte väder om man träffas, här pratas det mat! Var man åt igår, var man ska äta idag och var man ska äta imorgon! Man diskuterar favoritställen och byter restaurangtips med varandra. Singaporianer är ett matälskande folk. Så kan man också hitta all världens mat med olika smaker och dofter. Jag har också insett vad kul det är att hitta nya maträtter och att upptäcka nya smaker. Framför allt användandet av nya kryddor i den egna matlagningen - ja, jag lagar faktiskt mat då och då i min enda, lilla gryta och det blir så bra så...eller inte...

Det är väl så att en del experiment med inköpt mat som man inte är helt säker på vad det är, och med nya, för mig okända kryddor, inte alltid blir positiva smakupplevelser, men smakupplevelser blir det och kul är det!

måndag 25 oktober 2010

Brott och straff

Om någon tror att detta ska handla om Raskolnikovs öden och äventyr i Dostojevskijs roman "Brott och Straff" tror ni helt fel! Det ska handla om precis det rubriken säger, brott och straff. Upprinnelsen till dagens inlägg var några artiklar jag hittade när jag bläddrade i ett par av singapores dagliga tidningar. Det är lite spännande att se skillnaden i konsekvenser för att göra något olagligt här jämfört med i Sverige.

Ena artikeln handlade om en singaporiansk man som stoppats på flygplatsen, med en "stun-gun", (någon slags chock-pistol) och ett knogjärn, och det får man inte ta med sig in i landet - inga vapen av någon sort. Trots att han hävdade att det var souvernirer, så dömdes han till fängelse i tre månader. Enligt tidningen så klarade han sig lindrigt undan, eftersom han kunde ha fått så mycket som två års fängelse per införd artikel. 

Dagens andra brottsling var en 19-årig tjej som dömdes till två veckors fängelse. Hennes brott var att hon gjort motstånd när två "undercover officers" ertappat henne med att fimpa i rännstenen! Hade hon erkänt direkt skulle hon ha klarat sig undan med max 5000 i böter, nu sparkade och slog hon polismannen, och det hela slutade med två veckors fängelse+böter.

För någon vecka sedan kunde man läsa om en 15-årig skolelev som ertappats med att stjäla pengar (300 kr) och en mobiltelefon från en annan elev. Eftersom han blev upptäckt gick det till åtal och rättegång. Straffet blev 7 års fängelse! (plus böter)

Det här var några av den senaste tidens skörd av brottslighet i Singapore. Det är inte så många, sett ur en västerlännings synvinkel, grova brott som begås, så här skrivs det om allt som kan leda till fängelse - vilket är det mesta i brottslighetsväg! Fast det är väl inte så konstigt att det inte begås så mycket brott, det här är ju faktiskt ett land där man dömer stenhårt och som har dödsstraff för mord och införsel av narkotika! Här lever även spöstraffet kvar och utdöms för visssa brott!

Om det är rätt eller fel, relationen mellan begågna brott och utdömda straff, kan väl diskuteras. I början tyckte jag att det var helt fel, att straffen var helt hysteriskt vansinniga, etc och jag kan väl fortfarande kanske ifrågasätta en del. Men ju längre tiden går, desto mer egoistisk blir jag. Det är skönt att kunna vara ute efter mörkrets inbrott utan att vara rädd, det är skönt att inte behöva hålla krampaktigt i väskan oavsett var man vistas och det är skönt att veta att ingen försöker ta det jag har i fickorna! För om jag tänker efter riktigt noga, så är det ju faktiskt så, att jag lider ju inte av de hårda straffen, jag behöver ju inte begå något brott...

söndag 24 oktober 2010

The Town

"The Town" syftar på Charlestown och är titeln på en film regisserad av och med Ben Afflek i huvudrollen. Det är ytterligare en film med en "charmig bad guy som vill dra sig tillbaka från brottsligheten och göra något annat och som är smartare än FBI-agenten som jagar honom", men en av dom bättre filmerna på det temat som om jag har sett.

Handlingen är förlagd till Charlestown, där många, på ett eller annat sätt, sysslar med sådant som inte ryms inom lagens gränser. Huvudpersonerna har växt upp tillsammans och är som bröder, fast ändå väldigt olika. De livnär sig på att råna värdetransporter, men det är väl inte alltid det går som planerat. (Om allt gick som planerat skulle det för övrigt finnas väldigt få filmer på temat...)

Filmen börjar med ett bankrån, där de blir tvungna att ta en gisslan, och det är den lilla detaljen som rör till det senare. Det visar sig nämligen att gisslan, en vacker bankdirektör, bor i Charlestown, och risken finns ju att hon känner igen rånarna!

I filmen finns det mesta: skurkar, FBI, kärlek, vänskap, svek, skottlossning, biljakt...ja, det mesta som behövs för att den faktiskt ska kunna tilltala lite olika smaker. Ben Afflek gör sin roll mycket bra och på ett sätt som gör att man kommer nära och lär känna rollfiguren väl.

Det som jag tycker är lite jobbigt med sådana här filmer, är att jag aldrig riktigt vet på vems sida jag står. Om jag ska hålla på den som egentligen är skurken, eller om jag tycker att han ska åka fast. Men vi vet väl alla hur det är, det blir väl skurken, för han är ju faktiskt både trevlig och charmig, och det är nog så att egntligen vill han nog inte hålla på med det han gör...

lördag 23 oktober 2010

A typical Swedish name - IKEA

Vad ska man hitta på en disig lördag när det inte lockar sådär väldigt att gå ut, om inte att ta en tur till IKEA!! Himla tur att Ingvar har sett till att den möjligheten finns oavsett var i världen man befinner sig.

Dagens uppdrag var att investera i två hopfällbara stolar och ett litet bord till balkongen och det lyckades vi med på ett alldeles utmärkt sätt. Krukset var bara, precis som alltid när det handlar om ikea, att det blir ju inte bara det som var tanken ifrån början...helt plötsligt finns det hur mycket som helst som man bara inte kan förstå hur man har klarat sig utan så länge! Så det blev väl lite mer än bord och stolar till balkongen, i kassarna vi hade med oss därifrån fanns  lite div. köksattiraljer, någon käck plastanordning att samla alla soppåsar i, lykta att ställa på bordet på balkongen, mera ljus...tja, ungefär som vanligt alltså! Men vi köpte faktiskt varken servetter eller värmeljus! (Hade kvar sedan förra gången vi besökte detta utflyktsmål!)

Sedan ska vi naturligtvis inte glömma det bästa av allt när man är bosatt utomlands - affären på vägen ut med ät- och drickbart! Ni vet, salt godis, sill, kaffe och allt annat man helt plötsligt inte kan vara utan, fast det har gått väldigt bra fram till nu. Där fanns till och med blåbärste, men detta mycket typiskt svenska (?) kände jag att jag har klarat mig rätt bra utan i nästan 50 år förut, så jag kanske inte behöver det nu heller. Däremot blev jag plötsligt väldigt sugen på Mariestads öl, som vi vanligtvis inte brukar dricka så frekvent, men nu stor det ju här i hyllan på ikea, och då är det klart att jag måste ha det! Så nu har vi Mariestads öl, salta sillar, Ahlgrens bilar, svenskt kaffe och en massa annat man inte kan klara sig utan i skåpet, så allt är precis som det ska vara...

Däremot måste jag erkänna att vi inte stannade kvar och åt köttbullar och mos - där går gränsen för patriotismen!!

fredag 22 oktober 2010

The Haze

Det skulle ha kunnat vara titeln på en skräckfilm, "The Haze", men det är det inte, utan det är namnet på det som lagt sig som ett lock över Singapore de senaste dagarna. Om vi hade varit i London gissar jag att det skulle ha hetat "smog" men här är det alltså dis.

Orsaken till det hela är tydligen indonesiska bönder som bränner sin åkermark, och röken av det sprider sig och täcker just nu delar av södra Malaysia och hela Singapore. Den här ön är ju inte så stor, så det är väl inte så svårt att täcka hela... Att det är något som brinner känns när man kommer ut, för det är en lätt branddoft som hänger i luften. Uppenbarligen så ska det vara förbjudet att anlägga dessa bränder i Indonesien, delvis beroende på att turismen blir lidande, men det verkar ju inte som om just den lagen följs så väl.

PSI står för "Pollutant Standard Index"  och är ett sätt att mäta luftföroreningar, det bygger på en skala från 0 och uppåt med olika gränsvärden för hur farligt för hälsan det är att vistas i detta. Igår kväll steg värdet här över 100, vilket är första gränsen för "unhealthy". Det känns väl lite sådär, för någon som inte riktigt är van detta, jag kan väl inte direkt påstå att vi lider av det hemma på våran gata i stan...

Nåja, det går väl över, och det är väl bara att klä på sig något varmt och kliva inomhus ikväll för om vi bara sätter på oss något riktigt värmande kanske vi kan klara av både bio och en restaurang som ligger inomhus!

  

torsdag 21 oktober 2010

Gröna oaser

Här finns verkligen allt!! Naturligtvis finns allt man kan önska i en storstad och det mesta av det som finns, finns med råge: affärer, höga glashus, många människor, trafik, ljud av alla de slag (inte minst från byggen) etc.

Men något av det underbara med Singapore är att man på nolltid kan  ta sig till kontrasten - hav, palmer, blomsterprakt, stillhet, platser där man kan bara vara och nästan glömma bort att några minuters resväg därifrån finns staden med sina miljoner invånare och allt larm.


Vid ett besök i Botanic Garden är det svårt att förstå att på några minuters promenadvägs avstånd ligger Orchard Road!


 En tur till Chinese garden är lite av "manna för själen", här händer inget, man kan strosa runt i lugn och ro och fundera över det mesta i den takt det behöver funderas över.
 Här finns bonzaiträd i mängder - det ena mer fantastiskt än det andra!
Vet inte hur kul det är att konstatera att man är en oxe, men de kinesiska tecknen finns här allihop och man kan kontrollera vad det är för egenskaper man har, om man inte redan vet det!

 Sedan finns ju alla oaser vid havet (det är ju faktiskt en ö, och då bör det ju i rimlighetens namn vara vatten runt om, det inser till och med jag med mina begränsade kunskaper i geografi!). Här finns alltid någonstans att krypa undan en stund och filosofera. Märk väl att det är enklare att hitta total stillhet under veckorna. Det finns ju faktiskt några av de fem miljonerna singaporianer som inte vill shoppa på helgen!




 Dessa oaser är sköna andningshål för någon som i grund och botten inte är någon storstadsmänniska utan tycker om att sitta på en stubbe i skogen...

                                                          

onsdag 20 oktober 2010

MRT

Mass Rapid Transit, eller MRT, är namnet på tunnelbanesystemet i Singapore. Ett fantastiskt väl fungerande transportmedel som verkligen gör skäl för sitt namn!

Som de flesta sådana här system går det till största delen under mark, men man får aldrig riktigt känslan av att vara på väg ner i underjorden som man kan få i andra städer. Här finns inga rappliga rulltrappor, inga murriga gångar med doft av fukt och mögel, och jag har väldigt svårt att tro att jag skulle kunna få se en råtta springa omkring på spåret! Inte heller finns ett enda tuschstreck någonstans!

Istället för unkna dofter och känslan av instängdhet så möts man här av att det luktar badhus (de flesta rengöringsmedel  som används här innehåller säkert sådana mängder av klorin så det skulle räcka för att rena ett helt badhus!) och ljusa, skinande, rena kakelväggar. Golvet är naturligtvis också ljust och skinande rent - skam vore det väl annars!! En morgon har jag faktiskt lyckats komma innan det hade hunnit städats på "vår" station, och då fanns det faktiskt lite skräp på golvet... Väl nere vid tågen möts man av glasdörrar som stänger till runt spåren. Enligt rykten beror det på att det inte ska gå att ramla/hoppa ner på spåret. Och det är klart, det skulle väl bli väldigt jobbigt om det hände, för då skulle tidsschemat ruckas!

Var tredje minut under rusningstid (som verkar vara en stor del av dagen) strömmar en käck jingelmelodi ur högtalarna som förkunnar högt och tydligt att "Train is coming, train is coming, start quing now" och det är ju en himla tur, annars kanske man skulle missa att tåget kom... (När det inte är rusningstid kan man faktiskt få vänta upp till hela fem minuter på nästa tåg!) När tåget stannat öppnar sig glasdörrarna och det går att kliva på. Under rusningstid kan det vara väldigt trångt, och men tanke på Kiasu-moralen så vill gärna singaporianen på först, men konstigt nog är det aldrig fråga om något knuffande, och på något vis får oftast alla plats! Och visst går det att klämma in en kärra i en full tunnelbanevagn, bara man vill nog gärna...

Väl på tåget klingar den käcka jingel-rösten ur högtalarna igen men nu med  uppmaningen att lämna platsen "to those in need". Förutom den, så talar också en röst om vilken station som tåget närmar sig plus att det står med rullande neontext i tågvagnen, så det är svårt att missa var man ska gå av. På tågen roar sig de flesta med sina telefoner, i-pods, i.pads och alla andra tekniska prylar man kan tänka sig, om de inte sover förstås och det kan man göra både sittande och stående!

Systemet består av fyra linjer, med tre nya på gång som beräknas vara klara 2020, det går tåg hela tiden med 3-6 minuters mellanrum från tidig morgon till runt midnatt och det är ca 2 miljoner människor som transporterar sig med hjälp av detta system varje dag - och detta på en yta som är mindre än Karlstad kommuns!!!

Det är i  alla fall ett fantastiskt transportsystem, det går hela tiden, det går snabbt och smidigt, inga trafikstopp och man lämnar alltid stationen glatt nynnande på någon trevlig jingel som har fastnat i huvudet "train is coming, train is coming..."


tisdag 19 oktober 2010

Kiasu och supersale

 Kiasu är ett uttryck som på hokkien betyder "att vara rädd för att misslyckas". Det är ett bra sätt att beskriva singaporianen i allmänhet. Han är jätterädd att misslyckas, att inte vara först, eller det värsta av allt; att missa ett erbjudande, det är nog en av singaporianens största fasa.

Kiasun går igen i många sammanhang. Den finns alltid där, oavsett om det gäller att kliva på tunnelbanan, att vara bland de första att köpa en nysläppt produkt, att alltid utnyttja affärens erbjudande (även om det innebär att du måste spendera £200 innan du får din rabatt!), att köpa en lott, eller i trafiken.

I trafiken märks det tydligt. Där är det jätteviktigt att vara först! Du behöver nödvändigtvis inte ha bråttom, men du ska vara först och absolut inte - och det är jätteviktigt - släppa någon före dig! Räkna med att om du vill byta fil så kommer bilisten bakom dig att göra allt som står i dennes makt för att förhindra att detta sker! 

Ytterligare ett tillfälle där det inte går att missta sig på den singaporianska kiasun är vid en "supersale"! I början av vistelsen här gjorde jag misstaget att försöka tävla med lokalbefolkningen om att hitta de bästa erbjudandena, men det var dömt att misslyckas! Tjorven skulle troligtvis ha uttryckt det i stil med att "Marina, du har inte rätta knycken", för något är det jag inte har! Jag har jättesvårt för att dyka ner i en klädhög och slita till mig plagget i botten för att konstatera att det inte var rätt och då slänga tillbaks det någon annanstans, och detta medan någon stackars förtvivlad expedit försöker hinna med och vika ihop plagg och lägga tillbaks i sin ursprungliga hög. (vilket naturligtvis är ett slags "mission impossible" för innan vederbörande ens hunnit tanken har nästa kiasuiska singaporian slitit till sig plagget i fråga!)




Nu har jag insett min begränsning och håller mig till vanliga normala reor där kläderna fortfarande hänger på sin plats, för så fort skylten med "supersale" kommer upp och kläderna läggs ut på ett bord, då håller jag mig undan!

söndag 17 oktober 2010

Restaurang med D.I.Y.

Nu har vi varit på restaurang och lagat vår egen mat! Vi har ätit på "Steamboat" och vi hade inte en aning om vad vi gav oss in i, men bra blev det!

Det är ju något av en gyllene regel att söka upp restauranger som ser välbesökta ut, och precis en sådan hittade vi när vi var ute på vår kvällspromenad med siktet inställt på mat. Vi hittade en restaurang med väldigt mycket folk. Den såg helt ok ut så vi bestämde oss för att äta där. Det visade sig att vi skulle betala först, och sedan var det "ät så mycket du vill" som gällde, alltså en slags buffé. Men det skulle väl inte innebära några hinder, buffé har vi väl alla ätit förut...det var bara att här fanns det några små hinder att komma över. Det ena var de små (!?) språkförbistringar som kan uppstå, och det andra var naturligtvis att vi inte visste vad det var vi skulle äta! All heder ska den stackars servitören ha som fick på sin lott att försöka förklara för dessa lätt förvirrade varelser hur de skulle bete sig. Han fixade detta på ett ypperligt sätt, med en stor portion tålamod och ett leende på läpparna (fast det kanske fanns en anledning till leendet!).

Vi fick i alla fall klart för oss att vi kunde plocka till oss allt möjligt som vi sedan skulle ha i en soppgryta på bordet, vi kunde även ta kött av olika slag och få grillat. Detta gjorde vi, och insåg inte förrän det var för sent att det där med kött tog vi på alldeles för stort allvar. Det visade sig ju finnas precis hur mycket annan mat som helst! Det var alla möjliga sorters skaldjur, fisk, grönsaker, svampar, tofus, sushi, japanska fiskbullar av alla de slag, ris, nudlar, såser, efterrätter.....

Nåja, vi var hungriga och gjorde väl som vi brukar, tog till oss mat, hällde ner allt i soppgrytan och åt och njöt, för gott var det! Men eftersom vi åt som vi västerlänningar har en tendens att göra - för fort - så blev det stopp rätt snart! Det var alldeles för mycket godsaker som vi missade just på grund av detta. Men nästa gång, för fler gånger blir det, då vet vi hur vi ska göra, då minsann ska jag smaka allt det där som jag inte fick plats med den här gången...

lördag 16 oktober 2010

Det kalla Singapore

Jodå, det är kallt i Singapore - i alla fall om man är inomhus! Det är vid tillfällen då man vet med sig att tid ska spenderas inomhus, det är då man måste fundera över klädsel.

Ute är det alltid varmt, det finns aldrig någon anledning att ta på sig mer kläder än ett linne och kortbyxor. Sol eller regn spelar ingen roll, det är varmt ändå. När det börjar dra kallt åt benen vet man att man precis passerar en dörröppning som leder in någonstans. Ska man tillbringa en dag med att shoppa är det en bra idé att  klä på sig lite mer än vanligt, för det blir kallt efter ett tag. Att gå på bio utan tröja eller sjal att linda in sig i är dömt att misslyckas. Utan detta är man som en isbit efter halva filmen, och hur kul är det?

Det här är verkligen luftkonditioneringens förlovade land! Frågan är hur kul det är att sitta på ett kontor där man måste ha tjock tröja för att stå ut. Men det ska vara kallt! Det är nästan så att ju kallare, desto bättre. Det är inte utan än att man kan fundera över hur mycket ström det går åt till att kyla ner ett land jämfört med att, som vi gör, värma upp ett land.

Det är det som det handlar om, att hålla landet kallt! Och inte bara inomhus! Nöjesområdet Clarke Quay har "byggts in" med tak av jätteparasoller samt enorma jättemonster i någon slags järnkonstruktion som öser kalluft över hela området. Så här kan man till och med se asiater sitta utomhus och äta utan att behöva vara rädda att bli för varma. Det är väl bara vi västerlänningar som faktiskt vill sitta uta och bli varma. I min värld är det jätteskönt att sitta ute utan vare sig filt eller infravärme, och när detta äntligen går, så vill jag ju inte att någon ska ösa kalluft över mig!

 Kalluftsmonstren i Clarke Quay

fredag 15 oktober 2010

Little India

Att komma till Little India är lite som att komma till en annan värld. Det är en liten ö av kaos mitt i det så välordnade Singapore. Här finns människor, bilar, färger, dofter, ljud, allt i en härlig röra.

Redan innan man hinner ända upp till toppen av rulltrappan på tunnelbanestationen möts man av den indiska kryddoften. Det är curry, garam masala, spiskummin, koriander, ingefära, anis och en massa andra kryddor som tillsammans ligger som en doftridå över hela området. Kryddor som man kan köpa i de flesta grönsaksstånd, där det även finns frukt och grönsaker i mängder.





Väl framme vid Serangoon Road, som går genom hela området, så möts man av det totala kaoset. Här är trafiken enorm, och till stor del verkar djungelns lag gälla.Ttroligen fungerar den lagen bäst om man tutar varje gång man bestämmer sig för att byta fil! Det finns folk i mängder överallt och att ta sig över vägen är ett äventyr varje gång. Det går naturligtvis att korsa vägen vid trafikljusen, men de finns uppenbarligen inte nog tätt, så många försöker sick-sacka mellan bilarna.



De flesta affärer spelar indisk musik, men eftersom varje affär verkar ha valt egen musik, så hör man hela tiden att det låter indiskt, men man kan inte vara riktigt säker på hur det låter. Något annat man slås av, är alla färger som finns, klara, ljusa och härliga färger på såväl kläder som allt krimskrams. Här är det inte frågan om några murrigt bruna och grå höstfärger inte!









Blommor finns också i mängder! Överallt finns det stånd där det görs blomsterkransar av levande blommor. Doften som dessa sprider omkring sig är underbar. Just nu är det fler blomsterstånd än vanligt på grund av den ståndande hinduiska högtiden "Deepavali" som är ljusets högtid, och en slags indisk nyår. I samband med detta är det extra marknader med ännu mer färglada inslag än vanligt. I och med denna högtid flödar också hela Little India av ljus, vilket gör det väldigt speciellt efter mörkrets inbrott.

Med andra ord så är en utflykt hit ett ypperligt tillfälle att testa alla sinnen, och förutom dom ovan nämnda, så är ju även smaken ett bra sinne att använda sig av här, under förutsättning att man tycker om indisk mat...

torsdag 14 oktober 2010

Möte med en singaporian

Nu har jag träffat en av dom där som nästan inte finns, en arbetslös alkoholist (?). Närmare bestämt så syns dom inte, och det som inte syns finns ju inte, eller???

Det var under en av "Marinas fotografiska expeditioner" detta möte ägde rum. Mitt under mina allra djupaste funderingar över vilken vinkel jätteparasollerna i Clarke Quay gjorde sig bäst, tassade det upp en liten man vid min sida och började prata. Jag lovar att han var verkligen liten, jag var tvungen att böja nacken i en för mig mycket onaturlig vinkel, dvs nedåt, när vi pratade!

Han började med att prata om hur Clarke Quay sett ut innan det blev nöjeskvarter, på den tiden då det varit lagerbyggnader. Samtalet fortsatte med hur Singapore växer hela tiden, hur det blir fler byggnader och mera människor. Han pratade om familjelivet och gjorde jämförelser mellan öst och väst. Han berättade att  han var arbetslös, att han hade varit gift men aldrig lyckats få några barn, och numer var skild. I handen höll han en plastkasse som innehöll en öppnad ölburk, och det förklarade han lite generat med att han "brukade dricka sådana för att lugna ner sig".

Han pekade på andra sidan av Singapore River, upp mot Fort Cunning Park, och sa att han brukade sitta där i skuggan under ett träd för att det var så lugnt och skönt. Riktigt varför han tagit vägen från lugnet i parken ner till folkvimlet på Clarke Quay fick jag aldrig riktigt reda på, men han kan ju ha varit pratsjuk. Vid det här laget hade jag uppfattningen om att det var en väldigt gammal man som stod mitt emot mig, så döm om min förvåning när han berättade att han var 53 år. Men det är klart, man kanske blir väldigt gammal i ett land som har en medelålder på 36 år! Förvånansvärt nog pratade han bra engelska, och var ganska lätt att förstå. Men det kan jag ju säga, att vi hade definitivt inte samma uppfattning om hur stor "comfort zone" man ska ha. Det kändes som om han tänkte krypa upp i knät på mig trots att vi stod upp!

Det var ett såväl trevligt som spännande och oväntat samtal , men när han föreslog att jag skulle följa med till parken och sitta under ett träd en stund tyckte jag att det var dags att avsluta samtalet och fortsätta fundera över rätt fotovinkel!

90 minuter med Ryan Reynolds

Nu har jag tillbringat 90 minuter i en iskall biosalong tillsammans med Ryan Reynolds. Med andra ord har jag varit på bio och sett "Buried". Det var en väldigt annorlunda filmupplevelse. Jag trodde efter att ha sett filmen "Phone booth", där en man är fångad i en telefonkiosk i stort sett hela filmen, att det inte skulle gå att göra något liknande, och att samtidigt lyckas göra det spännande. Men jag hade fel!

"Buried" är en film där man är lika instängd som huvudpersonen. Det är en annorlunda känsla att ha precis lika lite kunskap om personerna utanför kistan som han som är begravd i den! Vi är ju vana att kunna bilda oss en egen uppfattning om "the good guy" and "the bad guy". Även om vi ofta tar fel, så kan vi i alla fall tro något! Här är vi totalt okunniga, vi har inga ansikten, inga omgivningar, vi har bara utrymmet inuti en kista, röster via en mobiltelefon och en person som blivit levande begravd.

Detta måste ha varit en jättechansning, risken att det blivit en total flopp måste ju ha varit ganska stor. Jag är dock en av dom som anser att chansningen gick hem och det blev en bra film. Det borde ha varit en hyfsat stor utmaning som skådespelare också. Bara idén att agera själv, utan motspelare, i 90 minuter, måste ha varit "lite speciell".

Jag tyckte om filmen, klart värt ett besök. De 90 minuterna passerar förvånansvärt kvickt och man  lider  med den instängde lastbilschauffören Paul Conroy och hans desperata försök att bli räddad.

onsdag 13 oktober 2010

Singapore Art Museum

Idag blev det ett besök på Singapore Art Museum på Bras Basah Road. Det är, precis som namnet skvallrar om, ett konstmuseum. Enligt broschyren är det "one of the world´s largest public collection of Singaporean and Southeast Asian Modern and Contemporary Art". Och visst är det stort, precis som de flesta byggnader i Singapore är det stort nog för att gå bort sig i.



Jag anser mig inte på något vis vara en stor kännare av konst, jag har troligen inte rätt öga för att se vad som är "bra" eller "dålig" konst - men jag vet vad jag tycker om! Här fanns ett antal konstnärer som hade sina verk hängda (eller ställda) till allmän beskådan, det fanns dom jag inte tyckte om, dom jag tyckte om och dom  jag mycket om! Jag har konstaterat att det jag fastnade för, och det jag kommer ihåg nu efteråt, är den mest bisarra konsten, den som är lite knäpp, men ändå bra.

Det var tre utställare som jag fastnade mest för. Den förste var Natee Utarit som hade en hel del mycket vackra målningar. Nummer två, Vincent Leow, var något mer bisarr på ett härligt sätt. Samtidigt som det var lite konstigare så var det enklare! Om han hade målat ett svart huvud på grön bakgrund, så hette den "head on green". Om han hade målat ett huvud täckt av ben så hette den "head and bones", det var så enkelt att till och med jag kunde förstå!






Den tredje, och den som gjorde mest intryck på mig hette Sriwanichpoom och arbetade med fotografier. Han hade en serie "the pink man" som verkligen handlar om en rosa man! Han själv, klädd i rosa med en rosa shoppingvagn förekommer på alla bilder, allt ifrån vanliga vardagsbilder till bilder från massakrer och hängningar, en mycket makaber men spännande blandning! Om man söker på "pink man begins" hittar man en sida där hans rosa-man-fotografier finns, det kan faktiskt vara värt ett besök!

Det är trots allt så, att även om jag inte är en person som kan sitta på en pall mitt på golvet och titta på en målning i 15 minuter för att riktigt förstå den, så tycker jag det är kul att titta på olika sorters konst. Och jag uppskattar den faktiskt, fast på mitt eget sätt!

tisdag 12 oktober 2010

Tankar kring bloggandet

Så har jag då hållit på med det ett tag, bloggandet alltså. Jag måste säga att jag tycker det är kul att skriva ner lite upplevelser, tankar och funderingar. Sedan är det klart att det är ännu roligare när jag vet att det faktiskt finns några som läser det jag skriver - tack allihop!

Nu ska jag dock bekänna en sak, att alldeles friktionsfritt och utan tandagnissel är det ju inte! Själva skrivandet är det inga problem med, och jag har ju till och med lärt mig lägga in bilder. Inte så illa av en som inte är speciellt bevandrad i datavärlden. Ni ska veta att jag faktiskt en gång hade en elev som tyckte jag var så hopplös att han påstod att om jag hade suttit vid en dator så var det tip-ex på skärmen! Appropå det, undrar om det finns någon marknad för tip-ex numer...

Som sagt texter och bilder är inga större problem, men sen då?? Jag har roat mig med att kikat lite på div. bloggar, den ena tjusigare än den andra. Det finns bilder och text lite överallt, länkar och extra sidor, mappar, flikar, presentationer, bildspel och en massa annat som ser väldigt proffsigt ut. Så vill jag att min blogg också ska se ut och det är nu problemen kommer! Det är ett, i min värld, nytt språk, en massa ord som inte ingår i mitt vokabulär. Ni vet sådana ord som troligtvis på ett mycket enkelt och smidigt sätt förklarar hur man gör för att få bloggen att innehålla något av det ovan nämnda. I det här läget hade det troligen varit väldigt bra att varit på jobbet, där hade det helt säkert funnits massor med elever som kunnat tala om för den här tröga skallen hur man gör.

Nåja, skam den som ger sig! Jag ska fortsätta försöka snitsa till det lite, men det tar nog ett tag till innan det händer något revolutionerande...tills dess får ni stå ut med att den här bloggen är en mycket enkel blogg med texter och bilder i "ett rakt nedåtstigande led".

måndag 11 oktober 2010

A fine country

Singapore är "a fine country", det råder det inga som helst tveksamheter om. Just den texten" Singapore is a fine country" kan ses på alla möjliga ställen. Speciellt på div. souvernirer som muggar, underlägg, t-shirtar, dörrskyltar etc. Själva grejen med detta är att det kan ha två olika betydelser.

Å ena sidan är det "a fine country" för att det är ett fint och bra land. Det är rent och snyggt, skräp- och klotterfritt, inga sopor som ligger och dräller, det finns inte ens löv på gatorna. (Bortsopandet av löv från gatorna utförs för hand med borste och skyffel av de som är anställda just för detta ändamål) Det är också ett land där det är bra och enkelt att leva.

Sedan har vi den andra sidan av "fine-countryt", och det är naturligtvis alla böter! Här är det mesta bötesbelagt. Och det skulle troligen vara svårt att komma undan med ett "det visste jag inte" om man skulle göra något otillåtet, eftersom man hela tiden blir upplyst genom skyltar som sitter överallt.












Det känns som om inte mycket lämnas åt slumpen, de flesta företeelser som skulle kunna företas är ofta uppradade på förbudsskyltar. Ett exempel på just detta är i Mount Farber Park, där det finns en träbro "Henderson Wave", som förbinder två toppar med varandra. Bron är ca 270. lång och på sina högsta ställen 36m ovanför markytan. Det är en träbro som är byggd som en våg - därav namnet - som böljar fram på ett sätt som jag tror skulle kunna vara de flesta skateboardåkares dröm...


...men här hinns inte ens tanken tänkas, för innan man kliver på bron sitter skylten! Skylten som dödar alla planer på att ta en tur på bron men något annat än skor på fötterna!